Ibland så börjar jag nynna på Roger Pontares gamla schlager Vindarna viskar mitt namn. Låten som vann Melodifestivalen år 2000 och kom sjua i Eurovision.

Att stå upp för sitt land är ännu en sådan sak som nu blivit tabu.

Jag har svårt tänka mig någon idag skulle göra en låt om att "aldrig svika sitt land", "ge mig kraft att försvara mitt land". "Vill ni att jag vänder om och slåss för den jag är"...

En annan låt som är svår tänka sig idag är I'm From Barcelona.

Se så många vita människor som sjunger. Ingen diversitet. Det hade inte fungerat idag. Sätt en "ensamkommande" i det bandet och vi kan snart läsa i tidningen om sexövergrepp. (jag hoppas inte "ensamkommande" är en folkgrupp; jag vill inte bli åtalad för hets mot folkgrupp)

Sverige har förändrats så sjukt mycket på 15-20 år. I den yngre åldersgruppen är redan närmare hälften av utom-Europeisk bakgrund. Och dessa ska då "integreras" med svenskar. Eller är det tvärtom så att vi ska integreras med dem?

Det känns hur som helst skönt att se lite klipp på vita människor. Det är inte så ofta, nu när alla reklamer består av svarta människor.

Tänk bara, 2% av världens befolkning är blond. Nu massimporterar vi människor som vill ta sig en svensk blondin till fru, och snart är vi inga kvar. En stor del av dem blir också muslimer.. "frivilligt" säger de själva, sedan när de skiljt sig så ångrar de sig. Varför är kvinnor så naiva?

Jag ska dock erkänna att jag aldrig var särskilt lycklig på den tiden Sverige var "svenskt". Alla de glada människorna man ser på TV var aldrig mig. Sverige var egentligen ganska tråkigt förr. Ändå känner jag mig nostalgisk när jag ser glada bekymmerslösa svenska unga män och kvinnor, och pojkar och flickor. Det är inte så ofta numer.

En reklamfilm utan svarta. Det var tider det.

Som sagt, jag har aldrig haft ett sådant liv, men man kan ju få lov att vara nostalgisk ändå.

Jag åkte tåg på valborg och det var en del lagom berusade unga män och kvinnor. De var allihopa vita etniska svenskar och de hade helt enkelt kul. De var lite dryga och högljudda av den typen jag förr störde mig på, men nu kändes det ändå skönt jämfört med alla gapiga araber och afrikaner som brukar störa friden på tåget.

En arab kan inte vara ifrån sin mobil mer än en minut om han är ensam, och han kan inte skriva på den utan han måste skrika i den. Jag har gjort min tjej observant på detta beteende och jag funderar på att göra en film: "araber och deras mobiler". Ser man en arab utan sällskap talar han i minst 50% av fallet i sin mobil. Jag undrar om de är väldigt sociala eller varför de alltid gör så.

Numer ser jag därför alltid var det sitter "blatte på tåg", som jag kallar det och sen sätter jag mig så långt ifrån som möjligt. Det verkar nämligen vara omöjligt för blattar att inte vara högljudda. Som jag säger till min tjej: "man tror att de kan inte ALLTID vara högljudda - men jo, det är de faktiskt". Ibland går det ändå på någon på en station efter mig. Så snart de börjar skrika (för det gör de alltid) så byter jag plats, så att jag kan få läsa boken jag har med mig.