Jag läser just nu en redovisning för vad man gjort i Frankrikes problematiska förorter sedan 1981. 1981 var året för "de varma sommaren" då de första allvarliga upploppen startade.

Sedan dess har Frankrike provat både det ena och det andra. I likhet med Sverige så provade man satsa pengar på de här områden i början. När våldet och laglösheten ändå eskalerade i början av 1990-talet så talade politikerna istället om hårdare tag. Som bekant har våldet fortsatt öka.

Det är enligt rapporten fel att säga att Frankrike inte gjort något. Bara det att många av de saker man gjort har varit meningslösa eller kontraproduktiva.

Ett av de oöverbryggeliga problemen är att de som bor i dessa områden överlag har en låg utbildning och därför inte får anställning. Så snart ekonomin går ner, blir de arbetslösa och hamnar i ... "utanförskap". (detta tradiga ordet) Svensk media vill få det att handla om att utanförskap är statens uppgift att motverka, men om människor själva inte vill utbilda sig eller integrera sig, är inte utanförskapen självvald?

By the eve of the 2005 nationwide upsurges ‘banlieue’ had long been synonymous with
urban disorders, fear of crime, racial issues and deindustrialization. The summer 1981
disorders on the ‘Les Minguettes’ estates, and the sudden media interest generated
towards hate crime and allegations of police abuse, initially led to a national political
organization formed by second-generation immigrants, mostly of North-African descent,
and to remarkable shifts in central State policy. However, the onset of economic crisis,
growing delinquency and fear of crime, combined with changing electoral trends
occurring at the start of the 1990s, produced a two-step transformation in the way that
‘urban crisis’ was handled by public authorities, the main thrust of which has been
consistently applied, bar for a partial suspension during the period spent in office by
Lionel Jospin’s government of 1997 to 2002.
First, there was the development of a law-and-order approach introduced by new legal
provisions from 1993 onwards to deterring juvenile crime. This reinforced the rise in
urban disorders observed from 1990 onwards - producing, in turn, the proliferation of
paramilitary police units in the cités and a radicalization of the nature of confrontations
between the youths and the law enforcement forces. The beginning of the 2000s was then
marked by the transformation of public policies towards an emphasis on urban renewal.
This gave rise to a troubled era in which poor urban residents found themselves uprooted
and disconcerted by change - and this at a time when sudden cutbacks in state-subsidised
employment schemes which had operated from 1997 to 2002 also served to heighten
tensions in the cités.
Any suggestion that successive French governments may have neglected or abandoned
the banlieues is not based on reality.

Rapporten finns läsa här: https://hal.archives-ouvertes.fr/hal-00550788/document

Det är intressant att vi i Sverige tror vi kan undkomma de problem som de har med muslimer (inte alla, men många) i Frankrike, Belgien, Holland, England, Ryssland...

Men inte i Sverige. För här är vi toleranta.

Bevisen för tesen? Inga. Lite god vilja.

Jag tror huvudskillnaden mellan oss och de länderna är att vi ännu har pengar att spendera på utanförskapsområden. Givetvis är det lättare hålla de fattiga glada när de utgör 5% av ett rikt land, än när de utgör 10% av ett medelrikt land. Att ha, säg, 10% av befolkningen som i generationer inte producerar något innebär en väldigt stor utgift om man ska bekosta deras bostäder, skolor, med mera.

Tänk själv vad som skulle hända om 10% av Sveriges befolkning vore somaliska invandrare. Eller typ att vi tog Rinkeby och duplicerade det 50 gånger.