Mikael Wiehe är en sådan vänstermänniska som på sätt och vis definierade 70-talsvänstern.

Ständigt på "de svagas" sida och väl beläst i proletärernas bekymmer, såväl i Sverige som utomlands. Ständigt redo att kämpa för de svaga, och en ikon för vänstern i decennier. Även en av få som inte ändrat sina åsikter.

När man ser intervjuer med Wiehe så slås åtminstone jag av att Wiehe är elitistisk och dryg. En person totalt övertygad om sin egen förträfflighet, och denna attityd är så oerhört stark hos Wiehe att man nästan kan höra den i varje mening. I en bok om Björn Afzelius förklarade Wiehe i en intervju att Afzelius var väldigt dålig på det mesta i musikväg, men han var "jävligt bra på tamburin", och författaren lade till att "Wiehe säger detta helt utan ironi".

Wiehe förklarade även att alla "stora" trubadurer har ett par stora hits. Han nämner själv att han har några, Olle Adolfson hade några, och Afzelius hade några (Afzelius hade färre än Wiehe, enligt Wiehe). Wiehe ser sig som en av de största svenska låtskrivarna i historien - återigen helt utan ironi.

Själv älskar jag att lyssna på Afzelius. För att tillhöra "althögern" så är jag orolig för att jag nog lyssnar lite väl mycket på Afzelius. Men han är ju så bra. Det finns ingen som Afzelius att muntra upp en.

Wiehe, däremot, tja. Som Afzelius sa om Wiehe så gör Wiehe musiken alltför intellektuell.

Wiehe är en fast förankrad rödvinsvänster. Han är en arbetarvän som inte har en aning om arbetarmentalitet. Jag vill påstå att okunskap är en grundförutsättning för att vara en arbetarvän, och det säger jag för att jag själv växte upp bland arbetare, och min mor var gift med en kyltekniker i närmare 10 år.

Jag har djup respekt för arbetare och deras liv är mycket enklare än den ständigt grubblande (och hycklande) medelklassen. Men arbetarens liv är å andra sidan torftigt. Han (eller hon) ägnar sig t.ex oftast inte åt intellektuella nöjen. Här får man väl som vanligt inflika, på SVT-vis, att inte alla arbetare är sådana. Men det är ju bara att gå hem till en arbetare och räkna böckerna i bokhyllan. De flesta har inte ens en bokhylla.

Medelklassvänstern tycker som vanligt att detta är en "negativ stereotyp", medan arbetare själv gärna skrattar åt saken och t.o.m känner en stolthet i att de inte har en massa dammiga böcker.

Det krävs nog en social störning, eller möjligen en enorm förvriden självbild, för en intellektuell att se sig som "en av arbetarna". Man har helt enkelt inget alls gemensamt. Det finns inga intellektuella frågor att diskutera.

Jag tror inte att Wiehes Cheops Pyramid kommer att leva kvar... Få människor kan känna igen sig i den gamla arbetarkampen (jag tror att få kände igen sig i arbetarkampen ens på 1970-talet). Melodin i sig är inte särskilt catchig heller. Flickan och kråkan är något mer catchig så den kanske lever kvar. Titanic är förvisso en fin låt med en fin melodislinga även om texten är för melodramatisk.

Jag undrar om denna meme som jag gjorde precis skulle ses som att gå över gränsen för någon slags hets mot folkgrupp.

Hets mot folk som inte kan stava? Ja kanske.

Man kan ju inte högerklicka på bloggplatsen vilket gör det svårt spara bilder. Här är en direktlänk: http://data.bloggplatsen.se/bild/filnamn-d933a868f078e95cddd18c4c658e2b655bf16ddbc9d79.jpg/version-f4402176c684594513aec7b91372dc42/