För en hatare från höger som mig måste det vara konstigt att få höra att jag tycker Löfven är helt okej.

Visst, han är inte särskilt smart. Men han bryr sig om Sverige.

Som en på flashback skrev: "Han hade nog aldrig tagit ordet feminism i sin mun innan han blev partiledare". Ja, så är det ju. Det han säger dikteras av någon annan. Jag tror vi alla förstår det. Som person har jag dock inget emot honom. Han gör sitt bästa och han har folket bästa i ögonen. Jag tycker inte man behöver kräva mer.

Reinfeldt var också duktig. Hans eftermäle har dominerats av hans syn på invandringen som något magiskt underbart för alla, men förutom det var han faktiskt en väldigt duktig statsminister.

Persson hade desto fler personlighetsproblem. Han brydde sig förvisso om landet men i slutändan blev han diktatorisk, och hans ständiga hånléende gjorde att man slutade se S som ett parti av vanligt folk, för vanligt folk. Före Persson kan jag inte uttala mig riktigt. Jag var inte intresserad av politik innan dess.

Vill man beklaga sig över S gör man bättre i att kritisera de ideologer som just nu bestämmer. Det är inte något jag är helt insatt i, men jag har förstått att Ulf Bjereld har en viktig roll. Bjereld är verkligen nidbilden på en identitetspolitisk vänstersosse - en humanist som vill ha öppna gränser, lägre röstningsålder, mer globalism och feminism, allas lika värde tjosan hejsan... han var med på Ship to Gaza också. Man kan följa honom i hans ofta uppdaterade blogg där man kan häpna över att en professor i statsvetenskap kan slänga ur sig så mycket dumheter.

I ett inlägg skrivet den 24e mars utsåg han t.ex Fatemeh Khavari (afghan"tjejen" som troligen är en man) som vår tids profet.

Bjereld är en relik från 70- och 80-talet, när svensken läste Bamse och lyssnade på Hoola Bandoola Band. Det fungerar inte längre att tro att om man bara är snäll så löser sig allt.

Politik är att vilja, sa Palme.

De tidiga socialisterna var inte snälla - de var arga. De skrek, kämpade, frustade och bråkade.

Idag har de blivit bekväma. De sitter helst bakom ett skrivbord och gör handhjärtan. Sen när de suttit några år i riksdagen tar de ut en skön pension och drar sig tillbaka efter ett liv i politikens tjänst.

Det måste vara jobbigt när man inser att man inte längre kämpar för något. Då och då lyckas de enas i att "bekämpa rasismen" eller "stå upp för demokratin", men oftast står de bara upp för sina egna löner... Det är därför de är livrädda (eller karriärrädda) för uppstickarpartier som faktiskt vill något.

Bjereld är nog inte den ende men jag känner som sagt inte till hur S fungerar.

Själv läser jag med nöje S-profilen Widar Nord i folkbladet. Jag läser även S-profilen Johan Westerholm på ledarsidorna.se.

Båda dessa skriver i nästan varannan krönika om invandringens problem och problemet att SD tar väljare från S så länge S inte har en långsiktigt hållbar invandringspolitik.

För SDs skull så hoppas jag att S fortsätter den inslagna vägen. :) Som jag skrev i ett av mina tidigare inlägg så har några vänstertänkare i en lobbygrupp "kommit fram till" att SDs stöd inte beror på den höga invandringen, utan på att landsbygden tappar arbeten. Fortsätt gärna tro det. :) SD har gått från 0,3% till (gissningsvis) 20% på 20 år. Det måste ju vara en jäkligt stor landsbygd...