Nu måste jag kanske snart söka jobb igen, och det fick mig att minnas varför jag hatar det så mycket: svenska arbetsgivare är så löjligt pretentiösa.

Jag har hört invandrare säga att svenskar är tråkiga, stela och högfärdiga. Jag vet precis vad de menar. En svensk tycker, underförstått, att Sverige är det "mest utvecklade" landet. Vi har "kommit längst". Samtidigt diskuterar han aldrig frågan.

Det finns ett oerhört stort grötigt träsk med idéer som inte får lyftas. De får inte dryftas. De bara "är". Dessa värderingar kallas värdegrunden och inkluderar en massa åsikter man genom årtionden har prackat på folket utan att folket riktigt insåg vad som hände, och nu är de tabu att ifrågasätta eftersom det inte finns någon metod att ifrågasätta dem på.

Ungefär som när muslimer diskuterar islam. De diskuterar islam utifrån koranen eftersom det inte finns något annat sätt för dem. De diskuterar även Jesus utifrån koranen och ser det som en självklarhet. De ifrågasätter däremot inte koranen - då blir det kortslutning i deras tankebanor.

På samma sätt är det med den så kallade värdegrunden. Den bara finns där, och vill man söka jobb måste arbetsgivaren känna att den sökande delar samma värdegrund. Detta inkluderar de fåniga och mesiga småleenden som svenskar gärna visar varandra, och då underförstått säger en massa saker till varandra istället för att använda ord.

Min erfarenhet av intervjuer är att balansen är ytterst svår för alla som av någon anledning hamnat utanför det svenska gemytet. Det kan vara folk som mig som börjat ifrågasätta den s.k sanningen vi får se i media. Det kan vara folk som inte orkar med småleendena utan tycker att vi borde säga som det är. Då kan man inte längre "mötas" och man får veta att man inte kommer passa in.

Jag förstår varför många invandrare klagar på en slags dold rasism. Det finns en dold rasism - och vi får inte lov att prata om den.

Jag undrar allt som oftast varför man inte bara kan anställa någon på grundval av hur han presterar arbetsmässigt. Istället så känns intervjuer som en enda lång mangling i att bedöma om personligheten är tillräckligt mycket Stig Helmer för att passa in, och man försöker hitta olika hål och angreppsvinklar för att hitta fel i muren.

Svenskens högfärd är välkänd i våra grannländer. Svensken ser sig som den moraliska storebrodern, samtidigt som våra grannländer ser oss som tråkiga och högfärdiga.

Själv har jag gett upp hoppet om att någonsin passa in. Mina åsikter skriver jag anonymt på nätet. Att diskutera dem öppet är meningslöst.

Detta fick mig nu att fundera över om svenskens folkutbytespolitik beror på svenskens självhat till sin egen högfärd. Det är som när en person som växt upp rik slarvar bort hela sitt arv: de är så trötta på rikedomen som får dem att känna sig viktigare än andra, och de lider av känslan av att folk bara tycker om dem för deras pengar. De känner sig falska. De längtar efter en identitet.

Ser man på svensken historiskt så verkar vi sedan början av 1970-talet ha hamnat i samma .. tristess. Vi hade gjort allt, inklusive den sexuella revolutionen. Vårt samhälle hade åstadkommit allt och vi hade inga problem kvar att lösa. Samtidigt fungerade det sociala inte så bra. vi såg ju hur andra kulturer kunde vara sociala, medan vi inte kunde.

Den svenska medelklassen är ofta en ytterst tråkig grupp. Trots min irritation över invandrare så får jag säga att en "generell svensk" medelklass är något av det tråkigaste som finns. Eftersom han inte har vänner går han heller inte att lita på. Hans åsikter är det som står i tidningen, och han saknar därför åsikter.

För att få leva lite vet han att samhällsordningen måste omstörtas. Men vem kan göra det? Det finns ju inget sätt angripa det. Därför väljer han att ta in invandrare. Utåt sätt påstår han att det handlar om att rädda liv, men delvis handlar det om att rädda honom själv ur hans tråkiga livsträsk.

Jag tyckte alltid bättre om arbetarklassen än medelklassen. Arbetarna är åtminstone ärliga och man vet var man har dem. Hatar de en så säger de det, gillar de en så säger de det. Medelklassen är mest beklaglig. Man vet aldrig om de gillar en eller ogillar en.