Alla inlägg under maj 2018

Av allasolikavarde - 31 maj 2018 22:57

Nu så står jag i begrepp att behöva extra hjälp i min lilla verksamhet.

Jag har gjort som jag har hört att andra gör: vänder mig till arbetsförmedlingen. Skulle dock vilja anställa någon svensk om jag ska få bidrag. Och med svensk menar jag: en person som inte är blatte.

 

Det skrivs mycket om diskriminering på arbetsmarknad och journalisterna vill ge oss intrycket att diskrimineringen beror på de rasistiska svenskarna som liksom av rutin väljer bort invandrare.

Det finns förstås en annan verklighet som man aldrig får läsa om i massmedia. Den som anställt en blattelito vet att det är en risk. Jag hade själv en utländsk person som hjälpte mig ett kort tag. Personen ville ha 100 kr i timmen i handen. Hen var också helt ointresserad av allt annat än pengar och inte särskilt trevlig.

 

Min tjej berättade hur hon jobbade med några blattar på ett sommarjobb. Blattarna tog för sig av allt de kunde så snart chefen gick därifrån.

 

Fråga vem som helst som anställt nyanlända. Förutsatt att de är ärliga förstås. Visst finns det hårt arbetande och öppna för att bete sig "svenskt", men jag uppskattar att de utgör 25%. Resten vill helst inte jobba och i vissa fall är de rent destruktiva.

 

Med det sagt är jag inte alltför glad för svenska ungdomar heller. När jag går omkring på småorten där jag jobbar... drabbas jag av depression. Det känns som att det svenska trashet har blivit betydligt mer trashigare allt eftersom blattarna blivit fler. De har förstärkt varandras dåliga sidor. Blattarna kommer med vapen, droger och våld.

 

Jag ska berätta om något som gnagt i mig nu i flera dagar. Det har dykt upp en tatueringssalong mitt i byn och alla kidsen går nu dit för att förfula sig. En kille som verkar hänga runt i stan hela dagarna har sett till att förfula halva ansiktet. Jag skämtar inte.

 

Det gör mig faktiskt så pass modbestulen att jag funderar på varför jag kämpar för ett bättre samhälle. Ett större "fuck you" kan jag inte tänka mig.

 

Det är detta slöddret jag alltså kämpar för. När jag kämpar för det svenska folket, kämpar jag för drogmissbrukare och folk som tatuerar ansiktet. Jag kämpar för rasblandare och tjejer som hänger med blattar. När jag ser dem så börjar jag tänka att de får skylla sig själva när de blir våldtagna.

 

Och de som "står upp för Sverige" (nazister, motståndsrörelsen, etc) är de trashigaste av alla. Jag har läst lite nationalism och identitära rörelser, såsom alt-right. Chriftopher Dulny som driver svenska alt-right är en rätt intelligent person. Men vet han om att en stor del av det "svenska folket" är så trashiga? Om de fastnar i småorten, skiter i skolan och allt, inte utbildar sig, och hankar sig fram i arbetslöshet så kan jag inte säga att jag tycker synd om dem. Väljer de inte själva? Ska det vara så jävla svårt att göra ett vettigt val? Vi bor i ett land där all utbildning är gratis - och man får t.o.m studielån och medel för det. Istället hänger man utanför korvkiosken, röker hasch och tatuerar sig överallt...

 

Är detta "folket" vi ska kämpa för?

Själv spenderar jag flera timmar varje dag med att förkovra mig i olika texter. Det är böcker, artiklar, flashback forum och andra forum där jag både läser och skriver. Men de här rikspuckona skulle gladeligen sticka en kniv i mig och hånskratta. Blattarna skyller på rasism och white-trash svenskarna skyller på invandringen.

 

Man kämpar och sliter men jag känner att alltfler bara är fokuserade på sig själva. Här i Malmö där jag bor undviker alla ögonkontakt. Man är också orolig att andra faktiskt är farliga.

 

Jag måste säga att jag nästan avskyr tatueringar. För mig symboliserar det att personen sitter fast i sin mentalitet. Att de väljer att spendera pengar på sin fåfänga hellre än något som gör samhället bättre.

 

Sen hör det till saken att de flesta tatuerade numer bara kladdar på sig en massa olika symboler. Det börjar med något fult och sedan verkar det trigga dem att skaffa fler figurer och krumelurer.

 

Nåväl, jag vill inte skrämma bort läsare. Min tjej har tatueringar. Det är ju rätt vanligt. Jag hade dock önskat att vi hade ett samhälle där vi fokuserade på varandra istället på att alla fokuserar på sig själva.

 

Jag funderar ibland på de här aggregerade effekterna som jag nämnde ovan. Att blattar gör svenskar sämre. Jag hör redan i orten hur svenskar börjar snacka blatte-svenska. Det har gått snabbt. Helt sjukt. Har de ingen stolthet?

 

Tyvärr blir allt sämre. Jag känner även i mig själv att jag litar mindre på folk. Jag tappar lusten att arbeta och betala skatt. Våldet och otryggheten ökar. De dåliga skolorna blir allt fler. Min egen skolgång blev delvis förstörd av att jag gick i en klass med svenska låg-ambitiösa personer och några blattar. Det är en dålig kombination. Går man i en skola med ambitiösa så blir man själv mer ambitiös. I min klass var det ingen som gick vidare till universitetet. Det var fokus på att slåss istället - visa sig tuff och sånt.

 

Bor man i ett bra område ser man kanske inte det. Bor man i Malmö är riskerna desto större.

 

Vi som får ta smällen kan heller inte förklara särskilt bra. Något Malcom Kyeyune skrev om för några dagar sedan.

 

En sak är säker: tilliten i samhället är på tillbakagång. Det är detta som boken jag just nu läser, Att Bowla Ensam av Putnam, handlar om. Sverige har länge haft en hög tillit mellan människor och det är bra av olika anledningar. Politiker har istället bestämt att mångkultur är bäst, och nu eroderar tilliten. Att mångkulturella samhällen har mindre tillit har Putnam också skrivit om i en uppmärksammad artikel, men detta har lustigt nog aldrig nämnts i den svenska debatten trots att vår omvandling till mångkultur rimligen torde göra det befogat att diskutera mångkulturens effekt. Putnam vann t.o.m det svenska Skyttepriset 2007 men det ledde inte till att vi började diskutera hans teorier och relaterade det till Sverige...

Nej för vi vet ju ändå bäst. Vi är snälla så vi behöver inte veta något om hur man ska integrera. Allt till alla bara... Bekämpa rasismen, hej och hå.

 

Här en artikel från en anti-rasistisk sajt. Den säger att tilliten mellan människor bara minskar på kort sikt. Som alltid i den svenska debatten (i den mån man ens tar debatten) så bemöter man vetenskap med spekulation. Vad Putnam säger är att tilliten i ett samhälle kan öka om man hittar andra saker för folket att enas kring. Han nämner religion och militären som exempel. Om man hittar sådana enande organisationer så ökar istället splittringen.

 

USA är inget föredöme. Som Putnam visade i det tal han höll då han fick Skyttepriset, så visar studier att ju mer heterogent ett samhälle är, desto mindre litar man på andra etniciteter.

 

 

Lustigt att Sverige, som länge varit så homogent, också varit så övertygade om "allas lika värde".

Jag skulle tippa att vi snart kommer se förändringar i detta området.

Det lär väl ta 5-10 år innan svensk media skriver om det. Vi vet ju hur det är. Först ska de framhärda i att vara goda i några år, tills det plötsligt är dags för kappvändning. 

ANNONS
Av allasolikavarde - 30 maj 2018 22:18

Moderaternas partiledare säger att han vill ha en mer vuxen samtalston.

 

Det fick mig att tänka lite på hur det var förr:

 

 

Det verkar tråkigt, men ge det en minut innan ni stänger av...

 

 

 

Det första man slås av är hur tråkigt det verkade vara förr.

Det andra är att politikerna kändes som att de talade för oss. Det kändes som att de inte var så långt från oss. Det här var inga kändisar utan våra representanter.

 

Här en debatt från 2010. Vad jag slås av här är att MP hade en partiledare man ändå kände respekt för (Maria Wetterstrand), och Centern hade en partiledare man visste var man hade. En som var rotad i gammalt tänk som är grundad i en stabil ekonomi.

 

 

Vi kan undersöker vad som lett till en virrigare debatt, och det är som så att det oftare är kvinnor som ger ett mer virrigt intryck. Anna Kinberg Batra och Mona Sahlin till exempel.

Det finns duktiga kvinnor men det krävs att en kvinna blir lite "manlig" i sitt agerande. Maud Olofsson är ett exempel.

 

Här är ett exempel på kvinnlig debattstil. Detta klippet är från 2012:

 

 

Det visar väl rätt bra varför Sverige inte har en vuxen debatt. Tänk om man hade lyssnat på Björn Söders argument då (som är fullt korrekta) - då hade vi sluppit den här katastrofen med afghaner som vi nu inte kan skicka hem. Varför kan inte Sverige göra det våra grannländer gör?

"DET HANDLAR OM BAAAAAARN"

vuxen debatt...

 

Det är detta man riskerar om man inte kan ha en vuxen samtalston. Som den arga kvinnan sa i klippet: "jag debatterar inte med dig för du respekterar inte flyktingbarn." Med de orden har man vägrat bedriva debatt i invandringsfrågan - och här står vi nu, sex år senare, med ett miljöparti på fallrepen, en socialdemokrati som håller på splittras och en moderaterna som tappat en stor del av sitt stöd.

 

Så kan det gå. Men det är åtminstone styrkan i demokrati att vi folket har den makten att ändra riktning på hur landet styrs. Utan den så hade vi fortfarande bedrivit samma huvudlösa politik som då. Det är det som är problemet med diktaturer: de kan fungerar bra ett tag, men plötsligt gör de något extremt olämpligt och ingen kan inte göra något åt det.

 

I Sverige kan vi åtminstone gå till val, och tack vare detta kommer 2015 års asylhaveri inte att återupprepas. Vi kommer säkerligen att ta emot invandrare i framtiden också men vi kommer inte bjuda in dem och ge dem gratis allt, i obegränsade mängder.

 

Visst är det lustigt att höra Hanif Bali försvara ensamkommande barn, då 2012. Han som idag har profilerat sig som en stark kritiker till "barnlajvare", som han kallar dem.

 

En annan anledning är att man till varje pris vill ha en föryngring inom politiken. På vilket sätt är en partiledare bättre för att han är under 30 år? De saknar ofta den konservativa känsla som trots allt är nödvändig inom politiken.

 

Invandringspolitiken är ett exempel på en omdömeslös politik.

 

Personligen saknar jag de vuxna röster som jag tror fanns förr i tiden. Den sura gubben och kärringen som trots allt höll lite ordning. Idag har vår vänsterpolitik velat ta bort all ordning, för vad är ordning - kanske är det förtryck?

 

Jag läser just nu en av de viktigaste böckerna inom sociologi: Roger Putnams Att bowla ensam, utgiven 2000. Vad boken handlar om är varför det sociala kapitalet i USA har minskat så drastiskt. Han pekar på olika orsaker och det är mycket intressant att följa hans många förslag och analyser. En sak han pekar på är att i områden där det finns en grannsamverkan så finns det mindre kriminalitet. Även om området är fattigare.

 

Grannsamverkan - det sociala kittet - är faktiskt den starkaste faktorn i att förutsäga hur kriminella invånarna är. Vår svenske kriminolog Jerzy, och de politiker och journalister som brukar förlita sig på honom, har alltså helt fel när de påstår att det är fattigdom ("socioekonomiska faktorer") som är orsaken till brottslighet. Frågan är om de ljuger medvetet?

 

I ett område där det finns vakande ögon, där tanterna sitter och tittar ut över grannskapet och håller koll på andras barn, där är det mindre kriminalitet.

 

Det är den här typen av vuxna argument jag saknar i den svenska debatten.

 

På Flashback - där jag skrivit över 8 000 inlägg - har det de senaste veckorna dykt upp några debattörer som faktiskt vet vad de pratar om. Jag tycker det känns skönt. Jag tycker om att höra olika perspektiv och jag håller med om mycket av det som t.ex socialdemokraterna en gång stod för. Det är dags för vänstern, och även högern såsom Moderaterna, att börja ta tag i diskussionen.

ANNONS
Av allasolikavarde - 27 maj 2018 19:55

Peter Wolodarski blev, 21 år gammal, ledarskribent på Expressen.

Två år senare blev han ledarskribent på DN.

Vid denna tiden hade han ännu inte läst färdigt sin utbildning som civilekonom. Jag vet inte om han läst färdigt den än.


Det tåls att sägas att många inom det svenska etablissemanget faktiskt inte har avslutat någon universitetsutbildning även om vi tror det. Anders Borg läste aldrig färdigt sin utbildning och Gustav Fridolin har inte en lärarutbildning utan har läst några strödda kurser på universitetet. Han har läst en yrkesutbildning till folkhögskolelärare. Jag tror inte det kräver särskilt många terminer, för det är ingen akademisk utbildning.


Hur kunde Wolodarski bli ledarskribent?

Vi tror gärna att han var så otroligt kompetent. Men den som jobbat lite i verkligheten vet att man kommer inte så långt med intelligens oh skarpsinne. Att detta skulle räcka är en av de stora lögnerna som jag tror delvis sprids avsiktligt för att de med makt inte vill få konkurrens.


Betydligt viktigare är att känna rätt folk. Känner man rätt folk så öppnar sig dörrar "helt plötsligt". Medan samma dörrar förblir stängda för andra.


Den enda gången jag kan se att dörrar öppnas för personligheter är vid krissituationer. Då kallar man in en Reinfeldt eller en Löfven, eller en Steve Jobs - personer med lite oortodoxa idéer för att vända skutan. Men detta händer inte så ofta.


Nu när jag själv är lite äldre vet jag också att 21 år är en oerhört ung ålder. Att låta någon bli ledarskribent vid 21 års ålder är ju inte normalt.


Nej, kära vänner, Wolodarski, med hans judiska bakgrund, hade redan tidigare utsetts till en arvtagare av Bonnier.

Jag anser inte att detta är något fel i sig. Jag hade gjort samma sak. Men jag tycker det är fel att detta inte tas med i beaktande. Alla står vid sidan och klappar: "Åh, 21 år gammal, ja men han är ju väldigt duktig."


Ta gärna en titt på den kontroversiella listan på judar i Sverige, en lista som Expressen drev Google att ta bort från söklistan. Läs även sidan de har som heter Bonnierhotet. Den innehåller de vanliga antisemitiska överdrifterna men det innebär inte att allt på sidan är felaktigt.


Jag säger inte att alla judar "har en agenda", men jag säger att judar gärna hjälper varandra. Vilket jag inte ser som något negativt. Jag tror inte att "judar" är ute efter att rasera Sverige heller, men jag tror att man gärna har vissa gemensamma ståndpunkter, vilket bland annat inkluderar att man ständigt strävar efter vikten att "stå upp mot rasism och främlingsfientlighet".


Återigen - jag säger inte att det är något negativt. Sett till helheten kanske judar snarare gör världen bättre. Men jag tycker det är tråkigt att man inte får debattera frågan. Som jag skrev i mitt förra inlägg så är jag i grunden liberal. Liberalismen inkluderar att få tala fritt. Om man anser att det är okej att strypa fritt tal så är man inte liberal.


Alltså tycker jag man borde få diskutera "judefrågan". Att vissa då får associationer till Nazityskland tycker jag är skit samma. Jag vill kunna diskutera muslimers ummah (som de själva är stolta över), polackers samhörighet, somaliers klantillhörighet, och judars samhörighet (något även de är stolta över). I Sverige har vi nu bestämt att just judar får man inte kritisera och kanske inte ens nämna. (Är en person "jude"? Eller heter det "judisk bakgrund"?)


Det intressanta är att judar ser sig själva som en folkgrupp och inte bara en religion. Judendom är i hög utsträckning baserad på släktskap. Om din mamma är jude, så är du jude. Om din mormors mormors mor var jude, så ses du som jude.


Med det sagt så köper jag inte snacket om "den evige juden". Det är trams och inget man bör bemöda sig med att diskutera i Sverige idag. Låt oss inte se judar bakom allt som sker. Då blir vi paranoida till vansinnets gräns. Vad jag vill är däremot att få möjligheten att diskutera huruvida judendom spelar roll i samhället.


Jag vill att allt ska vara lika. Vi kan ju diskutera den s.k strukturella rasismen i att svenskar helst anställer svenskar (för det gör vi). Då borde vi också ha rätt att diskutera huruvida judar helst anställer judar. För det gör de nämligen.


Eller gör de det inte? Som vanligt vad gäller känsliga ämnen så får vi inte diskutera dem för då är det genast en "brun" fråga och då återuppstår Hitler.


Själv tror jag på ärliga debatter för jag kan inte se några andra. Jag tillhör den vetenskapliga grenen, till skillnad från vänstertomtar som tror på en mer subjektiv verklighetsbeskrivning där allt är socialt konstruerat. Om man tror att allt bara är socialt konstruerat, så handlar verklighetsbeskrivningen huvudsakligen om att konstruera rätt verklighet och att förbjuda fel verklighet.


Om man tillhör tekniksidan så tror man att detta nog bara är en minoritetsuppfattning som drivs av några blåhåriga feminister.

FEL!

Jag tror att denna relativism är det absolut viktigaste vi måste kämpa emot i västvärlden idag. Den kämpar nämligen efter att totalt dämpa och kväsa debatten inom många områden, och efterhand så sprider sig deras mentalitet och blir till mainstream. Det är därför vi fram tills 2015 kunde höra politiker säga att de inte "vill debattera med SD", eftersom det var så genomsyrande att om man debatterar "rasism" så sprider man rasism. Om man debatterar volymfrågor, så debatterar man rasism. Osv. Idéerna skulle kväsas.


Det skrämmande med detta är att man inte bara förbjuder det som är "haram", såsom folkmord, utan även allt som kan leda till det som är haram. Såsom diskussioner om judar. Nidbilder. Skämt.


Jag använder jämförelsen med haram eftersom man inom islam just har den regeln, att allt som leder till något som är haram är förbjudet. Det är därför Saudi Arabien länge förbjöd biografer, för det kunde uppmuntra till omoraliska aktiviteter.


Var hamnar man om man följer denna haram-mentalitet? Det är svårt att undgå att man hamnar i ett totalitärt samhällsklimat.


Att bekämpa postmodernismen som råder inom universitetsvärlden är därför prio 1 och jag hoppas kunna skriva många inlägg om det, för de flesta är nog helt oinsatta i vad det resulterat i. Jag citerar Ann Heberlein:


Hans resonemang lyckades fånga allt det jag ogillar med postmodernismen – relativiseringen, förnekandet av objektiva värden (som till exempel sanning) och den totala världsfrånvändheten. Jag har tänkt på den postmodernt influerade professorns resonemang en hel del under de senaste åren. Det, som jag då uppfattade som ett abstrakt (och vansinnigt) resonemang har blivit verklighet. Minst en gång om dagen tänker jag att jag lever i en postmodern mardröm.

 

Det finns inte längre något som är sant. Det finns ingen verklighet. Det finns blott olika perspektiv och en mångfald av tolkningar. Allt är konstruerat, och ord betyder mer än empiri. Den moraliska och kulturella relativismen dominerar det offentliga samtalet.

Ja, tilltron till de språkliga konstruktionernas makt över den förnimbara verkligheten är så stor att journalister, opinionsbildare och politiker utan att blinka kallar vuxna män för barn och utgår ifrån att alla andra ska acceptera deras tolkning. Tiggare kallas för eu-migranter och människor som uppehåller sig illegalt i Sverige benämns som papperslösa. Terrorister kallas för krigare och polygama äktenskap definieras som queera.

 

Postmodernismen och dess förnekande av det konkreta, av eviga värden, av fakta, av biologi och av sanning håller Sverige i ett järngrepp. Måtte vi snart vakna ur denna mardröm så att vi kan börja diskutera den värld, som rent konkret, faktiskt existerar och som vi, rent konkret, existerar i. Ord förändrar inte verkligheten. Ord förändrar vår uppfattning av verkligheten – men verkligheten, den består. En våldtäktsman är en våldtäktsman också om han kallar sig feminist och en vuxen man är vuxen även om han säger att han är ett ensamkommande flyktingbarn.

En postmodern mardröm - ledarsidorna.se

 

Jag hoppas att ni, kära läsare, och särskilt ni lite yngre, är intresserade av att ta upp facklan och göra insteg i det akademiska fältet. Om ni undrar varför vår skola är en kollapsande flumskola, varför vänstern inte vill diskutera Islams kvinnosyn, varför vi tagit in hundratusentals outbildade asylsökande, varför allting ska ha ett feministiskt och HBTQ-perspektiv, och varför vår polis hellre delar ut saft och bullar än att sätta folk i fängelse, så beror det på värderelativiseringen.

 

Det hänger liksom ihop. Ologiska idéer där tolkningen står i centrum, och allas tolkningar är lika mycket värda. Det är därför de till varje pris vill förhindra högerns tolkningar.

 

Tillägg:

Vad säger jag då till den som påstår att om vi tillåter yttrandefrihet så kanske det leder till folkmord?

Jag säger att vi aldrig vet vad som leder till vad. Kanse leder yttrandefrihet till folkmord - kanske leder censur till folkmord.

Det är det som är fördelen med yttrandefrihet: om vi tillåter allt att diskuteras, så kan vi även avfärda allt. Om vi godtyckligt tillåter vissa saker att diskuteras, så kommer det krävas att vi begränsar mer och mer saker som kanske handlar om detta ämnet vi vill förbjuda.

 

Med det sagt bör vi inte tillåta hets för olagligheter. Där drar vi gränsen, och där håller jag inte med flashbackpöbeln som vill tillåta "allt". Vi ska till exempel inte tillåta diskussioner som säger att vi ska gå ut och döda någon. Detta är ju anstiftan till brott. Men att diskutera judiska maktförhållanden är inte att direkt uppmana till att bränna människor. I så fall kan man fråga sig om inte Sveriges öppna-gränser invandringspolitik ger upphov till hat som kanske hotar demokratin. Eller om decemberöverenskommelsen är ett exempel på hur demokratin eroderar. Eller Riksdagen som nu tillåter afghaner stanna trots att lagrådet bedömer att det kanske bryter mot grundlagen.

Av allasolikavarde - 25 maj 2018 16:26

Det kanske förvånar er, men jag är inte kategoriskt emot muslimska böneutrop i Sverige.


Jag kan inte säga att jag är glad vid tanken, men i grunden är jag en liberal person. Dvs jag tycker folk ska få göra det de vill om det inte går ut över någon annan.


Man kan förstås diskutera ljudnivån. Man kan också diskutera vad de tycker som bor i närheten. Vill ens muslimerna som bor i området höra det väldigt högljudda gapandet?


"Men Sverige har ett kristet kulturarv". Ja - och jag skulle inte vara negativ till ett förbud heller. Jag respekterar kristna länder som Polen och muslimska länder som Iran. Men jag respekterar även sekulära länder som Sverige. Vi är ju inte ett kristet land enligt vår lag. Vill vi göra oss till ett kristet land så säger jag: "fine", men just nu har vi beslutat att vi inte ska vara det det.


"Men vi är sekulära och ska inte behöva störas av böneutrop!" Ja men en minuts gapande omkring 12-tiden mitt på dagen på en fredag har inte något egentligt störandemoment. Och så länge det mest hörs i ett muslimskt område så stör det ju inte mig heller.


"Men det kommer snart bli fem gånger om dagen!" Om det sker klockan 5 eller 7 på morgonen så är jag emot det.


"Jag vill inte bli pådyvlad någon annan religion!" Ja men det är svårt undvika, precis som att vi tillåter moskéer. En viss anpassning krävs. Påverkar det egentligen någons liv negativt att höra böneutrop då och då?


"Men de säger att de ska ta över världen i sitt utrop!" - För min del får de säga vad de vill, så länge de inte gör det eller uppmanar till något olagligt.


Vem vet, kanske blir Araby-borna till och med bättre människor om de får höra ett böneutrop då och då. De kanske slutar kasta steg, drogförsäljning och dylik kriminalitet.


I grunden är jag liberal. Jag vill hellre ha ett bättre samhälle än ett "svenskt" samhälle - om jag är tvungen att välja. Böneutrop tycker jag inte är värt fokusera för mycket på. Jag skulle föredra att de får säga vad de vill och att jag får säga vad jag vill. För det får jag ju inte.

Av allasolikavarde - 24 maj 2018 17:56

Jag minns när alla journalister skrev om varför Donald Trump aldrig skulle kunna bli president i USA.


En SVT reporter kallade det "den vite mannens sista strid".


I USA tävlade journalister i att beskriva alla misstag Trump hade gjort som skulle innebära att han inte blev president. Jag minns en artikel som beskrev att alla presidentkandidater med konstiga hattar är dömda att misslyckas.



Lesbisk MSNBC-reporter som har en sådan där typisk journalistisk elitistisk smart-ass attityd:



Nåväl, någon gång då och då har även experterna fel.



Det känns som ett vakuum nu. "Alla" hade förberett för den första kvinnliga presidenten i USA... "Alla" tyckte att hon var bäst. Så vad ska de göra nu?


Vad kan vi lära av detta?

En sak man kan lära är att man aldrig kan vara säker. På TV pratas det om siffror hit och dit, något uttalande dit, något löfte. "Hur ska Socialdemokraternas senaste utspel tas emot", "Väljarna tyckte inte om moderaternas flört med SD". Osv. Jag säger inte att det är oväsentligt, men jag säger att ganska många utspel nog inte påverkar resultat så mycket.


Anledningarna till att Trump vann har diskuterats sedan dess. En av de senaste anledningarna jag läste är att vita amerikaner inte ville bli en minoritet i sitt eget land. Alltså en klassisk rasism.


En av de anledningarna som gavs tidigast är att USA har förlorat många arbetarjobb i sitt inland. Det var de delstater han förvånande förlorade, såsom Michigan. Fabrik efter fabrik har lagts ner och orter har förvandlats till ödestäder med arbetslösa och drogproblem. Samtidigt har mexikaner kommit och tagit de jobb som fanns. Många jobb har förflyttades dessutom utomlands pga USAs höga bolagsskatt.


Här kan man se hur jobb inom tillverkningsindustrin i USA minskade från cirka 17 miljoner år 2000 till 12 miljoner år 2015:

 


Nu har Trump sett till att försöka få bort mexikanerna. Bolagsskatten sänktes. Orterna börjar leva igen. De arbetslösa infödda amerikanerna har åter fått arbeten. Det nämns förstås inte i svensk media - här nämns bara att allt Trump gör är dåligt. Men många amerikaner har återfått hoppet.


In President Trump's first year in office, American factories are adding jobs at the fastest pace since 2014.

But that's not just because of Trump. Lots of factors have contributed to the comeback in manufacturing.

The president gets credit for boosting overall business optimism and consumer confidence, although both had been rising for years before he took office. But a weaker dollar, which makes it easier for American companies to sell products abroad, and an ever-stronger global economy have also helped factories grow.

 And the United States has added 138,000 manufacturing jobs so far this year, far better than the 34,000 factory jobs lost over the same period last year. Last year's losses reinforced President Trump's portrayal of manufacturing in a long decline.

"One by one, the factories shuttered and left our shores, with not even a thought about the millions upon millions of American workers left behind," he said in his inaugural address in January.

http://money.cnn.com/2017/12/04/news/economy/manufacturing-jobs-trump-2017/index.html


Denna nyheter är från CNN - den mest anti-Trump kanalen.


Varför lyckades Trump? Bland annat för att han satte America First. Denna slogan har av vänstern kallats för nazistisk eftersom den en gång användes av antisemiter. Fast den fungerar rätt bra ändå.


Det har kallats en kamp mellan globalister och nationalister. Kanske är det så i Sverige också. Alla partier är egentligen globalister utom SD och kanske V (samt AFS om man ska räkna dem). Men är globalism så bra egentligen? Jag trodde också det fram tills för 2-3 år sedan då jag läste 23 saker de inte vill att du ska veta om kapitalism . Jag ser att jag recenserade denna bok i min gamla blogg, LOL, det hade jag glömt. Ja den bloggen spårade ur, men här är recensionen. Vad författaren bland annat säger är att nationer växer sig starka genom att vara protektionistiska.


Här är för övrigt hur många fabriksjobb som Sverige tappat jämfört med finanskrisen, jämfört med Tyskland.


 

Grafik och info från SVT.


Varför är det så?

Samtidigt som vi i Sverige alltså skurit ner på industrijobb, som vi ser som gårdagens jobb, så ska nu våra politiker skapa "enkla jobb". Den som läser och håller sig uppdaterad förstår att "enkla jobb" bara är ett buzz-ord, dvs ett ord man säger för att det råkar vara populärt. Ungefär som "integration", "jämställdhet" och "mångfald". Det är bra för att man säger att det är bra, och om alla säger det så finns det ju ingen som säger emot...


Samtidigt som vi lagt ner våra s.k enkla jobb så ska vi alltså skapa massor av enkla jobb till nyanlända som måste konkurrera med infödda...

Då undrar jag: vem betalar? Att skapa jobb som staten betalar är inte svårt - men dyrt. (arbetsmarknadsåtgärder kostar för närvarande cirka 80 miljarder per år)

Av allasolikavarde - 20 maj 2018 18:53

Mina föräldrar röstade vänster. Min mor var kanske inte så övertygad - det var mest så att hon var fattig och ville ha mer pengar. Min far är däremot övertygad kommunist. Eller ja, "övertygad" i teorin. Numer är han som Mikael Wiehe: mustaschprydd, vithårig, väldigt lugn och lite saktmodig, talar gärna om de fattiga i världen samtidigt som han själv mår gott. Han äter gott, dricker gott, och lever gott.


Jag funderar på om inte 70-talets vänster egentligen bara drevs av sitt egna dåliga samvete. De ville så gärna leva gott men ville samtidigt meddela att "vi bryr oss".


Tycka-synd-om-mentaliteten är en ganska typisk svensk företeelse, läste jag i boken I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra (jag nämnde den nyligen i ett annat inlägg). Det ska tyckas synd om "invandraren", men själv bor man gärna ganska långt ifrån området. Istället gödslar man pengar genom olika projekt.


En av min fars favoritlåtar var Working Class Hero, med John Lennon. Jag antog därför att man skulle vara working class, fast jag inte förstod vad det var.

Det var först när jag var närmare 18 år som jag insåg att min far inte var någon working class (arbetarklass). Jag ställde honom mot väggen: "varför säger du att man ska vara en working class hero när du själv inte är det?". Han mumlade lite om solidaritet, tror jag.


Jag hade dock växt upp i tron att det var lite fult att vara utbildad. En "riktig man" var en sådan som t.ex blev snickare. De som inte kunde något praktiskt fick nöja sig med att vända papper på ett kontor. Det var vad jag trodde.


Jag antog att man började längst ner i ett företag och sedan jobbade sig upp. Ungefär som Michael J Fox i The Secret of My Success:



Det var först långt senare som jag insåg att man inte kommer så långt i samhället på att vara smart, kunnig, beläst och en "bra personlighet". Att "följa sin passion" fungerar om man är VD, men i annat fall är ingen intresserad av vad din passion är.


Att vara ärlig är heller inte till fördel. Inte heller att ha "hittat sig själv". Det kan däremot fungera bra att påstå att man står med båda fötterna på jorden, och dylikt. Ungefär som det är bra att påstå att man tror på allas lika värde och ett mångkulturellt samhälle, även om man mödosamt ser till att bo i ett vitt område och sätta sina barn i en vit skola. Säger man däremot ett enda negativt ord om problemen med islam eller arabisk kultur så är man körd.


Så här i efterhand kan jag konstatera att ambition och utbildning är viktigt. Jag kan också konstatera att man bör försöka sikta mot den bästa utbildningen man kan få istället för att tro att allt är lika.


Att ha en fin titel öppnar dörrar. Det är sant att man har mindre att grubbla över om man är en working class hero... men jag tror att det bästa för samhället vore om de med läshuvud skaffar sig högre utbildningar istället för att harva runt på ett fabriksgolv.


Nu fördummar vi ändå Sverige i sådan omfattning att det inte spelar någon roll. I USA säger fler och fler att "a college education isn't worth it". De anser inte längre att man lär sig något relevant på college. Kanske överdriver de, men jag vet inte.


Jag skulle förvisso definitivt uppmana folk att skaffa sig en universitetsutbildning för det ger en helt nya perspektiv. Och vi borde fokusera mer på vad en utbildning kan göra för landet, istället för vad den kan göra för en själv. Men jag har litet hopp om ett Sverige där människor bryr sig om landet på det sättet man gjorde förr. Alla vill ha, och alla kräver speciella förmåner och undervisningar och bidrag och utjämningar och kvoteringar, osv osv. Att ge till samhället är det lite sämre med. Vi får se hur länge det varar.


Det jag däremot ångrar med min uppväxt är hur dålig kunskap jag fick om andra människor. Jag tror också att det delvis beror på 70-talsvänstermentaliteten. Den var, för att citera Björn Afzelius, mer inriktad på kamp än på att diskutera känslor. Idag diskuteras vänstern känslor... men mest ANDRAS känslor, lustigt nog.


Nåväl. Nästa steg i min personliga utveckling är att sluta störa mig på vad andra gör. Det är svårt för att jag tycker att det är så många som bara bryr sig om sig själva. Vänstern är inte bättre än högern. Vänstern vill gärna dela ut pengar men undviker gärna att jobba. De antar att pengar bara strömmar in, oavsett. Kanske hade de en fattig uppväxt där pengar gavs i form av bidrag, eller så hade de en rik uppväxt där deras föräldrar aldrig var hemma men jobbade och tjänade pengar ändå.


Det är egentligen konstigt. Självfokuserade människor vurmar för att ta hit andra självfokuserade människor från runt om i världen. Ja för så är det faktiskt: de som kommer hit gör det inte för att de vill göra Sverige bättre, utan för att göra sina egna liv bättre.


Jag börjar själv fundera på att "ge upp och älska bomben", för att citera titeln till filmen Dr Strangelove. Visst ökar fattigdomen och våldet, och visst hatar muslimerna oss samtidigt som de lever på bidrag vi betalar. Ingen bryr sig om att förbättra samhället och man får inte uppmana andra att förändra sina liv för "jag lever mitt liv som jag vill". Gör som de gör i Afrika: Skit i samhället, ät drick och var glad för dagen istället! Går allt ändå åt helvete kan man nog  skylla på någon annan.


Jag tror att denna mentalitet kommer att bygga upp ghetton i Sverige liknande vad man har i England och USA. Att bara leva för dagen gör ju att man inte utbildar sig.


Jag skyller faktiskt detta på 70-talsvänstern, samma som min far tillhörde. De trodde på att alla bara skulle göra det de kände för, att samhället var förtryckande, osv. Vad skapade det? En lathetskultur. Jag hade kunnat kämpa hårdare i skolan och bli något. Istället blev jag inget och har inga pengar. Inte för att jag klagar, men för samhällets del borde det ju vara bättre att uppmuntra unga att bli något, och inte bara att "göra det de känner för".


Malmö är fullt av folk som gör det de känner för. Hur mycket producerar man för landet då, liksom?

Vad sådana människor producerar är: barn som saknar pappor; kriminalitet; drogmissbruk.

Av allasolikavarde - 20 maj 2018 15:14

Så läste jag igår Knapptryckarkompaniet, skriven av moderaten Anne-Marie Pålsson, utgiven 2011.


På den tiden var jag ganska ointresserad av politik. Jag antog att "någon annan" skötte om det där. Ungefär som man gör som barn: "någon annan" hanterar det där bättre än man själv gör.

Många tjejer är nog av samma anledning ointresserade av politik. Det känns mest som käbbel och bråk och man vet inte vad poängen är med det. Min tjej vägrar att diskutera något med politik och hon blir arg om jag frågar henne om hon vet vem olika politiker är. Hon känner till partiledarna - knappt.


Knapptryckarkompaniet är skriven av en moderat som satt i Sveriges riksdag i åtta år. Hennes bok beskriver det som att riksdagsledamöter i princip är som boskap. Deras uppdrag är att gå och trycka på en knapp. De får absolut inte ifrågasätta något, och ens att ställa en fråga i ett ärende ses som suspekt.


I vissa fall tillfrågade regeringen riksdagsgruppen och fick ett visst svar, bara för att regeringen meddelade att man ändå hade bestämt sig. Riksdagsgruppen lyckades aldrig driva genom något.


Vi vet även att regeringen drivit genom frågor trots att de sågats av samtliga insatser och i lagrådet. Det skeede ju alldeles nyligen med afghanamnestin men även Pålsson nämner exempel, såsom Lissabonfördraget.


Vad Pålsson skriver är att de som har verklig makt är i princip partieliten. Alla andra är statister.


Det viktigaste för en politiker är inte lojalitet, utan lydnad. Skillnaden mellan dessa ord, skriver hon, är att lydnad gör man även mot sina egna ideal. Lojal är man frivilligt, medan lyder gör man för att man måste.


Sveriges riksdagsledamöter är generellt sätt lägre utbildade än i andra länder. Det är delvis avsiktligt, för man premierar inte kunskap och kompetens.


En annan intressant aspekt är hur ofta som politiker och media sitter i samma båt. Riksdagspartierna bestämmer sig för en viss lag, medierna granskar inte riktigt, och sedan införs det. Grundlagsändringen 2010 var ett exempel, då det skrevs in i grundlagen att EUs lagar ska ratificeras av Sverige, och att Sverige är ett mångkulturellt samhälle.


Det förklarar varför det införs så många märkliga beslut och varför partierna ändå är så märkligt samstämmiga. Sverige sticker ut i ett internationell perspektiv i hur dålig maktfördelning vi har. I andra länder tillåter man medborgarinitiativ eller så har man en maktfördelning mellan riksdag och regering och president, liknande hur man har i USA. Vi har ingen författningsdomstol heller. Det gör att riksdagen har obegränsad makt att ta vilka beslut som helst.


Så länge de inte kan ta urusla beslut så kanske det inte spelar någon roll. Men vi kan se hur t.ex flyktingfrågan är en sådan fråga. Det fanns många som var oroliga för hur vidlyftig Sveriges flyktingmottagande var, bland annat finansministern Anders Borg, men partiledarna bestämde ändå att man skulle ha "öppna gränser". Nu kan vi se resultatet. Även i andra principfrågor gjorde Reinfeldt om moderaterna.


Effekterna av detta har vi inte sett fullt ut. I vissa fall kanske det gör samhället bättre, medan det i andra fall kommer göra samhället sämre. 


Journalister är överlag vänster, och de jobbar på vänstermyndigheter. De har utbildats av vänsteruniversitet. Det är klart det påverkar. Det börjar nu bli mer klart för mig varför det är så oerhört svårt att få in vissa nya infallsvinklar: alla håller med varandra och man vill inte tillåta konkurrens.


Med det sagt är medierna inte meningslösa. Tvärt om: det den politiska eliten ser som viktigast är opinionen, och opinionen styrs till stor del av vad medierna skriver. Medierna ser även som sin uppgift att granska makten. Så länge detta fungerar så fungerar ju demokratin.


Dock har det fått mig inse att det egentligen inte går att förändra samhället särskilt mycket. Att bli politiker är i princip meningslöst. Att skriva saker på nätet har liten effekt eftersom det inte tas upp. Alternativmedia har viss påverkan, men de flesta nås inte av det.


Kämpar man ihärdigt för något kan man på 20-30 års sikt kanske få in sina argument till någon slipad debattör som tillåts skriva öppet i något etablerat magasin. Expressen och SVD tillåter en del öppen debatt, tycker jag. Aftonbladet, SVT och DN är förstås mera åt vänster, och de har väl tyvärr minst 80% marknadsandel.

Av allasolikavarde - 19 maj 2018 11:22

Bland politiker verkar det som om man bestämt sig för en lösning på alla skolans problem: bättre lärare.


De "bra" lärarna ska få högre löner och bonusar. De bra lärarna gör all skillnad.

Troligen är det någon studie där man hittat detta och nu är det full fräs på det.

Studien är troligen från något annat land, vem vet. Det brukar vara så. Det är förvisso ingen tvekan om att vissa lärare lär eleverna mer än andra men jag undrar ändå ett par saker:


1. Vilka är de "dåliga" lärarna? Hur känns det att vara "dålig" och vad ska vi göra åt dem? För om det är så att skolans kris beror på bristen av bra lärare, kan man också vända på det och säga att skolan är i kris pga alla dåliga lärare? Samtidigt har vi lärarbrist.

2. På vilket sätt gör det skolan bättre om de "bra" lärarna får mer pengar? Blir en lärare bättre om han får högre lön?


 

(det ska stå 50 000 kr. Detta är ett löfte från Liberalerna)

3. Vem bestämmer vem som är en "bra" lärare? Lärare som underkänner många elever betraktas som sämre, men är det inte dumt att uppmana lärare att godkänna fler elever än de som egentligen är godkända?

4. Och detta är viktigt. Jag har själv jobbat på en skola, och en av de viktigaste egenskaperna för en lärare i en svensk skola är att vara kompis med eleverna. Att helt enkelt undervisa är inte lika viktigt. I de flesta andra länder i världen är lärare ett statusyrke, en person med auktoritet. I Sverige är de flesta lärare ett resultat av flumpedagokik och vänstertänk. En person som tror på ordning och reda och faktiskt kunskap klarar sig inte som lärare. Klassrummen är kaos och alla ska få göra som de vill - så ser skolan ut. Tro inte att det är en tillfällighet. Svenska politiker har avsiktligt skapat denna skola i syfte att elever ska kunna vara "fria".


En sak är säker: lärare skulle jag inte vilja bli. Inte nog med att man ägnar en väldigt stor del av tiden åt administrativt arbete, man ska även bli kompis med eleverna och förhoppningsvis lära dem något (eller åtminstone ge dem höga betyg). Lyckas man inte med allt detta får man höra att man är dålig.


Det handlar inte ens om löner. Finska lärare tjänar inte mer än svenska, och ändå har de en skola i världsklass. Att det skulle handla om lönekuvertet är så dumt, men det är ett sätt för svenska politiker att skjuta bort problemet. De vill inte diskutera att vår pedagogik är inriktad på flum utan tror, i sann medelklassanda, att det är en pengafråga.


Samma sak gäller för övrigt vården. Det handlar inte om att pengar saknas utan om att det det styrs så in i helvete dåligt. Men det är ju politikerna som styr och de vill inte gärna klandra sig själva.


I valtider kommer valfläsket fram. Det förvånar mig alltid att folket går på det. Jag menar, pengarna kommer ju någonstans från, nämligen från skatter. Ska man höja lärarlönerna så måste man höja skatterna. Att lova högre pensioner och mer pengar till alla är lätt gjort, men när sedan skatten höjs så knorras det, och så blir det inget av det ändå.


Problemet med att bli lärare är att det i princip inte går att utbilda sig till att bli en "bra lärare" i dagens flumskola. En ingenjör, advokat, läkare eller tekniker märker man rätt snart om man är bra på att vara. Intelligens och teknisk kunskap är det viktigaste. Är man däremot lärare är arbetsbeskrivningen mer diffus. Man måste som lärare i Sverige vara "omtyckt" och hur blir man det? Om lärarjobbet gick ut på att vara kunnig och att dela med sig av sin kunskap hade man kunnat attrahera kompetenta lärarkandidater, men när det går ut på en massa mjuka värderingar så drar man nästan bara till sig flumkandidater. Tänk om man bedömde föräldrar efter hur "omtyckta" de är?


- "Vi har fått en rapport här där din dotter säger att du inte förstår henne så bra"

- "Jaaaa, jag vet inte, jag vill hennes bästa och försöker få henne att inte göra dumheter , och , eh..."

- "Det räcker inte! Du måste förstå henne! Annars är du en dålig förälder."


Det hela handlar om en brist på respekt. Vi får som barn lära oss att vuxna måste "förtjäna" respekt från barn. Även om en förälder gör sitt bästa så "förtjänar" de kanske inte respekt ändå. Samma sak gäller lärare. Om man inte gillar sin lärare, ja då är han dålig.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se