Från SVT för någon vecka sedan:

Landets politiker vurmar för Astrid Lindgren. Både hennes person och författarskap har sedan länge mött idoga hyllningar från politiskt håll, många gånger oavsett partitillhörighet. Är det att blidka massorna, och är Astrid Lindgrens författarskap partiöverskridande?

Och när partiledare och politiker väljer litterär favoritfigur är det inte sällan just Pippi Långstrump som tar hem första platsen. Riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson (L) har till och med beskrivit Pippi Långstrump som sin idol.

Och i den tidigare nämnda enkäten i Dagens Nyheter väljer Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin (MP) Pippi som den litterära figur som hon mest identifierar sig med.

”Pippi är stark, fri, och självständig – jag tror att hon betytt oerhört mycket mer än man kanske förstår för jämställdheten i Sverige”, svarar hon.

Just borgerliga politikers vurm för Pippi blir i sammanhanget snarast lite konstigt, menar hon.

– Pippi har en aura av uppror, revolt och att man inte är som andra. Prussiluskan borde vara idealet för dem stället, hon vill hålla ordning och reda och alla ska kunna sin kanon. Pippi säger nej till allt det där och vägrar vara med.

https://www.svt.se/kultur/astrid-lindgren

Jag kan också tycka det är konstigt om borgerliga högermänniskor vill vara som Pippi.

Själv tyckte jag faktiskt Pippi var en något obehaglig person. Oförutsägbar, och jag hade en känsla av att hon inte var riktigt mentalt frisk. Jag kände aldrig att jag idoliserade henne.

Jag tyckte heller aldrig om fantasifigurer som hade oändlig styrka. Karaktärer som Stålmannen eller häxor som kunde trolla fram vad som helst. Vad är poängen med folk som kan göra "allt" och liksom är odödliga? De vinner alltid.

Även Fantomen vann alltid. Jag hade en del Fantomentidningar för de fanns typ överallt på 1980- och 90-talet. Det låg gamla Fantomen-tidningar överallt. Han vann alltid, utom ett fåtal gånger när fienderna var övermäktiga (typ när det var 100 stycken). Jag tyckte det var mer spännande när hjälten fick stryk för det var så oväntat.

Av samma anledning hade jag svårt heja på de kaxiga karaktärerna som kunde göra vad de ville och alltid vann i slutet.

Däremot kände jag sympati för Tommy och Annika. De hade föräldrar som brydde sig om dem. De åt frukost på morgonen och gick till skolan. De kämpade med vardagliga problem medan Pippi bara "trippade runt". Det finns något deprimerande och tragiskt med Pippi. Visst - i just den formen som hon framställs är hon glad, fri och lycklig - men i verkligheten är barn som lever så "fritt" inte glada utan frustrerade.

Det är väl det som är vänsterns dilemma. De är olyckliga men tror att om de bara hittar "rätt sätt" att applicera friheten så blir de lyckliga. Ta Miriam Bryant, en söt tjej som är extremt ful i munnen och som ligger runt en massa - och överraskande beskrivit hur mycket mentala problem hon har. Ja det finns ju inget samband...

I programmet berättar sångerskan om problemen hemma och hennes ångest över att vara vuxen. David Helleinus undrar om hennes humör och säger att det verkar gå väldigt mycket upp och ner. Då håller Miriam Bryant med och berättar att morgonen är värst.

- Då vill jag inte gå upp ur sängen. Ibland har jag både den bästa och den sämsta dagen i mitt liv varje dag. Jag kanske är bipolär eller någonting. I somras var det jäkla stökigt i huvudet, men sedan så blev det lugnare, säger hon i programmet.

Samtidigt berättar Miriam Bryant om hennes panik kring papper och räkningar.

- Det handlar inte om att jag inte kan betala dem. Men det är jobbigt. Jag får panik över livet. Varför försöker jag ens vara vuxen? Så har jag köpt en lägenhet, en cykel och en jävla hövding. Vad ska jag ha det för? Så får jag en elräkning så ska jag betala för den såklart.

http://www.gp.se/kultur/miriam-bryant-kanske-%C3%A4r-bipol%C3%A4r-1.4013850

Men hon skyller sina problem på patriarkatet. För vi män hindrar henne från att göra... vad egentligen? Alltid hittar feministerna något som de kan skylla på männen.

– Jag är feminist och antirasist. Dessutom är gayfrågan väldigt viktig för mig. Såna saker måste man få med sig och försöka dela med sig, att alla människor är lika mycket värda.

https://www.expressen.se/gt/noje/miriam-bryant-talar-ut-om-sa-mycket-battre/

Så länge det finns en enda surgubbe som tycker att kvinnans plats är i hemmet så måste kampen fortsätta för den surgubben som skriker på TV:n gör det tydligen omöjligt för kvinnor att nå "frihet"...

Det låter nog rimligt om man är feminist.

Om man fick välja, skulle man inte hellre ha det som Tommy och Annika och bo med två föräldrar som brydde sig om en, som lagade frukost varje morgon och såg till så man inte hamnade i dåligt umgänge?

Hur som helst tyckte jag ofta synd om Tommy och Annika. Pippi var som en kriminell "kompis". Jag hade själv några sådana i min uppväxt. De skulle ständigt dra en med på det de tyckte var busstreck. Det kunde vara att palla äpplen eller sno antenner från bilar. ("äsch, det är bara skräpbilar - ingen som märker") En gång följde jag med en grupp som la sig i bakhåll och kastade äpplen på bilar som körde förbi. Pga grupptryck kastade jag också ett äpple faktiskt. Jag var inte så gammal.

En annan aspekt med Pippi som vänsterfolk förstås avundas är att hon har en skattkista med pengar. När jag var barn trodde jag att guldmynten i den räckte för evigt och det är nog så vänsterfolk ser på pengar: det finns där och behöver man så ska kan man få.

Det är som när jag var ute idag i Malmö och en glassbil från Oatley stod och delade ut gratis glass. Alla var glada för att de fick gratis glass. Det slog mig att det måste vara så här det är att vara vänstermänniska: utgå från att man får allt gratis. Det kändes faktiskt mysigt, får jag erkänna.

Den som betalar är ofta den vite mannen. Det är han som får gå och jobba och skapa produktionsvärdet som sedan vänsterfolket (ofta kvinnor) kan handla upp.

Man skapar inte mycket produktionsvärde genom att sälja kebab. Faktiskt. Det är därför arabländer är så lågutvecklade. Hade kebab- och falafelförsäljning skapat välstånd hade de varit i toppen av välståndsligan.