Det sägs ofta i högerkretsar (eller åtminstone den invandringskritiska alternativhögern, även kallad brunhögern) att vi i Sverige inte har yttrandefrihet eftersom "man kan förlora sitt jobb om man är invandringskritisk".

Faktum är dock att det inte finns något alternativ till att låta arbetsgivare få välja vem de anställer.

Tidningar får själva välja vilka inlägg de ska ta in och vilka perspektiv de ska ta. Fria Tider behöver inte ta in insändare som säger att vi ska öka invandringen, t.ex

Om du har en anställd som är övertygad feminazist behöver du inte befordra henne eller ge henne de roligaste jobben. Du kan också rata vänsterextremister som söker jobb hos dig.

Detta är en del av den frihet vi har i Sverige och den går åt båda hållen.

Att man har yttrandefrihet innebär inte att ens yttranden inte får ge konsekvenser i ens privata liv. 

Om det kom fram att din arbetskollega tycker det är moraliskt acceptabelt att våldföra sig på barn eller att alla judar borde dödas, skulle du vilja jobba med honom ändå? Jag tror inte det.

Demokrati innebär inte heller att alla ska ha samma "rätt" att få höras, synas och bestämma i politiken. Det är en av de lögner som politiker har spridit: att demokrati handlar om att alla ska få bestämma. Faktum är att politiker i alla tider är medvetna om att olika former av direktdemokrati medför risker vilket gör att det enda land i världen som har det är Schweiz. I Schweiz fick kvinnor för övrigt rösträtt först på 1970-talet, men det har gått bra för landet ändå, som brukar rankas som ett av de "superrika" länderna i världen tillsammans med t.ex Norge och Qatar. Schweiz är det enda som inte är superrikt pga naturtillgånger.

I början på 1970-talet hade Sverige faktiskt en BNP/capita i nivå med Schweiz. (man kan jämföra dem här) Men medan de valde att fokusera på att tjäna mer pengar, valde vi att försöka bli socialistiska, starta en gröna vågen miljörörelse, samt vara solidariska med världen. Detta valet var inte nödvändigtvis fel. Det var helt enkelt ett val vi gjorde.

Jag kan för övrigt hålla med om argumentet att det är bättre att 100 människor har ett drägligt liv än att 90 har ett odrägligt liv med 10 lever i lyx. Lyx över en viss nivå gör en inte lyckligare. Däremot anser jag det vara djupt orättvist att många svenskar får kämpa allt hårdare och betala en massa skatt, medan andra lever lyxliv på asylpengar. Både asylsökare som inte kan eller får jobba, och asylbaroner som på olika sätt tjänar pengar på asylsökande.

Hur som helst: demokrati innebär att man har möjlighet att kritisera systemet! Inte att man har "rätt" att få ens åsikt hörd på TV och i media. Man har rätt att gå ut och ställa sig på stan och kritisera systemet. Om ens åsikter har någon vikt, är tanken att de ska spridas till andra och således förändra systemet.

För att förhindra demagoger och populister är demokrati långsam. En demagog kan inte ställa sig på stan, snacka om att systemet suger, och en månad senare tåga in i riksdagen. De som skapat systemet vet nämligen att människor inte är fullt så rationella som vi får lära oss i skolan och som man får intryck när man läser proffstyckare.

Till skillnad från vad vi kan läsa i media är en liberal demokrati inte perfekt. Det tar lång tid att få det man vill. 4% gränsen finns för att förhindra populister och demagoger från att få inflytande.

Sa jag inte precis det? Jo - varje demokrati är medveten om att dess svaghet är att den kan tas över av personer som skadar den. Med "populist" syftar jag i detta inlägg inte på partier som säger sådant som är populärt, utan sådant som är orealistiskt och bara till för att tillgodose folkets kortsiktiga irritationsmoment utan att egentligen ha någon ideologisk grund. Populism behöver inte vara negativ och jag använder ibland begreppet på ett positivt sätt, som ett sätt att vitalisera politiken. Dock har den uppenbarligen en farlig aspekt också, som en liberal demokrati måste hitta sätt att neutralisera.

Låt oss alltså använda det vi har! Vi får lov att uttrycka oss och att sprida våra åsikter. Vi får lov att skriva i de alternativa medierna, även om det tar tid för dem att öka. Hade fler människor varit beredda betala för alternativ media hade vi ju redan tillhört drakarna. Om folk däremot väljer att inte betala för dem för de inte ser behovet av det, så är det deras rättighet.

Vi får lov att ställa upp med partier i riksdagsvalet och vi får lov att sprida dessa partiers åsikter. Dessa partier får lov att debattera på gator och torg och i riksdagen. Deras artiklar tas in i de större tidningarna.

Har vi rätt, så är allt på väg åt rätt håll. Det är så demokratin fungerar. Det var likadant under vänstervågen på 1970-talet: de vänsterradikala var egentligen en liten grupp som kanske utgjorde 10% av befolkningen, men de lyckades få sina åsikter in i etablissemanget tack vare ett idogt arbete från låg nivå och upp. Så småningom kom deras journalister in på de större tidningarna. Deras åsikter hördes i musik, böcker och filmer (mycket av det av "billigt" amatörmässigt slag), och deras tänkare kom in på universiteten som de sedan kommit att dominera.

Samma rörelse skedde i den tidiga socialdemokratin. Och nu är det alternativ-högerns tur. Vad mer kan man egentligen kräva i en liberal demokrati med yttrandefrihet?