Jag har ofta i mitt liv haft perioder av depression. Ibland ganska djupa perioder. Det har blivit bättre med åren men den här ensamheten och tomheten slår emot mig allt som oftast och jag vet inte vad jag ska göra. Jag har utvecklat massor med olika strategier. Småsaker jag vet kan hjälpa. Men den där känslan av "något är fel" ligger i bakhuvudet hela tiden.

Det är troligen något som skapades i den tidiga barndomen. Det är vad jag läst mig till och kunnat fundera ut på egen hand. Tomheten har alltid funnits där. Känslan av att inget spelar någon roll.

Det finns psykologer som visat på att det kan uppstå hos ett spädbarn om det inte får respons på sina känslomässiga behov. Då ger det till slut upp. Det kan även bero på att spädbarnet får en oförutsägbar eller negativ respons eller liknande, och då börjar hata sig självt.

Sen förstärks det här typ genom åren. Vissa mår hyfsat så länge de arbetar eller har familj, men om något händer så faller de ner.

Det kan förstås vara känsligt att öppna sig men många som lider av depressioner är väldigt öppna, och jag tror det beror på att de känner att de inte har något att förlora. "Det spelar ju ändå ingen roll."

Med det sagt så har jag kämpat i många år och kommit långt på vägen. Mycket långt. Det är nog snart 10 år sedan nu jag hade senaste dagen jag inte kom upp ur sängen förrän det blev kväll.

Man kan nästan påstå att mitt liv har gått ut på att slippa depressionen. T.o.m mitt engagemang i "högerkretsar" gör jag för att hitta en mening.

Efter att jag kom upp ur den totalt förlamande depressionen jag var i mellan 15-18 års ålder så kan man säga att jag hade tvångstankar under lång tid i rädsla att falla tillbaka igen. Det kändes bättre för mig att ägna mig åt bisarra religioner och filosofier än att vara totalt under isen och se allt i svart.

Just nu får jag utstå en del hat på Flashback för en tråd jag är aktiv i. Men det är bara att ignorera för det är ju viktigare med ens eget välmående, inte sant? Att andra människor är för fega för att öppna sig, eller enbart vill sprida hat, får inte påverka mitt behov av att överleva.

Så, vad kan jag ge för tips och förslag till personer som försöker göra samma resa som jag och komma upp ur en mycket mörk plats?

1. Socialt umgänge är bra. Jag tror att många deprimerade saknar detta men inte vet om det. Själv fick jag på egen hand lära mig poängen med social interaktion. Jag tror att svenskar kan vara extra svåra just vad gäller detta. Vi har ingen social kultur. Så snart jag är ensam för länge går jag ner mig. Jag försöker skriva till folk på Facebook ibland.

Som jag ser det är kruxet att det är svårt för en individ att ge sig själv något som borde ha getts av någon annan. Kärlek och omtanke är sådant som andra måste ge en. Det finns inget man själv kan göra för att ge det till sig själv. Och det är något vi behöver. I min ungdom trodde jag att kärlek bara är fånerier, men den som inte har det saknar något, på samma sätt som den svältande saknar mat.

En enkel sak göra är att ringa någon äldre släkting. Jag blev faktiskt inspirerad nu att ringa min mor och hon blev glad av det. Vi brukade ha ett dåligt förhållande men hon har blivit mer sansad med åren så jag har väl i stort sett förlåtit henne. Hade hon fortsatt vara en bitch hade jag nog inte ringt henne så ofta alls, men så länge hon inte gör mitt liv sämre behöver jag ju inte undvika henne, tänker jag. 

Jag tror många i Sverige inte inser vikten av familj. De flyttar till storstan och ska bli "fria" och ägna sig åt sex med de stiligaste de hittar. Men sedan är de tomma igen. Det ger helt enkelt inte mycket att ha den typen av relationer.

2. Gör vettiga saker. När jag t.ex gör något arbetsrelaterat så främjar mig och min sysselsättning så mår jag bättre. När jag bara degar bort dagen så mår jag sämre. Jag vet detta men lyckas ändå inte. Problemet för många deprimerade är att de inte har någon meningsfull sysselsättning. Som arbetslös minns jag hur alla dagar var mörka, utom de fåtal tillfällena man skrev till något företag eller hade någon slags kontakt med arbetslivet. Då tändes det ett litet ljus.

Hur kan man då ta sig ur en mörk tid om man inte har någon sysselsättning? Ja det är just det som är problemet. Jag tror inte på må-bra gurus tips om att "tänka sig glad". Det är helt enkelt svårt när man inte har en meningsfull sysselsättning. Det finns de som skaffar sig hobbies eller arbetar ideellt. Och det är bättre än inget. Jag vet t.o.m de som lyckas gå in totalt i en hobby och kanske i slutändan blir lyckliga i det, som någon slags munk.

I denna fråga tror jag samhället ger fel information. Samhället uppmuntrar alla att "göra det de vill", men verkligheten är att om man inte gör något vettigt så mår man inte så bra. Samhället borde uppmuntra alla till att uppnå det bästa de kan, för sin egen den och för samhället skull.

Jag är t.ex bra på att tänka. Jag borde, för samhällets bästa, uppmuntrats till något akademiskt. Istället var mitt första infall att bli fabriksarbetare. Det gick ju skitdåligt, för jag kan inte hålla mig koncentrerad på tråkiga aktiviteter. Sedan tänkte jag bli socionom. Det gick inte heller bra för jag har svårt att sitta och tycka synd om folk. Sedan ägnade jag mig åt IT, vilket jag åtminstone klarade av, men faktum är att jag har inget intresse av programmering egentligen. Jag trivs bättre i en fri sysselsättning, som det jag har nu. Tyvärr var det aldrig någon som vägledde mig i rätt riktning. Jag visste inte ens vad betyg var bra för tills efter jag slutade gymnasiet och jag trodde att universitet var det bara ett fåtal som läste det - det fåtalet som inte klarade av att "jobba sig upp".

----

Nåväl, jag vill lite kortfattat gå in på hur depression kan kopplas till ideologisk "extremism".

Nämligen genom att

1. Den som växt upp på det sätt man "ska" men men ändå ständigt mår dåligt ofta kommer till insikt om att det är något fel på samhället - man kan inte alltid klandra sig själv. Det är en hård insikt att göra, och för de flesta tar det mycket lång tid innan polletten trillar ner. Det är först när man absolut inte har något annat alternativ kvar som man börjar ifrågasätta istället för att acceptera.

2. Vi människor behöver en anledning att leva. Det är fel att tro att om vi bara fyller vårt behov att mat, dryck, sex och frihet så blir vi "lyckliga". Det som är viktigast är att ha ett syfte med livet. Att leva och överleva; att göra samhället bättre, att hjälpa sina medmänniskor. Allt detta ger en människa ett syfte.

Att vara vänsterradikal eller högerradikal åstadkommer detta. Att vara sosse eller moderat är som att säga "mer av det gamla, tack. Tryck det långt ner i halsen på mig.".

Tror man på något större än sig själv så är man inte heller rädd för att dö, och just dödsrädsla är en stark känsla hos den som lever ett meningslöst liv. Jag hade själv en oerhörd dödsrädsla i min ungdom.

Det hänger ihop med det materialistiska perspektivet, och det materialistiska perspektivet hänger ihop med socialismen och med maktens önskan om att pacificera befolkningen. En passiv befolkning är så mycket lättare att kontrollera.

------

Det finns mycket mer att säga i ämnet om hur man kan försöka må bättre. Jag vill inte påstå att det är enkelt och att det finns någon quickfix. Själv har jag massor av olika småtekniker som jag utvecklat fram. Bland annat kan nämnas vikten av att försöka sova ordentligt, inte äta en massa skräpmat (undvik vetemjöl, socker och för mycket processat kött) samt att ägna sig åt viss fysisk aktivitet. 

Det jag nämnde ovan är dock de viktigaste huvuddragen. Sen har alla sin egen situation i livet och det går inte ge något generellt råd.