Multikulturalismens Faelderutgavs i Danmark 2016 men innehåller ett par texter skriven av svenska författare, vilket gör den relevant.

Jag vet inte om boken gavs ut i Sverige, men den finns tillgänglig på mitt bibliotek. Den som vill läsa den kan fjärrlåna från sitt eget bibliotek - ett smidigt och snabbt sätt att få tag på böcker gratis. Hör med ditt bibliotek.

Jag har läst den en gång innan. Texterna är inte helt lättlästa. För oss är det ju främst de svenska kapitlen som är av intresse också. Boken har en tämligen akademisk approach, där man driver tesen att kritik av mångkultur är tabu på grund av postmodernism.

Det är viktigt att sätta sig in i dessa underliggande frågor om vad som får debatteras och hur debatten drivs. Detta är nämligen något som bestämts ovanifrån. Socialdemokraterna förstod tidigt att det viktigaste inte var att ha rätt, utan att driva debatten på sin planhalva. Att få debatten att handla om kapitalet vs arbetare. Så länge debatten höll sig inom detta så vann man. Handlade debatten om kostnaderna för välfärd så var det svårare vinna debatten.

På samma vis sker just nu debatten i Sverige kring frågan om hur vi ska förbättra integration, värna det mångkulturella samhället och stå upp mot rasism. Även frågan om våldtäkter drivs underförstått inom ramen för "vi måste förhindra våldtäkter för att svenskar inte ska bli mer rasistiska". Ser man det ur det perspektivet är det också lätt förstå varför regeringen inte vill släppa statistik på kriminalitet och etnicitet.

Debatten handlar aldrig om varför mångkultur är bra. Vilket är viktigt för makthavarna, eftersom en sådan debatt kommer de inte nödvändigtvis vinna. Därför kallar de alla som vill debattera detta perspektivet rasister.

Jag håller med om att inte alla ämnen bör debatteras i alla debatter. Vi behöver inte ha en riksdagsdebatt kring bevisen för förintelsen, eller huruvida fotbolls VM 1958 verkligen ägde rum, eller om vi verkligen landade på månen. Vi behöver heller inte varje dag belysa olika judiska maktförhållanden. Vissa saker måste man ta för givet, och andra ämnen är bättre om man för samhällets skull inte debatterar. Men gråzonen är stor.

Det som gör Multikult. fällor (låt mig förkorta titeln) speciell är att den är skriven av akademiker om akademisk forskning. Det handlar inte om Nisse i Lökarängen som vill få sina anti-invandringsartiklar publicerade i lokaltidningen utan om hur ansedda akademiker - forskare, doktorer och professorer - inte kan bedriva akademisk forskning om mångkulturen utan bara inom ramen för hur man kan främja den.

Som vanligt så används boken i debatten i Danmark men är ignorerad i Sverige, så vitt jag vet.

Att texterna är skrivna av akademiker och på danska underlättar förstås inte.

De svenska kapitlen är:

Kapitel 1: Svensk mångfaldspolitik - en studie i opportunism, av Göran Adamson.

Göran Adamson är en sociolog som:

År 2014 gav han ut boken Svensk mångfaldspolitik. En kritik från vänster. Boken handlar om multikulturalismens roll i samhället, men särskilt på svenska lärosäten och tar fasta dels på rapporten Mångfald i högskolan,[3] dels på lärosätenas lokala mångfaldsplaner. Multikulturalism och antirasism brukar betraktas som progressiva idéer med tydlig vänsterprägel, men Adamson visar att multikulturalismen innehåller ”en mängd egenskaper som vetter mot rasism som t.ex mystifieringen av den etniska gruppen och den tunna hinnan mellan etnicitet och nationalism”. ”Mångfald och multikulturalismen har idag ett inflytande i det svenska samhället som överträffar marxismens på tidigt 1970-tal. Problemet försvåras av att mångfaldens progressiva försvarare inte ser att de idéer de slåss för är reaktionära.”[4] Han kritiserar i boken också politiseringen av de svenska lärosätena – framför allt implementeringen av multikulturalism som generellt präglande ideologi, enligt vilken etnisk mångfald anses leda till en kreativ miljö. I en intervju sade han: ”Eftertänksamhet, kritisk reflektion, en prestigelös diskusson, själva kärnan i all akademisk verksamhet, hade försvunnit ut genom fönstret. [...] Intellektuell mångfald är kreativ, men att etnisk mångfald innebär kreativitet finns det inga belägg för.”[5]

Kort tid efter att Svensk mångfaldspolitik. En kritik från vänster utkommit blev Adamson uppsagd från sin tjänst som lektor vid Malmö högskola, där han arbetat i tio år. Uppsägningen skedde inom ramen för en nedskärning, men Adamson hävdade att orsaken var ideologisk. Hans närmaste chefer kommenterade aldrig saken, men högskolans rektor Stefan Bengtsson sade att det ”är ingenting jag känner igen mig i”. Adamson erhöll stöd av Academic Rights Watch, som även i en rad andra ärenden har tagit upp frågan om akademikers yttrandefrihet.[6]

https://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6ran_Adamson

Kapitel 4: Islamofobiska problem - hur diskursen om islamofobi exluderar muslimer från det demokratiska samtalet. Av Aje Carlbom

Aje är känd för att:

I slutet av 1990-talet bodde Aje Carlbom i bostadsområdet Rosengård i Malmö i tre år för att studera relationerna mellan infödda svenskar och invandrade muslimer. Resultatet blev doktorsavhandlingen The imagined versus the real other. Multiculturalism and the representation of Muslims in Sweden (2003), en kritisk analys av svensk invandrardebatt och -politik, som lades fram vid Lunds universitet. Aje Carlbom bedrev fältstudier med hustrun och kollegan Sara Johnsdotter.

Carlbom är bosatt i Lund,[1] och är forskare och lärare vid Hälsa och samhälle vid Malmö högskola där han forskar om bland annat mångkultur, islamism och segregation.[2] Dessutom har han skrivit bland annat rapporten Som Gud skapade oss tillsammans med Sara Johnsdotter, Asha Omar Geesdiir och Ali Elmi.

2010 publicerades antologin Goda sanningar? Om debattklimatet och den kritiska forskningens villkor med Carlbom och Sara Johnsdotter som redaktörer.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Aje_Carlbom

Kapitel 9: "Goda intentioner" - om politisk korrekthet, makt och social utsatthet bland De Andra. Av Pernilla Ouis.

Pernilla Ouis är alltså en kvinna som var muslim i 20 år :

Pernilla Ouis, som konverterade till islam som 21-åring och som forskat om hedersförtryck i Mellanöstern, har länge varit en av de mest spännande rösterna bland svenska muslimer. Hon har problematiserat frågorna om kvinnlig underordning inom islam, men ihärdigt hävdat att jämställdhet och islam är förenligt. I det nya numret av Humanisten (3/09, ännu ej på nätet) förklarar hon dock att hon inte längre "kan upprätthålla en tro på islam", att förtrycket finns som en naturligt integrerad del i islam, väl förankrat i de religiösa urkunderna samt att hon "övergivit hållningen att islam kan reformeras".

http://gudmundson.blogspot.se/2009/11/pernilla-ouis-islam-ar-problemet.html

Jag tyckte hennes kapitel var det bästa. Det inleds med att beskriva hur hennes rapport om hedersvåld som hon skrev för Rädda Barnen 2008 censurerades. Jag citerar Sydsvenskan:

Malmöforskaren Pernilla Ouis slutsatser och ordval i Rädda Barnens rapport om hedersrelaterat våld anses kunna "polarisera" och " leda till ett vi- och domtänkande".

– Då måste vi ha fakta och statistik på att så är fallet. I så fall är alla samhällen patriarkala. Sverige är ett patriarkalt samhälle, säger Sanna Johnson på Rädda Barnens Beirutkontor, som är rädd för att formuleringarna ska försvåra samarbetet med lokala organisationer och det omgivande samhället.

https://www.sydsvenskan.se/2008-01-15/radda-barnen-censurerar-rapport-om-vald

Ouis är viktig för att hon kritiserar postmodernismens kärna, och därmed all den relativisering som sker kring islam och andra kulturer. Om inte denna kärna angrips kan vi inte komma ifrån den barnsliga synen på "allas lika värde" , oavsett om dessa "andra" är personer som har en kultur där man anser att barnsexövergrepp är en naturlig del av att växa upp.

Kapitlet är rätt långt men hon verkar ha skrivit en kortare sammanfattning på svenska på SR.se:

Foucault är pappa till diskursanalysen, som enkelt uttryckt handlar om insikten att den enda värld vi kan känna till är representationen, avbilden, som vi formar genom vårt språk.  Det är alltså språket som är grunden för själva världsordningen. Världen är inte längre, den är bara representeradav olika värderingar med tillhörande språkliga termer.

Så långt är allting väl. Men med detta synsätt blir världen relativiserad och distanserad. Och nästan allting – särskilt det som anses rätt och gott, måste avslöjas. Begrepp som ”verkligheten” eller ”sanningen” eller ”det normala” skrivs med obligatoriska citattecken. Upplysningens rationalitet är ingenting annat än ett uttryck för västerländsk kultur. Med hjälp av Foucault ses den som lika provinsiell som alla andra kulturer eller ”berättelser” i världen. Arvet från Foucault är dels den självkritik som riktas mot den västerländska moderniteten och dess anspråk på sanningen, dels upphöjandet av icke-västliga kulturer som lika giltiga världsbilder, bland flera möjliga.

I Foucaults anda har diskurser kring sexualitet, sjukdomar, vetenskap, nationen och ”den Andra” avslöjats vara just – diskurser – av människan påhittade uppfattningar och begrepp, som styr människors liv och öden. På så sätt blir kanske diskursen i sig Gud, hellre än Foucault själv.

Det ironiska är att Foucault med hjälp av modernitetens sanningsanspråk och ifrågasättande, just lyckades ifrågasätta moderniteten själv. Och därmed blev postmodernismen befäst i vetenskapen. Ut med modernitetens enfald och monokultur, in med mångfald och mångkultur! Ingenting är sant längre; sanning och verklighet är dinosaurier som ingen inom akademien längre vill befatta sig med.

Så vad gör vi? Vi ägnar all vår vetenskapliga energi åt att avslöja diskurser. Vi avslöjar ord och begrepp som aldrig förr. Allt är diskurser – och allt kan reduceras till diskursiva problem. Sociala problem kan intressera många – som diskurser. ”Hur beskrivs missbrukare?” av sociala myndigheter blir alltså ett intressantare problem, än att undersöka hur det är att vara missbrukare. Det är hur problemen förstås av etablissemanget, beskrivningens förpackning, som är relevant för diskursanalysen, inte problematiken i sig. För den verkar helt plötsligt inte riktigt finnas längre.

Eftersom Foucault bidragit till uppfattningen att väst är ont och ”the rest” är gott, är det problematiskt för diskursanalytiker att diskutera ”den Andres” problem. Ett exempel är det så-kallade hedersrelaterade våldet. Forskare har ägnat avhandlingar åt att beskriva hur denna problematik beskrivs av svenska myndigheter, men knappt ingen diskuterar hur denna interna ”diskurs” fylld av maktanspråk och genusrelationer, och som med kulturella och religiösa inslag påverkar människors liv. Man är nämligen aldrig intresserad av minoriteternas egna, interna diskurser. Det är nästan så att man tänker sig att diskurser bara finns i västvärlden. Det är alltid väst och det moderna som á priori är fel, och därför den part som blir utsatt för kritik. Inte ”den Andra”.

En halal-hippie har, liksom Foucault, som utgångspunkt att den förtryckta Andra är god. En sådan person accepterar för ”den Andra” kulturella och sociala uttryck, som man egentligen aldrig skulle acceptera för sig själv. Denna halal-hippiens paradox, är ännu ett arv från Foucault.  I sin iver att vara ”emot” väst, stödde Foucault själv okritiskt den Andra i den iranska revolutionen. Han blev blind för den  – i det här fallet –  totalitära islamistiska förtryckarregim som revolutionen utvecklades till.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=4851668

Texten är inte helt lättläst, men väl värd att läsas långsamt ett par gånger för att förstå den svenska debatten och varför hedersvåld och islamism relativiseras. Det är ju faktiskt ingen tillfällighet att nazismen ständigt ska motarbetas, medan islamism bemöts med ett "meh" och hedersvåld bemöts med "vi ska inte motarbeta muslimer".

Det är ett val man gjort i Sverige, som grundar sig på det nu rådande akademiska paradigmet. I Egypten motverkar man aktivt islamism genom att till exempel kräva att imamer måste ha gått en viss utbildning och blivit godkända av staten (eller rättare sagt av Al-Azhar universitet som dock samarbetar med staten), och att de inte får lov att predika något politiskt budskap. Egypten är väl medvetna om att islam kan vara ett kraftigt politiskt redskap.

I Turkiet ansåg man länge att slöjförbud var en del av förtrycket inom islam och man såg det som något negativt man ville bli av med. Inte alla höll med, men det var tillåtet diskutera. I Sverige låter man istället muslimska kvinnor komma till tals om att "slöjan är mitt eget val" medan de muslimska männen kräver att deras kvinnor bär slöja, annars blir de slagna. Det vill man helst inte nämna i den svenska debatten. Däremot vill man gärna ta upp hur kvinnor systematiskt förtrycks av vita män på arbetsplatser, till exempel.

Som sagt: det är ett val vad man väljer att belysa och vad man tillåter diskuteras. I svensk media diskuteras slöjan inom ramen för "svenska staten vill ta ifrån kvinnors deras egna frivilliga val", medan svenska kvinnor som vill vara hemma med barn diskuteras inom ramen för "kvinnor ser som sin uppgift att ta hand om familjen på grund av stereotypa könsroller vilket gör att de blir förtrycka".

Penilla Ouis beskrev själv hur hon, när hon var muslim, bar slöja utifrån vad hon såg som ett fritt val. Men när hon lämnade islam kände hon att hon egentligen burit slöjan för att det förväntades av henne:

Arena: Hur såg processen ut när ni bestämde er för att bära slöja?

Pernilla Ouis: Jag är vit och har inte muslimskt namn men ville att det skulle synas att jag var muslim. Jag var ung, 21-22 år, och slöjan var radikal, den bröt mot samhället. Det var en identitetshandling och en solidaritetshandling. Slöjan är ju ett slags nunneklädsel, en avsexualisering som symboliserar ödmjukhet och gudsfruktighet. En del av retoriken gick ut på att ens utseende inte spelar roll, en sorts feministiskt ställningstagande. Men ytterst berodde det nog på att jag hade en muslimsk man som ville att jag skulle ha slöja.

https://www.eurozine.com/de-tog-av-sig-slojorna/

I slutändan handlar det om alltså om vilka frågor man debatterar.

Pernilla Ouis gav flera exempel på studier hon velat göra som stoppats på grundval av att de skulle kunna öka polariseringen i samhället. Som före detta muslim var hon ju bekant med vissa muslimska mäns kvinnosyn, men det fick alltså inte undersökas på akademisk nivå.