Det visade sig att det är svårt att följa denna blogg eftersom det inte går bädda in inlägg på ett bra sätt och bloglovin och liknande fungerar inte.

Därför provar jag nu att återuppta min förra blogg: https://grelin1999.blogspot.com/

Kanske ses vi där!

Jag läser just nu en bok som heter Folkhemmets balkanisering. Diskrimineringskulturens baksida.

Den gavs ut för 10 år sedan nu (2008) och allt det som de varnar för har egentligen blivit värre.

Här från en recension:

Styrs det offentliga livet i Sverige av en statligt finansierad diskrimineringsindustri som sätter snäva och intoleranta ramar för vårt beteende? Ja, i alla fall om man får tro Håkan Eriksson och Jacob Rennerfelt, båda med ett långt förflutet som lobbyister i det privata näringslivet.
De tar sin utgångspunkt i Per-Albins folkhemsvision, den som varken kände kelgrisar eller styvbarn, och menar att en inflation i diskrimineringsbekämpning vänt denna till sin motsats. Från ett samhälle i samförstånd till ett där olika grupper slåss om utrymmet, påhejade av aktivistiska myndigheter, forskare och lobbyorganisationer. De hävdar att de flesta som menar sig vara diskriminerade är ute i ogjort väder, vilket bland annat visas av hur få anmälningar som leder till fällande domar.
Det är lätt att provoceras in i en motsatt ståndpunkt av bokens stundtals gälla tonläge och udda exempel. Att det konfliktfria folkhemmet aldrig funnits och att allt som luktat jämlikhet envist bekämpats av författarnas meningsfränder glöms behändigt bort.

http://www.gp.se/kultur/h%C3%A5kan-eriksson-och-jacob-rennerfelt-folkhemmets-balkanisering-diskrimineringskulturens-baksida-1.1066675

Författarna är journalister och boken får därför ett ganska torftigt språk. Det är ingen njutbar läsning. Men det är intressant. Titeln anspelar på att om man skapar för många särgrupper så får man en balkanisering av samhället, där särrättigheter och lagstiftningar skapar allt större slitningar.

Själv är jag stark motståndare till lagen som heter hets mot folkgrupp, just för att jag anser den vara orättvis och dåligt definierad, och att den alltför ofta handlar om att bestraffa rena åsiktsbrott (inlägg på facebook som lästs av ens 50 vänner t.ex.) Allt i toleransens namn.

Det är svårt att se någon riktigt bra lösning dock. Om muslimerna kommer att utgöra 20-30% av befolkningen kommer de givetvis kräva mer specialrättigheter. Såsom separata badtider för män och kvinnor. Ska det övriga samhället acceptera detta eller inte?

Jag skrev om detta i några av mina första inlägg i denna blogg. Jag tror det kräver en mjuk och en hård hand. Om muslimer vill ha könssegregerade badtider - låt dem få ha det. Det skadar inte någon på ett direkt sätt.

Indirekt skada bör man ignorera, för det finns så oerhört mycket man kan påstå vara "indirekt" skada. Skillnaden mellan ett öppet samhälle och ett totalitärt är att det totalitära förbjuder allt som kan vara indirekt hot, medan ett öppet tillåter diskussioner kring det.

Däremot fungerar det inte när muslimer kräver att inte få skaka hand med någon av motsatt kön. Man kan helt enkelt inte ha olika regler och normer för sådant som hälsningar. Man kan inte heller ha olika regler för sådant som religiösa symboler, så det är bra - och tacksamt för svenska politiker - att EU bestämt att företag får lov att kräva att anställda inte har religiösa symboler. Sverige hade givetvis varit för fega för att ställa det kravet - men det är ett fullt rimligt krav. Däremot ser jag inte varför jag ska bestämma huruvida en manlig muslim simmar med män eller med kvinnor... Eller varför det är så "avskyvärt", för att citera vår statsminister, att pojkar och flickor åker i könssegregerade skolbussar. Hade en feminist önskat det så hade det setts som progressivt.

Det hade varit en annan sak om muslimer krävt få åka i skolbussar med endast muslimer.

Själv tänker jag att endast SD står upp mot särlagstiftningskulturen. Som boken beskriver så säger i princip alla andra partier att man ska "kämpa för ett jämlikt samhälle". M har krävt en mer jämlik skola och FP var den som introducerade lagstiftning mot etnisk diskriminering. En god idé, men numer kan dock allt ses som diskriminerande, enligt författarna som ger flertal exempel. Inte alla är övertygande, men ändå. Vi vet ju själv från det vi läst de senaste åren hur mycket det gnälls från minoriteter som ser sig som offer för rasism, islamofobi och patriarkatet.

En intressant fråga som författarna nosar lite på är vad som händer när gruppers särkrav hamnar i konflikt med varandra. Det är värt påpeka att feminister redan tidigt förklarade att de inte var intresserade av att förbättra svartas situation, och svarta var heller inte intresserade av feminism och av homo-rättigheter. Många svarta i USA är väldigt konservativa vad gäller homosex, och muslimer är som bekant ännu värre. Detta talas det förstås inte om, för det är lättare att bekämpa den vite mannen än att kämpa inbördes...

Jag tror att vi har gett dessa grupper för mycket.

Vad gäller lönegapet så är det bevisat att det är en myt enbart skapat för att vinna politiska poäng. Det kommer dessutom att vända till kvinnors fördel inom 10-20 år, när kvinnor blir högre utbildade än män. Jag tror dock inte de kommer sluta gnälla för det. Vad händer sedan, när kvinnor dominerar? Ja, det blir intressant att se. Ska muslimerna beklaga sig över vita kvinnors rasism då?

Och ska de svarta beklaga sig över muslimernas intolerans?

Faktum är att ett stark majoritetssamhälle är en garant för stabilitet. Gör man alla grupper "jämlika" så kommer de börja strida. Det var detta som hände i Balkan. Det har även hänt i många andra länder. Visst är det problematiskt när man ska försöka kämpa mot årtusende av mänsklig historia enbart medelst sin egen "godhet".

Visst är det ironiskt att man i ett land som Libanon, med så starka inbördes konflikter, har en regering där man beslutat att dela upp parlamentet mellan religiösa grupperingar. Något liknande borde man gjort i Irak efter att USA invaderade. Istället gav man dem en total demokrati, med resultat att de till antal flertaliga shiiterna tog makten och tryckte undan sunniterna.

I Sverige verkar vi avsiktligt vilja skapa ett samhälle liknande det irakiska. Lyckligtvis har vi en bit kvar innan vi hamnar där, men anstränger vi oss tillräckligt hårt kanske vi lyckas inom några årtionden.

Jag kan berätta en liten hemlighet i så fall. För allt snack från muslimer om "vi muslimer" och om deras "ummah" (gemenskap), så tycker shiiter och sunniter inte så jättebra om varandra. Den islamska historian är som en lång berättelse om sunnitiska folkmord på shiiter, där shiiter stundtals har lyckats slå tillbaka - ofta genom lömska manövrar såsom lönnmord, eller genom politiska kupper. Ska man börja kvotera in muslimer måste man alltså därför ta hänsyn till att man kvoterar in muslimer av olika inriktningar. Ska detta i så fall ske i enlighet med hur många muslimer av varje grupp som lever i Sverige, eller mera en slags 50/50 uppdelning?

Iranier (som oftast är shiiter) behövs dock inte kvoteras in eftersom de faktiskt är överrepresenterade på högre utbildningar. Som författarna frågar sig: borde vi inte i så fall begränsa kvoten för iranier, så att det blir mer jämlikt?

Det finns många intressanta problem man skapar sig själv om man är i diskrimineringsbranschen. Men de som är det tjänar bra på det, som boken påvisar. Det jag faktiskt inte visste är att diskrimineringsombudsmannen (DO) har i uppgift att bedriva opinion också. Det gör att det finns ett ekonomiskt incitament för att ge ut rapporter som beskriver hur hemsk diskrimineringen är. Massor av grupper får pengar för att beskriva sin egen diskriminering, och får därefter mer pengar för att "bekämpa" diskrimineringen.

Tycker man det är rätt väg att gå så finns det i alla fall sju partier rösta på. Hur SD ställer sig i frågan vet vi inte, men jag hoppas de är emot det. De har ännu inte bekänt färg.

I USA och England kan vi börja se unga och provokativa människor som lutar höger. En del namn är kända från alt-right rörelsen, t.ex Milo Y... (nåt)

Andra är mera standard. Den högerinriktade New Republic skrev en artikel häromdagen:

Progressives, this faction argues, control so much of mainstream society that any true revolt against power necessitates identifying with the Right. Yet different people can interpret this mantra in different ways, and it’s here where the new conservative disposition begins to cause problems for those who value ideological coherence.

Alltså: om man ska vara lite anti idag, så är det en högermänniska man ska bli.

Konstigt nog är det ändå ett jäkla kacklande om att man är "kontroversiell feminist". Okej, på vilket sätt är man kontroversiell? Såvida inte man vill låta döda eller kastrera alla män så kan man säga vilket feministiskt budskap som helst och få ryggdunkar från SVT-journalister. Man kan t.o.m få sitt eget TV-program.

Men säg ett enda kritiskt ord om feminism och du blir fiende till mänskligheten. (eftersom feminismen ser sig själv som mänsklighetens räddare, inklusive alla män)

Tycker du det är konstigt att man inte får lov ha på sig sombrero för att vänsterfolk skriker att man då ägnar sig åt kulturell appropriering av mexikansk kultur? I så fall är du ju lite revoltör.

Ändå finns en sådan feghet. Jag tror det delvis beror på att svenskar - särskilt män - blivit passiviserade. Ägnar man sig inte åt politik eller aktivism så kan man förstår inte revoltera.

Jag har varit lite deprimerad de senaste två dagarna. Överallt i Malmö ser man blandraspar, blattar och personer med fula tatueringar. Nu när det är Pride ser man dessutom arga lesbiskor och människor med odefinierbar sexualitet som blänger på en. För att påstå sig vara normala så är känns de väldigt antagonistiska. Och ingen får kritisera dem. Ingen får säga något om någon i dessa tider. Alla håller sig för sig själva.

Skulle helst lämna Malmö. Och Sverige, faktiskt. Men jag tjänar så lite på mitt lilla egna företag. Folk tjänar mer och mer och tar det för givet att alla har pengar. Jo - ekonomin har varit god för de flesta i snart 10 år nu. Synd att klaga på den biten. Jag skulle önska mer solidaritet och att folk inte bara fokuserade på sin egen lilla lott, men jag känner mig som ett utdöende släkte. Det gör mig lite deprimerad.

Mer och mer av mina åsikter blir förbjudna. Snart blir det förbjudet att säga något som ifrågasätter transsexuella. Jag stötte på en sådan i lördags och det gjorde mig illamående. Men man får ju inte säga något. De påstås vara "fullt normala". Och svenskar bara tuggar och sväljer det TV säger till dem. Det som sågs som sjukt för 20 år sedan ses som normalt idag.

Utom "hatare" förstås. Personer som mig, Tino Sanandaji och Ann Heberlein finns det ingen gräns för vilka psykiska störningar vi kan tänkas ha. Vilka barndomstrauman vi kan tänkas lida av.

Vem säger vad som är normalt dock? Det har liksom blivit en masspsykos att om man inte är en sådan där myspys-kille som tycker allt är helt okej - en cool farsa liksom som stöttar homosexuella, färgade, muslimer, osv, ständigt med ett leende på läpparna och aldrig något args - så är man en dålig människa. Idealsvensken har gått från att i alla fall vara lite manlig till att  bli en Peter Jihde. Och ingen får säga något.

Jag funderar över att någonstans måste det väl växa fram en revolt? Twitterprofiler som säger: enough with the shit. Som säger saker som är sexistiska, rasistiska och anti-islamska och inte ber om ursäkt.

Själv börjar jag nog bli lite för gammal. Jag kan inte gå ut och sätta upp klistermärken. Jag kan inte riskera det lilla sociala kapital jag trots allt har, för vid min ålder (36 år, har flickvän, driver eget företag) kan jag inte sitta i fängelse i några månader. Jag kan inte heller riskera min kundkrets hur som helst.

Hade det varit värt det hade det varit en annan sak, men skulle jag exponera mig själv utan vidare skulle jag troligen förlora allt och ha mycket liten sannolikhet att vinna något.

Ja, just nu känns det mörkt i alla fall. Blattar och blandförhållanden överallt. Homomaffian har tagit över. Folk litar mindre på varandra - men alla vill ha mer bidrag. Slöddervänstern med deras ringar och fula tatueringar äger stan. Och ingen säger något. Det är förbjudet att ens opponera sig. Jag tror min mentala hälsa börjar försämras. Idag och igår kändes extra jobbiga.

Tänk dock på att vad som är "rätt" bestäms av vinnaren - inte av slöddervänstern. De har makten just nu och kan då förklara alla som är lite arga för att vara psykiskt sjuka. Som historian visar är det dock så att arga högermänniskor lätt tar makten - bland annat för att slöddervänstern ägnar sig för mycket åt navelskåderi och för lite åt samhällsengagemang. Sedan är det helt plötsligt rätt att vara arg. Men man bör inte gå till överdrift, tycker jag.

Vill man läsa lite mer om slöddervänstern rekommenderar jag en artikel i fokus från förra månaden. Här några utdrag:

Många av mina vänsterbekanta från 1968 har efteråt vittnat om att de verkligen trodde att det skulle bli väpnad revolution i Sverige. Dessa medelklassbarn och akademikerungdomar, som inte kunde skilja på fram- och bakdelen på en kpist.

Många av 68-orna var väl pålästa i marxistisk teori. Bekymret var att locka med sig arbetarklassen, det var ju från den allting skulle utgå. Men den överväldigande majoriteten av vanliga knegare ville inte alls vara med. De tyckte det var rätt okej i Sverige. De insåg med andra ord inte sitt eget bästa.

---

I det lite längre svaret måste man definiera vad man menar med frihet. Det är ett minst sagt luddigt begrepp. I en berömd essä skiljer filosofen Isaiah Berlin på vad han kallar negativ och positiv frihet, eller frihet från och frihet till. Negativ frihet är frihet från tvång, inskränkningar och lagar. Men draget till sin spets blir det bara den starkares rätt.

---

Så här skrev Linda Nordlund i Expressen i februari i år: »Tidigare var det klasskampen som måste gå först. Sedan har det blivit antirasismen, transaktivismen, funktionsvariationsanpassningen och postkoloniala maktstrukturers rivande. Det kallas för intersektionalitet. Vänstern brukar vara de första att peka ut hur olika intressen står mot varandra i samhället. Det är deras affärsidé. Ändå är man blind för att olika rörelser kan ha olika mål.«

I en kolumn i DN i februari var Lena Anderssoninne på liknande tankar under rubriken: »Tillvaron monteras inte ihop efter eget behag, saker hänger ihop«.

Kampen mellan liberalismen och vänstern handlar i dag mycket om vad man får säga och inte. Det är sorgligt hur vänstern, som alltid talat om frihet, alltmer kommit att förknippas med intolerans och åsiktscensur.

https://www.fokus.se/2018/05/50-ars-krisen/

Jag funderar på hur man realistiskt kan göra Sverige "svenskt", eller åtminstone bra igen.

Vi kan inte gå tillbaka i tiden och jag tycker som tidigare nämnts det är viktigt försöka vara konstruktiv och inte destruktiv och gnällig.

Att förändra samhället tar lång tid och inget man kan göra på några år. Man får räkna med 20-30 år. Socialdemokraterna lyckades dock, och högerekonomer lyckades få genom det de startade i början av 1970-talet. Varför? För att det man tidigare använt inte fungerande längre.

På samma sätt tror jag det är viktigt att staka ut en politisk grund för ett bättre Sverige som man kan bygga på, allt eftersom Sverige försämras.

För att förhindra fler blandäktenskap, kan man inte förbjuda dylika eftersom det blir väldigt svårt bedöma "raser". Istället kan man sluta ge bidrag till ensamma mödrar, barnbidrag, osv. Det gör att kvinnor måste skaffa sig en make med pengar och kan inte bara trilla i säng med första bäste välhängd afrikan som sedan lämnar henne efter några år när han hittat en ny ung flamma.

Att svarta är mer otrogna är något som givetvis inte nämns, men i USA är svarta väldigt dåliga fäder. 80% av svarta barn växer upp utan far. Detta skapar såklart stora sociala problem. Det finns indikationer på att det delvis är genetiskt, vilket innebär att vi måste försöka motarbeta beteendet istället för att uppmuntra det.

De som inte kan försörja sig får då förlita sig på bidrag från välgörenhetsorganisationer, vänner och släktingar. Arbetssamma och ambitiösa svenskar ska inte behöva bekosta oansvariga personer. I det nya heterogena Sverige kan vi inte längre ha ett välfärdssamhälle för "alla". Det nya Sverige är mer blandat -- och det innebär att vi får mer av det dåliga, såväl som mer av det goda. I både USA och England rustar man ner välfärdssamhället eftersom det inte går att ha välfärdssamhälle och massinvandring.

Av denna anledning måste vi minska bidragen för de som får mer barn än 3. Dra in flerbarnstillägg och barnbidrag. Att föda barn sägs vara bra för Sverige, men får man så många barn kommer det bli svårt för familjerna ta hand om dem. Det bevisas av somaliska familjer. De får hitta andra sätt försörja sig.

Att dra in statliga bidrag kommer förstås drabba "svenskar" också, men det finns inget annat sätt. Vi kan inte dra in bidrag baserat på religion eller hudfärg. Däremot kan vi dra in bidrag för nyanlända, vilket vi också bör göra. Men deras barn måste behandlas på samma sätt som "etniskt svenska" barn. Därför måste bidrag sänkas för alla.

De som vill ge till fattiga svenskar får göra det genom välgörenshetsorganisationer.

Muslimer kan ha sina egna välgörenhetsorganisationer. Alla organisationer får givetvis själva välja vem de vill ge pengar till. Vi kan inte längre tala om "vi Sverige" när vi inte känner ett "vi" på det sättet.

Troligen kommer kriminaliteten öka när vi drar in bidragen. Därför måste vi öka polisens resurser och befogenheter. Angrepp mot polisen kommer inte heller tillåtas.

I USA försökte man länge vara snäll mot de kriminella men det fungerade inte. Med start på 1980-talet började man istället sätta de kriminella i fängelse och det har reducerat brottsligheten kraftigt. Sverige bör gå samma väg för att skydda laglydiga medborgare.

Sedan bör vi öka på den nationella samhörigheten. I USA svor man länge en ed till nationen. Även i Sverige anser jag att man bör acceptera ett grundläggande samhällskontrakt, som bland annat innebär att man inte ska motarbeta Sverige och dess institutioner, inte begå medvetet bidragsbrott. Man måste arbeta för Sverige bästa och inte bara för sitt eget bästa. Detta är ett val individer måste göra.

Vänsterns individfokusering håller på att sänka landets sociala kapital samtidigt som vi indirekt uppmuntrar de sämsta elementen och det sämsta beteendet.

Vi bör istället uppmuntra de mest ambitiösa och intelligenta. Det är de som gör samhället rikt och starkt. Alla är inte lika. Vi tar in massor av människor som är långintelligenta och skapar lågintelligenta barn, och de ynglar av sig med blonda svenskar. Många sådana barn får beteendeproblem.

Jag har en muslimsk bekant som är väldigt fundamentalistisk. S.k salafist.

Salafisterna ser sig själva som bokstavstroende. De utgör inte en majoritet av muslimer, bara så man vet. Men det man kan känna av hos "vanliga" lättkränkta muslimer känner man av tio gånger starkare hos salafister.

Vad som slår mig är att deras mentalitet är så baserad på "vi mot dom" och på att hitta orsaker till att hata. Jag börjar inse att religion ofta kräver att man hemifrån "skadar" en persons psyke för att ge dem rätt religiös tro. Jag skriver "skadar" inom citattecken för jag är osäker på om det finns en sådan sak som perfekt psyke. Troligen inte. Allt kan tolkas olika.

Dock är personlighetsbristerna hos många muslimer påfallande. Min salafistiske vän, som är i 45-årsåldern, har en attityd som en arg tonåring. Han slänger på fullaste allvar ur sig utspel om att den och den ska dödas för att de är fiender till islam, vill krossa islam, inte är riktiga muslimer, och så vidare.

Jag vill påpeka att min vän oftast är väldigt trevlig mot mig. Troligen för att han hoppas på att konvertera mig. Salafisterna har ofta en trevlig "framsida", även om deras leende känns lömskt och falskt. Ni har säkert sett det.

Muslimens mentalitet bygger från tidig ålder på att fienden pekas ut för honom. "De angriper oss". Sedan försöker han hitta bevis på att så sker, och man kan förstås hitta bevis om man letar, precis som att feminister överallt kan hitta bevis på hur kvinnor blir förtryckta ("separata badrum - hallå 1800-tal!").

Det är också därför muslimer är svårintegrerade - de letar ju aktivt efter anledningar att inte integreras.

Varifrån muslimen får sin mentalitet är också lätt att inse: från Koranen. Muhammed var troligen en klassisk narcissist, där lättkränkthet utgör ett typiskt drag. Hans lättkränkthet är väl omskriven. Att han såg sig själv som Guds utvalda profet är förstås i sig ett talande bevis.

Muhammed såg varje förolämpning som ett angrepp inte bara på honom själv, utan på islam och Gud. Det är inte olikt hur t.ex L Ron Hubbard (LRH), grundaren av Scientologi, förföljde sina kritiker och utvecklade sin religion starkt fokuserad på det han kallade SP: Suppressive Person.

Enligt LRH var dessa SPs orsaken till all misär på jorden, och SPs måste man därför motarbeta. Ett av SPs mest framträdande drag är att de är motståndare till Scientologi. Scientologi ser sig självt som det enda sättet att rensa mänsklighetens problem, vilket innebär att ett angrepp på scientologi kan ses som ett angrepp på mänsklighetens frälsning.

Jämför gärna detta med några centrala verser i koranen, såsom 5:33:

[5:33] De som kämpar mot Gud och Hans Sändebud och vars strävan det är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv skall utan förskoning dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna eller förvisas från [sitt] land. Denna förnedring skall de utstå i detta liv och i det kommande livet skall de få utstå ett outsägligt lidande;

översättningen från koranensbudskap.se

Med "Guds sändebud" åsyftas Profeten Muhammed.

Här en annan vers:

[9:29] Kämpa mot dem som, trots att de [förr] fick ta emot en uppenbarad Skrift, varken tror på Gud eller på den Yttersta dagen och som inte anser som förbjudet det som Gud och Hans sändebud har förbjudit och inte iakttar den sanna religionens bud - [kämpa mot dem] till dess de erkänner sig besegrade och frivilligt betalar skyddsskatten.

I den här versen syftar "de som fick ta emot en uppenbarad skrift" på kristna och judar.

Med det sagt, så påstår jag inte att allt Muhammed sa var dåligt. Hade det varit det så hade hans religion dött lika snabbt som Scientologi. Men vad jag pekar på att är islam tjänar på att muslimerna har en viss mental attityd som gör dem mer mentalt lämpade för att följa islam. Ett starkt vi-och-dom-tänkande är centralt. Det är därför vi ständigt ser muslimska organisationer peka på islamofobi som så viktigt. Tro mig, de kommer aldrig sluta med detta. Oavsett hur mycket vi än ger dem så kommer de aldrig att vara tacksamma.

De är, även i vuxen ålder, som omogna tonåringar som testar gränser. Eftersom vi övriga inte kan stå ut med sådana människor så bekräftas deras bild av omvärlden. Vi andra vill ju inte behöva anställa lättkränkta blattar som ser sig som överlägsna icke-muslimer trots att de varken har utbildning, kunskap eller har åstadkommit något.

Detta är för övrigt ännu ett tydligt tecken på narcissism: att man ser sig som viktigast och bäst även när man saknar anledning att göra det. För ett levande exempel på en starkt narcissist, se på Donald Trump, som är övertygad om att bara han kan rädda världen, och att han är bäst på precis allt.

Narcissistens elitism går dock hand i hand med hans dåliga självkänsla. Hans ego är ett sätt att kompensera för dålig självkänsla. För att muslimen därför ska fortsätta kunna känna sig överdrivet överlägsen måste han ironiskt nog också ha en dålig självkänsla. Det är där den muslimska barnuppfostran kommer in i bilden. Ingen ska uppfostras att bli en självständig individ. Barn bestraffas godtyckligt, på samma sätt som muslimen tänker sig att Gud bestraffar godtyckligt. Muslimer med en mer kärleksfull uppfostran lämnar ofta islam för de kan inte stå ut med tvånget och alla bestraffningar som islam bygger på. Eller så blir de sekulära eller liberala muslimer.

Från dagens SVT:

Av de som kallas till mönstring 2018 är 28 procent kvinnor. Det är en ökning från förra året, men inte så stor andel som överbefälhavaren önskar.

– För mig är det en rent operativ fråga. En jämställd organisation är en bättre organisation. Vi ligger rätt långt ifrån där vi skulle behöva vara. Här kommer den könsneutrala plikten att kunna hjälpa oss, säger ÖB Micael Bydén till TT.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/nastan-dubbelt-sa-manga-ska-monstra-i-ar

Min fråga är: varför är det bättre med fler kvinnor i militären?

För den ängslige svennen får jag väl börja med att förklara att jag inte har något emot kvinnor. Jag uppskattar kvinnliga egenskaper såsom deras glädje och deras omhändertagande, deras sällskaplighet, osv. Hade det varit bra med endast kvinnor i militären hade jag varit för det också.

Min fråga är dock: varför skulle det vara bättre med kvinnor i militären?

Kommer en militär med 50% kvinnor att kämpa bättre än en militär med 0% kvinnor?

Finns det några vetenskapliga belägg för att det är bra med fler kvinnor i militären?

Frågan är om man i det ängsliga Sverige får lov att ställa en fråga såsom "kvinnor är biologiskt svagare, borde de då inte prestera sämre vad gäller det fysiska?"

Istället för att bära en 20kg ryggsäck får de bära en 10 kg ryggsäck. Jag vet nu inte hur mycket en militärryggsäck väger - det är bara ett exempel.

Andra biologiska skillnader som studier visar på, är att kvinnor är mindre stresståliga och mer känsliga för smärta. Googla gärna på det. Det kanske vore bättre med en militär som är stresstålig och smärttålig?

Visst, i dagens militär spelar det kanske ingen roll. De kanske mest sitter inne och spelar runt maskiner med en joystick.

Jag kan för övrigt informera om den kvinna inom e-sport som tjänat mest pengar ligger på plats 271 i världen - och "hon" är född man. (Scarlett) Den tredje högst rankade kvinnan i världen, Ricki Ortiz, är rankad som nummer 930 i världen - och även "hon" är född som en man.

Just saying... att även när styrka inte är viktigt så verkar männen ha ett övertag vad gäller krigsspel. Så även om kriget utkämpas inne i dataspelslokaler så torde en armé med män kriga bättre än en armé med kvinnor.

Det är åtminstone vad vetenskapen säger. I enlighet med feministisk och postmodern teori finns det förstås ingen trovärdig vetenskap, utan allt är vad man vill att det ska vara...

Undrar om man på samma sätt kan förklara krig för vunna även när man förlorar? I muslimska länder gör man gärna det. T.ex firar Egypten varje år vinsten mot Israel i sex-dagars kriget.

Förutom det finns det empiriska (erfarenhetsmässiga) orsaker till varför det är olämpligt med kvinnor i militären, såsom att männen tycker för synd om dem när de blir skadade. Men det går vi inte in på nu. Vi försöker hålla oss till de mest grundläggande problemen med kvinnor i militären.

Kommer en riktig armé (på slagfältet) bestående av män som kan bära sin egen kroppsvikt att vinna eller förlora mot en armé där hälften av soldaterna knappt kan bära sin utrusning? Ptja, man kan ju gissa.

En genomsnittlig kvinna som tränar hårt varje dag med styrketräning kommer inte att bli starkare än en man som inte tränar något alls. Så orättvis är biologin. Tänk då hur mycket starkare än man kan bli på endast någon månads träning.

Feministerna kan förstås hitta teoretiska orsaker till varför det är bra med kvinnor. Som ÖB sa: "en jämställd operation är en bättre operation". Men kom igen: redan när vi var små och anföll grannpojkarna så anföll vi pojkarna. Flickorna höll sig åt sidan. De flesta flickor tycker inte om att slåss. Det finns visserligen undantag, men frågan är om vi har sådan brist på dugliga män att vi måste kvotera in de mest aggressiva kvinnor vi har i landet.