Mina föräldrar röstade vänster. Min mor var kanske inte så övertygad - det var mest så att hon var fattig och ville ha mer pengar. Min far är däremot övertygad kommunist. Eller ja, "övertygad" i teorin. Numer är han som Mikael Wiehe: mustaschprydd, vithårig, väldigt lugn och lite saktmodig, talar gärna om de fattiga i världen samtidigt som han själv mår gott. Han äter gott, dricker gott, och lever gott.

Jag funderar på om inte 70-talets vänster egentligen bara drevs av sitt egna dåliga samvete. De ville så gärna leva gott men ville samtidigt meddela att "vi bryr oss".

Tycka-synd-om-mentaliteten är en ganska typisk svensk företeelse, läste jag i boken I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra (jag nämnde den nyligen i ett annat inlägg). Det ska tyckas synd om "invandraren", men själv bor man gärna ganska långt ifrån området. Istället gödslar man pengar genom olika projekt.

En av min fars favoritlåtar var Working Class Hero, med John Lennon. Jag antog därför att man skulle vara working class, fast jag inte förstod vad det var.

Det var först när jag var närmare 18 år som jag insåg att min far inte var någon working class (arbetarklass). Jag ställde honom mot väggen: "varför säger du att man ska vara en working class hero när du själv inte är det?". Han mumlade lite om solidaritet, tror jag.

Jag hade dock växt upp i tron att det var lite fult att vara utbildad. En "riktig man" var en sådan som t.ex blev snickare. De som inte kunde något praktiskt fick nöja sig med att vända papper på ett kontor. Det var vad jag trodde.

Jag antog att man började längst ner i ett företag och sedan jobbade sig upp. Ungefär som Michael J Fox i The Secret of My Success:

Det var först långt senare som jag insåg att man inte kommer så långt i samhället på att vara smart, kunnig, beläst och en "bra personlighet". Att "följa sin passion" fungerar om man är VD, men i annat fall är ingen intresserad av vad din passion är.

Att vara ärlig är heller inte till fördel. Inte heller att ha "hittat sig själv". Det kan däremot fungera bra att påstå att man står med båda fötterna på jorden, och dylikt. Ungefär som det är bra att påstå att man tror på allas lika värde och ett mångkulturellt samhälle, även om man mödosamt ser till att bo i ett vitt område och sätta sina barn i en vit skola. Säger man däremot ett enda negativt ord om problemen med islam eller arabisk kultur så är man körd.

Så här i efterhand kan jag konstatera att ambition och utbildning är viktigt. Jag kan också konstatera att man bör försöka sikta mot den bästa utbildningen man kan få istället för att tro att allt är lika.

Att ha en fin titel öppnar dörrar. Det är sant att man har mindre att grubbla över om man är en working class hero... men jag tror att det bästa för samhället vore om de med läshuvud skaffar sig högre utbildningar istället för att harva runt på ett fabriksgolv.

Nu fördummar vi ändå Sverige i sådan omfattning att det inte spelar någon roll. I USA säger fler och fler att "a college education isn't worth it". De anser inte längre att man lär sig något relevant på college. Kanske överdriver de, men jag vet inte.

Jag skulle förvisso definitivt uppmana folk att skaffa sig en universitetsutbildning för det ger en helt nya perspektiv. Och vi borde fokusera mer på vad en utbildning kan göra för landet, istället för vad den kan göra för en själv. Men jag har litet hopp om ett Sverige där människor bryr sig om landet på det sättet man gjorde förr. Alla vill ha, och alla kräver speciella förmåner och undervisningar och bidrag och utjämningar och kvoteringar, osv osv. Att ge till samhället är det lite sämre med. Vi får se hur länge det varar.

Det jag däremot ångrar med min uppväxt är hur dålig kunskap jag fick om andra människor. Jag tror också att det delvis beror på 70-talsvänstermentaliteten. Den var, för att citera Björn Afzelius, mer inriktad på kamp än på att diskutera känslor. Idag diskuteras vänstern känslor... men mest ANDRAS känslor, lustigt nog.

Nåväl. Nästa steg i min personliga utveckling är att sluta störa mig på vad andra gör. Det är svårt för att jag tycker att det är så många som bara bryr sig om sig själva. Vänstern är inte bättre än högern. Vänstern vill gärna dela ut pengar men undviker gärna att jobba. De antar att pengar bara strömmar in, oavsett. Kanske hade de en fattig uppväxt där pengar gavs i form av bidrag, eller så hade de en rik uppväxt där deras föräldrar aldrig var hemma men jobbade och tjänade pengar ändå.

Det är egentligen konstigt. Självfokuserade människor vurmar för att ta hit andra självfokuserade människor från runt om i världen. Ja för så är det faktiskt: de som kommer hit gör det inte för att de vill göra Sverige bättre, utan för att göra sina egna liv bättre.

Jag börjar själv fundera på att "ge upp och älska bomben", för att citera titeln till filmen Dr Strangelove. Visst ökar fattigdomen och våldet, och visst hatar muslimerna oss samtidigt som de lever på bidrag vi betalar. Ingen bryr sig om att förbättra samhället och man får inte uppmana andra att förändra sina liv för "jag lever mitt liv som jag vill". Gör som de gör i Afrika: Skit i samhället, ät drick och var glad för dagen istället! Går allt ändå åt helvete kan man nog  skylla på någon annan.

Jag tror att denna mentalitet kommer att bygga upp ghetton i Sverige liknande vad man har i England och USA. Att bara leva för dagen gör ju att man inte utbildar sig.

Jag skyller faktiskt detta på 70-talsvänstern, samma som min far tillhörde. De trodde på att alla bara skulle göra det de kände för, att samhället var förtryckande, osv. Vad skapade det? En lathetskultur. Jag hade kunnat kämpa hårdare i skolan och bli något. Istället blev jag inget och har inga pengar. Inte för att jag klagar, men för samhällets del borde det ju vara bättre att uppmuntra unga att bli något, och inte bara att "göra det de känner för".

Malmö är fullt av folk som gör det de känner för. Hur mycket producerar man för landet då, liksom?

Vad sådana människor producerar är: barn som saknar pappor; kriminalitet; drogmissbruk.

Så läste jag igår Knapptryckarkompaniet, skriven av moderaten Anne-Marie Pålsson, utgiven 2011.

På den tiden var jag ganska ointresserad av politik. Jag antog att "någon annan" skötte om det där. Ungefär som man gör som barn: "någon annan" hanterar det där bättre än man själv gör.

Många tjejer är nog av samma anledning ointresserade av politik. Det känns mest som käbbel och bråk och man vet inte vad poängen är med det. Min tjej vägrar att diskutera något med politik och hon blir arg om jag frågar henne om hon vet vem olika politiker är. Hon känner till partiledarna - knappt.

Knapptryckarkompaniet är skriven av en moderat som satt i Sveriges riksdag i åtta år. Hennes bok beskriver det som att riksdagsledamöter i princip är som boskap. Deras uppdrag är att gå och trycka på en knapp. De får absolut inte ifrågasätta något, och ens att ställa en fråga i ett ärende ses som suspekt.

I vissa fall tillfrågade regeringen riksdagsgruppen och fick ett visst svar, bara för att regeringen meddelade att man ändå hade bestämt sig. Riksdagsgruppen lyckades aldrig driva genom något.

Vi vet även att regeringen drivit genom frågor trots att de sågats av samtliga insatser och i lagrådet. Det skeede ju alldeles nyligen med afghanamnestin men även Pålsson nämner exempel, såsom Lissabonfördraget.

Vad Pålsson skriver är att de som har verklig makt är i princip partieliten. Alla andra är statister.

Det viktigaste för en politiker är inte lojalitet, utan lydnad. Skillnaden mellan dessa ord, skriver hon, är att lydnad gör man även mot sina egna ideal. Lojal är man frivilligt, medan lyder gör man för att man måste.

Sveriges riksdagsledamöter är generellt sätt lägre utbildade än i andra länder. Det är delvis avsiktligt, för man premierar inte kunskap och kompetens.

En annan intressant aspekt är hur ofta som politiker och media sitter i samma båt. Riksdagspartierna bestämmer sig för en viss lag, medierna granskar inte riktigt, och sedan införs det. Grundlagsändringen 2010 var ett exempel, då det skrevs in i grundlagen att EUs lagar ska ratificeras av Sverige, och att Sverige är ett mångkulturellt samhälle.

Det förklarar varför det införs så många märkliga beslut och varför partierna ändå är så märkligt samstämmiga. Sverige sticker ut i ett internationell perspektiv i hur dålig maktfördelning vi har. I andra länder tillåter man medborgarinitiativ eller så har man en maktfördelning mellan riksdag och regering och president, liknande hur man har i USA. Vi har ingen författningsdomstol heller. Det gör att riksdagen har obegränsad makt att ta vilka beslut som helst.

Så länge de inte kan ta urusla beslut så kanske det inte spelar någon roll. Men vi kan se hur t.ex flyktingfrågan är en sådan fråga. Det fanns många som var oroliga för hur vidlyftig Sveriges flyktingmottagande var, bland annat finansministern Anders Borg, men partiledarna bestämde ändå att man skulle ha "öppna gränser". Nu kan vi se resultatet. Även i andra principfrågor gjorde Reinfeldt om moderaterna.

Effekterna av detta har vi inte sett fullt ut. I vissa fall kanske det gör samhället bättre, medan det i andra fall kommer göra samhället sämre. 

Journalister är överlag vänster, och de jobbar på vänstermyndigheter. De har utbildats av vänsteruniversitet. Det är klart det påverkar. Det börjar nu bli mer klart för mig varför det är så oerhört svårt att få in vissa nya infallsvinklar: alla håller med varandra och man vill inte tillåta konkurrens.

Med det sagt är medierna inte meningslösa. Tvärt om: det den politiska eliten ser som viktigast är opinionen, och opinionen styrs till stor del av vad medierna skriver. Medierna ser även som sin uppgift att granska makten. Så länge detta fungerar så fungerar ju demokratin.

Dock har det fått mig inse att det egentligen inte går att förändra samhället särskilt mycket. Att bli politiker är i princip meningslöst. Att skriva saker på nätet har liten effekt eftersom det inte tas upp. Alternativmedia har viss påverkan, men de flesta nås inte av det.

Kämpar man ihärdigt för något kan man på 20-30 års sikt kanske få in sina argument till någon slipad debattör som tillåts skriva öppet i något etablerat magasin. Expressen och SVD tillåter en del öppen debatt, tycker jag. Aftonbladet, SVT och DN är förstås mera åt vänster, och de har väl tyvärr minst 80% marknadsandel.