Senaste inläggen

Av allasolikavarde - Lördag 22 sept 22:30

Dags att sammanställa alla förespåningar (?) jag hade inför riksdagsvalet! Jag utgår från vad jag skrivit offentligt, främst på flashback. Privata tankar som jag inte uttryckt känns onödiga komma dragandes med.


Jag skrev under vintern 2015-2016 att det kan vara dumt att lita för mycket på YouGov's höga siffror för SD. "Om många tror att SD får 25% kanske det gör att färre röstar på dem". Jag fick mothugg av en person som sa att det var tvärtom: ju högre SD ligger i OU (opn. undersökningar) desto fler kommer gå och rösta på SD.

Jag hade rätt.

Enligt vad jag läst på forum så var det flertal som ändrade sig de sista dagarna. De tänkte som så att SD ändå skulle få närmare 25% av rösterna.


Kan inflikas att Trump delvis vann valet på hans låga siffror. De flesta amerikaner trodde Hillary skulle vinna, och det gjorde att en del röstade på Trump som en proteströst. Efter att Trump vann ångrade de sig.

Kanske visste svensk media och OU detta och valde avsiktligt höja SDs röster? Inte omöjligt.


Jag skrev under våren 2018 att SD skulle inte bli största parti. Konsensus på Flashback var annars hos de flesta att SD skulle bli det.

Jag hade rätt.


Jag trodde SD skulle bli näst största parti med cirka 22% av rösterna. Detta var ju vad t.ex SVT trodde.

Jag hade fel.


Jag trodde att AFS inte skulle komma in i Riksdagen. På flashback var tongångarna annars att AFS var ett 4%+ parti.

Jag hade rätt.

Jag trodde AFS skulle få 2-2,5% av rösterna, vilket YouGov angett.

Jag hade fel.


Jag trodde redan under 2016 att S var på väg neråt om man såg det på längre sikt, eftersom det inte skulle gå hålla ihop invandringsförespråkarna med invandringsmotståndet.

Jag hade rätt.

Jag skrev även omkring 2016 att S hade olika val att gå: 1. att fortsätta tala om öppna gränser, undvika prata om invandringsproblemen och hoppas allt löser sig (bra på kort sikt men riskabelt på längre) 2. att ändra riktning, erkänna man haft fel, och tala mer om stängda gränser (dåligt på kort sikt men kanske bra på längre) .


S valde alternativ 2 och jag tror det var det bästa beslutet inför valet. Ärlighet brukar vara längst. 


Jag skrev för övrigt att man inte kan lita på vadslagningsbolagen. De flesta tror att oddsen på vadslagningsbolag är bästa sättet mäta eftersom folk satsar sina egna pengar. Dock har undersökningar från England och USA visat att bettingodds är usla indikatorer. Ett tag låg ju SD bra till i oddsen för att bli största parti. Som bekant var det... totalt fel. Odds är för chansartade och folk satsar lite för mycket på fel alternativ.


Jag skrev att KD skulle vara kvar i riksdagen. Det skrev jag f ö under våren när KD hade sina lägsta siffror.

Jag hade rätt.


Det är allt jag kommer ihåg jag skrivit inför valet. Jag överskattade SD lite, men det som skrevs på Flashback om SD var total katastrof. Tråden om SD i OU och AFS i OU är hundratals sida av ren smörja. Det var många som räknade med att det finns en konstant procentuell underskattning på SD på omkring 30% i YouGov, vilket skulle innebära att när SD fick 25% i YouGov så skulle deras riktiga stöd vara över 30%... Jag påtalade att man inte kan räkna så... men, "vi får se", som jag sa.


Vad vi kan sammanfatta med är att SD inte alltid är underskattade och att deras uppgång inte alltid är konstant. I nästa val blir det mera av en jämn fight, tror jag. 2018-valet blev för mycket Rocky Balboa - amatören som trodde han kunde spöa vem som helst, och som på ren vilja samt lite underskattning lyckades stå alla ronder.Nu känns SD inte längre som den där ubåten som ligger under ytan och lurar. Inte ens en flyktingkris fick dem att gå över 20%.


Ingen kan längre tro att SDs ökning är så katastrofal som nazisternas ökning på 1930-talet. Inför 2022 kommer SD ha varit i Riksdagen i 12 år utan att det blivit folkmord. (händelsevis fanns Nazi-Tyskland i 12 år: mellan 1933-1945) SD har rensat ut sina tokstollar och kommer troligen göra ett bra val 2022 också.Det kommer bli allt svårare att dra fram det där "nazistiska rötter"-kortet. 2022 kommer det vara över 20 år sedan SD ens hade en rasistisk företrädare. Det kommer finnas unga väljare som ser SD som en lika naturlig del av det politiska klimatet som de ser vilket annat parti som helst.


Med det sagt så röstar jag inte SD och jag tycker det finns mycket i sin partikultur som de behöver förbättra! Jag är inte heller säker på att de kommer lyckas. Just nu ser jag det som en 50/50 möjlighet.

ANNONS
Av allasolikavarde - Lördag 22 sept 14:22

Jag tycker det råder en konstig diskussion kring skolans förfall.


För det första kan nämnas att skolans förfall med största sannolikhet kommer fortsätta de närmaste åren. Detta pga flyktinginvasionen. Vi förstår ju alla att klassrum fyllda med kaosstudenter och 25-åringar som spelar 15 inte är bra för studiemoralen.


 


källa: http://skolvarlden.se/artiklar/rapport-var-tredje-elev-slas-ut-av-brister-i-systemet


Ja.. vad konstigt.. kaosmänniskor skapar kaos i klassrummet... Tur att Fridolin vet vad som ska göras: ge mer resurser. Kasta mer pengar på dem alltså. Ännu mer pengar till dem som inte vill göra något. Någonstans måste man börja erkänna att många vill inte studera! De förstör aktivt undervisningsmiljön för andra istället.


Jag hittade förresten artikeln jag nämnde i ett tidigare inlägg:


”Lärare och elever får ta smällen av inkluderingen”
Publicerad 17 augusti 2018

Debatt Inkluderingstanken tar inte hänsyn till klassens övriga elever, menar Therese Vänerljung: ”Tanken med inkludering är god men att till varje pris hålla fast vid idéen gör att många elever mår mycket dåligt.”

Inkluderingsdebatten är tudelad och vissa hyllar begreppet. Jag menar att det är aningen verklighetsbortvänt, eftersom det många gånger inte fungerar överhuvudtaget, varken för individen eller för övriga elever. Tanken med inkludering är god men att till varje pris hålla fast vid idéen gör att många elever mår mycket dåligt. Om vi på riktigt ska lyckas med att förstärka trygghet och studiero så menar jag att vi tillsammans måste enas om vad själva problemet faktiskt är och både våga tänka och göra något nytt!

Att principfast hålla fast vid inkluderingstanken, och blunda för de andra elevernas perspektiv, är en form av diskriminering mot de andra elevernas rättigheter.

http://skolvarlden.se/artiklar/larare-och-elever-far-ta-smallen-av-inkluderingen


Även i USA så verkar staten aktivt satsa på att rusta ner skolorna. Det kan tyckas lite märkligt. I Sverige talas det om att satsa på skolan, men det verkar som att man inte aktivt gör det.


Ska man satsa på de svaga eller de starka eleverna? Traditionellt handlade Sverige om att satsa på de svaga. "Alla ska ha chansen". Problemet är att det tänkandet fungerade i en homogen miljö där kompetensskillnaderna ofta inte var så stora. Skräddarens son kunde ha lika gott läshuvud som prästens. I en sådan miljö är det självklart att det vore bäst för samhället att skräddarens son fick möjlighet läsa vidare hellre än prästens. Utbildning efter förmåga istället för efter börd.


Nu har det istället kommit att handla om att det ska vara lika-för-alla... eftersom alla ska vara lika på alla sätt och vis. Sossepartiet har bestämt att arbetarbarn (barn med föräldrar utan universitetsutbildning) ska vara lika representerade på högskolor som medelklassbarn.


Detta är förstås orealistiskt, och t.o.m dårskap. Människor har helt enkelt olika färdigheter, och dessa skillnader är delvis medfödda och delvis skapas genom socialt arv. Vissa lär sig t.ex läsa tidigt av sina föräldrar, medan andra lär sig praktiska färdigheter.


Det är kanske så att en demokrati efterhand faller ner i kakistrokati, där de sämsta styr.


Det talas om att uppmuntra "bra lärare". Då undrar jag: vad gör vi med de "dåliga" lärarna?

Och om vi har ett utbildningssystem som går ut på att alla kan bli det de vill (typ civilingenjör), då borde väl alla lärare vara lika kompetenta också?


Eller är det så att det finns kompetensskillnader?


Det kan vara värt nämna att länder med betydligt bättre studieresultat än Sverige spenderar mindre pengar på elever och elever än vad vi gör. Så det är inte pengar det handlar om, men det är bekvämt att påstå det.


Att kritisera massinvandringen är fortfarande lite känsligt.

Man kan heller inte kritisera bristen på strukturer och ordning, för vi lever i flumskolans era där ingen ska bli tvingad till något. Särskilt viktigt är det att uppmuntra tjejer, för trots att alla är lika så behöver tjejer extra uppmuntring... Som uttrycket lyder så är vi alla lika, men vissa är lite mer lika än andra... Även om det är mest tjejer som påbörjar högre utbildning så behöver de ändå mer uppmuntran, sägs det.


Grundproblemet, som folk helst inte vill tänka på, är givetvis att vi hade kunnat bibehålla en väl fungerande skola om vi inte haft massinvandring. Att ta in massor av folk från andra kulturer - många av dem utan studietradition - innebär nya "utmaningar". Det är väl inte så konstigt?


Jag tror vidare att man ofta ignorerar de indirekta negativa effekterna av massinvandring. De positiva effekterna hör vi mycket om ("Zlatan! Pizza!") men en indirekt effekt som jag själv kan se är att dåliga människor dras till varandra. En klass med kaosmänniskor tvingar de skötsamma att sluta plugga och börja försvara sig själva istället. Annars blir de trakasserade. Bara så att man är införstådd med denna förändring.


Som vi vet försörjer sig många blattar med att sälja knark. Vem tror ni de säljer till? Till svenskar, så klart. Det skapar ännu en negativ effekt, eftersom de flestas liv försämras av droger. Vissa mår kanske bättre av det, men de flesta som börjar med droger riskerar att få ännu mer problem. Samt skulder, osv.


Droger och kriminalitet är en indirekt effekt av massinvandring som påverkar våra barn. Vi vet det, men vi vill inte sammankoppla punkterna.

ANNONS
Av allasolikavarde - Fredag 21 sept 18:55

Först frikändes Kaj Linna. Sedan frikändes nu Esa Teittinen.


Innan jag skriver mer om dem vill jag inflika att finländare är den grupp som har flest morddömda i svenska fängelser. Så får vi det sagt. Finland har alltid haft betydligt högre mordsfrekvens än Sverige.


Problemet när en person blir frikänd är att det omgående börjar tryckas ut en massa "sanningstexter" om hur synd det är om personen och om hur det saknades bevis, osv.

Ingen verkar bry sig om att sätta sig in i domen. Media köper istället advokaten och gärningsmannens version rakt av.


Den mest kända berättelsen om en skyldig person som påstods vara oskyldig och fick en snyfthistoria skriven om sig som senare blev en film är kanske Rubin Carter - "the Hurricane". En enkel undersökning av fallet visar att Carter troligen är så skyldig man kan bli. Han blev frikänd endast eftersom den svarta domaren i högsta domstolen "inte kunde utesluta att rasism påverkat domslutet" och att rättegången skulle tas om. Efter 20 år gick det förstås inte (vittnen hade avlidit) och han blev släppt fri.


Men låten om honom är ju bra. Bob Dylan skrev den när han kämpade för honom, även om all fakta i den är förvrängd. Skyll på hatiska, korkade och rasistiska hillbillies bara, och skit i den riktiga faktan. Påminner om Victoria Kawesa.


Så kan det gå. I Sverige finns det andra exempel på morddömda som fått resning efter hårt jobb från journalister. Joy Rahman var en bangladeshisk man som satt 8 år i fängelse men journalisten Dick Sundström tog sig an fallet och gjorde egna undersökningar där han "bevisade" att Rahman inte kunde vara skyldig. Sedan skrev han en bok som såklart ensidigt tog hans sida. Rahman blev frikänd och fick åtta miljoner på kontot. Sedan flyttade han tillbaka till sitt skitland, där han häktades misstänkt för anstiftan till ett annat mord. Här en tråd på Flashback om honom.


Fria Tider verkar vara enda nyhetssida som beskriver vad domstolen faktiskt sa:


I sin friande dom konstaterar Svea hovrätt att "graverande" omständigheter tyder på att Rahman förvisso har begått mordet, men eftersom åklagaren (på domstolens begäran) specificerat tidpunkten för brottet alldeles för snävt friades han ändå av rättens ledamöter. Efter att hovrätten först krävt en justerad gärningsbeskrivning, där klockslaget var snävare specificerat, underkände samma hovrätt hela åtalet just med motiveringen att tidpunkten var för snävt angiven och att Rahman troligen inte begått mordet just vid den tid som angavs. I den friande domen förklaras domslutet såhär:

[Det är] osannolikt att J.R [..] skulle ha hunnit ta livet av M.P före kl. 16.30, den senaste tidpunkten för brottet enligt den i hovrätten justerade gärningsbeskrivningen.

Att Rahman hade tagit livet av pensionären i största allmänhet rådde det däremot mindre tvivel om. I sin friande dom skriver hovrätten att "graverande" omständigheter talar mot Rahman – men att den tidpunkt för brottet som har angetts i gärningsbeskrivningen inte är styrkt.

http://www.friatider.se/mordaren-joy-rahman-dod


Leif GW Persson sa om Rahman att bevisningen inte räckte. "Felaktigt dömd men inte oskyldigt dömd". Ja så är det ju ofta, och så är det även när det gäller Kaj Linna och Esa Teittinen. Det saknas teknisk bevisning men sannolikt är det ändå de som begått morden.


I medier och underhållning beskrivs rättsfall ofta som enkla fall där det finns ett rätt och ett fel domslut, och "i ett rättssamhälle måste man frikänna" bla bla. I verkligheten är det ofta omöjligt att veta med säkerhet vad som skett.


Ta Madsen och ubåtsmordet. Han blev dömd, men jag funderar över att han enligt svensk praksis måste blivit frikänd. Det finns ju inget som binder Madsen till mordet!


Nyligen frikändes några män i hovrätten som blivit dömda i tingsrätten:


I november förra året kraschade en bil på Bällstavägen i Bromma. Den 28-årige föraren hade skjutits till döds efter en biljakt och snart knöts ett antal personer till utredningen och pekades ut som misstänkta.

I somras dömdes två av dem i tingsrätten.

Men när hovrätten tagit upp fallet släpptes då båda männen i väntan på dom.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/1k9Xrq/domdes-for-gangmord-i-bromma--frias-av-hovratten


Några miljoner i utredningar och domstolskostnader i havet. Nu är mördarna fria att döda igen.


Eller ta han Mats Alm som sannolikt tagit livet av sin flickvän Linda Chen, men det saknades teknisk bevisning.


Nåväl: jag har slutat bry mig. I Sverige dömer man i princip ingen om domstolen inte är 100% säker (vilket man sällan kan vara om man inte har kameror som filmat allt), och därför går en massa mördare och våldtäktsmän fria. Sedan delas det frikostigt ut kompensation till de som suttit fängslade.


– Det går aldrig att värdera 9 år i fängelse, den tiden är ju förlorad för alltid, säger hans advokat Thomas Olsson.

https://www.expressen.se/nyheter/brottscentralen/leif-gw-linna-kommer-att-frias/


I Det Nya Sverige tycker jag 9 år är skit samma. Vi lever inte längre i ett utopiskt perfekt samhälle där staten ska ta hand om allas känslor och ska ställa allt tillrätta. Snyft, snyft, 9 år som en skräpmänniska fick bo på ett lyxhotell med kabel-TV, god mat och underhållning.


Nåväl: politikerna får tramsa på tills pengarna tar slut. I den här takten tror jag det inte tar så lång tid. Själv har jag tröttnat på att känna ett ansvar att betala skatt när det delas ut så frikostigt till alla som det är synd om.


Jag har accepterat att det är så här samhället ser ut just nu. Men jag tror att det kommer förändra sig framöver, allt medan det sker fler och fler mord och hemskheter.


Varför är det ingen som vågar undersöka ifall Teittinen och Linna kanske är skyldiga?

Möjligen finns det en risk att åtalas för förtal. Eller så beror det på att medierna är för godtrogna och tänker sig att om någon blir frikänd så är han oskyldig. Så är det förstås inte.


Kanske beror det också på att alla vill se ett lyckligt slut. Som i filmen The Hurricane (som är en bra film, om än väldigt lögnaktig - se Wikipedia länken).


Får mig tänka på ett annat fall som lustigt nog skrevs om för bara några dagar sedan: Amanda Knox. Undersöker man hennes berättelse i detalj så ser man att hon också vara skyldig som i helvete... men nu är hon frikänd och kan sprida sin påhittade version. Jag kanske skriver om det någon annan gång... Men, ptja, det kanske är skit samma om en person är skyldig eller inte. Vi säger att hon är oskyldig och så kan vi tycka synd om henne. Känns bra.


Hade jag haft möjlighet hade jag köpt mig själv ett handeldvapen, för självförsvar och rättsskipning.

Av allasolikavarde - Torsdag 20 sept 12:12

I Kvartal är de stolta över artikeln Retorik: 15 tankefel och hur du genomskådar dem och har börjat sprida artikeln igen.


De har dock fel redan i det första retoriska felet.


1. Ad hominem

Det mest kända, kanske vanligaste, nästan säkert det mest obehagliga retoriska knepet: personangreppet. Exempelvis att Stefan Löfven inte kan förväntas vara en skicklig statsman, då han bara är en simpel svetsare. På samma sätt går det inte att tänka sig att en politiker som bor i en flott lägenhet på Östermalm kan äga motivation och lösningar för att gynna låginkomsttagare i miljonområden.

Sanningen är givetvis att också en soffpotatis kan vara en utmärkt idrottsminister.

https://kvartal.se/artiklar/retorik-sa-genomskadar-du-tankefelen/


Jag vet inte varför så många missförstår Ad hominem argumentet.


Ad hominem är ett felargument om man inte har något argument i sakfrågan.


Att påpeka att en svetsare mer sannolikt är en dålig statsminister är ett lika giltigt påstående som att påstå att en bilmekaniker troligen är en dålig tandläkare. Påståendet kan vara sant eller falskt, och det kan bemötas, vilket är själva poängen i en debatt.


Kanske saknar Sverige debatt-tradition och retorik så till den grad att folk inte förstår vad som är ett giltigt argument och vad som inte är det.


Här en bättre sida:


När blir ett ad hominem ett felslut?

Det enkla svaret är, liksom hos alla andra informella felslut, är att det beror på sammanhanget. Vi måste därför analysera varje ad hominem-argument i sin kontext och titta på hur det används. Det räcker alltså inte med att konstatera att det använts för att säga att det är ett felslut.


Det finns också olika typer av ad hominem-felslut:

  • Ad hominem abusive. Ibland också kallat argumentum ad personam. Man säger att personen är ohederlig eftersom han eller hon tillhörde ett tvivelaktigt parti i sina ungdomsår. ”Du var ju med i nationalsocialistisk front!”. Man ifrågasätter exempelvis moralen och trovärdigheten, och undviker sakfrågan.
  • Ad hominem circumstantial. Motpartens omständigheter gör att han eller hon har fel. En politiker som sätter sina barn i en privat skola och sedan förordar kommunal skola för alla, är ett exempel. Vi kallar då politikern för att ha ”dubbelmoral” eller vara en hycklare. Men detta säger ingenting om sakfrågan, huruvida kommunal skola är att föredra eller ej.
  • Poisoning the well. Till exempel att anklaga personen för att ha en dold agenda med sin argumentation. Det sker i regel innan den egentliga debatten.
  • Ad hominem tu quoque. Tu quoque betyder ”du också” och innebär att man slänger tillbaka påståendet på ett sätt som påminner om barn. ”Men det gjorde ju du också!” eller ”Du är inte mycket bättre du!”. Det finns dock viss tveksamhet om tu quoque över huvud taget ska kategoriseras som ett ad hominem eftersom den inte alltid svarar på ett argument, som var ett krav, utan svarar på ett annat ad hominem och därmed ”sänker” den dialektiska debatten till pajkastningsnivå (två personer som kastar glåpord på varandra ingår därmed inte i en argumentation).

http://opponent.se/2012/01/ad-hominem/


Grundläggande så handlar en debatt om att debattera ett påstående genom argument.


Ett giltigt påstående kan mycket väl vara "Löfven är en dålig statsminister för att han är svetsare".

Argument:

* Ju högre utbildning och intelligens man har, desto mer lämplig att leda landet.

* I USA har alla presidenter haft en universitetsutbildning. Det är ett giltigt argument i debatten.


Ett ad hominem argument är däremot: "Vad vet du om politik, du är ju bara rörmokare".

Det argumentet ignorerar hela sakfrågan och gör ett irrelevant personangrepp istället.


Mitt tips, då jag brukar argumentera mycket på nätet, är att helt ignorera personangrepp. Ignorera dem mental och verbalt. Bli inte ens arg. På nätet brukar jag bara ignorera dem för varför skulle jag bemöda mig ägna tid åt att svara på skit? I en fysisk debatt kan man inte bara stå och vara tyst, men man kan t.ex säga "har du inga sakargument?"


Egentligen kan man säga vad som helst som svar på personangrepp förutom att bli arg och själv säga något irrelevant. Man måste ju debattera sakfrågan. Lyckas man inte med det så är sakfrågan tydligen inte så viktig för personen.


I slutändan handlar debatter om att vinna åhörares förtroende. Det kan vara fullt rimligt att påstå, som i exemplet, att en politiker inte går att lita på när han säger att privata skolor är lika bra som kommunala när politikern själv sätter sina barn i privatskola. Det är ju något politikern bör svara på, skulle jag säga.


Jag hittar faktiskt mest dåliga exempel på Ad hominem circumstantial, men ett giltigt exempel som jag själv hört och stört mig på är när en fattig person lägger fram argumentet att pengar inte är så viktigt, och får till svar "det säger du bara för att du inte har några", medan en rik person som säger samma sak för höra "det säger du bara för att du har hur mycket som helst". I båda fall ignoreras sakfrågan genom ett personangrepp.


Det är alltså inte helt lätt att debattera utan att göra felslut.    I slutändan handlar dock debatter om att vinna debatten. Man kan mycket väl vinna en debatt som handlar om Löfvens lämplighet som statsminister genom att påtala att Löfven är en svetsare, men man kan inte vinna en debatt med argumentet: "vad vet du om kvinnors ställning på arbetsmarknaden - du har ju en bakgrund i ett nazist-rasist parti." Det är helt irrelevant. När Löfven försökte sig på något liknande blev han utskrattad.

Av allasolikavarde - Torsdag 20 sept 09:22

Igår var jag riktigt riktigt sur. Inte nog med att jag blivit lurad på 3000 kr igår, eller att jag i förrgår upptäckte jag återigen blivit bestulen på ett föremål (värt 1000 kr), eller att jag satt och käbblade med kinesjävlar om de kinesiska turisterna som satt och bölade utanför ett hotel (de jag pratade med tycker den svenska polisen är hemskt, att svenskar är otrevliga, bla bla bla -- ettriga och irriterande människor. DOCK vill jag tillägga att minst 50% av kineserna jag talade med var förstående och mycket respektfulla, och ytterligare 25% var åtminstone trevliga, men de fåtal som var sjukt otrevliga gav mig dålig smak i munnen!), eller att orten jag bor i har kids som kastar smällare hela kvällen och gör man vågar sig ut när det är mörkt (förra året fick jag en kastad på mig som var nära hamna i min kapuschong och man kan ju gissa vad den hade gjort för skada) , utan man får de här jävla nyheterna i fejset också.


Igår var det t.ex.:

* Dömda för mord i tingsrätten, frikända i hovrätten. Så bra att släppa ut psykopater på stan igen. Rättegångskostnaden lär väl vara några hundratusen. Nu kan de ge sig ut och begå fler brott istället.

* Palestinsk "elev" våldtog lärare på skola

* Palestinier som satte eld på synagoga kan inte utvisas - han kanske skulle bli dåligt behandlad i Palestina.


Samtidigt så läser jag i tidningen Kommunalarbetaren att de är oroliga... för att SD ökar.

Sen lite mer om vikten av jämställdhet och feminism, och bilder på utlänningar i vården.

Råkar visst smyga sig in en artikel om att skyddsombudet i Uddevallas lokaltrafik måste ta kontrollanter ur tjänst regelbundet pga hot.

Och att Kommunals ordförande är "förvånad" att så många som jobbar inom vården inte kan svenska. Han säger att "det talas om att skapa enkla jobb, men det finns inga enkla jobb inom vården".


Nehej, inte enkla jobb inom vården. Jag som trodde hela poängen med massinvandring var att fylla upp vårdbehovets enkla jobb? Enkla jobb i all ära - men inte på hans arbetsplats...


Tur dock att ledaren i Kommunalarbetaren har rätt prioritering: kämpa mot nazismen!


Jag tänker på Hédi Fried som överlevt nazisternas koncentrationsläger. Hon har sagt i Dagens Nyheter att demokratin är i fara och hon menar att det beror på SD:s framväxt och att partiet har kommit in i riksdagen:

”Det var så det gick till i Tyskland, det var små steg, man såg det inte komma.” Nu har SD blivit ännu större.

https://ka.se/2018/09/09/lat-oss-bemota-hat-med-karlek/


Detta är alltså vad ledaren i en tidning som heter Kommunalarbetaren skriver.


Vem fan tar DN på allvar?


T.o.m Åsa Linderborg i Aftonbladet har tröttnat:


Det är företrädesvis DN som påstått att 1930-talet lurar runt hörnet. PeterWolodarski och Björn Wiman har skrivit och publicerat otaliga artiklar på temat ”Vi får aldrig glömma”. Jag har all förståelse för att förintelseöverlevaren Hédi Fried är skrämd och vill formulera sig, men sammantaget har DN kraftigt förstorat ett problem. 

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/21xjRa/dn-ar-liberalismens-tondova-dodgravare


Feminismen och jämställdhetsivrarna har ju fått som de vill. De har skapat ett samhälle där vi inkluderar "alla", inklusive hela världens kriminella skräpmänniskor.

Vad har hänt? Vården är kaos. Sjuksköterskor lämnar. Det saknas folk överallt. Allt en enda röra. Lågkompetenta personer kvoteras in -- precis det som högern varnat för skulle ske när man börjar kvotera in. De kan inte bygga sjukhus eller organisera. De anställer sin svåger eller sina bruschor och ser till att ge dem softaste uppgifterna. Precis som det går till i deras hemländer. 


Jag tänker på Kina igen. Kineser vet åtminstone att man måste skydda sig från invaderande folkslag. Det var därför de byggde muren! I Sverige bjuder vi in dem istället, och när de skapar kaos är vi övertygade om att vi måste bekämpa rasismen lite och skapa anti-diskrimineringsprojekt och så lever vi lyckliga tillsammans.


Så: nu måste jag sluta läsa alternativmedia. Jag lär mig alldeles för mycket om vad som händer i Sverige och vart vi är på väg. Jag måste bli mer ignorant för att inte bli alldeles för upprepad. Det är så mycket som är fel och galet att jag inte ens har tid blogga om det. När jag började trodde jag det skulle bli svårt skriva ett blogginlägg om dagen men nu skulle jag kunna blogga hela dagen om allt som är galet.


Det blir till att undvika Flashback, Nyheter Idag och Fria Tider.

SVT.se kan jag läsa ibland. De lindar in de dåliga nyheterna.

Av allasolikavarde - Onsdag 19 sept 09:49

I mitt förra inlägg skrev jag om svårigheter för alt-höger att få in reklampengar. Detta gäller all form av media som är kritisk mot andra grupper än vita t.ex mot olika invandrargrupper.


Det intressanta är att sajter som hatar vita drar in massor med pengar på reklam. The Root är en populär sajt som vill "stärka svart identitet", men nästan alla artiklar handlar om hur dåliga vita är. På sajten annonserar många större företag.


Jag själv tycker The Root är en sida väl värd besöka, för den visar hur svarta egentligen känner och tänker. Ta den här jag hittade i en snabb sökning: White People are cowards


Värt nämna är att i ghetto-lingo på theroot så skriver de ofta WYPIPO vilket uttalas som White People.


Det är dock ofta roliga artiklar som man kan känna igen sig i, vilket väl är hur det är med stereotyper.


Black people are constitutionally required to have a white friend under the penalty of being declared a reverse racist. The sheer number of white people alone makes it impossible not to have at least one Caucasian associate with whom you wouldn’t mind sharing a microbrewed beer.*


*White people love microbrews. I almost believed I was genetically inferior because I could never taste the hops they spoke of when drinking their Ironically Named Caucasoid Wheat Lager Pale Ale (No, that’s the actual name. I prefer Ironically Named Caucasoid Hard Apple Cider, myself). Now I realize that it’s all bullshit. There is no such thing as hops or amber.


The white person who tries too hard.

His name is always Bryan. I don’t know what it is about white people who replace perfectly good i’s with y’s, but while Brians are usually reasonable gentlemen, Bryans will give everyone else in the room a firm handshake yet insist on dapping you up. Bryans can’t simply say “Hello”; they must call you “dawg” or “my G” or something else that shows how “down” they are.

Look, white Bryans, no one wants a white friend like that. I’d rather have an actual black friend than a Caucasian Cliffs Notes Negro. Perhaps this is why I dislike Michael Rapaport so much. He refuses to just be white.

https://www.theroot.com/7-rules-for-white-people-with-black-friends-1825023173


Eftersom det är olagligt att säga något negativt om svarta så får man läsa The Root och skratta istället. Stereotyper är roliga. Vissa komiker säger att all humor handlar om att skratta åt stereotyper. Det förklarar varför svensk humor är så tråkig, för det är olagligt numer att nämna stereotyper såvida inte det är SD:are. 


Even though friendship isn’t about doing favors, if you are a white person with a black friend, there are certain roles you should assume, including:

  • Talking to the police: When approached by any cop, your black homie should be able to feign deafness while you talk to the cop and explain it to your friend in that version of sign language that lady used at Nelson Mandela’s funeral.
  • Calling for anything: This includes reservations, talking to any customer service agent and speaking to any manager.
  • Explaining white things: One day I exclaimed how the writing on this season of Living Single was unfunny and shitty and—even though the color on my TV was fucked up—I hadn’t laughed once. Then my white bestie explained that I was actually watching Friends. Similarly, I thought there was an entire genre of music performed by people having epileptic seizures until my buddy explained punk rock to me.
  • Vouching: Sometimes black people need someone around to assure the other whites that they’re one of the good ones. That’s why I carry a form letter with me at all times. It is signed by my closest white allies, proving that I indeed have white friends. (This is not a joke.)

Ja det är inte lätt att vara svart.   


Jag har inget emot sajter som stärker gruppidentitet. Vi borde ha sådana sajter för vita också.

Av allasolikavarde - Tisdag 18 sept 21:48

Jag läser just nu en bok av Martin Gelin som heter Den amerikanska högern. Först utgiven 2012 och sedan uppdaterad 2016.


Det är en förvånande välskriven bok - särskilt för att vara svensk. Gelin är, som jag såg när jag googlade på honom, en aktivist som röstar på något av partierna på vänstersidan (han säger inte vilket) och som skriver väldigt Trump-hatande artiklar, men i boken Den amerikanska högern är han snarast undersökande. Att han är vänster märker man ju, för allt höger beskrivs negativt, men han vill faktiskt förstå och han har gjort ett gediget arbete. Han har läst alla de konservativa böckerna som man "ska" läsa och han åker och pratar med alla de konservativa personerna som utgör huvudkaraktärer i den amerikanska högern.


Just nu läser jag ett kapitel fokuserat på Grover Nordquist, en senator som skapat The Pledge som säger att man aldrig under några omständigheter ska höja skatter. De flesta republikaner har skrivit på The Pledge. Gelin var och pratade med Nordquist flera gånger, "så många att han till slut förväxlar mig med någon av sina konservativa kollegor".


Jag kan imponeras av personer som är så fasta i sin övertygelse att de kan läsa och ta till sig allt från motståndarsidan och ändå vara lika fasta i övertygelsen. De flesta människor är rädda för att granska olika sidor, utifall att den andra sidan har en poäng.


Själv läser jag Den amerikanska högern som en blueprint (ett arbetsschema) över hur en högerpolitik kan infiltrera och ta över. Gelin gör ett jättegediget arbete med att spåra högerns ursprung.


Efter Nordquist-kapitlet kom jag in på ett kapital om den kristna högern och hur den allierade sig med kapitalet.  Tidigare i boken beskrev Gelin hur konservativismen "skapades" i USA under presidentkandidaten Goldwater, 1960, som förlorade presidentvalet till Lyndon B Johnson 1964. Goldwater var den förste att vilja ta ett steg höger och vilja begränsa den federala staten. Han misslyckades dock, och näste "konservative" president var Nixon, som också var tämligen moderat konservativ som gick mot mitten.


Enligt Gelin fortsatte dock den mer radikala (dvs hårdnackade) högern att mobilisera under ytan, och slutligen blev en av deras valda: Reagan, 1980. Den förste som aktivt drev politiken att staten skulle skäras ner på.


Gelin beskriver hur den intellektuella grunden till modern och "hipp" konservatism skapades av William Buckley och hans National Review i början av 1950-talet.


Det jag själv slås av när jag läser konservativismens grund i USA är att det råkade bli så att Sverige aldrig hade en Buckley. Vi hade inte någon intellektuell person som talade om att staten borde begränsas och att individen och näringslivet bör vara så fria som möjligt.


Jag tror det ofta handlar om personer, faktiskt. Personer med skärpa och intelligens. Personer är förstås barn av sin tid, men de driver utvecklingen, och formas sedan av den utveckling som de själva skapat.


Buckley hade pengar tack vare sin far, och han lyckades attrahera intelligenta skribenter till sin tidskrift. Det hade varit svårare i Sverige. Buckley hade sedan länge sitt eget TV-program.


Här en debatt med Muhammed Ali:


I Sverige hade vänstern samma problem att nå ut. I slutet av 1800-talet åkte August Palm omkring och försökte hålla tal för arbetarna, men han hade svårt att få gehör, och han hade ständiga pengaproblem. Det finns en rolig bok av Palm själv man kan läsa om hans vedermödor. De lyckades dock väcka stödet, inte genom att prata om socialism, äktenskapets upplösning och att avskaffa monarkin, utan genom att prata om rättvisa och ett drägligt liv för arbetarna.


Som bekant lurar det andra dock ständigt i bakgrunden, och det gör en person som tror på värderingar ledsen att se att sossarna delvis lyckades driva genom äktenskapets upplösning, samt en uppluckring av värderingar och normer. Precis det som arbetarna fruktade hos social-demokraterna på 1880-talet.


Idag är skrämseltaktiken riktad mot SD: "Om SD får makten, blir kvinnor begränsade. Invandrare skickas hem till sina hemländer. Klimatet ignoreras. Bidrag dras in. Ja, och så får vi inte glömma nazismen."


I slutet av 1960-talet kom så nästa rörelse som kämpade för att bli hörda: den nya (radikala) vänstern. Det räckte inte med ett välfärdssamhälle - de ville ge allt till alla. Ett bekämpande av orättvisor överallt. Full jämlikhet mellan könen och så skulle arbetarna resa sig mot arbetsgivarna. Den radikala vänstern hade heller inga pengar, och i antal var de marginella och bestod mestadels av unga medelklasspersoner på universiteten.


I rent antal utgjorde de nog aldrig mer än 7-8% av befolkningen. I alla val mellan 1952 och 1991 fick Vänsterpartiet som mest 5,8% av rösterna. Vänstern var högljudda men inte så många. Däremot lyckades de infiltrera universtet och medievärlden. Janne Josefsson berättade själv hur portarna öppnades på SVT för FNL-gänget.


– Jag har ju jobbat i närmare 35 år, och de
beskyllningarna har funnits längs hela min
karriär. Jag kom till SR som ung reporter
1975, mitt uppe i vänstervågen. Fanns det
en  yrkesgrupp  som  mer  än  någon  annan
påverkades av vänsterströmningarna så var
det journalister, säger han.


Dåtidens Journalister
utbildades  på  det
som,  på  grund  av  de  dominerande  värderingarna, kallades för "kommunisthögskolan". Efter examen började de jobba på lokalradiostationer, TV-kanaler och tidningar med målet att förändra och förbättra värl
den. Men det var en förbättring som skulle
gå i en marxist-leninistisk riktning, en ideologi Janne Josefsson inte sympatiserade med trots att han var med i epokens vänsterrörelse.


han  pratar  om att den här förändringsvil-
jan  som  fanns  inom  vänsterrörelsen  och
som  påverkade  den  tidens  journalister  bär
på en kraft som kan åstadkomma lysande
samhällsjournalistik i bästa fall. Men att ris-ken är också stor att det snarare leder till en
"slapp åsiktsjournalistik".
– Man ser inte ens att det är värderingar
till slut, utan alla tycker likadant. Det kväver
en bra oberoende journalistik, säger han och
nickar åt en kollega.


att JoUrnalistiken har  påverkats  av  vän-stervridningen tror han absolut på.
– Det tro fasen att det får effekt på vad det
är för reportage man gör, om 70 procent står
till vänster på en redaktion, säger han.
Exempel på det är att man blundade inför
vad som skedde bakom Berlinmuren, något
han kallar "ett otroligt journalistiskt svek",
samt oviljan att göra upp med vänsterpar-tiets förflutna.
– Varför är vi de enda och kanske de första
som gör det? Vi märkte ju hur folk reage-rade, "ska det verkligen vara nödvändigt att
granska det partiet?". Men varför skulle vi
inte granska det partiet?


Men  hUr  kan  ett  fall  av  vänstervridning     
eller partiskhet se ut i praktiken? Det är inte
helt lätt att säga eftersom det inte handlar
om tydliga fall där journalisten har som av
-
sikt att skildra en situation eller företeelse
på ett tendentiöst sätt. Det är snarare så att
värderingarna  påverkar  det  journalistiska
materialet på ett mer subtilt vis.


Janne Josefsson berättar
om en situation när
redaktionen på Uppdrag Granskning riske-rade att göra en alltför hård vinkling på ett
reportage. De jobbade med ett inslag om en
korrupt direktör som hade köpt en stadsar-kitekt och byggt ett hus utan bygglov. Upp-giften om mutan kunde inte riktigt verifieras
och redaktionen valde att inte sända insla-get.  Det  var  egentligen  inte  en  nödvändig
detalj för reportaget och de hade dessutom
kunnat  inkludera  det  utan  egen  risk,  men
konsekvenserna för direktören och hans fa-milj skulle bli för stora ansåg de.


det  handlar  alltså
  inte  om  att  låta  fler
parter på en sida komma till tals eller att ge
falsk fakta, utan snarare att driva en tes för
hårt så att skildringen blir skev.
– Det är inte ofta en siffra eller en fakta-uppgift är fel, utan när man jobbar med TV,
med ljud och bild, så kan man göra vissa
förskjutningar. Man förstärker den sida som
gynnar den tes man driver och undertrycker
den sida som talar mot tesen. Det är lömska
saker som är svåra att upptäcka. Jag har gjort
mig skyldig till det och andra har gjort sig
skyldiga till det och det här måste vi se upp
med i och med den maktposition vi har.

https://expo.jmg.gu.se/wp-content/uploads/kv09-20-3.pdf


Nåväl, min poäng är att vänstern lyckades med att gå den långa marschen genom institutionerna. Redan i mitten av 1990-talet blev det hippt att vara vänsterpartist, och de lyckades driva genom feminism i politiken tack vare starkt stöd från akademin och journalister på ett sådant sätt att det för unga känns normalt att kalla sig feminist. "Feminism: att kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter".


Konstigt att det bara är i Sverige det är okontroversiellt att uttrycka sig så. Den som gett sig in i feminismdiskussioner vet att det är som en intolerant sekt där inget får kritiseras, oavsett hur ovetenskapligt det är. Trots att det är så mycket galet så ökar den sin makt år efter år.


Det kan tyckas konstigt: hur kan man, om man har så fel, ses som en norm? Jo, för att vänstervindarna svepte genom det akademiska och medierna och gav därigenom intrycket av att "alla" tycker så.


Det är av samma anledning som de nationella vindarna känns som att de främst innehas av sura gamla gubbar på internet, någon liten marginell grupp. I själva verket anser en stor del av Sveriges befolkning att SD har bästa invandringspolitiken. I juli utgjorde de en tredjedel av befolkningen.


Samtidigt är det okontroversiellt att stötta vänsterpartiet. Jag läste en lista på kändisar som angav vad de skulle rösta på. Det var ingen som sa SD. Såklart. Jag läste även nästan dagligen en liten notis i Metro där de intervjuade en random svensk om vad hen skulle rösta på. Jag tror det var en person som verkade vara SD-supporters under de månader jag läste.


På detta sätt så lyckades vänstern vinkla debatten om vad man får och inte får säga.


Själv tycker jag förstås att vi i alternativhögern borde försöka få bättre genomslag, men vi har samma problem som 68-vänstern: brist på pengar och inflytande.

Det är därför folk som mig får skriva på anonyma bloggar med något dussintals läsare.

Det finns en väldig massa liknande bloggar jag inte ens känt till som skrivit i flera år. De har sina besökare, men det är begränsat till de närmaste entusiasterna. Alternativbloggar når helt enkelt inte ut, mer än något enstaka inlägg då och då.


Memes påstås delas och spridas, men det är också begränsat. Ta ex. skurtmemes. Det är några enstaka twitterkonton som sprider dem. "Finspång" börjar förvisso bli ett mera känt begrepp men det är ändå marginellt och bara känt hos de mest insatta hatarna och antirasisterna.


Högern i USA har ett intressant och gynnsamt samspel mellan gräsrötter (t.ex. Tea Party aktivister, vilka Gelin flera gånger återvänder till) och storfinanserna. Det får ju in pengar till rörelsen samt ger storfinansen legitimitet.


I Sverige har alt-högern inte lyckas attrahera något kapital. Allt är därför ytterst sparsamt.

Betänk vilka vägar det finns att gå för att få inflytande:

* Sociala medier. SD har lyckats bra med det på nätet, men det skulle gå göra så mycket mer. SD känns mest som glada amatörer - eller kanske sura amatörer.

* Arbetarrörelsen. Sossarnas traditionella kassako. Jag har svårt se hur SD skulle lyckas med det.

* Kapitalet/näringslivet. Här tror jag att åtminstone SD skulle kunna köpa sig in. AFS har föreslagit platt skatt, vilket kan tänkas attrahera de rikare. Jag tror faktiskt att alt-högern i Sverige skulle kunna få de fattigare väljarna att rösta på ett skattesänkarparti, eftersom "the trash", som de kallas i Stockholm, stör sig mer på bidragssnyltare än vad de kämpar för att höja sina egna bidrag. Det kan tyckas som ett märkligt samband, men det är väl belagt.

* Medierna. Att få medierna mera positivt inställda till alt-högern kommer ta en väldigt lång tid och motståndet från vänstern är så kompakt att jag ser det som hopplöst.

* Alternativmedia. Problemet för alt-media är att de knappt får in några reklampengar och de överlever nätt och jämnt på sina prenumeranter. På Flashback är det nästan bara casinoreklam och drogshopreklam kvar. Alla andra har slutat annonsera där. Google har också förbjudit alt-media från att ha google-ads, och det gör att många av dem stryps till döds.

* Gräsrotsaktivism. Detta tror jag i så fall mest på. Problemet är att sprida något där ännu inget finns, samt att ha medel till det. SD ser jag som uteslutna i att lyckas. SD är ingen gräsrotsaktivism utan ett toppstyrt nationalistiskt parti som helst undviker gräsrötter i högsta möjliga mån.

Motsatsen till SD är FI som har partikvällar dit Gudrun kommer och talar för att väcka entusiasm. Något liknande finns tyvärr inte inom alternativ-högern.


I USA drevs ny-konservativismen genom köksbord och medelklass-hemmafruar som knackade dörr, enligt vad Gelin berättar. Något liknande skulle kunna gå i Sverige. Problemet är kanske hur man bäst kommer igång, hur man kan undvika att bli stigmatiserade, hur man hittar gemensamma punkter som olika alt-höger-människor håller med om (det får inte bli hatiskt t.ex.) Sen gäller det att man nöter in de här punkter man stör sig på, och trycker på dem igen och igen.


Typ som vänstern och jämställdhet. Alt-högern kan t.ex trycka på trygghet - ett samhälle som är hållbart för våra barn och barnbarn.


* Intellektuella.  Det krävs personer att se upp till som kan formulera sig intelligent. Jag kanske ser mig själv som en del av dessa? De intellektuella har begränsad spridning, men deras uppgift är att skapa en hållbar ideologisk grund.


Definition:

Jag använder termen alt-höger för att beskriva en alternativ höger som är mindre fokuserad på skattesänkningar och mer fokuserad på kultur än vad den traditionella högern är. Ett annat namn skulle kunna vara "konservativa invandringskritiska rörelser". Min definition av alt-höger ska inte förväxlas med den nordiska alt-högern (alt-norden), som enligt min mening har en del för extrema åsikter (såsom ett flörtande med nynazism och en alltför stark dyrkan av nationen och hedendom), även om vi överlappar i många ståndpunkter.


Det är också av denna anledning det är viktigt med intellektuella som kan skapa en stabil grund, så att man kan säga "jag tror på alt-högern men tar avstånd från nazism och fascism". Förhoppningsvis kan vi lyckas med det som vänstern lyckades med: att i en röra av extrema idéer få fram något som folket tar till sig. Mitt personliga rättesnöre i frågan är allas olika värde, vilket är den tanke jag vill få fram. Sen utifrån det kan man komma fram till alla möjliga vägar.


Jag tar däremot avstånd från nazism, fascism, Nietzsche och hans övermänniskotankar, och dylikt. Mest för att jag tycker det är ovetenskapligt och barnsligt.


Det är viktigt att vi inte låter vänstern ha tolkningsföreträde. Att jag exempelvis tycker att högutbildade människor har högre värde för Sverige än lågutbildade analfabeter, innebär inte att jag vill börja utrota folk. Detta är ett s.k "slippery slope" argument och det räknas som ett argumentationsfel i en debatt. (se: https://sv.wikipedia.org/wiki/Sluttande_planet )

Av allasolikavarde - Måndag 17 sept 22:21

Jag kanske borde sluta använda ordet "blatte" för det sägs vara nedlåtande.


Ordet "invandrare" är ännu värre enligt mig, för det är sjukt oprecist.

Som när Anna Hedemo ansåg att Nyheter Idag "hetsar mot invandrare" i en intervju i Kvartal. Jag som är invandrare känner mig inte hetsat mot...? Borde inte vi som påstås vara offer ha något att säga?


Det är det som är lustigt med den där Hets Mot Folkgrupp (HMF) lagen. I de flesta fallen är det ingen som blir hetsad mot.   Vänstern har bestämt att de, i egenskap av moraliskt högre stående varelser (s.k. vänstermänniskor) minsann vet när någon i samhället är offer. Det har varit vänsterns mål sedan 1960-talet: att försöka få offrena att inse att de är offer (för staten och kapitalet). Offrena själva har tyvärr inte varit lika entusiastiska för att se sig som offer.


Många fabriksarbetare var exempelvis rätt nöjda med sina liv som fabriksarbetare som på helgerna gick ut och söp och slogs och kanske kollade på fotboll. De hade inget större intresse av att kämpa mot gubbarna i hatt - eller att för den delen ta gubbarnas hatt och sätta den på sig.


Nu i dessa tider är det invandrarna som måste "förstå" att de är förtryckta. Det går desto bättre än med arbetarna: alla mörk- och brunhyade invandrare vet att de kan dra fram rasistkortet så snart de vill ha något. Det ger alltid effekt.


-----------------------------------

Nåväl, jag tänkte skriva vad "gapiga invandrarungdomar med utomeuropeisk bakgrund" (GIMUEBs - tidigare kända som "blattar") brukar gapa om. Då jag vistas rätt mycket utomhus i Malmö och åker tåg dagligen hör jag deras samtal med varandra och på deras mobiler.


Först bara en genomgång om vad man kan höra svenskar pratar om:

* Vad de gjort i helgen

* Vilka filmer och upplever och resor de uppskattat

* Arbetsrelaterade saker

* Abstrakta koncept såsom vad som är för och nackdelar med demokrati

* Studierelaterade frågor


Här är vad GIMUEBs brukar prata om:

  • Statusprylar. Detta är nog det bästa man kan höra dem prata om, för då vet man att de åtminstone är ambitiösa. Ungdomar med dyra mobiler rånar inte andra ungdomar.
  • Fotboll. De bästa lagen i de europeiska ligorna. Ej allsvenskan.
  • Vem de ska träffa, var och när. Sådant som en svensk löser med ett SMS där det står "kommer 13:30" tar för en GIMUEB tjugo minuter av "jag svär, bror. säg till han... jag sa till han... jag kommer där... sen jag kommer, jag svär, wallah..." Inte konstigt deras länder är så outvecklade när så mycket tid går åt till skitsnack. Jag misstänker det ofta rör sig om knarkaffärer, vilket är en GIMUEBs huvudsakliga inkomst.
  • Skvaller om vem som sa vad. "Varför han sa så? Jag inte sa så, han sa så. Varför sa du att han sa så? Jag sa inte så, jag svär bror. Walla, varför sa han det? Jag svär på min mamma, det är inte så. " Och så vidare och så vidare och så vidare.
  • Skulder - vem som är skyldig vem vad. Även detta kan diskuteras i upp mot en timme.
  • Ordet "polisen" brukar dyka upp allt som oftast i samtalet. Här i Malmö använder man för övrigt inte ordet Aina eller andra slanguttryck för polisen, så vitt jag har hört.

Det var en kort genomgång av ett typiskt GIMUEB samtal.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se