Det är en gammal tanke bland de som tror på värderingar att det finns sådant som högre och lägre mentala tillstånd. Bättre eller sämre, om man så vill. Att det finns ett "rätt" sätt och ett "fel" sätt att vara. Detta är ett slags pliktetik och går tillbaka till de antika filosoferna.

Vänstern har snarare anammat ett relativism-perspektiv där allt är lika bra och även kriminella egentligen bara har en alternativ livsstil. Polygama förhållanden, regnbågsfamiljer, ensamstående mödrar... allt är bara alternativa livsstilar som samhället "borde" göra allt för att hjälpa och uppmuntra. Vänstern är övertygad om att vad som än händer så är allt lika bra eftersom om människor får göra vad de vill så blir de lyckliga och då blir världen bättre. Det är inte acceptabelt för vänstern att säga att vissa livsstilar kanske är dåliga för både individen och samhället.

Jag tycker det förstnämnda alternativet är mer rimligt. De antika filosoferna, och deras arvtagare i kristendomen, tänkte sig att vi människor kan sträva mot ett slags upplysning. Antikens filosofer som filosofen som den mest upplyste, som den "högste", en person som lever bortanför fysiska begär och enbart lever i ett slags sinnevärld. De kristna är efterföljare till den traditionen och gjorde skillnad mellan kött och ande, där köttsliga begär sågs som sämre och mer plågsamma, medan andliga nöjen sågs som upphöjda och mer gudomliga.

Enligt de värdekonstanta så bör man sträva efter allt som gör en till en bättre människa och som höjer sinnet. Vänstern har däremot mer av en tendens att bejaka de fysiska begären, såsom sexualitet. Högern tycker man snarare ska tygla sexualiteten och fokusera på plikter såsom arbete.

De flesta unga människor tror på att ha roligt och bejaka sina lustar. Detta hör ungdomen till. Det är också därför vänstern ständigt får tillströmning i leden, eftersom unga som standard är vänster/känslobejakare. Jag tror att högern ständigt är för hårda mot de unga. Man bör inte förvänta sig att tonåringar ska agera som torra gubbar. Jag tycker själv det känns näst intill sjukligt att höra en ung Carl Bildt tala om att "lagen säger att vi ska i skolan, och då är det i skolan vi ska vara".  (0:40 in i klippet)

Nej, 17-åringar ska inte resonera som 50-åringar.

Med det sagt så är min egen erfarenhet att de gamla filosoferna hade rätt i att vi som människor bör försöka sträva mot det "högsta goda". Även modern vetenskap talar om att vi har olika delar av hjärnan, där de grundläggande känslorna ligger i det som kallas reptilhjärnan, och som är ett slags fight/flight styrsystem fokuserat på primala känslor såsom ilska och rädsla.

Ovanför reptilhjärnan anses en mer reflekterande hjärna sitta, något som bland annat däggdjur har, och ovanför denna ytterligare en reflekterande del som vi människor har utvecklat. Det är åtminstone en modell. Jag minns att den romerske filosofen Cicero beskrev det som att endast människor är kapabla att göra planer för sina hela liv, och det får man ju ge honom rätt i. Endast människor är kapabla till att resonera sig fram till att offra sitt eget liv för att samhället ska fortsätta existera, vilket bevisar att människor är kapabla till att se till högre värderingar än att fylla sina känslor och liknande fysiska begär som vissa psykologer påstår. Jag har svårt att tänka mig att man kan övertyga en chimpans att pensionsspara, och det finns många människor som inte heller vill eller kan göra sådana långtgående planer över sina liv. Men vi är alla kapabla att göra det det.

Enligt min erfarenhet är det just i dessa långtgående planer för vad som är bra som vi finner det högre goda. Att vi vågar avgränsa tillfälliga njutningar och tillfälliga känslostämningar för att istället fokusera på ett längre perspektiv, såsom att skaffa oss utbildning och välbetalda jobb.

Ser man på t.ex somalier i Sverige, och andra kaosgrupper, så är det många som inte klarar av detta. För dem handlar livet om en ständig kamp för överlevnad, status och sådant som får dem att må bra för stunden, såsom alkohol, sex och våld.

Ser vi dessa personer som förebilder? De flesta av oss skulle säga: nej. Vi föredrar att leva trygga medelklass där vi vet hur morgondagen ser ut och vi inte ständigt flamsar runt mellan olika hot. Att ständigt sträva efter att få kickar är kul när man är 17 men efterhand som man blir äldre uppskattar man glädjen i sådant som är mer långsiktigt värdefullt.

Det är lite synd att konservatismen (högern) inte har kunnat acceptera ungdomen bättre utan vill trycka på alla ett ganska stelt och tråkigt beteende. Alla kan dock inte vara som Carl Bildt.

1950-talet och fram t.o.m 1965 var konservatismens högplatå, men sedan tog ungdomskullar i baby-boomer-generationen över. De vill ha rock-musik, fri sex och annat som var kul. Att bekämpa segregation och vara motståndare till krig var också populärt och troligen väl befogat.

Nackdelen med hippiesarna var att de inledde en era där droger blev normalt, alternativa förhållanden och gränslöst leverne. Det är roligt på kort sikt men på lång sikt leder det till social misär och ökad kriminalitet, vilket i sin tur gör det svårare att lyckas med en högre utbildning och att driva samhället framåt.

Vänstern har en tendens att fokusera på just människans basala behov och att anse att det är statens ansvar att "alla ska ha det bra". Om en person anser att hen inte mår bra, så är det statens fel. Vi har just nu ett samhälle som är totalt insnärjt i denna typ av tänk. Barn ska ha det bra i skolan, oavsett om de lär sig något eller inte. Disciplin är inte så viktigt, men alla ska få specialhjälp och bli sedda, osv. Som konsekvens har Sverige nu flest anlagda skolbränder i Sverige. Ja - för om man inte mår bra är det ju skolans fel, eller?

Det känns så när man är ung, men när man blir äldre inser man att man måste tygla de unga. Det är fel att anta att man i allt måste "lyssna till ungdomarna", som det ofta talas om. Redan när jag själv gick på högstadiet och vi hade klassombud och liknande så frågade jag mig alltid vad nyttan med dem var. Vad vill man egentligen när man är 12? Vad vet man om vad som är bra för en själv och undervisningen? Överlag skulle jag säga att 90% av ens åsikter i den åldern kan kastas i papperskorgen för de är felaktiga.

Det är därför det är de vuxnas ansvar att se till att ungdomar har det bra, eftersom ungdomar själva faktiskt inte har den förmågan. Det är de äldres ansvar att säkerställa att lag och ordning upprätthålls. Det kan inte de unga själva råda över. Tror man att alla barn ska få "göra det de vill" så får man ett gränslöst kaos, där ungdomarna tycker att de kan ägna sig åt att sälja droger och bränna ner skolan.

Tyvärr så är ordning och stabilitet något som måste byggas upp långsiktigt men som kan raseras ganska snabbt. Bor man i ett otryggt område så blir man faktiskt en sämre människa, eftersom man får svårare att göra långsiktiga planer. Ens ägodelar kan stjälas när som helst och man kan bli utsatt för rån och andra brott.

Jag tänker mig att människans mentala utveckling är lite som att gå från ett vänstertänk där man tillfredsställer sina basala behov men ständigt är olycklig till att bli en högermänniska som ser till högre värden i livet.

Alla religioner och filosofier ser det faktiskt så. De ser den fysiska njutningens människa som den lägst stående. Det kan man läsa i buddhistiska texter och i ett av hinduismens mest populära verk: Bhagavad-Gita.