Först och främst vill jag i detta inlägg be er fåtalet läsare att gärna sprida denna blogg eller åtminstone något av inläggen. :) Skulle gärna vilja skriva opinionsartiklar på andra sajter, men det är svårt hitta någon lämplig, och jag måste tyvärr vara anonym. Texterna är värda spridas, tycker jag, mer än till de 10-20 dagliga läsare jag har.

Idag tänkte jag skriva om hur anti-rasism dödar.

När man nämner antirasism säger vissa att "ja men rasism är dåligt, så antirasism måste väl vara bra?". Det stämmer dock inte, vilket jag först insåg efter att ha läst den danska boken Mångkulturens Fällor.

Antirasism kommer med ett helt ramverk som begränsar vilka frågor som får ställas, ja t.o.m vilka tankar som får tänkas. Detta sker inom vetenskap såväl som inom politik, media och samhälle.

Vi kan observera samma utveckling i andra länder, såsom Kanada, USA och England. Jag trodde att Sverige var absurt, men dessa länder som haft längre historia av mångkultur är faktiskt värre.

Redan 1968 beklagade sig Enoch Powell i sitt beryktade Rivers of Blood tal över hur svarta - som då främst kom från västindien, t.ex Jamaica - tog över stadsdelar, och "inte kan de mycket engelska, men ett ord kan de: rasism".

Det är förstås det vi svenskar också upplevt. Invandrarnas första ord svenska de lär sig är "hora" och det andra ordet de lär sig är "rasism". Sen klarar de sig rätt långt på dessa två ord.

Visst är det lustigt att svarta i hela världen flyttar in, lever i fattigdom, kriminalitet och drogmissbruk, och skyller alla sina problem på "rasism". Samtidigt som andra grupper som varit lika hatade, såsom kineser, judar och shiamuslimer, utbildar sig, arbetar sig upp, och drar nytta av det samhället har att erbjuda.

I många andra länder är man rasister på riktigt. I västländer böjer man sig dubbelt bakvikt för att inte bli beskylld för rasism. Ändå blir man beskylld för det hela tiden.

I Sydafrika har de svarta nu totalt tagit över i politiken, och de har infört "jämställdshetslagar" som gör det mycket svårt att anställa mer än en viss mängd vita. Problemet är att korruption, dålig utbildning och kriminalitet nu försämrar samhället så till den grad att industrin havererar.

Så kan det gå när folket tar över... Allt det som Palme och våra godhjärtade vänstermänniskor kämpade för under 80-talet utmynnade i ett land som står på randen till ekonomisk katastrof. I Cape Town är vattenverket så eftersatt att fyra miljoner invånarna nu måste hämta vatten i dunkar. Detta i ett industrialiserat land!

Samtidigt som detta sker har de sydafrikanska ledarna dock hittat en syndabock: de vita landägarna. Nästa steg är att driva väck de vita från sina ägor, så att ägorna kan tillfalla svarta istället. Låter väl bra - om man jobbar på SVT.

När den svarte unge mannen Treyvor Martin blev skjuten gick nyheten över världen. Svenska medier hängde förstås på. Men har ni hört om alla skandaler med systematiska sexövergrepp som begicks av Englands muslimer mot vita, blonda brittiska tjejer?

Det har förvisso skrivits någon notis om det men knappats något drev. Den första och kanske största skandalen var Rotherham.  Låt mig citera en kortare artikel från SVT, 2014:

Över 1.400 barn utsattes för sexuella övergrepp under 16 års tid, samtidigt som polis och politiker vände ryggen till problemet. Det avslöjandet skakar just nu Storbritannien.

Barn i staden Rotherham, så unga som elva år, ska ha utsatts för gruppvåldtäkter, blivit slagna, utsatts för människohandel och fraktats runt i norra England mellan grupper av män, enligt rapporten.

En majoritet av förövarna ska ha varit män med asiatiskt ursprung. Flera anställda säger i rapporten att de känt oro för att identifiera förövares etniska ursprung, av rädsla för att bli stämplade som rasister. Andra säger sig ha fått tydliga riktlinjer från sina chefer att inte göra det.

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/stor-pedofilskandal-skakar-rotherham

"Asiatiskt ursprung" innebär i detta fallet att de flesta av männen kom från Pakistan och var muslimer. Här en bild på de åtta som blev dömda:

Liknande gäng har sedan dess blivit upptäckta i stad efter stad. I samtliga fall är det muslimer från främst Pakistan som ligger bakom, och oftast har myndigheterna inte slagit larm för att de är rädda att bli stämplade som rasister.

Ett mera konkret fall som jag vill berätta om skedde år 2000, den den nioåriga ivorianen (från Elfenbenskusten) Victoria Climbie blev mördad i London. Hon dog av en kombination av undernäring och nerkyldhet, efter att hennes styvföräldrar i praktiken hade torterat henne till döds. Trots att hon hade åkt in och ut ur sjukhus och trots att sociala myndigheter flera gånger observerat henne och hennes uppenbara problem, så valde man att inte agera. Varför? För att hennes svarta styvmor sa att barnet hade skabb och man ville inte stöta sig med henne. Man ville inte riskera en debatt om att "det rasistiska England tar barnet från en svart kvinna".

Dessutom var polispersonal och socialarbetare som var inblandade svarta och såg genom fingrarna för att de vill vara sympatiska mot en annan svart person. Det är ganska typiskt att svarta gör så.

In his opening speech on 26 September 2001, Garnham said that race may have played a part in the case, due to the fact that a black child was murdered by her black carers, and the social worker and police officer most closely involved in the case were black. He said that the fear of being accused of racism may have led to the inaction.[117][118] In the hearings, Arthurworrey, who is African-Caribbean, admitted that her assumptions about African–Caribbean families influenced her judgement, and that she had assumed Climbié's timidness in the presence of Kouao and Manning stemmed not from fear, but from the African–Caribbean culture of respect towards one's parents.[119] Ratna Dutt, director of the Race Equality Unit (now the Race Equality Foundation), a charity that provides race-awareness training to social workers, later said, "the implicit message is that it's acceptable for ethnic minorities to receive poor services under the guise of superficial cultural sensitivity. This is absolutely shameful, as it allows people to argue that good practice is compromised by anti-racism"; and, contrasting the outcomes of the white and black staff members involved, "for a large number of black frontline staff if the finger of blame is pointed at them they don't end up in jobs in other local authorities.

https://en.wikipedia.org/wiki/Murder_of_Victoria_Climbi%C3%A9#Racial_considerations

Ja: anti-rasism dödar faktiskt. Att ha olika måttstockar baserade på hudfärg leder till att man har svårt upprätthålla regler.

Hur ska man lösa detta om man utgår från att "alla är lika"? Hur kan man ens tillåta ett s.k antirasistiskt ramverk, där man ska ge särskilda förmåner för mörkhyade, om man samtidigt ska hävda att alla är lika och ska behandlas lika?

Det verkar som att det alltid blir konflikter.

Vi Sverige tror vi är så jävla duktiga och godhjärtade att vi inte kommer att ha några konflikter. Vi utgår från att alla eventuella konflikter är temporära och kommer lösas så snart vår befolkning tvingats att granska sin egen rasism och lägga den åt sidan. Men det saknas helt stöd för att detta är möjligt. Istället uppstår bara nya konflikter i olika skärningspunkter. När man kommer från olika bakgrunder uppstår missförstånd. Vår multikultu-vänster kanske tycker det är "spännande" och kan ge upphov till "kreativa lösningar", men är det inte bättre med ett väloljat maskineri, där man t.ex förstår varandra? Där man vet att en tjej med kort kjol inte säljer sex? Att en svart familj kan få samma skydd och omvårdnad som en vit familj utan att någon är rädd att bli kallad rasist?

Eller ska vi ha olika regler baserat på hudfärg?

I det anti-rasistiska ramverket blir det ju faktiskt så, i slutändan. Antirasism går ut på att se raser. Man identifierar raser och bestämmer sedan i vilken mån de är diskriminerade. Till syvende och sist handlar det om den vita kvinnans (och vissa mäns) dåliga samvete som gör att man inte kan stå upp för något alls, utan sträcker upp händerna i luften och säger: "okej, utplåna mig, ta allt jag har - jag är sämst, ni är bäst". Undfallenheten, oviljan att stå upp för något. Apatin - oviljan att engagera sig, tro på något, vara något, kämpa för något...

Som en förälder som ger upp och säger: "okej, gör som du vill då, jag bryr mig inte." . "Om alla får göra som de vill kan åtminstone inte jag klandras för något". Ja det kan man ju tro, om man vill. Vi har haft en kort period av sekulär liberal demokrati och vi tror att vi kommit på lösningen på hur världen ska styras. En bok som gavs ut efter att Sovjet upplöstes hette "Världshistorians slut". Ojoj, stöddiga ord efter en era som inte ens haft 50 år på nacken.

Nu kan vi se hur de liberala sekulära demokratierna knakar i fogarna. Vi skaffar allt fler "dåliga" barn som lever på bidrag, och allt färre barn som utbildar sig och blir något. Alla kräver att få vara lyckliga hela tiden. Man liksom utgår från att samhället alltid ska stå för kostnaderna också!

Samtidigt ökar de s.k auktoritära staterna stadigt sin utveckling. Kina, Singapore och Syd-Korea (som inte är auktoritär men mer rasistisk än vi var på 1950-talet). Även de arabiska länderna kämpar på med att öka utbildningsnivån. I Afrika producerar de en massa barn som de sedan skickar till oss för att försörja, och vårt systemskick har ingen möjlighet att säga nej. Har de lyckats komma hit så gäller allas-lika-värde-principen, som innebär att de har rätt till livslång försörjning för sig själva och sin familj - och snart kommer tjocka släkten.

Jag läste en intressant artikel:

Labour threw open Britain's borders to mass immigration to help socially engineer a "truly multicultural" country, a former Government adviser has revealed.

https://www.telegraph.co.uk/news/uknews/law-and-order/6418456/Labour-wanted-mass-immigration-to-make-UK-more-multicultural-says-former-adviser.html

Det får en att fundera över varför Sverige blev en mångkultur. Det är en fråga jag fått många gånger av folk i andra länder och jag försöker ge dem svar baserat på att det är en kombination av olika faktorer, såsom att våra politiker vill ha en större befolkning med fler i arbete, att vi vill rädda världen, och att vi vill bekämpa resterna av nazismen.

Svaren är väl aldrig riktigt tillfredsställande och jag misstänker det finns mer att säga. För visst är det märkligt att en politik som 1989 sågs som absurd, när Sverige tog in 30 000 flyktingar på ett år, sågs som en självklarhet av alla partier samt av alla tidningar 20 år senare. De som inte höll med blev uthängda som rasister. Det måste ju ha varit någon som la fram varför denna kursförändring skulle ske. Det måste ha funnits någon grund till att allt prat om att diskutera volymer bemöttes med anklagelsen om att "nu marscherar brunskjortorna".

Det måste ha funnits någon grund till att alla som påpekade de ständigt ökande integrationsproblemen blev bortviftade med att sådant löser sig med tiden -- för titta på den här killen som startade en pizzeria, det bevisar att det löser det sig.

Likaledes måste det funnits någon grund till att man vägrade diskutera det ekonomiskt korrekta påpekandet att en massiv invandring av lågkvalificerad arbetskraft är en belastning för ekonomin och sänker BNP/capita. Dvs: att vi som individer minskar vårt välstånd. Det kan tyckas självklart att åtminstone påpeka detta för folket om det är sant - eller? Istället skulle det siffertrixas.

En misstanke jag har är att man bedriver en gasen-i-botten-politik för att man tror att det ska minska invandringsproblemen. Förvisso kan jag rapportera att det i Malmö inte setts någon rasist- eller nazistpropaganda sedan början av 1990-talet. (jag kanske överdriver, men ni förstår poängen)

När massinvandringen började och integrationsproblemen började uppstå så kanske det naturligt sågs som nästa steg att utplåna det svenska hellre än att inte göra något alls. Här ett gammalt inslag från RInkeby, 1992:

På den tiden var det fortfarande "vi" som skulle hjälpa "dom". Så länge som invandrarna bara utgjorde 5% så var det nog svårt se dem på något annat sätt. 1992 hade vi bara cirka 10 utanförskapsområden i hela landet. Nu har vi närmare 200. På den tiden kunde vi svenskar titta på Jönssonligan och Pripps Blå reklamer utan mörkhyade. Vi kunde se på Lorry sketcher där invandrare beskrevs som "smuts". Detta hade omöjliggjort integration, och jag tror att det kan ha varit därför våra politiker beslöt att göra Sverige mångkulturellt. Nu gäller inte längre Jönssonligan, och alla reklamfilmer måste ha svarta skådespelare i sig. Varje dag dräller det in ytterligare svarta människor i landet som allihop vill ha en blond tjej (många av dem har HIV), samt muslimer som helst vill segregera sig, sträcka ut händerna och få pengar ("inshallah! Om Gud vill får jag pengar.")

Tanken är nog att ju mer mångkulturellt vi blir, desto mer blir vi som en stor familj. En familj där det inte finns rasism och motsättningar, utan man kan enas i universella värderingar, såsom de mänskliga rättigheterna.

Som jag ser det finns det ett misstag i detta tankesätt. De så kallade mänskliga rättigheterna är inte universella. Inte alla människor i världen strävar efter frihet, broderskap, enhet och demokrati.

Vi som växt upp med muslimer har ju själva sett och upplevt detta. Arabiska Sunni-Muslimer som hatar icke-muslimer, ser sig som högre stående, och föraktar oss. De försöker på alla sätt distansera sig själva, och på grund av det slappa svenska samhället lyckas de rätt bra också. Inte alla sådana problem kan lösas genom att "vara snäll" och tillgodose deras krav och önskemål. 

Man kan ju själv se hur muslimer över hela världen valt att segregera sig. Det finns förstås undantag, som i Bosnien, men det räcker att se till Serbien och Kroatien för motsatsen, där etniska och religiösa konflikter ledde till ett folkmord för inte alls länge sedan.

"Det kan inte hända i Sverige", säger vi.

"Jo det kan det", säger jugoslaverna i Sverige.

Men vi fortsätter att bekämpa nazisterna. De 200 aktiva nazisterna vi har i Sverige -- dem måste vi bekämpa. Allt annat kan vi acceptera: islamister (islam är ju ganska trevlig egentligen, förutsatt man inte läst koranen), jihadister (offer för rasism), AFA-kommunister (vill trots allt skapa ett jämlikt samhälle).

Om det dyker upp en ny folkgrupp från Mordor i Sverige vars uttalade är att ta över världen så skulle vi glatt ge dem tiotals miljoner i integrationsbidrag.

På samma sätt tänkte sig de svenska politikerna att de skulle smyga in invandringen, förbjuda diskussioner om volymer eller begränsningar, enbart nämna det positiva, och i hårdaste ordalag skämma ut dem som var kritiska. När invandrarnas antal blivit stort nog skulle det inte längre finnas någon återvändo. 5% invandrare kan hållas borta från samhället och diskrimineras, men inte 20%.

När invandrarnas antal nu är 20% (plus förstås alla barn de skaffar i Sverige, särskilt vissa grupper) så är också tanken att de oundvikligen kommer bli del av arbetsmarknaden. 5% av befolkningen kan diskrimineras, men knappast 20%.

Återigen dock till problemets kärna: alla människor är inte lika. Vissa etniska grupper kommer oundvikligen att hamna i utanförskap, och kanske även föraktas av andra invandrare, och tar vi in fler av dessa "dåliga" invandrare kommer de att ansluta sig till dem i utanförskap, vilket ökar på segregeringen. Svenskar gjorde ett misstag i att se invandrare som en homogen grupp.

Faktum är att de invandrare som kommit hit och utbildat sig, kämpat sig ut ur ghettot, arbetar och betalar skatt, avskyr de invandrare som lever i permanent offermentalitet. De som spenderat sina år med att skita i skolan, begå småbrott som blivit till större brott och aldrig velat ta sig ut ur det eftersom "svenska samhället är så rasistiskt".

Vad med dem som lyckats då?

Det är därför vi med invandrarbakgrund finner det så häpnadsväckande att se hur Sverige daltar med människor som aldrig velat förbättra sina egna eller någon annans liv, utan ägnar hela sin existens åt att göra skit - och alltihop skyller de på det taskiga Sverige. Sveriges vänsterpack bara nickar och håller med. Vad fan håller de på med?

När man nämner homosex så säger många "man kan inte hjälpa hur man är född. Kärlek till alla." Sanningen är dock att homosex är bara ett begrepp, och samhället vill göra det trendigt att anamma detta begrepp.

I slutändan vill homolobbyn att alla ska ha sex med alla, hur de vill och när de vill. I de lägre klasserna sker det redan. Folk kallar sig bisexuella och så ligger de runt. Det låter väl bra - fri sex, gör det man vill bara det känns bra?

Realiteten är en annan. Manlig homosexualitet är nära förknippat med sexköp och utsvävande liv. Hälften av de homosexuella i San Fransisco har haft hundratals sexpartners.

Homosexuals conform to the pattern: gay men typically have more partners than lesbians, and one study in San Francisco found that nearly 50% of gay men had more than 500 partners. According to Camilla Paglia, “Gay men seek sex without emotion; lesbians often end up with emotion without sex!”

https://www.psychologytoday.com/us/blog/the-imprinted-brain/201703/it-s-the-mode-men-have-more-sex-partners

Ett sådant beteende skapar givetvis många problem. Det kan vi alla förstå om vi tänker på det. Skulle du vilja vara vän med en person som vill ha sex med dina vänner och vem som helst?

Ett samhälle är inte baserat på att alla ska ha sex med vem som helst när som helst, utan på att en man bygger sig en familj med en kvinna och skaffar barn inom denna familj, som föräldrarna sedan tar hand om.

Givetvis kan man ha homosexuella böjelser, men varför måste just homosexuella leva ut sina böjelser? Jag som heterosexuell kan inte använda som ursäkt att jag var kåt och därför var jag otrogen.

Det värsta är inte de homosexuella, utan normaliseringen av homosex vilket resulterar i brutna familjer. Propagandan i massmedia är totalt omfattande, och man tillåts inte ha avvikande åsikter.

När män och kvinnor grundar stabila heterosexuella förhållanden så måste de anstränga sig.

När man däremot ägnar sig åt lössläppt homosexualitet så behöver man inte anstränga sig. Det leder till att homosexuella överlag är mer lata och oambitiösa i sina liv. Lesbiska verkar för övrigt vara mer antagonistiska och fientliga.

Man får ofta känslan av att något saknas hos homosexuella. Och varför skulle det inte göra det? De saknar ju input från det motsatta könet.

Vi lever i ett sjukt samhälle där man använder sig av cirkelresonemanget: "om det känns rätt så är det rätt". Med denna typ av resonemang kan man rättfärdiga vad som helst - vilken mental sjukdom som helst.

Homolobbyn talar om att det är naturligt vara homosexuell för att djuren gör det. Sedan när är det relevant vad djuren gör?

Man kan inte hjälpa att känna att homosexuella har ett latent hat mot det motsatta könet. De naturliga känslor de har gentemot det motsatta könet, baserat på biologi, lukt, syn, känslomässigt, osv, måste förtryckas. Man märker det själv när man umgås med homosexuella: det är något fel på dem. Den ene är konstigare än den andre.

Allt jag undrar är: om homosex nu är så normalt, varför känns alla homosexuella så konstiga? De är inte ens konstiga på samma sätt. Homosexualitet ligger också nära till hands med andra perversioner, såsom S&M, stympning, pedofili, mord och kannibalism. Av en del får man intrycket att de är seriemördare, och det har faktiskt funnits många homosexuella seriemördare genom historian.

Media vill göra allt vad de kan för att vi inte ska tillåta oss tänka dessa tankar. De vill få oss att tro att alla problem som homosexuella har endast beror på att de är utsatta för diskriminering. Det är enda sättet vänstern tänker.

I invandringsdebatten brukar det läggas fram att "många invandrare bidrar till vårt land".

Det stämmer att "många" gör. Men hur många är det som kommer hit för att förstöra? Hur många är terrorister, våldtäktsmän, snyltare, kriminella, drogmissbrukare, handikappade och islamister?

Visst kan någon invända att handikappad kan man ju hjälpa att vara och att vi "borde" hjälpa de handikappade. Men låt oss slå fast att pengar inte är oändliga. Välfärdssamhället baseras på att man kan hjälpa de som hamnat snett och inte kan jobba genom att man har många som jobbar och betalar skatt. Om andelen icke-arbetande ökar proportionellt, så kan inte de arbetande försörja dem längre. Det beräknas att en person som är arbetslös hela livet kostar samhället 14 miljoner. Räkna till att en person som behöver personlig assistans kostar minst dubbelt så mycket. Någon måste betala.

När jag var liten tänkte jag att "staten betalar". Nu är jag vuxen och förstår hur en budget fungerar. Pengar dyker inte upp magiskt och kan återskapas så snart man behöver mer. Låter man människor med en sådan mentalitet ta över landet går landet i konkurs.

Visst är det tråkigt att inte kunna hjälpa alla - men snälla, du som tror att man kan ge allt till alla: väx upp!

Tror man på allvar att Sverige kan ta emot och försörja miljontals människor som aldrig kan arbeta? I så fall bör man inte klaga när vården, skolan och omsorgen håller på falla sönder.

Höjer man sedan skatten ytterligare kommer många arbetssamma svenskar att flytta. Vi har redan en mycket hög skatt, internationellt sätt. Om vi både höjer skatten samtidigt som kvinnor inte kan gå trygga på stan så kommer dessa kvinnor att flytta utomlands till länder där de kan känna sig trygga. Det är redan många som gjort, men inte alla talar om varför. Varför vill man bo i ett land som är känt som världens våldtäktshuvudstad? Varje dag kan man läsa i Fria Tider om någon ny person som blivit våldtagen av en asylsökande. Det är pinsamt att se vad vi röstat fram.

En gång, för inte så länge sedan, diskuterade jag med mina vänner vad som är bra med Sverige. Sverige är så tråkigt, sa vi, men man har ju tryggheten. Det var cirka 10 år sedan. Vad skulle man sagt idag? Väljer man inte rätt skola så har ens barn ingen chans lyckas. Man måste flytta allt som oftast när ens bostadsområde förslummats. (Själv flyttade jag och min tjej för två år sedan, pga att det stod ungdomar på gården och sålde knark.) Man måste välja allt man gör efter hur "berikat" området är. Kan man gå in på den klubben? Kan man gå till den stranden? Går man på en "blattestrand" så får man ingen ro för det är högljudda barn och gapiga män som ligger och glor på alla kvinnovarelser över 12.

Hur som helst: man bör känna till att ett krig startas inte för att en majoritet i landet röstar för det. Konflikter startas oftast av minoriteter. Uppror startas av minoriteter. Och många av de som kommer in i landet skapar en massa problem. Hur mycket problem ska man acceptera?

Sedan kan man tala om de intressanta indirekta effekterna. Ta Malmö: narkotika är lätt att få tag på pga invandringen. Det innebär att barn som växer upp här lättare får narkotikaproblem.

Det är egentligen svårt att se hur man ska kunna ha ett välfärdssamhälle kombinerat med en stor invandring från fattiga länder.

Jag har själv invandrarbakgrund så jag kan säga av erfarenhet att invandrare är opportunister.

Vi ägnar mycket tid, pengar och energi att ta oss till ett nytt land. När vi kommit dit gör vi allt vi kan för att få stanna. Detta kan man ju förstå, eller?

Om man måste ljuga, så gör man det. Om man kan betala någon, så gör man det. Om man måste hota med självmord eller fejka att ens barn är apatiska, så gör man det. Varför skulle man inte?

Det jag stör mig på är att våra journalister är så naiva och lögnaktiga att de alltid köper de snyfthistorier som asylsökanden kommer med. "De missbedömde min dialekt". "Mina barn har fått kompisar i skolan". "De vill skicka mig till ett land jag aldrig varit i". "Det handlar om liv och död". Och så vidare.

Det är som att förlita sig på den dömd för brott som säger att han är oskyldig: "What, me? I didn't do nuthin' ! Come on, man!"

Professor i journalistik Jesper Strömbäck brukar säga att det finns inga belägg för att medier mörkar om invandring.

Att medierna mörkar negativa effekter av invandring hörs ofta i den offentliga debatten. Fria samtalar med journalistikprofessorn Jesper Strömbäck som har undersökt saken och i en ny rapport kommit fram till att så inte är fallet.

http://www.fria.nu/artikel/131124

Så bra. Han har gjort sin egen rapport för att bevisa det han vill bevisa.

Enligt Strömbäck mörkar inte medier eftersom man faktiskt skriver negativt om invandring:

För att undersöka hur mediernas bevakning har sett ut undersöker forskarna förekomsten av ett antal så kallade gestaltningar, både negativa och positiva sådana. Av de gestaltningar de undersöker är de vanligast förekommande att invandring bidrar till att försvaga den sociala sammanhållningen, till kriminalitet och till att försvaga Sverige ekonomiskt. Alla är de negativa gestaltningar. Först på fjärde plats kommer den positiva gestaltning som är vanligast – att invandring bidrar till kompetensförsörjningen på arbetsmarknaden.

Jag skulle dock inte säga att detta är en definition av "mörkning".

En annan studie har faktiskt gjorts av Björn Häger, publicistklubbens dåvarande ordförande, som visar följande:

2. Har nyhetsrapporteringen påverkats av en rädsla att underblåsa främlingsfientlighet och gynna Sverigedemokraterna?

Ja. Flera berättar i mina intervjuer om sådana erfarenheter. Nästan alla säger att rapportering om invandrare och brottslighet är problematisk och flera berättar att man håller tillbaka för att det inte ska bidra till ökad främlingsfientlighet. De säger att man ”lägger ribban högre” för vad som rapporteras för att inte gynna mörka krafter. Någon nämner att det skulle vara problematiskt att publicera ett reportage om fundamentalister som förtrycker kvinnor nära inpå ett val. En annan nämner granskning av slöjbruk eller hedersmord som exempel på sådant man väljer bort när det är valrörelse. Flera motiverar hållningen med att man inte vill ge Sverigedemokraterna ”onödig draghjälp”. Skånejournalister säger att man ”tänker sig för” i bevakningen av till exempel problem i Rosengård eftersom sådan rapportering kan gynna SD. Man ”tänker två gånger” när man skriver om SD:s motioner och politiska förslag. När jag sammanfattade intervjusvaren blev konklusionen: I bevakningen av problem med invandring och mångkultur finns en tydlig försiktighet hos de intervjuade. Flera beskriver hur man sätter ribban högt, ligger lågt eller förhåller sig skeptisk för att inte gynna mörka krafter. Journalisterna vill inte bli anklagade för att gynna Sverigedemokraterna.

En chefredaktör berättar att det finns uppgifter om invandrares brottslighet som är sanna, men som han inte publicerar:(Fotnot 6)

– Vi kan kontrollera dem, vi känner till dem, men vi publicerar dem inte ändå utan vidare därför att det ställer till sådan helvetes skada för samhällsutvecklingen.

Idealet hos de flesta är att vara konsekvensneutral men flera tror att den egna aversionen mot SD gör rapporteringen mer återhållsam, försiktig och negativ. Detta kan ha ändrats sedan intervjuerna gjordes 2010 och det vore därför vetenskapligt intressant att göra om intervjuerna idag för att se vad som skiljer sig. Någon systematisk mörkläggning finns det inga belägg för. Men vissa hävdar att resonemangen lever kvar. Sakine Madon skrev en krönika om det i Expressen våren 2016. Flera journalister hade berättat för henne att sådana överväganden förekommer. De citerades anonymt och hon blev hårt angripen. ”Ge konkreta exempel eller håll tyst! Någon partiskhet förekommer inte”, sa kritikerna.

Jag följde denna debatt med mina intervjuer i minne. Flera seriösa journalister hade nyligen berättat även för mig att sådana argument fortfarande påverkar rapporteringen. De berättade att det finns en ängslighet kring ”känsliga ämnen”, att man rapporterar återhållet, med en viss vinkling eller väljer experter utifrån en given agenda. Många studenter jag träffar som lärare i journalistik argumenterar för en mer aktivistisk hållning. Ofta formuleras det som att man ska undvika problematiseringar som kan underblåsa fördomar och främlingsfientlighet, vilket så klart kan vara i sin ordning. I alla fall i vissa situationer. Rapportering om brottslingars etnicitet är ett sådant exempel.(Fotnot 7)

Men att hävda att det alls inte förekommer avsteg från konsekvensneutraliteten låser diskussionen på ett märkligt vis.

http://mediestudier.se/bjorn-hager-den-stora-konspirationen-nio-raka-svar-om-morkning-medier-och-migration/

Om vi tänker oss denna mening ovan: "En chefredaktör berättar att det finns uppgifter om invandrares brottslighet som är sanna, men som han inte publicerar: – Vi kan kontrollera dem, vi känner till dem, men vi publicerar dem inte ändå utan vidare därför att det ställer till sådan helvetes skada för samhällsutvecklingen."

Är inte det en bokstavlig definition av ordet "mörka"?

Eller är det inte mörkande när man undviker rapporterar sådant som kan "öka främlingsfientlighet"?

Det gamla argument ex nazium (mitt eget uttryck). Vilket med lite vilja är latin för "argument baserat på nazism". Dvs: att rapportera negativt kan öka främlingsfientlighet. Främlingsfientlighet kan leda till mord och nazister, och så snart något kan öka stöd för nazism så blir det förbjudet.

Det är förstås ett fånigt argument om man funderar lite kring det. Både kommunism och islamism är kapabelt till utrensningar och folkmord, och troligen är många andra ideologier det också.

Det blir märkligt att kritisera Saudi Arabien för att de inte tillåter en öppen diskussion kring islam, när vi själva inte tillåter en öppen diskussion kring invandringen. Visserligen kan man inte hamna i fängelse för det i Sverige, men det beror främst på att självcensuren varit såpass stark att det inte behövts.

Det är lustigt med debatten för vissa röster sprids så mycket tydligare än andra. SVT tog upp Strömbäcks rapport och kanske till och med som toppnyhet. Därmed kan det sägas att den finns på riktigt.

Björn Häger nämns inte på SVT.

2016 kunde man läsa följande i journalisten.se:

Björn Häger som granskat mediebevakningen av SD inför valet 2010 i boken Problempartiet, menade att problemen medierna hade med att förhålla sig konsekvensneutrala kvarstod inför valet 2014 men att det nu har börjat ske förändringar. Han tror att den ängslighet som funnits runt etnicitet är på väg att försvinna.

– Nu har vi ett mångkulturellt land och det är inget konstigare med att en person är från Eritrea än att en person är från Värmland. Jag tror vi kommer att få se uppgifter om bakgrund publiceras oftare i svenska medier, sade Björn Häger.

https://www.journalisten.se/nyheter/hard-kritik-mot-mediernas-sd-bevakning

Här kan vi nu, två år senare, konstatera att han än så länge har haft fel. Det är mer känsligt än någonsin att rapportera om etnicitet, eftersom vi har en våldtäktsepidemi i Sverige som huvudsakligen begås av människor med utländsk bakgrund. Att nämna etnicitet skulle riskera att t.ex mörkhyade känner sig stigmatiserade.

Om 90% av alla våldtäktsmän kom från Värmland tror jag att värmlänningar skulle önska att man inte skriv vilket landskap våldtäktsmännen kom från. Av samma anledning önskar människor med utomeuropeisk bakgrund att etnicitet inte ska nämnas.

Man får inte glömma att etniska minoriteter tenderar att stötta gruppen först och främst. Om något är bra för gruppen så propagerar de för det, även om det är olagligt eller dåligt för landet. Det är därför korruption brukar öka när en stad får ett stort inflöde av etniska invandrare. Det är som New York i början av 1900-talet. Korruptionen inom poliskåren lever fortfarande kvar. Det är nog ingen tillfällighet att det är just i Malmö som en man på det kommunala bostadsbolaget sålde tillgång till hyreslägenheter, och vi har kunnat läsa om korruption även på gatukontoret, migrationsverket och försäkringskassan. Man kan bara gissa vad som händer när dessa minoriteter får in folk i politiken, polismyndigheten, kommunala verksamheter och på tidningar.

I assyriernas Södertälje kan man se förtecknen. Malmö är ännu inte så långt kommet vilket troligen beror på att de etniska grupperna i Malmö är fler. Syrier gillar t.ex inte nödvändigtvis irakier, vilka man betraktar som lite grova och ovårdade. Sunniter och shiiter är av historisk tradition ovänner. Marockaner har låg utbildning och betraktas av andra MENA-iter som omoraliska. Osv.

Visst är det lustigt med indirekta effekter. Vissa indirekta effekter lyfts ständigt fram medan andra inte gör det. De positiva indirekta effekterna av invandring nämns gärna och högt, medan de negativa effekterna beskrivs som tillfälliga, övergående, och som att de inte har något med kultur att göra.

Den traditionella svenska kulturen att lita på sina medmänniskor anses vara bra för samhället, t.ex för att det gör ekonomin smidigare när man kan lita på varandra. Detta nämns.

Massinvandring och mångkultur leder till att folk litar mindre på varandra. Detta nämns inte i traditionella medier. Putnamn gjorde en världskänd studie om det som brukar citeras i internationella tidningar. I Sverige hittar jag en kort notis i sektionen Kultur & Nöje i Sydsvenskan 2007 och en i SVD.se från samma år.

Indirekt effekt: invandringen gör att den lokala handlaren ökar sin omsättning. Det skrev SVT flera artiklar om under flyktingkrisen 2015.

Annan indirekt effekt: att betala människor för att bo i områden där det inte finns jobb är nationalekonomiskt vansinne. Det skrivs det inte om.

Så kan man fortsätta.

Visst, frågan om mörkning beror i hög utsträckning på vilken politisk ståndpunkt man har. En kommunist kan hävda att media mörkar frågor om kommunismens positiva effekter.

En islamist kan hävda att medier inte vill skriva om allt positivt med islam, som t.ex alla vetenskapliga förutsägelser som påstås finnas i koranen...

Vi som är invandringskritiska anser att medierna mörkar invandringsfrågor eftersom de systematiskt undviker att publicera sådant som kan gynna SD.

En googling på "Kampen om verklighetsbeskrivningen" hittar faktiskt flera träffar:

http://fnordspotting.blogspot.se/2014/08/kampen-om-verklighetsbeskrivningen.html

och några till...

Det är välkänt inom politiken att man måste vinna verklighetsbeskrivningen snarare än att beskriva sanningen.

Alla ideologier är egentligen lika sanna. Det handlar mest om vad man fokuserar på. I USA beskriver de konservativa Sverige som ett utfattigt land, eller åtminstone USA som ett rikare land. Och om man mäter BNP på ett visst sätt så är USA rikare, men deras rikedom hamnar i högre utsträckning bland de 10% rikaste, medan de 40% fattigaste i USA har det värre än de kanske 5% fattigaste i Sverige. Det behöver dock inte nödvändigtvis vara dåligt.

Frågan om huruvida ett klasslöst samhälle med planekonomi (alla tjänar lika mycket) är bra eller inte rasade under stora delar av 1900-talet. Det var först under 1990-talet som socialdemokraterna till sist bestämde att ta bort den punkten ur sitt partiprogram (något bloggaren Uvell nyligen skrev om).

I Sverige har makten länge sagt att små inkomstskillnader är bra. Det är helt enkelt bra för att det är jämlikt. Det är rättvist. En person som kämpar hårt som städare ska inte tjäna mycket mindre än en person som kämpar hårt som ingenjör, som exempel. Huvudsakligen har det just handlat om rättviseaspekten, vilken i sig utgår från den socialistiska grundprincipen om klasskamp: den fattiga, hårt arbetande majoriteten, som måste ta upp kampen mot den lata men rika minoriteten som äger kapitalet. Den fattiga majoriteten anses huvudsakligen förtryckt i sina huvuden, alltså pga mentala orsaker, ett slags mentalt slaveri. När de fattiga upplysts om hur orättvist det är att de måste slava medan de rika håvar in förtjänsterna så kommer de fattiga att göra uppror, ta över produktionsmedlen, och man kommer att ha ett jämlikt och rättvist samhälle där alla kan göra vad de vill hela tiden.

Detta är alltså den intellektuella grunden för vänstern. (Jodå, en sådan finns, även om de numer verkar vara gnälliga känslomänniskor) Deras verklighetsbeskrivning är förstås barnsligt naiv, men förvisso tilltalande, och den stämde faktiskt rätt väl en gång i tiden.

Dess styrka låg dock i att arbetarna utgjorde den arbetande massan. Det gjorde att de kunde utlysa strejker om arbetsförhållandena var för dåliga, och de kunde genom sin demokratiska rösträtt få genom sina krav på politisk väg.

Nu när vänstern främst vurmar om arbetslösa, bidragstagare, pensionärer, barn, invandrare, och så vidare, så är det svårare att se hur dessa minoriteter ska "resa sig" om de inte får genom sin vilja. Folket resning är inte en vetenskaplig sanning på det sätt socialisterna ser den.

När jag var i Folket Park i Malmö nyligen gick jag förbi en staty av Olof Palme.

Citatet säger: "Ett folks längtan efter frihet kan inte nedslås. Den kommer att leva och den kommer till sist att segra." Palme sade detta i ett tal i Malmö 1968, angående Soviets invasion av Tjeckoslovakien.

Det är så enkelt när man läser hela 68-rörelsens idéer, som ju sträckte sig in i 1970-talets proggmusik, att se hur vänstern var fixerade på frågan om det förtryckta folket som strävade efter frihet från förtrycket. I Sverige satt vi i vår avkrok och såg världens spektakel på distans och vi såg inte alla de konfliktbeskrivningar som fanns runt om. Vi såg bara två sidor, svart och vitt: den förtryckande makten och det förtryckta folket.

Palme hyllade ju på sin tid även Pol Pot regimen i Kambodja - den regim som i världshistorian dödat störst andel av sin befolkning. Så mycket för att de förtryckta reser sig mot förtryckarna.

Hur som helst, låt oss återgå till verklighetsbeskrivningen (vb). Det finns en sådan hos högern också, som handlar om individens kamp mot den förtryckande staten som vill ta in allt mer pengar i skatt för att göra medborgarna till får som inte kan ta ansvar för sina liv - vilket sker genom diverse välfärdsprogram som gör folket lata och känner sig alltmer berättigade till att få utan att behöva ge.

I Sverige slog denna vb aldrig rot. Istället spred vänstern och media en vb från USA som ett hjärtlöst land där individer får klara sig själva, och de som är fattiga tillåts vara fattiga. En viktig egenhet som dock inte nämns, men som jag nu insett är viktig i sammanhanget, är att ett välfärdssamhälle är skört och baserat på en viss grad av homogenitet. Om vi i Sverige t.ex skulle ha 10% zigenare med samma rätt till välfärd, så skulle systemet antingen kollapsa eller så skulle medborgarna rösta för att skära ner det.

Vänstern vill förstås inte att vi ska tänka i dessa termer. Det är därför de så systematiskt vill kväsa varje debatt i frågor om "vi och dom". Det finns inga vi-och-dom, säger vänstern. Eller ja - man säger inte ens det, man bara fördömer vi-och-dom-perspektivet. Man slänger ur sig "vi ställer inte grupper mot varandra - vi tror på allas lika värde". Sen har man sett till att trycka in det där lilla uttrycket allas-lika-värde i alla policies och verksamhetsbeskrivningar. SVT har t.ex en målbild av att vara neutral och objektiv, "utom vad gäller demokrati och allas lika värde". Ur deras sändningstillstånd:

Det finns ett viktigt undantag från opartiskhetskravet. SVT och dess programledare, reportrar med mera ska i sin programverksamhet hävda det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet (den så kallade demokratibestämmelsen i radio- och tv-lagen). Bestämmelsen innebär en skyldighet att markera ett avståndstagande från eller att bemöta antidemokratiska uttalanden och att verka för att rasfördomar, våld och brutalitet bekämpas.

Jämställdhet mellan kvinnor och män ska hävdas.

http://www.svtb2b.se/?page_id=107

Utifrån denna vb kan man tyda att man inte anser att samhället är jämställt, utan att vi behöver mer feminism.

När man äger vb så kan man lätt dristas till att dra det till sin spets. Tjänar kvinnor mindre än män? Om ja - då är samhället inte jämställt och man kan göra massor av artiklar om det.

En annan vb hade varit att visa de studier som säger att den huvudsakliga anledning till att kvinnor tjänar mindre än män beror på att kvinnor väljer lägre betalda yrken, jobbar färre timmar, och löneförhandlar inte lika aktivt. Men man kan välja ignorera detta, och det gör givetvis SVT. Därför har vi nu en gapig ung kvinnogeneration som skriker att samhället är orättvist eftersom de i media och genom sin utbildning fått lära sig att "män tjänar mer pengar".

När man äger vb så kan man kasta ur sig vad som helst. Socialdemokraterna drev genom mångkulturen i mitten av 1970-talet. På den tiden var de tvungna förklara vad som var bra med mångkultur. Det hette då att det var charmigt med utländsk mat, folkdanser och klädstilar. Det skulle "berika" Sverige.

När man nu ser hur Sverige ser ut år 2018 så kan man dock konstatera att vissa kulturer har berikat oss mer än andra, och i synnerhet kulturer från u-länder har huvudsakligen bidragit med våld och brottslighet till vårt förut så trygga samhälle.

SVT får dock inte använda denna vb, eftersom det skulle kunna "spä på rasfördomar". Det är förvisso svårt att rapportera om somalier utan att spä på rasfördomar, men ibland så lyckas de göra något positivt reportage.

SVT är en femmiljardersindustri som vi alla betalar till. Det är därför oerhört svårt att konkurrera med deras vb.  Därför ser samhället ut som det gör, och därför sitter jag här och skriver anonymt på nätet.

Om man frågar i Palmes anda: "kan ett folks längtan efter en fri debatt nedslås?" Jag tror man hade kunnat tvinga fram en mer fri debatt om man hade haft bättre talare. Jag tror faktiskt jag själv hade kunnat driva på en sådan utveckling om jag hade haft en plattform, men jag kan inte direkt gå ut och ställa mig på en ölback på torget.

Det finns ett fåtal sätt man kan nå ut i den plattform som finns. Twitter är en ekokammare och inte så viktigt som de tror som hänger där. Man når några tiotusen personer, förvisso många med betydande ställningar, men man når inte folket. Facebook är en ekokammare det med. Bloggar läses bara av de närmast initierade. Att hålla tal på stan drar på sin höjd några hundra, och det är mestadels äldre och sådana som redan är engagerade.

I USA lyckades man sprida en alternativ vb genom lobbyverksamhet från företag. Detta gick dock bara ekonomiskt. Numer är det företag som delar ut pengar till kampanjer och därför får skattelättnader. De har förstås ett ekonomiskt egenintresse i att vilja ha sänkta skatter.

De konservativa gräsrötterna i USA har hittat ett sätt att nå ut till folket: AM radio. I början av 90-talet startade man från kust till kust radiostationer där man beklagade sig över hur vänstern tagit över landet. Fördelen med radio är att folket rattar in det och sedan lyssnar passivt. TV är också bra för det propagandasyftet, eftersom många tittar på TV flera timmar varje dag, och man tenderar att zappa förbi alla de kanaler man har tills man hittar något man fastnar för.

Eftersom vänstern äger i princip alla TV-kanaler i Sverige är det omöjligt att få in något annat än vänsterideologi. Det gör att minst 40% av Sveriges befolkning fortfarande tror på att kampen i Sverige går mellan de goda som vill rädda människor och göra världen bättre, contra de onda som är rasister och hatar allt möjligt annat också (homosexuella, kvinnor, mänskliga rättigheter, judar, osv). Det är den vb de fått se på TV.

Tidningar är förstås bra, men återigen handlar det om huruvida folk läser tidningarna eller inte. En papperstidning finns "på riktigt". Minst 50% av svenska folket kan troligen inte förklara vad skillnaden är på Fria Tider och Nyheter Idag, utan betraktar båda sidorna som opålitliga högerextrema hatsidor man helt enkelt inte ska besöka.

Vad mer kan man göra? Man kan dela ut flygblad, men de flesta människor läser inte flygblad. Särskilt inte om de verkar hatiska. Och alla flygblad jag sett har varit dåliga med budskap av typen "UT MED PACKET!"

Ibland så börjar jag nynna på Roger Pontares gamla schlager Vindarna viskar mitt namn. Låten som vann Melodifestivalen år 2000 och kom sjua i Eurovision.

Att stå upp för sitt land är ännu en sådan sak som nu blivit tabu.

Jag har svårt tänka mig någon idag skulle göra en låt om att "aldrig svika sitt land", "ge mig kraft att försvara mitt land". "Vill ni att jag vänder om och slåss för den jag är"...

En annan låt som är svår tänka sig idag är I'm From Barcelona.

Se så många vita människor som sjunger. Ingen diversitet. Det hade inte fungerat idag. Sätt en "ensamkommande" i det bandet och vi kan snart läsa i tidningen om sexövergrepp. (jag hoppas inte "ensamkommande" är en folkgrupp; jag vill inte bli åtalad för hets mot folkgrupp)

Sverige har förändrats så sjukt mycket på 15-20 år. I den yngre åldersgruppen är redan närmare hälften av utom-Europeisk bakgrund. Och dessa ska då "integreras" med svenskar. Eller är det tvärtom så att vi ska integreras med dem?

Det känns hur som helst skönt att se lite klipp på vita människor. Det är inte så ofta, nu när alla reklamer består av svarta människor.

Tänk bara, 2% av världens befolkning är blond. Nu massimporterar vi människor som vill ta sig en svensk blondin till fru, och snart är vi inga kvar. En stor del av dem blir också muslimer.. "frivilligt" säger de själva, sedan när de skiljt sig så ångrar de sig. Varför är kvinnor så naiva?

Jag ska dock erkänna att jag aldrig var särskilt lycklig på den tiden Sverige var "svenskt". Alla de glada människorna man ser på TV var aldrig mig. Sverige var egentligen ganska tråkigt förr. Ändå känner jag mig nostalgisk när jag ser glada bekymmerslösa svenska unga män och kvinnor, och pojkar och flickor. Det är inte så ofta numer.

En reklamfilm utan svarta. Det var tider det.

Som sagt, jag har aldrig haft ett sådant liv, men man kan ju få lov att vara nostalgisk ändå.

Jag åkte tåg på valborg och det var en del lagom berusade unga män och kvinnor. De var allihopa vita etniska svenskar och de hade helt enkelt kul. De var lite dryga och högljudda av den typen jag förr störde mig på, men nu kändes det ändå skönt jämfört med alla gapiga araber och afrikaner som brukar störa friden på tåget.

En arab kan inte vara ifrån sin mobil mer än en minut om han är ensam, och han kan inte skriva på den utan han måste skrika i den. Jag har gjort min tjej observant på detta beteende och jag funderar på att göra en film: "araber och deras mobiler". Ser man en arab utan sällskap talar han i minst 50% av fallet i sin mobil. Jag undrar om de är väldigt sociala eller varför de alltid gör så.

Numer ser jag därför alltid var det sitter "blatte på tåg", som jag kallar det och sen sätter jag mig så långt ifrån som möjligt. Det verkar nämligen vara omöjligt för blattar att inte vara högljudda. Som jag säger till min tjej: "man tror att de kan inte ALLTID vara högljudda - men jo, det är de faktiskt". Ibland går det ändå på någon på en station efter mig. Så snart de börjar skrika (för det gör de alltid) så byter jag plats, så att jag kan få läsa boken jag har med mig.