Jag nämnde nyligen som hastigast att det finns annat i livet än det materiella.

Det kan vara värt koppla ihop med videon på Gudrun jag tog upp i ett annat inlägg ("Vad vi kan lära från Gudrun" hette det kanske) där hon beskrev hur svenska samhället länge handlade om ständig tillväxt, men att det fanns vänstergrupper som ifrågasatte om det verkligen var bra med att bara fokusera på det materiella.

Jag tror att vänstergrupperna hade rätt.

Jag tror även att miljöpartiet hade rätt när de bildades på 1980-talet: istället för ständig tillväxt måste vi ta hand om omvärlden! Inklusive klimatet, djuren och naturen. Inte för att jag sympatiserar med MP just nu, men grundprincipen ställer jag mig bakom. Vi bör inte skövla skog, utrota en massa djurarter och fylla världen med vårt skräp. Jag högaktar den svenska naturen och våra vilda djur. Kanske för att jag ser mig som konservativ? Jag vill bevara det vi har som är fint.

Jag funderar på om extrem-vänstern blev invandringsvänner för att de visste att massinvandring skulle splittra hegemonin och ifrågasätta allt det rådande. Det var detta som framför allt 68-vänstern syftade till: ifrågasätta normer. Finns det normer? Finns det värderingar? Det är dock väldigt svårt att ifrågasätta normer inifrån. Normer måste ifrågasättas utifrån. Där kommer massinvandringen in i bilden.

Jämför med ett land som Japan. De kämpar med att deras företagskultur är extremt stelbent och traditionell och att detta går ut över landets ekonomi. Men hur ska de förändra det? Man kan inte tänka sig själv kreativ. Kreativ blir man som svar på krävande problem. En person som alltid vet var han har fjärrkontrollen blir inte kreativ. Men om han inte hittar den kanske han uppfinner en liten mekanism som gör att om han visslar så piper fjärrkontrollen.

Länder med massinvandring blir mera kreativa, visar all forskning. Det är inte så konstigt, eftersom massinvandring för med sig en massa problem. ("utmaningar" som det kallas i Sverige) Problem skapar en del plågor, såsom fattigdom, för tidig död och kriminalitet. På pluskontot kanske man kan säga att det också tvingar fram nya lösningar.

Är det då värt det? Det är frågan.

Man kan inte komma ifrån att länder med mycket låg invandring tenderar att vara mentalt olyckliga. Sydkorea och Japan har bland den högsta självmordsfrekvensen i världen och det är samtidigt de två länderna där allt är perfekt inrutat och tryggt.

Även Sverige på den gamla "goda" tiden var egentligen väldigt känslomässigt förtryckande.

Kan man därför säga att det kanske är bättre när man tvingas anstränga sig istället för att man blir matad med bidrag från ett samhälle där det är tänkt att allt ska tas om hand åt en?

Frågan är åtminstone värd att ställas.

Jag växte upp i en miljö där det sågs som en katastrof om man inte fick exakt det man tyckte man "förtjänade" så snart man behövde det.

I andra länder måste man kämpa och kanske går det väl för en. I Sverige tycker vi det är djupt orättvist om en funktionshindrad person inte får ha fyra personliga assistenter. Vi förväntar oss att "alla" ska kunna lyckas klara av vilken utbildning de vill och få vilket jobb de vill. Om någon blir retad i skolan så har eleven "rätt" att kräva stadestånd.

Blir man dömd för ett brott och sedan frikänd har man "rätt" till skadestånd.

Jag vill inte använda begreppet "oskyldigt dömd" för de flesta som blir dömda och sedan friade är inte oskyldiga, även om de blev frikända pga någon teknikalitet.

Ta de två flyktingarna som dödade sin bebis. De skylde, på advokatens inrådan, på varandra, och båda blev därför frikända och fick skadestånd. 164 000 kr var - av dina skattepengar.

Till detta kommer kostnaden för advokater och rättegång.

Nu invänder någon att "det är så det måste gå till i ett rättssamhälle". Ja - om man utgår från att pengar är oändliga och det finns en sådan sak som absolut rättvisa och absolut orättvisa, och att den som inte kan bevisas vara absolut skyldig är "oskyldig". I detta fallet var det två föräldrar som troligen inte borde varit i landet som tog död på sitt barn och som konsekvens får 164 000 kr var. Rättvisa?

Det här får mig att tänka att det kanske finns viktigare saker än att kasta pengar på folk i "rättvisans" namn. I USA är t.ex alla som deltar i ett rån gemensamt ansvariga för de brott som begås, såsom om någon blir skjuten. Det gör att man undgår problematiken med att förövarna skyller på varandra. Om två män bryter sig in i ett hus och skjuter de som bor där, så kan alla dömas för mord.

I Sverige skedde något liknande 1990 som ledde till mycket uppståndelse:

Två män, 31 och 34 år, tog sig på fredagskvällen den 26 oktober 1990 olovligen in i ett hus i Lindome för att skaffa ett vapen av en person känd som Räven. Männen hade dock tagit fel på adress och överraskades av Ernst Olsson som bodde där. Tumult utbröt vilket slutade med att Olsson blev grovt misshandlad och ihjälslagen med sin egen stekpanna. Männen stal nycklar, silverbestick samt en tavla som dottern målat, körde mot Göteborg och besökte strippklubben Baby Doll.

Den ena av männen erkände inledningsvis mordet men kom senare att ta tillbaka sitt erkännande, samma person åtalades för mord och den andre för medverkan till mord. Männen skyllde på varandra i Mölndals tingsrätt. Den ene av männen dömdes för mord, och den andre för medverkan till grov stöld samt skyddande av brottsling till 18 månaders fängelse. Den ene advokaten var Pelle Svensson. Endast morddomen överklagades.

Hovrätten för västra Sverige ansåg dock att det inte kunde uteslutas att båda männen i samråd mördat Ernst Olsson, en möjlighet som saknades i åklagarens gärningsbeskrivning och som domstolen därmed inte fick pröva. Mannen dömdes istället till sex månaders fängelse för grov stöld. Åklagaren valde att inte söka resning i Högsta domstolen.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lindomefallet

Den här typen av pajasdomar fungerar bara i ett tryggt land där mord av dylik art inträffar en gång per årtionde. Nu kan vi läsa om liknande mord och våldtäkter varje vecka.

Ta fallet med gruppvåldtäkten i Ludvika, där några svarta individer (undrar varför de så ofta är svarta) våldtog en ung tjej, men eftersom bara två av de fyra männen på plats våldtog henne medan en fjärde stod bredvid, och hon inte kunde identifiera vem som stod bredvid, så blev alla fyra frikända.

De tre män som Falu tingsrätt den 30 mars dömde till fyra års fängelse och utvisning för en grov våldtäkt i centrala Ludvika i höstas frikänns något överraskande av Svea hovrätt.

Visserligen instämmer hovrätten med tingsrättens bedömning att kvinnan tvingades till "sexuella handlingar jämförliga med samlag" i gränden intill Tages torg i centrala Ludvika, på kvällen den 17 oktober.

Hovrätten ifrågasätter heller inte bedömningen att de tre männen befann sig på platsen med kvinnan.

Men när det sedan kommer till skuldfrågan, om vem som gjorde vad, menar den högre instansen att det inte med säkerhet står klart vilka av männen som deltog i övergreppet.

Underlaget bedöms helt enkelt inte vara tillräckligt för att med säkerhet kunna avgöra vilka två av männen som deltog i övergreppet.

https://www.dt.se/artikel/blaljus/brott/hovratten-friar-tre-man-fran-grov-valdtakt

Rättvisa?

Hur som helst börjar jag nu driva bort från ämnet jag tänkte skriva om: att det finns viktigare saker i livet än att ha det materiellt bra.

Exempelvis så var jag som ung extremt rädd för att dö. Detta kom sig dock, insåg jag, av att mina föräldrar var så extremt oroliga människor och väldigt rädda att något skulle hända mig. Därför kom jag också att se det som en katastrof om något hände mig.

Jag var exempelvis panikslagen vid tanken på att ha hål i tänderna eller få dålig syn, eftersom min far var väldigt bekymrad att jag skulle få det. Han blev totalt förkrossad när jag hade hål i en tand, så jag fick ljuga för honom. Jag undvik att ha glasögon på mig i hans närhet tills jag var över 30 år för att inte behöva göra honom besvärad.

Det är dessa människor som lever i en idyll där allt ska vara perfekt. Samtidigt som de är så oroliga över allt att de faktiskt är djupt olyckliga och aldrig kan bli lyckliga heller.

Sedan dess har jag insett, smärtsamt nog, att mitt liv faktiskt är meningslöst. Man föds, dör och glöms bort. Väldigt få människor koms ihåg efter 3 generationer. Vi vill minnas våra föräldrar och kanske mor- och farföräldrar, men längre bak än så vet vi oftast inget. Enstaka personer blir en del av historian, men av dem vet vi inte hur de egentligen var som människor. Vi har några foton och lite av vad de skrivit. Vi kan ändå inte lägga på minnet alla människor som någonsin levat och tro att de allihop har något speciellt som gör att vi bör minnas dem.

Det är kanske deprimerande att inse men så ser verkligheten ut. Ingen fisk minns sina föräldrar. Vi människor minns som mest två generationer bak.

Sen frågade jag mig vad som är meningen med att leva ett "bra" liv, enligt vad som sägs vara bra, och sedan dö vid 80 års ålder eller så. Dör man lycklig då? Har man fyllt ut livets mening?

Vi vill gärna tro att det är så: vi dör med ett leende på läpparna efter ett lång liv vi fyllt med meningsfulla aktiviteter. Sanningen är dock att de flesta inte har någon skön ålderdom. Med ålderdom kommer sjukdomar och olika krämpor. Många sitter de sista 10 åren fast i sitt hem med den ena plågan efter den andra. Och det går inte att tänka sig glad från dem.

När jag var ung trodde jag på myten om den lycklige åldringen. En sådan man ser i filmerna. Han motionerar, löser korsord och är en mysig gubbe eller gumma. Visst är det väl så ibland, men faktum är att om man inte kan göra mycket annat än att sitta i sitt hem och titta på TV så är man inte särskilt lycklig, särskilt inte om man drabbas av någon kronisk smärta, vilket många äldre gör.

Ändå har vi fått det itryckt att det är såhär det "ska" vara. Vi ska jobba och slita för allas bästa tills vi blir gamla och sedan ska vi njuta av pensionen. Jag trodde själv på myten. Så livet börjar vid 65, eller?

De senaste åren har jag kämpat och slitit med att driva ett litet företag. De flesta egenföretagare, även de som misslyckats, säger att de inte ångrar något. Oavsett vad som än händer så ångrar jag heller inget. Dör jag utblottad så kommer det ändå vara värt det eftersom jag gjort något för mig själv och andra. Och det kan ingen ta ifrån mig.

Det hade varit värre om jag burit allt inom mig och aldrig fått uttrycka mig. Hade jag dött i ett sådant tillstånd hade jag mått dåligt. Då hade jag dött bitter.

Nu känner jag istället att jag gjort det bästa jag kunnat. Jag har fått möjlighet att uttrycka det jag ville få sagt - om än på internet och inte i verkligheten - men det känns skönt att ha fått det sagt.

Det känns skönt att jag kan säga att jag gjorde det bästa jag kunde. Mer än så kan man inte begära av livet. Och det är här jag tror det moderna samhället har gjort helt fel. Livet handlar inte om att sitta som tjuren Ferdinand och lukta på blommor och "vara lycklig". Vi är lyckliga när vi skapar något, när vi gör något som är till gagn för oss själva eller mänskligheten. Det är liksom det livet går ut på.

Om man gör det en dag eller 50 år av sitt liv spelar ingen roll, för livet tar slut oavsett och det kvittar om det tar 1 år eller 50 år. Det är inte ett bättre liv för att man lever till 80 år än om man lever till 50 år.

Det låter som en floskel: "live your life to the fullest" och dylikt som folk sprider som motiverande bilder och sedan glömmer bort. Men du kan inte intala mig att det vore bättre för mig att leva tryggt och säkert och sedan tyna bort vid en ålder av 80+ än att kämpa varje dag för ett bättre samhälle. So what om det skulle drabba mig negativt? Inte så att jag vill dö, förstås, men det är i sig inte något som skrämmer mig.

De är nästan tvärtom: jag kan tänka att det skulle kännas skönt att inte längre behöva kämpa och slita. Döden beskrivs, av dem som legat i koma eller förklarats döda, som en sömn. Det finns ju i sig ingen anledning att bekymra sig för att vara död, eftersom den döde inte kan känna något. Det är bara pga vårt ego som vi inte kan föreställa oss en värld utan oss. Ungefär som att världens 7 miljarder människor omöjligt kan gå vidare utan oss. De allra flesta har aldrig ens hört talas om oss.

Jag inser även att smärta faktiskt inte är så hemsk som jag trodde när jag var ung. Smärta är hemsk när den känns meningslös, men om vi är omgiven av människor som bryr sig om oss så känns den acceptabel.

Å andra sidan kan minsta lilla problem kännas oöverkomligt om vi inte har något syfte med våra liv. Om vi inte har något arbete eller vänner, eller något som gör att vi behövs som människor. Våra liv känns meningslösa och allt känns då tusen gånger jobbigare.

Allt detta verkar materialisterna ha missat totalt. De bestämde att man smäller upp bostäder och ger folk mat och kläder, sjukvård och annat de behöver fysiskt, och så är alla nöjda och glada. Ja, man skulle kämpa lite mot kapitalisterna också... det är det som ger livet krydda -- åtminstone en gång om året, på förste maj.

Men folk var ändå olyckliga trots att de hade allt. Ungdomsbrottsligheten sköt i höjden under 1970-talet. Ungdomarna var rastlösa och såg ingen mening med sina liv. Vissa blev vänstermänniskor som skulle befria de "förtryckta" i Asien och Afrika, medan andra sökte skaffa så mycket pengar som möjligt.

Egentligen har vi en gyllene möjlighet nu i massinvandringens spår att skapa en ny mening: en nationellt inriktad mening baserad på svenskar som ställer upp för svenskar. Vi kan inte längre ta samhället för givet utan måste börja lita på våra medmänniskors hjälpsamhet istället. Och jag tror det kanske gör oss lyckliga att känna närhet till våra medmänniskor, istället för att alla ska bo i små perfekt inredda burar.

Jag tror att ska man försöka hitta lycka så måste man utgå från människans natur. Människans natur är inte att sitta som en 250 kg gris och bli matad från morgon till kväll. Vad baserar jag det på? Jo, att sådana människor inte har någon mening i sina liv och jag vet ingen sådan som egentligen mår bra.

Vilka människor är det som har de där gnistrande ögonen? Det är människor som gör något meningsfullt. Oftast något som är meningsfullt för andra. Att enbart fokusera sig på sitt eget utseende är självcentrerant och tenderar göra personen deprimerad.

Nåväl, det var några av mina tankar kring det ämnet. Jag har mer säga men nu är tiden slut.