Som vi vet är svenskar kända för sin ängslighet. Att få påtalat att man gör något fel gör att vi stannar upp och ber om ursäkt. Vi är också förtjusta i att låta etablissemanget - numer t.ex antirasister - tala om för oss hur ledsna de blev för att någon sa något till dem och att "vi" måste förstå att "de" blir ledsna, och bla bla bla.

Hur många snyftartiklar har man inte läst, eller reportage man sett på TV, från någon bosnier som kände sig så kränkt för att folk ibland frågade var hon kom ifrån.

Så rasistiskt.

David Batra som beklagar sig över att folk frågar om han känner sig svensk. Bara för att han har indisk bakgrund. "Vi" måste ju förstå att har man indisk bakgrund så känner man sig givetvis som svensk.

Med detta "vi" menas väl det gamla gardet av vita svenskar. Den där naiva blicken och viljan av att göra gott. Men fråga inte var någon kommer från, eftersom alla kommer från "Sverige".

Mörkhyade som beklagar sig över att folk pratar engelska med dem. Haha, jo det kan jag förstå kan kännas lite nedlåtande. Hade det inte varit så att vi har en väldig massa personer i Sverige som inte kan svenska så hade man inte behövt göra det. Men visst, jag kan prata svenska med alla oavsett hur de ser ut.

Det faktum att Sverige snart inte har något "vi" ignoreras, för av någon anledning är det alltid den vita mannen eller vita kvinnan, medelålders och uppväxt på Jönssonligan och Sällskapsresan, som ska utgöra detta förhatliga "vi svenskar". Det är de som ska skämmas för att de inte hängt med i senaste snurren vad gäller hur folk ska bli tilltalade.

Jag kom att tänka på detta när jag snubblade in på Facebookgruppen Stulen identitet - problematisering av adoptioner. "Vi" har förstås fått lära oss av media och godhetsfolk att adoption är jättebra och att enda anledningen att adopterade barn mår dåligt är pga rasismen. Därför måste vi ta emot fler invandrare så att de adopterade inte känner sig utanför.

Jag har själv umgåtts med adopterade och har haft åtskilliga adopterade bekanta. En av dem beskrev det som att han satt i en roddbåt mitt på havet, mitt mellan två länder. Jag kan faktiskt märka denna känsla hos många adopterade. Nästan alla adopterade jag känner har haft psykiska problem, självmordstankar eller -försök, kriminellt beteende eller depression. Beror det verkligen på rasismen? De blev nämligen aldrig annorlunda behandlade. De var alltid med i umgängeskretsen, och överlag hade de alltid "perfekta" föräldrar. Det görs en väldig massa kontroller av föräldrar innan de får adoptera och föräldrarna måste ha god ekonomi för att ha råd.

Tänk om det inte är så enkelt att man kan skylla på rasismen. Kanske är det ett strukturellt och inneboende problem med adoptioner som kommer att finnas kvar oavsett vad vi gör?

Han talar om hur man vill läxa upp folk som frågar varifrån flickan kommer. Indignerat fnyser han: ”Det är som att hon ser ut att komma någon annanstans ifrån!”. Well. Du har just pratat om henne som ”kinabarn” och om hur ni räddat henne från det där hemska landet i öster – då kanske du får ta att folk undrar varifrån hon kommer.

Jag har skrivit om hur trötta adopterade ofta är på att svara på denna typ av frågor, men det är skillnad och jag tänker att om jag inte blivit pådyvlad denna färgblindhet så kanske jag hade haft ett mer avspänt förhållande till mitt ursprung. Istället har jag sedan tidig ålder fått höra att jag ska säga att jag är svensk och att mitt liv började på Arlanda. Inte så att jag inte fick säga Korea, men jag blev ofta tillsagd att jag FÖRST OCH FRÄMST är svensk och att mina ENDA RIKTIGA föräldrar är mina adoptivföräldrar. Korea skulle förbli det mytologiska landet där borta, där DE ANDRA bor.

På detta sätt lär man den adopterade att hens rasiala bakgrund är något fel, avvikande och något som inte ska låtsas om. Det är så internaliserad rasism och oförmåga till solidaritet föds. Det är så vår grupp splittras.

Hela tiden dessa motsatsförhållanden, aldrig både och utan antingen eller.

Avslutningsvis vill jag lufta något som kanske är en följd av mina egna hangups kring grafiska benämningar, men jag avskyr verkligen när adoptanter vill skyla över det faktum att det är skillnad på att adoptera och få biologiska barn genom att benämna barnen med uttryck som ”samlagsbarn”, ”magmammor” och ”pungpappor”. Det är liksom saker jag inte vill förknippa med folk. Det är dem själva de ska benämna – de flesta barn är nämligen resultat av någon form av fysiskt möte och graviditet.

Detta är varför jag skriver.

https://www.facebook.com/StulenIdentitet42/posts/1880925428870923

Ett "koreabarn" får alltså höra att hen inte alls är ett koreabarn utan ett "svenskt" barn. Som om det är något fult att vara från Korea.

Samtidigt finns alltid i bakgrunden snacket om "svenska barn". Man pratar om skolor som domineras av "barn med utländsk bakgrund", eller "blattar" som vi säger i Malmö. (det säger även de själva)

Ordet blatte beskriver ju mera träffande vad det rör sig om för person. En välintegrerad person som pratar riktig svenska är inte blatte. Inte heller en adopterad person. Inte heller en engelsman eller tysk. Däremot finns det tyvärr blonda blattar numer. Jag tror de ofta är från Balkan. Känns tråkigt höra dem prata den där aggressiva blattedialekten.

Att fråga någon var han kommer från är alltså kränkande. Konstigt att det inte är kränkande i USA. Där definierar sig folk som "25% skandinav, 25% italiensk och 50% tysk", exempelvis. Så kan man inte göra i Sverige för här är alla svenska, sägs det. Vissa har dock "utländsk bakgrund". Som om min vän, vars farmor kom från Danmark, skulle ha "utländsk bakgrund". Eller Reinfeldt, som allt som oftast förklarar sitt antirasistiska engagemang med att hans farfars farfars far var en mörkhyad man från USA. Man undrar vad för värld en person växt upp i där ett sådant avlägset släktskap definierar dem som person.

Men är det okej att definiera sig själv på grundval av var ens släkt kommer, eller är det fel?

Om man frågar någon var de kommer från så är det fel. Om man däremot låtsas att bakgrund inte spelar roll så är det också fel.

Damned it you do, damned if you don't, som man säger i USA.

Svensken föredrar att vara ängslig istället. Bättre att be om ursäkt för att man finns och hålla käften så man inte kränker någon. Prata om vädret istället, eller om fotboll. För alla som bor i Sverige hejar väl på Sverige? Titta här, även kurder hejar på Sverige.

Eller är det kränkande att anta att en person hejar på Sverige bara för att de bor här? Är det kränkande att anta att man överger sina föräldrars kultur?

Kanske är det kränkande att kalla Ismail för kurd när han är svensk. Fast han kallar sig själv för kurd-svensk.

Nåväl, nu är den gamla sällskapsresan-tanten på utdöende. Reinfeldts generation (född 1965) var den sista som växte upp i homogena Sverige. I Åkessons generation (född 1979) var samhällsproblemen uppenbara även om många, liksom Åkesson, knappt hade några utlänningar på sin skola. De som föddes kring 1990 växte upp i ett annat samhälle och har inte samma ängslighet.

De som är födda 2010-2020 växer upp i ett samhälle där de själva är minoritet. I Malmö är t.ex "svenska" barn redan i minoritet, om man utgår från utseende och efternamn. Det blir konstigt då att prata om att "vi" måste stå upp mot rasismen". Att "vi" ska inte fråga varifrån någon kommer. Vilka är "vi"? Ska vi tala om för araberna att de inte ska fråga en mörkhyad var han är från? Eller är araberna inte del av "vi"?

Det finns liksom det dubbla budskapet även här. När Ygeman sa att "ni ska inte klippa er för 50 kr i Malmö" så tänkte han nog att han talade till Agneta, Anders, Peter och Henrik. I själva verket är det inte någon av dessa som går och klipper sig för 50 kr, utan det är Ahmed, Zahib, Bahala, Mulumuba, osv.

Känner man sig lika bekväm med att tala om för blattarna var de ska klippa sig? Jag tror inte det. Utåt sett så gör man en stor grej av att "alla" är svenskar, oavsett bakgrund och hudfärg (s.k. godhetssignalering), men när det ska talas allvar så vänder man sig till Lisa och Peter.

Ygeman är för övrigt född 1970 och är uppväxt med Sällskapsresan och Jönssonligan.

Det känns absurt att titta på dessa filmer idag. Sällskapsresan är åtminstone bra, men man slås av hur naiva svenskar var på den tiden. Vi utgick från att samhället fungerade och att allt gick att lösa.

Att se kriminella i svenska filmer är också komiskt. Vi vet ju att de organiserade kriminella i princip alltid har något MENA- eller jugoslavnamn. (däremot inte afrikanska namn även om svarta begår en massa brott - troligen för att svarta begår mer impulsiva brott såsom våldtäkt och stölder)

Jag funderar på hur länge till pengarna kommer räcka för att skydda alla svenska medborgare som råkar illa ut. Ännu så kan man räkna med att staten hjälper hem en turist som hamnat i onåd i Thailand eller Dubai - men hur länge till? Det blev absurt när en "svensk" blev avrättad för IS-samröre i Irak och Löfven gick ut och sa något om att han tog avstånd från avrättningar. Liksom - hur jävla svensk var den här "svensken".

Efterhand kommer vi tröttna på alla miljoner som kastas på folk som inte ens ser sig själva som svenska. En IS-terrorist med irakisk bakgrund... är han "svensk"? Det är inte direkt någon Jönssonliga-skurk vi talar om.

Men fråga inte var han kommer från, för han är ju svensk, har vi fått veta.

Allt detta är tydligen förbjudet att säga:

Det blir väl inte mycket kvar som man får lova att säga?

Vänstern med sitt åsiktsförtryck har återigen visat sitt fula ansikte. De föredrar att tysta folk och sätta tejp på munnen på dem.

Eller så skiter vi i att försvara oss mot anklagelser om rasism, vilket är det stadiet jag själv har hamnat i. Om allt är rasism kan man ändå inte försvara sig mot det och då kan man lika bra kalla sig rasist.

Prova! Det är väldigt befriande.

Som vi vet kan man sedan 15 år inte använda uttrycket "jag är inte rasist, men...", varför jag föreslår att man helt enkelt säger "kalla mig rasist, men..."

Änglighetens era är liksom över. Det finns inte längre ett "alla tittar", eller "alla tycker". Det finns inget "alla", utan det finns ett vi och ett dom.

Om en del vänsterfolk tycker man är rasist - so what? I det nya Sverige är det oväsentligt om Janne, Anders och Kalle inte gillar en. Det nya Sverige är mångkulturellt och en del av kulturerna är ganska hatiska, så det finns ingen anledning skämmas för att vara rasist.