Det gjordes nyligen en intressant studie i USA som rapporterades i NY Times som visade att en stor andel svarta pojkar och män sänkte sin levnadsstandard under sin livstid, även i de fall de från början tillhörde medelklassen eller övre medelklassen.

Svarta kvinnor hade inte samma tendens, utan följde samma kurva som vita kvinnor.

Man hittade dock ett fåtal områden där svarta pojkar lyckades bibehålla sin sociala status. Det var i ett fåtal områden där familjer i högre grad var intakta. De allra flesta svarta familjer slutar nämligen i skilsmässa och med att modern ensam tar hand om barnen (cirka 90% av familjer). Det berättas förstås inte i svenska media, men den typen av uppväxtförhållanden skapar otrygga barn vilket leder till högre kriminalitet. I Sverige får vi bara höra att svarta är diskriminerade, inte att de i hög utsträckning är kriminella.

Det intressanta är att det inte spelade så stor roll huruvida fadern var kvar i familjen. Däremot spelade det roll hur många andra fäder i området som stannade kvar med familjen.

Det finns två möjliga förklaringsmodeller för detta. Den första är vänsterns: att svarta pojkar utsätts för mer diskriminering i områden där svarta män inte tar hand om sina familjer, alternativt att svarta män känner sig utsatta för diskriminering i sådan utsträckning att de lämnar hemmet. Något i den stilen. Skylla på rasism. Det är svarta bra på, och identitetsvänstern.

Den andra förklaringsmodellen är att svarta ungdomar som växer upp i områden med många ensamma mödrar lättare hamnar i kriminalitet, och då drar med sig andra ungdomar som kanske kommer från mer stöttande familjer.

Brutna familjer skulle i så fall ses som ett samhällsproblem som påverkar mer än bara en själv. Man kan i så fall inte bara säga "alla får göra som de vill så länge det inte skadar någon annan". Svarta mäns kriminalitet i USA går tyvärr oftast ut över andra, eller över dem själva, då de är mer sannolika att begå brott och hamna i fängelse.

Som jag ser det måste man göra ett val: vill man tro att diskrimineringen är att skylla på allt, eller vill man tro att det faktiskt finns ett självändamål i att bibehålla kärnfamiljen? Det är ett val man får göra själv. Jag tänker inte påstå att jag har svaret.

Vänstermentaliteten är att göra vad de kan för att förgöra kärnfamiljen eftersom den anses förtryckande, i synnerhet mot kvinnor givetvis, men även mot barnen. Det är förstås ofta så att fadern i familjen var något av en "förtryckare", men jag tror att lösningen på detta är att involvera fler medlemmar, inte färre. Istället för den sjukt slutna kärnfamiljen där allt stannar inom hemmets väggar, tror jag att en sundare familj består av inte bara mamma och pappa, utan av farbröder, kusiner, släktingar och vänner.

I Sverige har man gjort tvärtom, för socialismen består i grunden av en tro på att det finns en förtryckare överallt, och lyfter man bara bort denne förtryckare så råder frihet. Därför har man i Sverige satsat på att ge frihet till kvinnor och barn på alla möjliga sätt, så till den grad att familjemedlemmar inte ens behöver varandra, och att konversationer egentligen kan bestå av ett minimum av ord.

Vi får se vilken modell som varar längst.

Om ni inte redan klickat på länken till NY Times, gör gärna det. De har en massa häftig interaktiv grafik i artikeln.