Jag läser just nu en bok av Martin Gelin som heter Den amerikanska högern. Först utgiven 2012 och sedan uppdaterad 2016.

Det är en förvånande välskriven bok - särskilt för att vara svensk. Gelin är, som jag såg när jag googlade på honom, en aktivist som röstar på något av partierna på vänstersidan (han säger inte vilket) och som skriver väldigt Trump-hatande artiklar, men i boken Den amerikanska högern är han snarast undersökande. Att han är vänster märker man ju, för allt höger beskrivs negativt, men han vill faktiskt förstå och han har gjort ett gediget arbete. Han har läst alla de konservativa böckerna som man "ska" läsa och han åker och pratar med alla de konservativa personerna som utgör huvudkaraktärer i den amerikanska högern.

Just nu läser jag ett kapitel fokuserat på Grover Nordquist, en senator som skapat The Pledge som säger att man aldrig under några omständigheter ska höja skatter. De flesta republikaner har skrivit på The Pledge. Gelin var och pratade med Nordquist flera gånger, "så många att han till slut förväxlar mig med någon av sina konservativa kollegor".

Jag kan imponeras av personer som är så fasta i sin övertygelse att de kan läsa och ta till sig allt från motståndarsidan och ändå vara lika fasta i övertygelsen. De flesta människor är rädda för att granska olika sidor, utifall att den andra sidan har en poäng.

Själv läser jag Den amerikanska högern som en blueprint (ett arbetsschema) över hur en högerpolitik kan infiltrera och ta över. Gelin gör ett jättegediget arbete med att spåra högerns ursprung.

Efter Nordquist-kapitlet kom jag in på ett kapital om den kristna högern och hur den allierade sig med kapitalet.  Tidigare i boken beskrev Gelin hur konservativismen "skapades" i USA under presidentkandidaten Goldwater, 1960, som förlorade presidentvalet till Lyndon B Johnson 1964. Goldwater var den förste att vilja ta ett steg höger och vilja begränsa den federala staten. Han misslyckades dock, och näste "konservative" president var Nixon, som också var tämligen moderat konservativ som gick mot mitten.

Enligt Gelin fortsatte dock den mer radikala (dvs hårdnackade) högern att mobilisera under ytan, och slutligen blev en av deras valda: Reagan, 1980. Den förste som aktivt drev politiken att staten skulle skäras ner på.

Gelin beskriver hur den intellektuella grunden till modern och "hipp" konservatism skapades av William Buckley och hans National Review i början av 1950-talet.

Det jag själv slås av när jag läser konservativismens grund i USA är att det råkade bli så att Sverige aldrig hade en Buckley. Vi hade inte någon intellektuell person som talade om att staten borde begränsas och att individen och näringslivet bör vara så fria som möjligt.

Jag tror det ofta handlar om personer, faktiskt. Personer med skärpa och intelligens. Personer är förstås barn av sin tid, men de driver utvecklingen, och formas sedan av den utveckling som de själva skapat.

Buckley hade pengar tack vare sin far, och han lyckades attrahera intelligenta skribenter till sin tidskrift. Det hade varit svårare i Sverige. Buckley hade sedan länge sitt eget TV-program.

Här en debatt med Muhammed Ali:

I Sverige hade vänstern samma problem att nå ut. I slutet av 1800-talet åkte August Palm omkring och försökte hålla tal för arbetarna, men han hade svårt att få gehör, och han hade ständiga pengaproblem. Det finns en rolig bok av Palm själv man kan läsa om hans vedermödor. De lyckades dock väcka stödet, inte genom att prata om socialism, äktenskapets upplösning och att avskaffa monarkin, utan genom att prata om rättvisa och ett drägligt liv för arbetarna.

Som bekant lurar det andra dock ständigt i bakgrunden, och det gör en person som tror på värderingar ledsen att se att sossarna delvis lyckades driva genom äktenskapets upplösning, samt en uppluckring av värderingar och normer. Precis det som arbetarna fruktade hos social-demokraterna på 1880-talet.

Idag är skrämseltaktiken riktad mot SD: "Om SD får makten, blir kvinnor begränsade. Invandrare skickas hem till sina hemländer. Klimatet ignoreras. Bidrag dras in. Ja, och så får vi inte glömma nazismen."

I slutet av 1960-talet kom så nästa rörelse som kämpade för att bli hörda: den nya (radikala) vänstern. Det räckte inte med ett välfärdssamhälle - de ville ge allt till alla. Ett bekämpande av orättvisor överallt. Full jämlikhet mellan könen och så skulle arbetarna resa sig mot arbetsgivarna. Den radikala vänstern hade heller inga pengar, och i antal var de marginella och bestod mestadels av unga medelklasspersoner på universiteten.

I rent antal utgjorde de nog aldrig mer än 7-8% av befolkningen. I alla val mellan 1952 och 1991 fick Vänsterpartiet som mest 5,8% av rösterna. Vänstern var högljudda men inte så många. Däremot lyckades de infiltrera universtet och medievärlden. Janne Josefsson berättade själv hur portarna öppnades på SVT för FNL-gänget.

– Jag har ju jobbat i närmare 35 år, och de
beskyllningarna har funnits längs hela min
karriär. Jag kom till SR som ung reporter
1975, mitt uppe i vänstervågen. Fanns det
en  yrkesgrupp  som  mer  än  någon  annan
påverkades av vänsterströmningarna så var
det journalister, säger han.

Dåtidens Journalister
utbildades  på  det
som,  på  grund  av  de  dominerande  värderingarna, kallades för "kommunisthögskolan". Efter examen började de jobba på lokalradiostationer, TV-kanaler och tidningar med målet att förändra och förbättra värl
den. Men det var en förbättring som skulle
gå i en marxist-leninistisk riktning, en ideologi Janne Josefsson inte sympatiserade med trots att han var med i epokens vänsterrörelse.

han  pratar  om att den här förändringsvil-
jan  som  fanns  inom  vänsterrörelsen  och
som  påverkade  den  tidens  journalister  bär
på en kraft som kan åstadkomma lysande
samhällsjournalistik i bästa fall. Men att ris-ken är också stor att det snarare leder till en
"slapp åsiktsjournalistik".
– Man ser inte ens att det är värderingar
till slut, utan alla tycker likadant. Det kväver
en bra oberoende journalistik, säger han och
nickar åt en kollega.

att JoUrnalistiken har  påverkats  av  vän-stervridningen tror han absolut på.
– Det tro fasen att det får effekt på vad det
är för reportage man gör, om 70 procent står
till vänster på en redaktion, säger han.
Exempel på det är att man blundade inför
vad som skedde bakom Berlinmuren, något
han kallar "ett otroligt journalistiskt svek",
samt oviljan att göra upp med vänsterpar-tiets förflutna.
– Varför är vi de enda och kanske de första
som gör det? Vi märkte ju hur folk reage-rade, "ska det verkligen vara nödvändigt att
granska det partiet?". Men varför skulle vi
inte granska det partiet?

Men  hUr  kan  ett  fall  av  vänstervridning     
eller partiskhet se ut i praktiken? Det är inte
helt lätt att säga eftersom det inte handlar
om tydliga fall där journalisten har som av
-
sikt att skildra en situation eller företeelse
på ett tendentiöst sätt. Det är snarare så att
värderingarna  påverkar  det  journalistiska
materialet på ett mer subtilt vis.

Janne Josefsson berättar
om en situation när
redaktionen på Uppdrag Granskning riske-rade att göra en alltför hård vinkling på ett
reportage. De jobbade med ett inslag om en
korrupt direktör som hade köpt en stadsar-kitekt och byggt ett hus utan bygglov. Upp-giften om mutan kunde inte riktigt verifieras
och redaktionen valde att inte sända insla-get.  Det  var  egentligen  inte  en  nödvändig
detalj för reportaget och de hade dessutom
kunnat  inkludera  det  utan  egen  risk,  men
konsekvenserna för direktören och hans fa-milj skulle bli för stora ansåg de.

det  handlar  alltså
  inte  om  att  låta  fler
parter på en sida komma till tals eller att ge
falsk fakta, utan snarare att driva en tes för
hårt så att skildringen blir skev.
– Det är inte ofta en siffra eller en fakta-uppgift är fel, utan när man jobbar med TV,
med ljud och bild, så kan man göra vissa
förskjutningar. Man förstärker den sida som
gynnar den tes man driver och undertrycker
den sida som talar mot tesen. Det är lömska
saker som är svåra att upptäcka. Jag har gjort
mig skyldig till det och andra har gjort sig
skyldiga till det och det här måste vi se upp
med i och med den maktposition vi har.

https://expo.jmg.gu.se/wp-content/uploads/kv09-20-3.pdf

Nåväl, min poäng är att vänstern lyckades med att gå den långa marschen genom institutionerna. Redan i mitten av 1990-talet blev det hippt att vara vänsterpartist, och de lyckades driva genom feminism i politiken tack vare starkt stöd från akademin och journalister på ett sådant sätt att det för unga känns normalt att kalla sig feminist. "Feminism: att kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter".

Konstigt att det bara är i Sverige det är okontroversiellt att uttrycka sig så. Den som gett sig in i feminismdiskussioner vet att det är som en intolerant sekt där inget får kritiseras, oavsett hur ovetenskapligt det är. Trots att det är så mycket galet så ökar den sin makt år efter år.

Det kan tyckas konstigt: hur kan man, om man har så fel, ses som en norm? Jo, för att vänstervindarna svepte genom det akademiska och medierna och gav därigenom intrycket av att "alla" tycker så.

Det är av samma anledning som de nationella vindarna känns som att de främst innehas av sura gamla gubbar på internet, någon liten marginell grupp. I själva verket anser en stor del av Sveriges befolkning att SD har bästa invandringspolitiken. I juli utgjorde de en tredjedel av befolkningen.

Samtidigt är det okontroversiellt att stötta vänsterpartiet. Jag läste en lista på kändisar som angav vad de skulle rösta på. Det var ingen som sa SD. Såklart. Jag läste även nästan dagligen en liten notis i Metro där de intervjuade en random svensk om vad hen skulle rösta på. Jag tror det var en person som verkade vara SD-supporters under de månader jag läste.

På detta sätt så lyckades vänstern vinkla debatten om vad man får och inte får säga.

Själv tycker jag förstås att vi i alternativhögern borde försöka få bättre genomslag, men vi har samma problem som 68-vänstern: brist på pengar och inflytande.

Det är därför folk som mig får skriva på anonyma bloggar med något dussintals läsare.

Det finns en väldig massa liknande bloggar jag inte ens känt till som skrivit i flera år. De har sina besökare, men det är begränsat till de närmaste entusiasterna. Alternativbloggar når helt enkelt inte ut, mer än något enstaka inlägg då och då.

Memes påstås delas och spridas, men det är också begränsat. Ta ex. skurtmemes. Det är några enstaka twitterkonton som sprider dem. "Finspång" börjar förvisso bli ett mera känt begrepp men det är ändå marginellt och bara känt hos de mest insatta hatarna och antirasisterna.

Högern i USA har ett intressant och gynnsamt samspel mellan gräsrötter (t.ex. Tea Party aktivister, vilka Gelin flera gånger återvänder till) och storfinanserna. Det får ju in pengar till rörelsen samt ger storfinansen legitimitet.

I Sverige har alt-högern inte lyckas attrahera något kapital. Allt är därför ytterst sparsamt.

Betänk vilka vägar det finns att gå för att få inflytande:

* Sociala medier. SD har lyckats bra med det på nätet, men det skulle gå göra så mycket mer. SD känns mest som glada amatörer - eller kanske sura amatörer.

* Arbetarrörelsen. Sossarnas traditionella kassako. Jag har svårt se hur SD skulle lyckas med det.

* Kapitalet/näringslivet. Här tror jag att åtminstone SD skulle kunna köpa sig in. AFS har föreslagit platt skatt, vilket kan tänkas attrahera de rikare. Jag tror faktiskt att alt-högern i Sverige skulle kunna få de fattigare väljarna att rösta på ett skattesänkarparti, eftersom "the trash", som de kallas i Stockholm, stör sig mer på bidragssnyltare än vad de kämpar för att höja sina egna bidrag. Det kan tyckas som ett märkligt samband, men det är väl belagt.

* Medierna. Att få medierna mera positivt inställda till alt-högern kommer ta en väldigt lång tid och motståndet från vänstern är så kompakt att jag ser det som hopplöst.

* Alternativmedia. Problemet för alt-media är att de knappt får in några reklampengar och de överlever nätt och jämnt på sina prenumeranter. På Flashback är det nästan bara casinoreklam och drogshopreklam kvar. Alla andra har slutat annonsera där. Google har också förbjudit alt-media från att ha google-ads, och det gör att många av dem stryps till döds.

* Gräsrotsaktivism. Detta tror jag i så fall mest på. Problemet är att sprida något där ännu inget finns, samt att ha medel till det. SD ser jag som uteslutna i att lyckas. SD är ingen gräsrotsaktivism utan ett toppstyrt nationalistiskt parti som helst undviker gräsrötter i högsta möjliga mån.

Motsatsen till SD är FI som har partikvällar dit Gudrun kommer och talar för att väcka entusiasm. Något liknande finns tyvärr inte inom alternativ-högern.

I USA drevs ny-konservativismen genom köksbord och medelklass-hemmafruar som knackade dörr, enligt vad Gelin berättar. Något liknande skulle kunna gå i Sverige. Problemet är kanske hur man bäst kommer igång, hur man kan undvika att bli stigmatiserade, hur man hittar gemensamma punkter som olika alt-höger-människor håller med om (det får inte bli hatiskt t.ex.) Sen gäller det att man nöter in de här punkter man stör sig på, och trycker på dem igen och igen.

Typ som vänstern och jämställdhet. Alt-högern kan t.ex trycka på trygghet - ett samhälle som är hållbart för våra barn och barnbarn.

* Intellektuella.  Det krävs personer att se upp till som kan formulera sig intelligent. Jag kanske ser mig själv som en del av dessa? De intellektuella har begränsad spridning, men deras uppgift är att skapa en hållbar ideologisk grund.

Definition:

Jag använder termen alt-höger för att beskriva en alternativ höger som är mindre fokuserad på skattesänkningar och mer fokuserad på kultur än vad den traditionella högern är. Ett annat namn skulle kunna vara "konservativa invandringskritiska rörelser". Min definition av alt-höger ska inte förväxlas med den nordiska alt-högern (alt-norden), som enligt min mening har en del för extrema åsikter (såsom ett flörtande med nynazism och en alltför stark dyrkan av nationen och hedendom), även om vi överlappar i många ståndpunkter.

Det är också av denna anledning det är viktigt med intellektuella som kan skapa en stabil grund, så att man kan säga "jag tror på alt-högern men tar avstånd från nazism och fascism". Förhoppningsvis kan vi lyckas med det som vänstern lyckades med: att i en röra av extrema idéer få fram något som folket tar till sig. Mitt personliga rättesnöre i frågan är allas olika värde, vilket är den tanke jag vill få fram. Sen utifrån det kan man komma fram till alla möjliga vägar.

Jag tar däremot avstånd från nazism, fascism, Nietzsche och hans övermänniskotankar, och dylikt. Mest för att jag tycker det är ovetenskapligt och barnsligt.

Det är viktigt att vi inte låter vänstern ha tolkningsföreträde. Att jag exempelvis tycker att högutbildade människor har högre värde för Sverige än lågutbildade analfabeter, innebär inte att jag vill börja utrota folk. Detta är ett s.k "slippery slope" argument och det räknas som ett argumentationsfel i en debatt. (se: https://sv.wikipedia.org/wiki/Sluttande_planet )