Detta är en viktig fråga.

Vad är viktigast: materiell välstånd, eller andra värderingar?

I Sverige verkar vi, som vanligt, ha gjort någon blandning som vi sedan inte talar om utan kallar det bara för en värdegrund - dock är det en sörja och inget annat.

Ordet värdegrund är typ en sörja per definition. Det syftar på värderingar som man "ska ha" i Sverige. Åtminstone om man är etnisk svensk. Muslimer utfrågas inte så noga. Vad värdegrunden egentligen innebär definieras inte heller. Den liksom bara finns där. Eftersom den inte definierats kan den inte kritiseras. Men den som inte "är med" bryter mot den, vilket är ett högst allvarligt brott. Inte så att man blir dömd i domstol, men man blir liksom utesluten.

Det är därför svenskar är så ängsliga. Det ligger kvar från sosse-tiden, den tiden då svenskar inte fick lov att kritisera samhället alltför öppet. Det var även då svenskarnas reslust ökade, för att ge svensken chansen att komma bort från åsiktsförtrycket. Han reste på charter där han åt och drack fritt och sade vad han kände för eftersom det inte spelade någon roll. Sedan åkte han hem igen och rättade sig i ledet. "Värdegrund" är en kvarlevnad från denna sunkiga sosse-era. Bara så att man är medveten om det.

Hur som helst, vad jag funderat mycket på i mitt liv är frågan om det är viktigare med materiell välstånd eller om det finns andra värderingar som är viktigare. I Sverige ses det t.ex som ett absolut krav att man måste värdesätta de s.k mänskliga rättigheterna. Utom de som vi valt att rationalisera bort såsom att MR förbjuder en person att på nytt åtalas för ett brott som denne blivit frikänd från.

Det är även mycket viktigt enligt svensk värdegrund att medborgarna ska få lov att kritisera staten. Däremot är det mycket viktigt att inte få lov att ta reda på hur mycket våldtäkter som begås av utlandsfödda. Den typen av information ska man helst inte sprida fritt.

Svenska staten har också bestämt att vi medborgare har det så bra att det är värt att sänka vår levnadsstandard om vi kan hjälpa några tusen s.k ensamkommande ungdomar. Då är det okej att ge avkall på sin välfärd.

Det är också okej att lokalbefolkningen våldtas, gruppvåldtas och överfallsvåldtas.

Däremot är inte INTE okej när en svensk gör ett sexistiskt skämt på sin arbetsplats. Då rycker SVT ut och skriver artiklar, och Aftonbladet och andra medier hänger på. Det handlar om värdegrund. Värdegrunden gäller alla Anders, Peter och Magnus, men inte Ahmed och Abdul. Att ens antyda att Ahmed skulle behöva en värdegrund vore att stigmatisera honom, vilket är första steget mot rasism, som i sin tur är första steget mot folkmord.

Jodå, jag har undersökt vänsterns snirkliga "tankar" (ofta är det inte mycket tankeverksamhet bakom) och det är typ så de resonerar. Inte konstigt att de därför gärna undviker debatter utan hellre slänger ur sig någon klyscha av typen "tror du inte på allas lika värde?" eller "så sa nazisterna också".

Det är svårt att inte äcklas av den här vänsterpöbelns ovilja att tänka. Deras tankar är som en enda sörja, vilket alla vet som försökt diskutera med dem. Det finns helt enkelt ingen logisk, röd tråd. Det är nazister hit, och abortmotstånd dit, nåt med kvinnoförtryck, och nåt känsloutbrott. Sedan byta ämne till något utland och kanske Donald Trump. Inte konstigt att vänstern är kända för att dricka sig berusade på rödvin. Annars kan de inte stå ut med sig själva och världen.

Säger jag och dricker en folköl. Jo, jag har börjat dricka igen. Brukar bli en 3,5% om dagen. Det innebär sju standardglas på en vecka. Dricker man 14 är man i riskzonen. Mitt blodsocker har dock blivit bättre sedan jag ersatt smör med olivolja så jag tål alkoholen bättre nu...

När det gäller vissa frågor, så är det oerhört viktigt att ingen blir kränkt. Det har pappa staten bestämt. Men finns det egentligen en vetenskap bakom detta?

Skämt kan också vara kränkande. Säger man till någon att hon har en snygg klänning kanske det kan vara kränkande. (att kommentera kroppsdelar är ju kränkande) Jag har tyvärr fått uppleva den typen av kvinnor som uppfattar allt som kränkande. Jag är tyvärr något av en obotlig skämtare och jag blir alltid lika paff när jag säger något vitsigt och får ett surt svar tillbaka: "Jaha, det där var inte roligt", eller "jag betackar mig för den typen av kommentarer". 

För att gå dessa bittra människor tillmötes har jag försökt inskränka mina skämt, men jag lyckas inte. Det är en del av min personlighet att försöka hitta något vitsigt att säga. Det är så jag växte upp. Det var så det var i mitt hem. Jag vet även att det finns många som uppskattar det - men inte feminister och dylika. Eftersom jag inte klarade av att sluta skämta så beslöt jag för att undvika människor utan humor eller människor som är lättkränkta. Det var lättare än jag trodde. När det var lunch på jobbet så väntade jag tills de andra ätit färdigt och gick sedan och åt i godan ro. De hade säkert sina tankar om mig, men eftersom jag inte gjorde dem glada och de inte gjorde mig glad så var det ett ganska logiskt beslut.

Jag minns även ett tillfälle då jag ägnade mig åt att skriva på ett nätforum. Okej, jag kan vara uppriktig och säga att det var på svenska Wikipedia. Jag tyckte en viss person var oerhört känslig och gjorde något skämt, och fick inte bara henne utan även några "vita riddare" mot mig. Det kändes som en nästan sjuklig miljö.

Sedermera har jag allt som oftast märkt att miljöer där alla är oerhört PK, "goda" och fina i kanten är miljöer som är som sjukast! Det slår aldrig fel. Det är som när de hittar en seriemördare eller på annat sätt bisarr människa, och hans grannar säger "han verkade så normal".

Den mest "normala" person i min klass på gymnasiet var samtidigt den mest konstige. Alla vi andra hade ju egenheter, men denne person, Dennis hette han, var bara så oerhört "normal". Han blev aldrig arg och han sa alltid det han skulle. hans frisyr var normal, hans hy var normal och han hade alltid ett leende på läpparna. Han var alltid trevlig mot alla, både mot elever och lärare. Han var aldrig deprimerad, hatisk, arg eller bitter, utan mentalt var han alltid som ett streck: likriktad. Han tyckte det var viktigt att vara hjälpsam, han tyckte om titta på fotboll, och man kanske kunde säga att han var lätt feminin. Vad han älskade och hatade var det ingen som förstod.

Samtidigt var det mycket som var märkligt med honom. Det vill jag inte gå in på just här, men det skulle inte förvåna mig om det visade sig att han utvecklade en massa märkliga sexuella perversioner.

Angående perversioner är det också märkligt. Som när Putin sa om Berlusconi: hade han varit bög hade hans beteende inte setts som konstigt.

Ja, så är det ju. En homosexuell som springer runt på bögbarer och ägnar sig åt S&M och annat utsvävande liv är det ingen som kritiserar. Det finns ingen #metoo för homosexuella. Ändå finns det fler manliga än kvinnliga prostituerade, och inom homovärlden har de flesta män blivit utsatta för önskade sexuella beteenden. Men om detta talas inte så mycket. Det anses vara viktigt att homosexuella män kan "leva ut sin sexualitet", även om det innebär att de har sex med hundratals män varje år.

En man som däremot tycker att 15-18-åriga tjejer är sexuellt attraktiva ses som ett äckel eller som något avvikande. Detta som är fullt normalt, nämligen att vara attraherad av unga tjejer, ses som något sjukligt.

Att vara attraherad av vad som helst annars uppmuntras däremot (så länge det inte är barn).

Till er lite yngre som läser detta kan jag avslöja en sak jag själv inte visste när jag var tonåring, nämligen att man har samma sexuella preferenser hela livet. Tycker du att 18-åriga tjejer är det sexigaste som finns när du är 16, så kommer du tycka 18-åriga tjejer är det sexigaste som finns när du är 50 också.

Det är en sanning, som dessutom har bevisats i studier. I dagens samhälle spelar dock sanningen inte så stor roll. Istället ska man tycka synd om olika grupper och förklara människor som "förtryckta" eller "förtryckare", där förtryckaren alltid gör fel (t.ex. om han är tycker minderåriga tjejer är sexuellt attraktiva), medan den förtryckte uppmuntras att ge utlopp för sina känslor (t.ex. sin attraktion mot personer av samma kön).

Tror ni att homosexuella inte känner attraktion mot minderåriga pojkar?   Givetvis gör de det, men ett av de stora tabuna inom homolobbyn är att dra upp denna koppling.

Nu inser jag att jag har drivit bort från ämnet. Jag får ta upp ämnet igen i ett framtida inlägg! Jag lovar.