Senaste veckan har jag haft det jag kallar "svart vecka". En svart vecka är en vecka då jag dricker 1st 3,5% öl per dag. En vit vecka är en vecka då jag inte dricker någon öl.

Jag är osäker på vad som är bäst så jag brukar testa fram och tillbaka.

Ett tag kunde jag dricka två-tre glas vitt vin på en eftermiddag. Då mådde jag riktigt bra, men jag upptäckte ett par problem:

* Humörproblem. Dricker man lite blir man ju mer sällskaplig, men det slår snabbt över i ilska. Jag umgås visserligen inte mycket med folk IRL men jag skriver på nätet och har kunder, och ett enda felplacerat mejl kan vålla väldigt stor skada. Detta var huvudanledningen till att jag slutade dricka vitt vin på eftermiddagarna.

* Neråtturen. Drickandet var ju jätteroligt och jag mådde toppen. Sedan, 1-2 timmar senare, kom tröttheten och tomheten.

* "Två ansikten"-personen. När jag började dricka blev jag social, men nästa morgon var jag tillbaka till mitt nyktra jag - kanske än tråkigare. Det gav folk jag skrev till en uppfattning av att jag var två personer.

* Abstinens. Efter jag drack några dagar i rad kände jag att jag saknade något om jag inte drack. Detta gjorde mig orolig, just hur snabbt det gick.

Summa summarum, och särskilt pga anledning 1, så bestämde jag mig för att inte dricka vin mer. Numer dricker jag bara vin om jag blir bjuden. Annars håller jag mig till öl, och helst då 3,5%.

Det där med alkohol och humör har jag själv upplevt när jag växte upp. Min far tycker om att dricka och helt plötsligt blir allt jätteroligt med tjo och tjim. Sedan slår det abrubt över och han börjar skrika ... och skrika och skrika...

Vi är nog många som växt upp på det sättet. Min tjej också.

Jag vill inte bli sådan. Jag vill inte förstöra mitt förhållande och en framtida familj.

Jag har dock även fått minska ner ölkonsumptionen i perioder. Huvudanledningen till detta är för att min kropp inte tål det! Jag tror det är blodtrycket. Jag sover sämre och huvudet känns ibland som att allt snurrar. Ibland får jag också ett "tryck" i huvudet. Det är därför jag aldrig kunnat hålla igång mina "svarta" veckor.

Nu har jag dock en ny kost, eftersom min tjej har blivit vegan. Det är mindre av onyttig mat och kanske lyckas jag då klämma in en öl om dagen...

Det negativa känner jag redan... Efter en vecka med en daglig 3,5% så försvinner den där ölen rätt snabbt och jag längtar till att ta en till. Det är det som är det bedrägliga med alkohol!

Som så många andra har jag ett dubbeltydigt förhållande till alkoholen, men jag försöker hårt att hålla mig på den "tråkiga" sidan. Samtidigt är jag medveten med att jag troligen haft det roligare om jag druckit mer.När jag dricker känns det som att en vän är mer värd än alla andra människor i världen. När jag är nykter känner jag mig tvärtom som den ensammaste och mest meningslösa personen.

Men jag tror att vi kan förändra samhället så att vi kan leva utan alkohol. Araber kan det ju. De är sociala hela tiden, istället för att bara vara sociala när de dricker.

Ja, min egen ståndpunkt just nu är att alkohol gör mer skada än nytta. Men det är svårt säga. Jag kommer att tänka på en artikel jag en gång läste om en kreativ chef ... jag tror han var aktiv inom IT. Han lyckades skapa flera bolag och tjänade en massa pengar... han var även alkoholist och krasade ständigt sina förhållanden.

Till slut nådde han botten och blev nykterist, men han sa något i slit med: "klart jag saknar alkoholen. Jag kom på en del jävligt bra idéer på fyllan. Men det höll inte längre. "

Det är det jag menar med den där linjen mellan att se alkohol som något positivt eller att se det som något negativt.

Vi som växt upp med föräldrar som hållit på med alkoholen ser det nog nästan alltid som något negativt. Vi hade föredragit en tråkig förälder framför en förälder som ena stunden är jätteglad och sedan får utbrott för att slutligen slockna. (inte för att jag upplevde det exakt så, men min tjej växte upp med en alkoholiserad mor och hade det bokstavligen så)

Det som däremot skrämde mig var den dubbla personligheten. Hur en far som alltid är så lugn helt plötsligt blir stimmig och tycker allt är jätteroligt, för att sedan totalt bryta ner allt och alla på det mest skrämmande sett. Och sedan nästa dag agera som om inget hänt.

Jag hade länge jätteproblem så snart någon höjde rösten mot mig. Det hände att jag började gråta, även i vuxen ålder. Det var en av anledningarna till att det tog mig många år att komma in i vuxenlivet, och det tog många år att bygga upp styrkan i mig själv.

Nåja, nu är min 3,5%:a slut. Och därmed min skrivlust för idag.