Det sägs ofta i högerkretsar (eller åtminstone den invandringskritiska alternativhögern, även kallad brunhögern) att vi i Sverige inte har yttrandefrihet eftersom "man kan förlora sitt jobb om man är invandringskritisk".

Faktum är dock att det inte finns något alternativ till att låta arbetsgivare få välja vem de anställer.

Tidningar får själva välja vilka inlägg de ska ta in och vilka perspektiv de ska ta. Fria Tider behöver inte ta in insändare som säger att vi ska öka invandringen, t.ex

Om du har en anställd som är övertygad feminazist behöver du inte befordra henne eller ge henne de roligaste jobben. Du kan också rata vänsterextremister som söker jobb hos dig.

Detta är en del av den frihet vi har i Sverige och den går åt båda hållen.

Att man har yttrandefrihet innebär inte att ens yttranden inte får ge konsekvenser i ens privata liv. 

Om det kom fram att din arbetskollega tycker det är moraliskt acceptabelt att våldföra sig på barn eller att alla judar borde dödas, skulle du vilja jobba med honom ändå? Jag tror inte det.

Demokrati innebär inte heller att alla ska ha samma "rätt" att få höras, synas och bestämma i politiken. Det är en av de lögner som politiker har spridit: att demokrati handlar om att alla ska få bestämma. Faktum är att politiker i alla tider är medvetna om att olika former av direktdemokrati medför risker vilket gör att det enda land i världen som har det är Schweiz. I Schweiz fick kvinnor för övrigt rösträtt först på 1970-talet, men det har gått bra för landet ändå, som brukar rankas som ett av de "superrika" länderna i världen tillsammans med t.ex Norge och Qatar. Schweiz är det enda som inte är superrikt pga naturtillgånger.

I början på 1970-talet hade Sverige faktiskt en BNP/capita i nivå med Schweiz. (man kan jämföra dem här) Men medan de valde att fokusera på att tjäna mer pengar, valde vi att försöka bli socialistiska, starta en gröna vågen miljörörelse, samt vara solidariska med världen. Detta valet var inte nödvändigtvis fel. Det var helt enkelt ett val vi gjorde.

Jag kan för övrigt hålla med om argumentet att det är bättre att 100 människor har ett drägligt liv än att 90 har ett odrägligt liv med 10 lever i lyx. Lyx över en viss nivå gör en inte lyckligare. Däremot anser jag det vara djupt orättvist att många svenskar får kämpa allt hårdare och betala en massa skatt, medan andra lever lyxliv på asylpengar. Både asylsökare som inte kan eller får jobba, och asylbaroner som på olika sätt tjänar pengar på asylsökande.

Hur som helst: demokrati innebär att man har möjlighet att kritisera systemet! Inte att man har "rätt" att få ens åsikt hörd på TV och i media. Man har rätt att gå ut och ställa sig på stan och kritisera systemet. Om ens åsikter har någon vikt, är tanken att de ska spridas till andra och således förändra systemet.

För att förhindra demagoger och populister är demokrati långsam. En demagog kan inte ställa sig på stan, snacka om att systemet suger, och en månad senare tåga in i riksdagen. De som skapat systemet vet nämligen att människor inte är fullt så rationella som vi får lära oss i skolan och som man får intryck när man läser proffstyckare.

Till skillnad från vad vi kan läsa i media är en liberal demokrati inte perfekt. Det tar lång tid att få det man vill. 4% gränsen finns för att förhindra populister och demagoger från att få inflytande.

Sa jag inte precis det? Jo - varje demokrati är medveten om att dess svaghet är att den kan tas över av personer som skadar den. Med "populist" syftar jag i detta inlägg inte på partier som säger sådant som är populärt, utan sådant som är orealistiskt och bara till för att tillgodose folkets kortsiktiga irritationsmoment utan att egentligen ha någon ideologisk grund. Populism behöver inte vara negativ och jag använder ibland begreppet på ett positivt sätt, som ett sätt att vitalisera politiken. Dock har den uppenbarligen en farlig aspekt också, som en liberal demokrati måste hitta sätt att neutralisera.

Låt oss alltså använda det vi har! Vi får lov att uttrycka oss och att sprida våra åsikter. Vi får lov att skriva i de alternativa medierna, även om det tar tid för dem att öka. Hade fler människor varit beredda betala för alternativ media hade vi ju redan tillhört drakarna. Om folk däremot väljer att inte betala för dem för de inte ser behovet av det, så är det deras rättighet.

Vi får lov att ställa upp med partier i riksdagsvalet och vi får lov att sprida dessa partiers åsikter. Dessa partier får lov att debattera på gator och torg och i riksdagen. Deras artiklar tas in i de större tidningarna.

Har vi rätt, så är allt på väg åt rätt håll. Det är så demokratin fungerar. Det var likadant under vänstervågen på 1970-talet: de vänsterradikala var egentligen en liten grupp som kanske utgjorde 10% av befolkningen, men de lyckades få sina åsikter in i etablissemanget tack vare ett idogt arbete från låg nivå och upp. Så småningom kom deras journalister in på de större tidningarna. Deras åsikter hördes i musik, böcker och filmer (mycket av det av "billigt" amatörmässigt slag), och deras tänkare kom in på universiteten som de sedan kommit att dominera.

Samma rörelse skedde i den tidiga socialdemokratin. Och nu är det alternativ-högerns tur. Vad mer kan man egentligen kräva i en liberal demokrati med yttrandefrihet?

Nu måste jag kanske snart söka jobb igen, och det fick mig att minnas varför jag hatar det så mycket: svenska arbetsgivare är så löjligt pretentiösa.

Jag har hört invandrare säga att svenskar är tråkiga, stela och högfärdiga. Jag vet precis vad de menar. En svensk tycker, underförstått, att Sverige är det "mest utvecklade" landet. Vi har "kommit längst". Samtidigt diskuterar han aldrig frågan.

Det finns ett oerhört stort grötigt träsk med idéer som inte får lyftas. De får inte dryftas. De bara "är". Dessa värderingar kallas värdegrunden och inkluderar en massa åsikter man genom årtionden har prackat på folket utan att folket riktigt insåg vad som hände, och nu är de tabu att ifrågasätta eftersom det inte finns någon metod att ifrågasätta dem på.

Ungefär som när muslimer diskuterar islam. De diskuterar islam utifrån koranen eftersom det inte finns något annat sätt för dem. De diskuterar även Jesus utifrån koranen och ser det som en självklarhet. De ifrågasätter däremot inte koranen - då blir det kortslutning i deras tankebanor.

På samma sätt är det med den så kallade värdegrunden. Den bara finns där, och vill man söka jobb måste arbetsgivaren känna att den sökande delar samma värdegrund. Detta inkluderar de fåniga och mesiga småleenden som svenskar gärna visar varandra, och då underförstått säger en massa saker till varandra istället för att använda ord.

Min erfarenhet av intervjuer är att balansen är ytterst svår för alla som av någon anledning hamnat utanför det svenska gemytet. Det kan vara folk som mig som börjat ifrågasätta den s.k sanningen vi får se i media. Det kan vara folk som inte orkar med småleendena utan tycker att vi borde säga som det är. Då kan man inte längre "mötas" och man får veta att man inte kommer passa in.

Jag förstår varför många invandrare klagar på en slags dold rasism. Det finns en dold rasism - och vi får inte lov att prata om den.

Jag undrar allt som oftast varför man inte bara kan anställa någon på grundval av hur han presterar arbetsmässigt. Istället så känns intervjuer som en enda lång mangling i att bedöma om personligheten är tillräckligt mycket Stig Helmer för att passa in, och man försöker hitta olika hål och angreppsvinklar för att hitta fel i muren.

Svenskens högfärd är välkänd i våra grannländer. Svensken ser sig som den moraliska storebrodern, samtidigt som våra grannländer ser oss som tråkiga och högfärdiga.

Själv har jag gett upp hoppet om att någonsin passa in. Mina åsikter skriver jag anonymt på nätet. Att diskutera dem öppet är meningslöst.

Detta fick mig nu att fundera över om svenskens folkutbytespolitik beror på svenskens självhat till sin egen högfärd. Det är som när en person som växt upp rik slarvar bort hela sitt arv: de är så trötta på rikedomen som får dem att känna sig viktigare än andra, och de lider av känslan av att folk bara tycker om dem för deras pengar. De känner sig falska. De längtar efter en identitet.

Ser man på svensken historiskt så verkar vi sedan början av 1970-talet ha hamnat i samma .. tristess. Vi hade gjort allt, inklusive den sexuella revolutionen. Vårt samhälle hade åstadkommit allt och vi hade inga problem kvar att lösa. Samtidigt fungerade det sociala inte så bra. vi såg ju hur andra kulturer kunde vara sociala, medan vi inte kunde.

Den svenska medelklassen är ofta en ytterst tråkig grupp. Trots min irritation över invandrare så får jag säga att en "generell svensk" medelklass är något av det tråkigaste som finns. Eftersom han inte har vänner går han heller inte att lita på. Hans åsikter är det som står i tidningen, och han saknar därför åsikter.

För att få leva lite vet han att samhällsordningen måste omstörtas. Men vem kan göra det? Det finns ju inget sätt angripa det. Därför väljer han att ta in invandrare. Utåt sätt påstår han att det handlar om att rädda liv, men delvis handlar det om att rädda honom själv ur hans tråkiga livsträsk.

Jag tyckte alltid bättre om arbetarklassen än medelklassen. Arbetarna är åtminstone ärliga och man vet var man har dem. Hatar de en så säger de det, gillar de en så säger de det. Medelklassen är mest beklaglig. Man vet aldrig om de gillar en eller ogillar en.

I ett internationellt perspektiv så är det obegripligt för många varför Sverige har valt att ersätta en högutbildad, laglydig, hårt arbetande och vacker befolkning med lågutbildade muslimer, araber, afrikaner och afghaner.

Svensken respons på detta är: "allas lika värde" och så är den debatten slut.

Hur kan en högutbildad ingenjör ha samma värde för samhället som en analfabet och hans sju barn? Det är ju därför Somalia är det fattigaste landet i världen medan Sverige tillhör ett av de rikaste.

Vet ni förresten att somalier på allvar tror att rika länder är rika för att FN ger dem pengar? Fråga någon av dem. Det är klart att om man har den uppfattningen så har man inget dåligt samvete om man lever på bidrag i det rika landet.Man ska inte förvänta sig att svensk media skriver något om det heller, pga "allas lika värde", vilket innebär att man helst inte ska skriva något om det får en grupp att se dålig ut.

Är det inte lustigt att vi i Sverige och övriga västländer är så stolta över vår yttrandefrihet och tryckfrihet som gör att vi kan belysa korruption och missförhållande, t.ex inom politiken, men vi har både självcensur och i viss mån juridisk censur när det gäller att belysa problem med vissa grupper.

Man undrar hur det ser ut om dessa "vissa grupper" ökar till att utgöra 10%, 20%, 30% eller mer av befolkningen. Detta är en fråga som godhetsfolket inte vill tänka på. Nåväl, ännu behöver de inte tänka på det.

I länder i Östeuropa, såsom Ungern, vet man inte hur man ska lösa problemet med den ökande mängden romer. I Sverige, där vi vet allt bäst, är vi övertygade om att Ungern måste "behandla dem bättre" så att de integreras. Ungern har faktiskt spenderat en massa pengar, men romerna i Ungern går inte i skolor och vill inte integreras utan lever hellre på brottslighet. Lustigt nog är det likadant i Sverige.När romerna från Rumänien kom hit gav vi dem inte heller ett bättre liv, utan våra politiker beslutade, efter att romerna bajsat ner ett område i centrala Malmö under 1-2 års tid, att romerna är "Rumänska medborgare som Rumänien ska ta hand om." 

Är inte livet för en fattig rom i Rumänien "inhumant" då? Men det finns alltså en gräns för vilka vi kan ta emot? Det gjordes några småprotester i Malmö från autonoma vänstergrupper, men de hade inte det stöd i media som #vistårinteut tanterna har som vill behålla sina afghanska toy boys.

I Sverige är vi fortfarande naiva. Vi tror fortfarande att om vi döljer etnicitet och inte talar om problemet med romer så kommer det lösa sig på sikt. Hur mycket pengar ska vi spendera på dem?

Den som läser något annat än gammelmedia vet att i princip alla åldringsrån begås av romer. Hade vi inte haft romer hade vi knappt haft några åldringsrån. Vem begår alla större stölder i butiker? Det blir allt fler butiker som måste stängas pga snatterier.

Vilket perspektiv har media? En romsk man som kände sig "diskriminerad" när han gick i en leksaksbutik: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/mertsi-skulle-handla-leksaker-till-sin-son-blev-forfoljd-av-butikspersonalen

Den enda tidning i Sverige som försöker kartlägga kriminaliteten bland romer är Nya Tider. Detta skrev man för fyra dagar sedan:

I en unik kartläggning förra året kunde Nya Tider visa att nästan samtliga offentliga företrädare för romer i Sverige antingen själva var dömda för brott eller har nära anhöriga som är det. Samma företrädare lyfter ständigt fram föreställningen att svenskar som tror att romer är mer kriminella än andra lider av fördomar.

Det mest talande exemplet kanske är Rosita Grönfors, som i debattartiklar och föreläsningar inför skolbarn hävdar att romer ”självklart inte” missbrukar, stjäl eller bär kniv. Samtidigt är alla hennes tre barn dömda för en lång rad sådana brott. En av hennes döttrar medverkade bland annat vid en stöld där 56 cigarettlimpor gömdes under en kjol, vilket får betraktas som att uppfylla fördomarna med råge.

Även EU-parlamentarikern Soraya Posts dotter är dömd för stöld och snatteri, samtidigt som både hon och Soraya själv ständigt går till storms mot de ”fördomsfulla” svenskar som tror att romer stjäl mer än andra.

Vi granskade på samma sätt denna nya stjärna på den romska himmelen, och resultatet är det förväntade. Vad SVT viftar undan med ”har ett fängelsestraff bakom sig” visar sig vara betydligt mer än så. I korthet är praktiskt taget hela Luciano Bladsons familj kriminellt belastad, och detsamma gäller SRMP:s partiledare Jurko Grulo, 64.

Redan 2010 förekom Luciano Bladson under 37 avsnitt i belastningsregistret enligt en dom från Malmö tingsrätt. Han hade dömts för bland annat olaga hot, vapenbrott och grovt bedrägeri i domar från 2008 och 2009, och suttit av ett fängelsestraff på ett år.

https://www.nyatider.nu/kriminella-klaner-startar-parti-for-romer/

Som vanligt anser vänstern godhetsfolk att problemet med en grupp inte på något sätt beror på gruppen. T.ex beror problemen med muslimer inte på islam, invandringsrelaterade problem beror inte på invandringen, och problem med romer beror givetvis inte på romer.

Visst är det lustigt att vi i Sverige har yttrande- och åsiktsfrihet så länge man har rätt åsikter.

Men sarkasm å sido, vi har än så länge rätt att åtminstone beskriva problemen på det sätt jag gör nu, och på det sätt Nya Tider har gjort. Enligt det pressetiska systemet bör man inte göra det, vilket gör att de flesta tidningar självcensurerar sig i denna fråga, och därför behövs ingen lagstiftning.

Om Nya Tider fortsätter växa, vilket de just nu gör starkt, kan vi vara säkra på att en lagstiftning kommer.

Svensken har fått veta att vi måste "motverka hat och diskriminering". Lagen om hets mot folkgrupp handlar dock egentligen om att "motverka att en folkgrupp missaktas", vilket kan betyda vad som helst. Att beskriva en viss folkgrupp som mer kriminell är ju uppenbarligen att sprida missaktning, men hur ska man kunna motverka missaktning när påståendet är sant?

Det får mig att tänka på auktoritära stater som utåt sett påstår att de tillåter yttrandefrihet, men tillägger att det inte är tillåtet att "sprida missaktning mot religion eller staten eller annat som kan störa ordningen." Vi kallar inte detta för yttrandefrihet.