Peter Wolodarski blev, 21 år gammal, ledarskribent på Expressen.

Två år senare blev han ledarskribent på DN.

Vid denna tiden hade han ännu inte läst färdigt sin utbildning som civilekonom. Jag vet inte om han läst färdigt den än.

Det tåls att sägas att många inom det svenska etablissemanget faktiskt inte har avslutat någon universitetsutbildning även om vi tror det. Anders Borg läste aldrig färdigt sin utbildning och Gustav Fridolin har inte en lärarutbildning utan har läst några strödda kurser på universitetet. Han har läst en yrkesutbildning till folkhögskolelärare. Jag tror inte det kräver särskilt många terminer, för det är ingen akademisk utbildning.

Hur kunde Wolodarski bli ledarskribent?

Vi tror gärna att han var så otroligt kompetent. Men den som jobbat lite i verkligheten vet att man kommer inte så långt med intelligens oh skarpsinne. Att detta skulle räcka är en av de stora lögnerna som jag tror delvis sprids avsiktligt för att de med makt inte vill få konkurrens.

Betydligt viktigare är att känna rätt folk. Känner man rätt folk så öppnar sig dörrar "helt plötsligt". Medan samma dörrar förblir stängda för andra.

Den enda gången jag kan se att dörrar öppnas för personligheter är vid krissituationer. Då kallar man in en Reinfeldt eller en Löfven, eller en Steve Jobs - personer med lite oortodoxa idéer för att vända skutan. Men detta händer inte så ofta.

Nu när jag själv är lite äldre vet jag också att 21 år är en oerhört ung ålder. Att låta någon bli ledarskribent vid 21 års ålder är ju inte normalt.

Nej, kära vänner, Wolodarski, med hans judiska bakgrund, hade redan tidigare utsetts till en arvtagare av Bonnier.

Jag anser inte att detta är något fel i sig. Jag hade gjort samma sak. Men jag tycker det är fel att detta inte tas med i beaktande. Alla står vid sidan och klappar: "Åh, 21 år gammal, ja men han är ju väldigt duktig."

Ta gärna en titt på den kontroversiella listan på judar i Sverige, en lista som Expressen drev Google att ta bort från söklistan. Läs även sidan de har som heter Bonnierhotet. Den innehåller de vanliga antisemitiska överdrifterna men det innebär inte att allt på sidan är felaktigt.

Jag säger inte att alla judar "har en agenda", men jag säger att judar gärna hjälper varandra. Vilket jag inte ser som något negativt. Jag tror inte att "judar" är ute efter att rasera Sverige heller, men jag tror att man gärna har vissa gemensamma ståndpunkter, vilket bland annat inkluderar att man ständigt strävar efter vikten att "stå upp mot rasism och främlingsfientlighet".

Återigen - jag säger inte att det är något negativt. Sett till helheten kanske judar snarare gör världen bättre. Men jag tycker det är tråkigt att man inte får debattera frågan. Som jag skrev i mitt förra inlägg så är jag i grunden liberal. Liberalismen inkluderar att få tala fritt. Om man anser att det är okej att strypa fritt tal så är man inte liberal.

Alltså tycker jag man borde få diskutera "judefrågan". Att vissa då får associationer till Nazityskland tycker jag är skit samma. Jag vill kunna diskutera muslimers ummah (som de själva är stolta över), polackers samhörighet, somaliers klantillhörighet, och judars samhörighet (något även de är stolta över). I Sverige har vi nu bestämt att just judar får man inte kritisera och kanske inte ens nämna. (Är en person "jude"? Eller heter det "judisk bakgrund"?)

Det intressanta är att judar ser sig själva som en folkgrupp och inte bara en religion. Judendom är i hög utsträckning baserad på släktskap. Om din mamma är jude, så är du jude. Om din mormors mormors mor var jude, så ses du som jude.

Med det sagt så köper jag inte snacket om "den evige juden". Det är trams och inget man bör bemöda sig med att diskutera i Sverige idag. Låt oss inte se judar bakom allt som sker. Då blir vi paranoida till vansinnets gräns. Vad jag vill är däremot att få möjligheten att diskutera huruvida judendom spelar roll i samhället.

Jag vill att allt ska vara lika. Vi kan ju diskutera den s.k strukturella rasismen i att svenskar helst anställer svenskar (för det gör vi). Då borde vi också ha rätt att diskutera huruvida judar helst anställer judar. För det gör de nämligen.

Eller gör de det inte? Som vanligt vad gäller känsliga ämnen så får vi inte diskutera dem för då är det genast en "brun" fråga och då återuppstår Hitler.

Själv tror jag på ärliga debatter för jag kan inte se några andra. Jag tillhör den vetenskapliga grenen, till skillnad från vänstertomtar som tror på en mer subjektiv verklighetsbeskrivning där allt är socialt konstruerat. Om man tror att allt bara är socialt konstruerat, så handlar verklighetsbeskrivningen huvudsakligen om att konstruera rätt verklighet och att förbjuda fel verklighet.

Om man tillhör tekniksidan så tror man att detta nog bara är en minoritetsuppfattning som drivs av några blåhåriga feminister.

FEL!

Jag tror att denna relativism är det absolut viktigaste vi måste kämpa emot i västvärlden idag. Den kämpar nämligen efter att totalt dämpa och kväsa debatten inom många områden, och efterhand så sprider sig deras mentalitet och blir till mainstream. Det är därför vi fram tills 2015 kunde höra politiker säga att de inte "vill debattera med SD", eftersom det var så genomsyrande att om man debatterar "rasism" så sprider man rasism. Om man debatterar volymfrågor, så debatterar man rasism. Osv. Idéerna skulle kväsas.

Det skrämmande med detta är att man inte bara förbjuder det som är "haram", såsom folkmord, utan även allt som kan leda till det som är haram. Såsom diskussioner om judar. Nidbilder. Skämt.

Jag använder jämförelsen med haram eftersom man inom islam just har den regeln, att allt som leder till något som är haram är förbjudet. Det är därför Saudi Arabien länge förbjöd biografer, för det kunde uppmuntra till omoraliska aktiviteter.

Var hamnar man om man följer denna haram-mentalitet? Det är svårt att undgå att man hamnar i ett totalitärt samhällsklimat.

Att bekämpa postmodernismen som råder inom universitetsvärlden är därför prio 1 och jag hoppas kunna skriva många inlägg om det, för de flesta är nog helt oinsatta i vad det resulterat i. Jag citerar Ann Heberlein:

Hans resonemang lyckades fånga allt det jag ogillar med postmodernismen – relativiseringen, förnekandet av objektiva värden (som till exempel sanning) och den totala världsfrånvändheten. Jag har tänkt på den postmodernt influerade professorns resonemang en hel del under de senaste åren. Det, som jag då uppfattade som ett abstrakt (och vansinnigt) resonemang har blivit verklighet. Minst en gång om dagen tänker jag att jag lever i en postmodern mardröm.

Det finns inte längre något som är sant. Det finns ingen verklighet. Det finns blott olika perspektiv och en mångfald av tolkningar. Allt är konstruerat, och ord betyder mer än empiri. Den moraliska och kulturella relativismen dominerar det offentliga samtalet.

Ja, tilltron till de språkliga konstruktionernas makt över den förnimbara verkligheten är så stor att journalister, opinionsbildare och politiker utan att blinka kallar vuxna män för barn och utgår ifrån att alla andra ska acceptera deras tolkning. Tiggare kallas för eu-migranter och människor som uppehåller sig illegalt i Sverige benämns som papperslösa. Terrorister kallas för krigare och polygama äktenskap definieras som queera.

Postmodernismen och dess förnekande av det konkreta, av eviga värden, av fakta, av biologi och av sanning håller Sverige i ett järngrepp. Måtte vi snart vakna ur denna mardröm så att vi kan börja diskutera den värld, som rent konkret, faktiskt existerar och som vi, rent konkret, existerar i. Ord förändrar inte verkligheten. Ord förändrar vår uppfattning av verkligheten – men verkligheten, den består. En våldtäktsman är en våldtäktsman också om han kallar sig feminist och en vuxen man är vuxen även om han säger att han är ett ensamkommande flyktingbarn.

En postmodern mardröm - ledarsidorna.se

Jag hoppas att ni, kära läsare, och särskilt ni lite yngre, är intresserade av att ta upp facklan och göra insteg i det akademiska fältet. Om ni undrar varför vår skola är en kollapsande flumskola, varför vänstern inte vill diskutera Islams kvinnosyn, varför vi tagit in hundratusentals outbildade asylsökande, varför allting ska ha ett feministiskt och HBTQ-perspektiv, och varför vår polis hellre delar ut saft och bullar än att sätta folk i fängelse, så beror det på värderelativiseringen.

Det hänger liksom ihop. Ologiska idéer där tolkningen står i centrum, och allas tolkningar är lika mycket värda. Det är därför de till varje pris vill förhindra högerns tolkningar.

Tillägg:

Vad säger jag då till den som påstår att om vi tillåter yttrandefrihet så kanske det leder till folkmord?

Jag säger att vi aldrig vet vad som leder till vad. Kanse leder yttrandefrihet till folkmord - kanske leder censur till folkmord.

Det är det som är fördelen med yttrandefrihet: om vi tillåter allt att diskuteras, så kan vi även avfärda allt. Om vi godtyckligt tillåter vissa saker att diskuteras, så kommer det krävas att vi begränsar mer och mer saker som kanske handlar om detta ämnet vi vill förbjuda.

Med det sagt bör vi inte tillåta hets för olagligheter. Där drar vi gränsen, och där håller jag inte med flashbackpöbeln som vill tillåta "allt". Vi ska till exempel inte tillåta diskussioner som säger att vi ska gå ut och döda någon. Detta är ju anstiftan till brott. Men att diskutera judiska maktförhållanden är inte att direkt uppmana till att bränna människor. I så fall kan man fråga sig om inte Sveriges öppna-gränser invandringspolitik ger upphov till hat som kanske hotar demokratin. Eller om decemberöverenskommelsen är ett exempel på hur demokratin eroderar. Eller Riksdagen som nu tillåter afghaner stanna trots att lagrådet bedömer att det kanske bryter mot grundlagen.