Det kanske förvånar er, men jag är inte kategoriskt emot muslimska böneutrop i Sverige.

Jag kan inte säga att jag är glad vid tanken, men i grunden är jag en liberal person. Dvs jag tycker folk ska få göra det de vill om det inte går ut över någon annan.

Man kan förstås diskutera ljudnivån. Man kan också diskutera vad de tycker som bor i närheten. Vill ens muslimerna som bor i området höra det väldigt högljudda gapandet?

"Men Sverige har ett kristet kulturarv". Ja - och jag skulle inte vara negativ till ett förbud heller. Jag respekterar kristna länder som Polen och muslimska länder som Iran. Men jag respekterar även sekulära länder som Sverige. Vi är ju inte ett kristet land enligt vår lag. Vill vi göra oss till ett kristet land så säger jag: "fine", men just nu har vi beslutat att vi inte ska vara det det.

"Men vi är sekulära och ska inte behöva störas av böneutrop!" Ja men en minuts gapande omkring 12-tiden mitt på dagen på en fredag har inte något egentligt störandemoment. Och så länge det mest hörs i ett muslimskt område så stör det ju inte mig heller.

"Men det kommer snart bli fem gånger om dagen!" Om det sker klockan 5 eller 7 på morgonen så är jag emot det.

"Jag vill inte bli pådyvlad någon annan religion!" Ja men det är svårt undvika, precis som att vi tillåter moskéer. En viss anpassning krävs. Påverkar det egentligen någons liv negativt att höra böneutrop då och då?

"Men de säger att de ska ta över världen i sitt utrop!" - För min del får de säga vad de vill, så länge de inte gör det eller uppmanar till något olagligt.

Vem vet, kanske blir Araby-borna till och med bättre människor om de får höra ett böneutrop då och då. De kanske slutar kasta steg, drogförsäljning och dylik kriminalitet.

I grunden är jag liberal. Jag vill hellre ha ett bättre samhälle än ett "svenskt" samhälle - om jag är tvungen att välja. Böneutrop tycker jag inte är värt fokusera för mycket på. Jag skulle föredra att de får säga vad de vill och att jag får säga vad jag vill. För det får jag ju inte.

Jag minns när alla journalister skrev om varför Donald Trump aldrig skulle kunna bli president i USA.

En SVT reporter kallade det "den vite mannens sista strid".

I USA tävlade journalister i att beskriva alla misstag Trump hade gjort som skulle innebära att han inte blev president. Jag minns en artikel som beskrev att alla presidentkandidater med konstiga hattar är dömda att misslyckas.

Lesbisk MSNBC-reporter som har en sådan där typisk journalistisk elitistisk smart-ass attityd:

Nåväl, någon gång då och då har även experterna fel.

Det känns som ett vakuum nu. "Alla" hade förberett för den första kvinnliga presidenten i USA... "Alla" tyckte att hon var bäst. Så vad ska de göra nu?

Vad kan vi lära av detta?

En sak man kan lära är att man aldrig kan vara säker. På TV pratas det om siffror hit och dit, något uttalande dit, något löfte. "Hur ska Socialdemokraternas senaste utspel tas emot", "Väljarna tyckte inte om moderaternas flört med SD". Osv. Jag säger inte att det är oväsentligt, men jag säger att ganska många utspel nog inte påverkar resultat så mycket.

Anledningarna till att Trump vann har diskuterats sedan dess. En av de senaste anledningarna jag läste är att vita amerikaner inte ville bli en minoritet i sitt eget land. Alltså en klassisk rasism.

En av de anledningarna som gavs tidigast är att USA har förlorat många arbetarjobb i sitt inland. Det var de delstater han förvånande förlorade, såsom Michigan. Fabrik efter fabrik har lagts ner och orter har förvandlats till ödestäder med arbetslösa och drogproblem. Samtidigt har mexikaner kommit och tagit de jobb som fanns. Många jobb har förflyttades dessutom utomlands pga USAs höga bolagsskatt.

Här kan man se hur jobb inom tillverkningsindustrin i USA minskade från cirka 17 miljoner år 2000 till 12 miljoner år 2015:

Nu har Trump sett till att försöka få bort mexikanerna. Bolagsskatten sänktes. Orterna börjar leva igen. De arbetslösa infödda amerikanerna har åter fått arbeten. Det nämns förstås inte i svensk media - här nämns bara att allt Trump gör är dåligt. Men många amerikaner har återfått hoppet.

In President Trump's first year in office, American factories are adding jobs at the fastest pace since 2014.

But that's not just because of Trump. Lots of factors have contributed to the comeback in manufacturing.

The president gets credit for boosting overall business optimism and consumer confidence, although both had been rising for years before he took office. But a weaker dollar, which makes it easier for American companies to sell products abroad, and an ever-stronger global economy have also helped factories grow.

 And the United States has added 138,000 manufacturing jobs so far this year, far better than the 34,000 factory jobs lost over the same period last year. Last year's losses reinforced President Trump's portrayal of manufacturing in a long decline.

"One by one, the factories shuttered and left our shores, with not even a thought about the millions upon millions of American workers left behind," he said in his inaugural address in January.

http://money.cnn.com/2017/12/04/news/economy/manufacturing-jobs-trump-2017/index.html

Denna nyheter är från CNN - den mest anti-Trump kanalen.

Varför lyckades Trump? Bland annat för att han satte America First. Denna slogan har av vänstern kallats för nazistisk eftersom den en gång användes av antisemiter. Fast den fungerar rätt bra ändå.

Det har kallats en kamp mellan globalister och nationalister. Kanske är det så i Sverige också. Alla partier är egentligen globalister utom SD och kanske V (samt AFS om man ska räkna dem). Men är globalism så bra egentligen? Jag trodde också det fram tills för 2-3 år sedan då jag läste 23 saker de inte vill att du ska veta om kapitalism . Jag ser att jag recenserade denna bok i min gamla blogg, LOL, det hade jag glömt. Ja den bloggen spårade ur, men här är recensionen. Vad författaren bland annat säger är att nationer växer sig starka genom att vara protektionistiska.

Här är för övrigt hur många fabriksjobb som Sverige tappat jämfört med finanskrisen, jämfört med Tyskland.

Grafik och info från SVT.

Varför är det så?

Samtidigt som vi i Sverige alltså skurit ner på industrijobb, som vi ser som gårdagens jobb, så ska nu våra politiker skapa "enkla jobb". Den som läser och håller sig uppdaterad förstår att "enkla jobb" bara är ett buzz-ord, dvs ett ord man säger för att det råkar vara populärt. Ungefär som "integration", "jämställdhet" och "mångfald". Det är bra för att man säger att det är bra, och om alla säger det så finns det ju ingen som säger emot...

Samtidigt som vi lagt ner våra s.k enkla jobb så ska vi alltså skapa massor av enkla jobb till nyanlända som måste konkurrera med infödda...

Då undrar jag: vem betalar? Att skapa jobb som staten betalar är inte svårt - men dyrt. (arbetsmarknadsåtgärder kostar för närvarande cirka 80 miljarder per år)

Mina föräldrar röstade vänster. Min mor var kanske inte så övertygad - det var mest så att hon var fattig och ville ha mer pengar. Min far är däremot övertygad kommunist. Eller ja, "övertygad" i teorin. Numer är han som Mikael Wiehe: mustaschprydd, vithårig, väldigt lugn och lite saktmodig, talar gärna om de fattiga i världen samtidigt som han själv mår gott. Han äter gott, dricker gott, och lever gott.

Jag funderar på om inte 70-talets vänster egentligen bara drevs av sitt egna dåliga samvete. De ville så gärna leva gott men ville samtidigt meddela att "vi bryr oss".

Tycka-synd-om-mentaliteten är en ganska typisk svensk företeelse, läste jag i boken I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra (jag nämnde den nyligen i ett annat inlägg). Det ska tyckas synd om "invandraren", men själv bor man gärna ganska långt ifrån området. Istället gödslar man pengar genom olika projekt.

En av min fars favoritlåtar var Working Class Hero, med John Lennon. Jag antog därför att man skulle vara working class, fast jag inte förstod vad det var.

Det var först när jag var närmare 18 år som jag insåg att min far inte var någon working class (arbetarklass). Jag ställde honom mot väggen: "varför säger du att man ska vara en working class hero när du själv inte är det?". Han mumlade lite om solidaritet, tror jag.

Jag hade dock växt upp i tron att det var lite fult att vara utbildad. En "riktig man" var en sådan som t.ex blev snickare. De som inte kunde något praktiskt fick nöja sig med att vända papper på ett kontor. Det var vad jag trodde.

Jag antog att man började längst ner i ett företag och sedan jobbade sig upp. Ungefär som Michael J Fox i The Secret of My Success:

Det var först långt senare som jag insåg att man inte kommer så långt i samhället på att vara smart, kunnig, beläst och en "bra personlighet". Att "följa sin passion" fungerar om man är VD, men i annat fall är ingen intresserad av vad din passion är.

Att vara ärlig är heller inte till fördel. Inte heller att ha "hittat sig själv". Det kan däremot fungera bra att påstå att man står med båda fötterna på jorden, och dylikt. Ungefär som det är bra att påstå att man tror på allas lika värde och ett mångkulturellt samhälle, även om man mödosamt ser till att bo i ett vitt område och sätta sina barn i en vit skola. Säger man däremot ett enda negativt ord om problemen med islam eller arabisk kultur så är man körd.

Så här i efterhand kan jag konstatera att ambition och utbildning är viktigt. Jag kan också konstatera att man bör försöka sikta mot den bästa utbildningen man kan få istället för att tro att allt är lika.

Att ha en fin titel öppnar dörrar. Det är sant att man har mindre att grubbla över om man är en working class hero... men jag tror att det bästa för samhället vore om de med läshuvud skaffar sig högre utbildningar istället för att harva runt på ett fabriksgolv.

Nu fördummar vi ändå Sverige i sådan omfattning att det inte spelar någon roll. I USA säger fler och fler att "a college education isn't worth it". De anser inte längre att man lär sig något relevant på college. Kanske överdriver de, men jag vet inte.

Jag skulle förvisso definitivt uppmana folk att skaffa sig en universitetsutbildning för det ger en helt nya perspektiv. Och vi borde fokusera mer på vad en utbildning kan göra för landet, istället för vad den kan göra för en själv. Men jag har litet hopp om ett Sverige där människor bryr sig om landet på det sättet man gjorde förr. Alla vill ha, och alla kräver speciella förmåner och undervisningar och bidrag och utjämningar och kvoteringar, osv osv. Att ge till samhället är det lite sämre med. Vi får se hur länge det varar.

Det jag däremot ångrar med min uppväxt är hur dålig kunskap jag fick om andra människor. Jag tror också att det delvis beror på 70-talsvänstermentaliteten. Den var, för att citera Björn Afzelius, mer inriktad på kamp än på att diskutera känslor. Idag diskuteras vänstern känslor... men mest ANDRAS känslor, lustigt nog.

Nåväl. Nästa steg i min personliga utveckling är att sluta störa mig på vad andra gör. Det är svårt för att jag tycker att det är så många som bara bryr sig om sig själva. Vänstern är inte bättre än högern. Vänstern vill gärna dela ut pengar men undviker gärna att jobba. De antar att pengar bara strömmar in, oavsett. Kanske hade de en fattig uppväxt där pengar gavs i form av bidrag, eller så hade de en rik uppväxt där deras föräldrar aldrig var hemma men jobbade och tjänade pengar ändå.

Det är egentligen konstigt. Självfokuserade människor vurmar för att ta hit andra självfokuserade människor från runt om i världen. Ja för så är det faktiskt: de som kommer hit gör det inte för att de vill göra Sverige bättre, utan för att göra sina egna liv bättre.

Jag börjar själv fundera på att "ge upp och älska bomben", för att citera titeln till filmen Dr Strangelove. Visst ökar fattigdomen och våldet, och visst hatar muslimerna oss samtidigt som de lever på bidrag vi betalar. Ingen bryr sig om att förbättra samhället och man får inte uppmana andra att förändra sina liv för "jag lever mitt liv som jag vill". Gör som de gör i Afrika: Skit i samhället, ät drick och var glad för dagen istället! Går allt ändå åt helvete kan man nog  skylla på någon annan.

Jag tror att denna mentalitet kommer att bygga upp ghetton i Sverige liknande vad man har i England och USA. Att bara leva för dagen gör ju att man inte utbildar sig.

Jag skyller faktiskt detta på 70-talsvänstern, samma som min far tillhörde. De trodde på att alla bara skulle göra det de kände för, att samhället var förtryckande, osv. Vad skapade det? En lathetskultur. Jag hade kunnat kämpa hårdare i skolan och bli något. Istället blev jag inget och har inga pengar. Inte för att jag klagar, men för samhällets del borde det ju vara bättre att uppmuntra unga att bli något, och inte bara att "göra det de känner för".

Malmö är fullt av folk som gör det de känner för. Hur mycket producerar man för landet då, liksom?

Vad sådana människor producerar är: barn som saknar pappor; kriminalitet; drogmissbruk.

Så läste jag igår Knapptryckarkompaniet, skriven av moderaten Anne-Marie Pålsson, utgiven 2011.

På den tiden var jag ganska ointresserad av politik. Jag antog att "någon annan" skötte om det där. Ungefär som man gör som barn: "någon annan" hanterar det där bättre än man själv gör.

Många tjejer är nog av samma anledning ointresserade av politik. Det känns mest som käbbel och bråk och man vet inte vad poängen är med det. Min tjej vägrar att diskutera något med politik och hon blir arg om jag frågar henne om hon vet vem olika politiker är. Hon känner till partiledarna - knappt.

Knapptryckarkompaniet är skriven av en moderat som satt i Sveriges riksdag i åtta år. Hennes bok beskriver det som att riksdagsledamöter i princip är som boskap. Deras uppdrag är att gå och trycka på en knapp. De får absolut inte ifrågasätta något, och ens att ställa en fråga i ett ärende ses som suspekt.

I vissa fall tillfrågade regeringen riksdagsgruppen och fick ett visst svar, bara för att regeringen meddelade att man ändå hade bestämt sig. Riksdagsgruppen lyckades aldrig driva genom något.

Vi vet även att regeringen drivit genom frågor trots att de sågats av samtliga insatser och i lagrådet. Det skeede ju alldeles nyligen med afghanamnestin men även Pålsson nämner exempel, såsom Lissabonfördraget.

Vad Pålsson skriver är att de som har verklig makt är i princip partieliten. Alla andra är statister.

Det viktigaste för en politiker är inte lojalitet, utan lydnad. Skillnaden mellan dessa ord, skriver hon, är att lydnad gör man även mot sina egna ideal. Lojal är man frivilligt, medan lyder gör man för att man måste.

Sveriges riksdagsledamöter är generellt sätt lägre utbildade än i andra länder. Det är delvis avsiktligt, för man premierar inte kunskap och kompetens.

En annan intressant aspekt är hur ofta som politiker och media sitter i samma båt. Riksdagspartierna bestämmer sig för en viss lag, medierna granskar inte riktigt, och sedan införs det. Grundlagsändringen 2010 var ett exempel, då det skrevs in i grundlagen att EUs lagar ska ratificeras av Sverige, och att Sverige är ett mångkulturellt samhälle.

Det förklarar varför det införs så många märkliga beslut och varför partierna ändå är så märkligt samstämmiga. Sverige sticker ut i ett internationell perspektiv i hur dålig maktfördelning vi har. I andra länder tillåter man medborgarinitiativ eller så har man en maktfördelning mellan riksdag och regering och president, liknande hur man har i USA. Vi har ingen författningsdomstol heller. Det gör att riksdagen har obegränsad makt att ta vilka beslut som helst.

Så länge de inte kan ta urusla beslut så kanske det inte spelar någon roll. Men vi kan se hur t.ex flyktingfrågan är en sådan fråga. Det fanns många som var oroliga för hur vidlyftig Sveriges flyktingmottagande var, bland annat finansministern Anders Borg, men partiledarna bestämde ändå att man skulle ha "öppna gränser". Nu kan vi se resultatet. Även i andra principfrågor gjorde Reinfeldt om moderaterna.

Effekterna av detta har vi inte sett fullt ut. I vissa fall kanske det gör samhället bättre, medan det i andra fall kommer göra samhället sämre. 

Journalister är överlag vänster, och de jobbar på vänstermyndigheter. De har utbildats av vänsteruniversitet. Det är klart det påverkar. Det börjar nu bli mer klart för mig varför det är så oerhört svårt att få in vissa nya infallsvinklar: alla håller med varandra och man vill inte tillåta konkurrens.

Med det sagt är medierna inte meningslösa. Tvärt om: det den politiska eliten ser som viktigast är opinionen, och opinionen styrs till stor del av vad medierna skriver. Medierna ser även som sin uppgift att granska makten. Så länge detta fungerar så fungerar ju demokratin.

Dock har det fått mig inse att det egentligen inte går att förändra samhället särskilt mycket. Att bli politiker är i princip meningslöst. Att skriva saker på nätet har liten effekt eftersom det inte tas upp. Alternativmedia har viss påverkan, men de flesta nås inte av det.

Kämpar man ihärdigt för något kan man på 20-30 års sikt kanske få in sina argument till någon slipad debattör som tillåts skriva öppet i något etablerat magasin. Expressen och SVD tillåter en del öppen debatt, tycker jag. Aftonbladet, SVT och DN är förstås mera åt vänster, och de har väl tyvärr minst 80% marknadsandel.

Bland politiker verkar det som om man bestämt sig för en lösning på alla skolans problem: bättre lärare.

De "bra" lärarna ska få högre löner och bonusar. De bra lärarna gör all skillnad.

Troligen är det någon studie där man hittat detta och nu är det full fräs på det.

Studien är troligen från något annat land, vem vet. Det brukar vara så. Det är förvisso ingen tvekan om att vissa lärare lär eleverna mer än andra men jag undrar ändå ett par saker:

1. Vilka är de "dåliga" lärarna? Hur känns det att vara "dålig" och vad ska vi göra åt dem? För om det är så att skolans kris beror på bristen av bra lärare, kan man också vända på det och säga att skolan är i kris pga alla dåliga lärare? Samtidigt har vi lärarbrist.

2. På vilket sätt gör det skolan bättre om de "bra" lärarna får mer pengar? Blir en lärare bättre om han får högre lön?

(det ska stå 50 000 kr. Detta är ett löfte från Liberalerna)

3. Vem bestämmer vem som är en "bra" lärare? Lärare som underkänner många elever betraktas som sämre, men är det inte dumt att uppmana lärare att godkänna fler elever än de som egentligen är godkända?

4. Och detta är viktigt. Jag har själv jobbat på en skola, och en av de viktigaste egenskaperna för en lärare i en svensk skola är att vara kompis med eleverna. Att helt enkelt undervisa är inte lika viktigt. I de flesta andra länder i världen är lärare ett statusyrke, en person med auktoritet. I Sverige är de flesta lärare ett resultat av flumpedagokik och vänstertänk. En person som tror på ordning och reda och faktiskt kunskap klarar sig inte som lärare. Klassrummen är kaos och alla ska få göra som de vill - så ser skolan ut. Tro inte att det är en tillfällighet. Svenska politiker har avsiktligt skapat denna skola i syfte att elever ska kunna vara "fria".

En sak är säker: lärare skulle jag inte vilja bli. Inte nog med att man ägnar en väldigt stor del av tiden åt administrativt arbete, man ska även bli kompis med eleverna och förhoppningsvis lära dem något (eller åtminstone ge dem höga betyg). Lyckas man inte med allt detta får man höra att man är dålig.

Det handlar inte ens om löner. Finska lärare tjänar inte mer än svenska, och ändå har de en skola i världsklass. Att det skulle handla om lönekuvertet är så dumt, men det är ett sätt för svenska politiker att skjuta bort problemet. De vill inte diskutera att vår pedagogik är inriktad på flum utan tror, i sann medelklassanda, att det är en pengafråga.

Samma sak gäller för övrigt vården. Det handlar inte om att pengar saknas utan om att det det styrs så in i helvete dåligt. Men det är ju politikerna som styr och de vill inte gärna klandra sig själva.

I valtider kommer valfläsket fram. Det förvånar mig alltid att folket går på det. Jag menar, pengarna kommer ju någonstans från, nämligen från skatter. Ska man höja lärarlönerna så måste man höja skatterna. Att lova högre pensioner och mer pengar till alla är lätt gjort, men när sedan skatten höjs så knorras det, och så blir det inget av det ändå.

Problemet med att bli lärare är att det i princip inte går att utbilda sig till att bli en "bra lärare" i dagens flumskola. En ingenjör, advokat, läkare eller tekniker märker man rätt snart om man är bra på att vara. Intelligens och teknisk kunskap är det viktigaste. Är man däremot lärare är arbetsbeskrivningen mer diffus. Man måste som lärare i Sverige vara "omtyckt" och hur blir man det? Om lärarjobbet gick ut på att vara kunnig och att dela med sig av sin kunskap hade man kunnat attrahera kompetenta lärarkandidater, men när det går ut på en massa mjuka värderingar så drar man nästan bara till sig flumkandidater. Tänk om man bedömde föräldrar efter hur "omtyckta" de är?

- "Vi har fått en rapport här där din dotter säger att du inte förstår henne så bra"

- "Jaaaa, jag vet inte, jag vill hennes bästa och försöker få henne att inte göra dumheter , och , eh..."

- "Det räcker inte! Du måste förstå henne! Annars är du en dålig förälder."

Det hela handlar om en brist på respekt. Vi får som barn lära oss att vuxna måste "förtjäna" respekt från barn. Även om en förälder gör sitt bästa så "förtjänar" de kanske inte respekt ändå. Samma sak gäller lärare. Om man inte gillar sin lärare, ja då är han dålig.