Så läste jag igår Knapptryckarkompaniet, skriven av moderaten Anne-Marie Pålsson, utgiven 2011.

På den tiden var jag ganska ointresserad av politik. Jag antog att "någon annan" skötte om det där. Ungefär som man gör som barn: "någon annan" hanterar det där bättre än man själv gör.

Många tjejer är nog av samma anledning ointresserade av politik. Det känns mest som käbbel och bråk och man vet inte vad poängen är med det. Min tjej vägrar att diskutera något med politik och hon blir arg om jag frågar henne om hon vet vem olika politiker är. Hon känner till partiledarna - knappt.

Knapptryckarkompaniet är skriven av en moderat som satt i Sveriges riksdag i åtta år. Hennes bok beskriver det som att riksdagsledamöter i princip är som boskap. Deras uppdrag är att gå och trycka på en knapp. De får absolut inte ifrågasätta något, och ens att ställa en fråga i ett ärende ses som suspekt.

I vissa fall tillfrågade regeringen riksdagsgruppen och fick ett visst svar, bara för att regeringen meddelade att man ändå hade bestämt sig. Riksdagsgruppen lyckades aldrig driva genom något.

Vi vet även att regeringen drivit genom frågor trots att de sågats av samtliga insatser och i lagrådet. Det skeede ju alldeles nyligen med afghanamnestin men även Pålsson nämner exempel, såsom Lissabonfördraget.

Vad Pålsson skriver är att de som har verklig makt är i princip partieliten. Alla andra är statister.

Det viktigaste för en politiker är inte lojalitet, utan lydnad. Skillnaden mellan dessa ord, skriver hon, är att lydnad gör man även mot sina egna ideal. Lojal är man frivilligt, medan lyder gör man för att man måste.

Sveriges riksdagsledamöter är generellt sätt lägre utbildade än i andra länder. Det är delvis avsiktligt, för man premierar inte kunskap och kompetens.

En annan intressant aspekt är hur ofta som politiker och media sitter i samma båt. Riksdagspartierna bestämmer sig för en viss lag, medierna granskar inte riktigt, och sedan införs det. Grundlagsändringen 2010 var ett exempel, då det skrevs in i grundlagen att EUs lagar ska ratificeras av Sverige, och att Sverige är ett mångkulturellt samhälle.

Det förklarar varför det införs så många märkliga beslut och varför partierna ändå är så märkligt samstämmiga. Sverige sticker ut i ett internationell perspektiv i hur dålig maktfördelning vi har. I andra länder tillåter man medborgarinitiativ eller så har man en maktfördelning mellan riksdag och regering och president, liknande hur man har i USA. Vi har ingen författningsdomstol heller. Det gör att riksdagen har obegränsad makt att ta vilka beslut som helst.

Så länge de inte kan ta urusla beslut så kanske det inte spelar någon roll. Men vi kan se hur t.ex flyktingfrågan är en sådan fråga. Det fanns många som var oroliga för hur vidlyftig Sveriges flyktingmottagande var, bland annat finansministern Anders Borg, men partiledarna bestämde ändå att man skulle ha "öppna gränser". Nu kan vi se resultatet. Även i andra principfrågor gjorde Reinfeldt om moderaterna.

Effekterna av detta har vi inte sett fullt ut. I vissa fall kanske det gör samhället bättre, medan det i andra fall kommer göra samhället sämre. 

Journalister är överlag vänster, och de jobbar på vänstermyndigheter. De har utbildats av vänsteruniversitet. Det är klart det påverkar. Det börjar nu bli mer klart för mig varför det är så oerhört svårt att få in vissa nya infallsvinklar: alla håller med varandra och man vill inte tillåta konkurrens.

Med det sagt är medierna inte meningslösa. Tvärt om: det den politiska eliten ser som viktigast är opinionen, och opinionen styrs till stor del av vad medierna skriver. Medierna ser även som sin uppgift att granska makten. Så länge detta fungerar så fungerar ju demokratin.

Dock har det fått mig inse att det egentligen inte går att förändra samhället särskilt mycket. Att bli politiker är i princip meningslöst. Att skriva saker på nätet har liten effekt eftersom det inte tas upp. Alternativmedia har viss påverkan, men de flesta nås inte av det.

Kämpar man ihärdigt för något kan man på 20-30 års sikt kanske få in sina argument till någon slipad debattör som tillåts skriva öppet i något etablerat magasin. Expressen och SVD tillåter en del öppen debatt, tycker jag. Aftonbladet, SVT och DN är förstås mera åt vänster, och de har väl tyvärr minst 80% marknadsandel.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

      Mike Adams (https://en.wikipedia.org/wiki/Mike_Adams_(columnist) ) begick självmord 23 juli 2020. Detvar en vecka före det att han blivit tvingad avsluta sin universitetskarriär som professor (det engelska begreppet "professor" syftar på...

Pat Buchanan och William S Lind är två profiler inom det som skulle kunna den invandringskritiska högern. Ett annat namn är paleokonservativ, eller traditionell konservativ. Det som särskiljde dem från högern på 1980-talet är att högern utvecklades m...

Har inte bloggat på länge pga jag jobbat med boken som kom ut förra åren (egenpublicerad, kostade cirka 10 000 kr för att få 100 exemplar). Den finns att köpa fysiskt på t.ex. Adlibris för lite över 200 kr eller digitalt för lite under 100 kr. Tyvärr...

Man kan fråga sig varför jag ständigt skriver om detta ämnet, och svaret är att det är ett perspektiv som aldrig får höras annars. Traditionell media är ju som den är. Det saknar helt kanaler för att få ut en alternativ sanning. I Sverige serveras ma...

Jag recenserade nyligen boken "Haveriet" som jag inte ser som en särskilt välskriven och meningsfull bok.   "Migrationen i medierna", med undertiteln "men det får en väl inte prata om?" är en betydligt bättre antologi. Visserligen har de fördelen...