I Kvartal är de stolta över artikeln Retorik: 15 tankefel och hur du genomskådar dem och har börjat sprida artikeln igen.

De har dock fel redan i det första retoriska felet.

1. Ad hominem

Det mest kända, kanske vanligaste, nästan säkert det mest obehagliga retoriska knepet: personangreppet. Exempelvis att Stefan Löfven inte kan förväntas vara en skicklig statsman, då han bara är en simpel svetsare. På samma sätt går det inte att tänka sig att en politiker som bor i en flott lägenhet på Östermalm kan äga motivation och lösningar för att gynna låginkomsttagare i miljonområden.

Sanningen är givetvis att också en soffpotatis kan vara en utmärkt idrottsminister.

https://kvartal.se/artiklar/retorik-sa-genomskadar-du-tankefelen/

Jag vet inte varför så många missförstår Ad hominem argumentet.

Ad hominem är ett felargument om man inte har något argument i sakfrågan.

Att påpeka att en svetsare mer sannolikt är en dålig statsminister är ett lika giltigt påstående som att påstå att en bilmekaniker troligen är en dålig tandläkare. Påståendet kan vara sant eller falskt, och det kan bemötas, vilket är själva poängen i en debatt.

Kanske saknar Sverige debatt-tradition och retorik så till den grad att folk inte förstår vad som är ett giltigt argument och vad som inte är det.

Här en bättre sida:

När blir ett ad hominem ett felslut?

Det enkla svaret är, liksom hos alla andra informella felslut, är att det beror på sammanhanget. Vi måste därför analysera varje ad hominem-argument i sin kontext och titta på hur det används. Det räcker alltså inte med att konstatera att det använts för att säga att det är ett felslut.

Det finns också olika typer av ad hominem-felslut:

• Ad hominem abusive. Ibland också kallat argumentum ad personam. Man säger att personen är ohederlig eftersom han eller hon tillhörde ett tvivelaktigt parti i sina ungdomsår. ”Du var ju med i nationalsocialistisk front!”. Man ifrågasätter exempelvis moralen och trovärdigheten, och undviker sakfrågan.
• Ad hominem circumstantial. Motpartens omständigheter gör att han eller hon har fel. En politiker som sätter sina barn i en privat skola och sedan förordar kommunal skola för alla, är ett exempel. Vi kallar då politikern för att ha ”dubbelmoral” eller vara en hycklare. Men detta säger ingenting om sakfrågan, huruvida kommunal skola är att föredra eller ej.
• Poisoning the well. Till exempel att anklaga personen för att ha en dold agenda med sin argumentation. Det sker i regel innan den egentliga debatten.
• Ad hominem tu quoque. Tu quoque betyder ”du också” och innebär att man slänger tillbaka påståendet på ett sätt som påminner om barn. ”Men det gjorde ju du också!” eller ”Du är inte mycket bättre du!”. Det finns dock viss tveksamhet om tu quoque över huvud taget ska kategoriseras som ett ad hominem eftersom den inte alltid svarar på ett argument, som var ett krav, utan svarar på ett annat ad hominem och därmed ”sänker” den dialektiska debatten till pajkastningsnivå (två personer som kastar glåpord på varandra ingår därmed inte i en argumentation).

http://opponent.se/2012/01/ad-hominem/

Grundläggande så handlar en debatt om att debattera ett påstående genom argument.

Ett giltigt påstående kan mycket väl vara "Löfven är en dålig statsminister för att han är svetsare".

Argument:

* Ju högre utbildning och intelligens man har, desto mer lämplig att leda landet.

* I USA har alla presidenter haft en universitetsutbildning. Det är ett giltigt argument i debatten.

Ett ad hominem argument är däremot: "Vad vet du om politik, du är ju bara rörmokare".

Det argumentet ignorerar hela sakfrågan och gör ett irrelevant personangrepp istället.

Mitt tips, då jag brukar argumentera mycket på nätet, är att helt ignorera personangrepp. Ignorera dem mental och verbalt. Bli inte ens arg. På nätet brukar jag bara ignorera dem för varför skulle jag bemöda mig ägna tid åt att svara på skit? I en fysisk debatt kan man inte bara stå och vara tyst, men man kan t.ex säga "har du inga sakargument?"

Egentligen kan man säga vad som helst som svar på personangrepp förutom att bli arg och själv säga något irrelevant. Man måste ju debattera sakfrågan. Lyckas man inte med det så är sakfrågan tydligen inte så viktig för personen.

I slutändan handlar debatter om att vinna åhörares förtroende. Det kan vara fullt rimligt att påstå, som i exemplet, att en politiker inte går att lita på när han säger att privata skolor är lika bra som kommunala när politikern själv sätter sina barn i privatskola. Det är ju något politikern bör svara på, skulle jag säga.

Jag hittar faktiskt mest dåliga exempel på Ad hominem circumstantial, men ett giltigt exempel som jag själv hört och stört mig på är när en fattig person lägger fram argumentet att pengar inte är så viktigt, och får till svar "det säger du bara för att du inte har några", medan en rik person som säger samma sak för höra "det säger du bara för att du har hur mycket som helst". I båda fall ignoreras sakfrågan genom ett personangrepp.

Det är alltså inte helt lätt att debattera utan att göra felslut.    I slutändan handlar dock debatter om att vinna debatten. Man kan mycket väl vinna en debatt som handlar om Löfvens lämplighet som statsminister genom att påtala att Löfven är en svetsare, men man kan inte vinna en debatt med argumentet: "vad vet du om kvinnors ställning på arbetsmarknaden - du har ju en bakgrund i ett nazist-rasist parti." Det är helt irrelevant. När Löfven försökte sig på något liknande blev han utskrattad.

Igår var jag riktigt riktigt sur. Inte nog med att jag blivit lurad på 3000 kr igår, eller att jag i förrgår upptäckte jag återigen blivit bestulen på ett föremål (värt 1000 kr), eller att jag satt och käbblade med kinesjävlar om de kinesiska turisterna som satt och bölade utanför ett hotel (de jag pratade med tycker den svenska polisen är hemskt, att svenskar är otrevliga, bla bla bla -- ettriga och irriterande människor. DOCK vill jag tillägga att minst 50% av kineserna jag talade med var förstående och mycket respektfulla, och ytterligare 25% var åtminstone trevliga, men de fåtal som var sjukt otrevliga gav mig dålig smak i munnen!), eller att orten jag bor i har kids som kastar smällare hela kvällen och gör man vågar sig ut när det är mörkt (förra året fick jag en kastad på mig som var nära hamna i min kapuschong och man kan ju gissa vad den hade gjort för skada) , utan man får de här jävla nyheterna i fejset också.

Igår var det t.ex.:

* Dömda för mord i tingsrätten, frikända i hovrätten. Så bra att släppa ut psykopater på stan igen. Rättegångskostnaden lär väl vara några hundratusen. Nu kan de ge sig ut och begå fler brott istället.

* Palestinsk "elev" våldtog lärare på skola

* Palestinier som satte eld på synagoga kan inte utvisas - han kanske skulle bli dåligt behandlad i Palestina.

Samtidigt så läser jag i tidningen Kommunalarbetaren att de är oroliga... för att SD ökar.

Sen lite mer om vikten av jämställdhet och feminism, och bilder på utlänningar i vården.

Råkar visst smyga sig in en artikel om att skyddsombudet i Uddevallas lokaltrafik måste ta kontrollanter ur tjänst regelbundet pga hot.

Och att Kommunals ordförande är "förvånad" att så många som jobbar inom vården inte kan svenska. Han säger att "det talas om att skapa enkla jobb, men det finns inga enkla jobb inom vården".

Nehej, inte enkla jobb inom vården. Jag som trodde hela poängen med massinvandring var att fylla upp vårdbehovets enkla jobb? Enkla jobb i all ära - men inte på hans arbetsplats...

Tur dock att ledaren i Kommunalarbetaren har rätt prioritering: kämpa mot nazismen!

Jag tänker på Hédi Fried som överlevt nazisternas koncentrationsläger. Hon har sagt i Dagens Nyheter att demokratin är i fara och hon menar att det beror på SD:s framväxt och att partiet har kommit in i riksdagen:

”Det var så det gick till i Tyskland, det var små steg, man såg det inte komma.” Nu har SD blivit ännu större.

https://ka.se/2018/09/09/lat-oss-bemota-hat-med-karlek/

Detta är alltså vad ledaren i en tidning som heter Kommunalarbetaren skriver.

Vem fan tar DN på allvar?

T.o.m Åsa Linderborg i Aftonbladet har tröttnat:

Det är företrädesvis DN som påstått att 1930-talet lurar runt hörnet. PeterWolodarski och Björn Wiman har skrivit och publicerat otaliga artiklar på temat ”Vi får aldrig glömma”. Jag har all förståelse för att förintelseöverlevaren Hédi Fried är skrämd och vill formulera sig, men sammantaget har DN kraftigt förstorat ett problem. 

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/21xjRa/dn-ar-liberalismens-tondova-dodgravare

Feminismen och jämställdhetsivrarna har ju fått som de vill. De har skapat ett samhälle där vi inkluderar "alla", inklusive hela världens kriminella skräpmänniskor.

Vad har hänt? Vården är kaos. Sjuksköterskor lämnar. Det saknas folk överallt. Allt en enda röra. Lågkompetenta personer kvoteras in -- precis det som högern varnat för skulle ske när man börjar kvotera in. De kan inte bygga sjukhus eller organisera. De anställer sin svåger eller sina bruschor och ser till att ge dem softaste uppgifterna. Precis som det går till i deras hemländer. 

Jag tänker på Kina igen. Kineser vet åtminstone att man måste skydda sig från invaderande folkslag. Det var därför de byggde muren! I Sverige bjuder vi in dem istället, och när de skapar kaos är vi övertygade om att vi måste bekämpa rasismen lite och skapa anti-diskrimineringsprojekt och så lever vi lyckliga tillsammans.

Så: nu måste jag sluta läsa alternativmedia. Jag lär mig alldeles för mycket om vad som händer i Sverige och vart vi är på väg. Jag måste bli mer ignorant för att inte bli alldeles för upprepad. Det är så mycket som är fel och galet att jag inte ens har tid blogga om det. När jag började trodde jag det skulle bli svårt skriva ett blogginlägg om dagen men nu skulle jag kunna blogga hela dagen om allt som är galet.

Det blir till att undvika Flashback, Nyheter Idag och Fria Tider.

SVT.se kan jag läsa ibland. De lindar in de dåliga nyheterna.