Det finns många som spekulerar i vad som har gjort att Sverige bestämde sig från att "öppna gränserna", som vi kritiker brukar säga. Sverige har under 20 års tid haft världens kanske mest generösa asylpolitik, och det enda som hindrade att vi tagit emot miljoner "flyktingar" är att vi ligger ganska avsides.

Idag hörde jag ytterligare ett förslag, i en intervju på SwebbTV med Ingrid Björkman.

Jag har inte tidigare stött på det namnet men hon har en Wikipediasida och har varit med ett tag.

Det är denna typ av respektabla kritiker som SD behöver. En högutbildad person som ej är hatisk eller har dolda agendor, utan som stör sig på lögner och missförhållanden i svensk migrationspolitik.

Hon har nyligen läst en bok av Kjell Ove Arnstberg (jag kan aldrig komma ihåg hans namn) där han förklarar hur massinvandringen kan förklaras genom postmodernismen. Jag har själv varit inne på de tankegångarna.

Jag skrev nyligen ett annat inlägg där jag nämnde hur Malmom Keyeynan (stavning) hävdade att massinvandringen beror på "gnosis", och själv tänkte jag mig att det beror på "Skuggan".

Många bud!

Jag tänkte mig att man snart kommer börja skriva undersökningar om varför Sverige tillät denna massinvandring. Det kommer av framtidens människor att ses som frågan om varför tyskarna röstade fram nazisterna till makten. Utifrån erfarenheten av att ha sett svenska folket rösta på att ersätta sig själva med MENA-iter och afrikaner, så kan följande slutsatser dras om varför tyskarna röstade på Hitler:

1. De flesta vanliga människor bryr sig inte så mycket om större perspektiv. Så länge de kan gå till sina jobb och komma hem till sin familj och titta på sitt favoritprogram på TV så bryr de sig inte att Sverige långsamt tas över av fientliga krafter.

2. Vi litar på att "det löser sig". Tyskarna trodde på Hitler när han sa att han ville ha fred och ordning. Vi litade på våra politiker när de sa att massinvandring gör Sverige bättre.

Jag tror att så som situationen är nu så har politikerna inget annat val än att köra på. De måste genomföra befolkningsutbytet så fort som möjligt så att inte SD tar makten.

I en välfungerande demokrati så hade folk haft möjligheten att göra sin röst hörd. Man kan ju fråga sig varför alla tidningar och SVT stängt av möjligheten att kommentera. Svaret är förstås att "hatarna" sprider för mycket fakta och sanningar, och "de goda" måste skydda sig från att låta saker diskuteras öppet. I en öppen diskussion vinner sanningen. Och sanningen är att Sverige inte tjänar på att massimportera okunniga och lågkompetenta människor.

Hur som helst så har jag nyligen funderat på kopplingen mellan militärtjänstgöring ("lumpen") och den svenska mannens feminisering.

Det kom sig av att jag minns hur min historialärare på gymnasiet sa att i det antika Grekland skulle alla män ut och kriga. Det var så de blev män. Sedan kom de tillbaka och kunde göra vad de ville. Jag tyckte det lät barbariskt: "tänk om de dör!". På den tiden var jag, liksom alla svenska ungdomar, bortklemad och övertygad om att mitt liv och min välgång var det allra viktigaste på jorden.

Idag när jag sett mer och funderat på saken från olika håll så har jag kommit till slutsatsen att mitt liv är totalt jävla meningslöst. Alla går omkring och tycker att det är deras "rätt" att må bra. Då undrar jag: SÄGER VEM!? Ens föräldrar kanske. Kanske en lärare. Men det är ju inte så verkligheten ser ut. Hundratusentals generationer av mänsklig utveckling har inte gått ut på att alla ska leva i en bekväm bubbla hela sina liv där de ska bli omhändertagna och undgå såväl fysisk som psykiska motgångar. Det är naivt, men det är förvisso den myten vänstern byggt upp. Det är därför vi ständigt uppmanas att jämföra hur lyckliga vi är i Sverige jämfört med hur olyckliga de är i andra länder, som om genomsnittslyckan är det enda viktiga kriteriet.

Jag funderar över om militärtjänstgöring förändrar en ung mans perspektiv. Där lär han sig att man ibland måste lida, såväl psykiskt som fysiskt. Det är plågsamt, tråkigt, och utmanande både psykiskt och fysiskt. Men man gör det för ett högre syfte. Och det tar ju också slut en dag.

De flesta kulturer har en mandomsrit av något slag. Det är en rit då barn slutar att fokusera på sina barnsliga beteenden, och istället blir en del av vuxengänget. Vuxengänget är en grupp där man både ger och tar, och där man måste ha visst ansvar.

En annan intressant aspekt av att mogna och börja ta ansvar är att det tenderar att bara gå åt ett håll. När en person väl "mognat" och börjat fokusera på viktigare aspekter än att spela dataspel och annat navelskåderi, så går han inte tillbaka. Har han en gång insett att hans mamma inte är den ultimata auktoriteten utan tvärtom en ganska vanlig människa så kommer han inte gå tillbaka till den idealiserande barndomsuppfattningen igen.

I dagens samhälle är det däremot många som vill upphöja alternativa infallsvinklar till norm. Postmodernism är ett exempel: ett vetenskapsperspektiv där "allt är okej", kan man säga. Man kan börja med ett problem och sedan leta efter något sätt att beskylla patriarkatet för det. Denna typ av studier är vanliga på högskolor där man saknar vetenskapligt förankrat tänkande. Södertörn är t.ex kända för det, och Södertörnsjournalister är alltså stöpta i den formen.

Detta tankesätt kan förstås användas mot dem också, vilket är vad alt-right gör, eller försöker göra. Mer om det i något annat inlägg.

Vi kan jämföra länder där männen har obligatorisk militärtjänstgöring med länder där det avskaffats. I den första kategorin har vi Ryssland och Sydkorea. I den andra har vi Sverige och USA. Ryssar och koreaner är patriotiska och männen ser som sin uppgift att vara lite macho. I Sverige, och i allt högre grad i USA, använder man ord som "soyboy" och det är länder där feminismen växt starkt.

Ryssland är intressant nog ett av de i-länder som har starkast motstånd mot homorättigheter. Jag tror även detta kan härledas till åtskillnaden mellan att bevara landet och att må bra. Kvinnor tillhör av naturen den andra kategorin, medan manlighet tillhör den första kategorin. En soldat går ju ut och kämpar med livet som insats. Han förväntar sig inte att "må bra". Därför ser han heller ingen anledning att uppmuntra fjolligt beteende såsom homosexualitet och annan mesighet.

När mannen inte vill ta upp manligheten så kommer istället de mjuka värderingarna att ta över, vilket vi kan se i Sverige. Har man en grupp kvinnor så är alla livrädda för att såra någon annan. Kvinnor är sådana av naturen, och ju längre kvinnor är utan manligt inflytande desto mer absurt blir det.

Ser man på den svenska samhällsdebatten så ser den ut precis så. Alla är livrädda för att säga något som kan ses som stötande eller något som kan göra någon ledsen. Eftersom vissa människor (t.ex. SD-sympatisörer) skiter i om någon blir ledsen, och inte kommer ändra sina ståndpunkter oavsett vad, så måste godhetsfolket ta avstånd från dem. Det finns inget annat sätt att handskas med dem. Vilket är vad som skett.

Det är nog ingen tillfällighet att de i AFS-toppen (Kasselstrand och Jeff Ahl) har en bakgrund inom militären.

Nu har ju även militären blivit feministisk och tolerant. Politikerna har handplockat de mest "toleranta" att införa denna mentalitet genom leden, på samma sätt som de gjort inom t.ex polismyndigheten. De vill t.ex ha ut den "negativa" toxiska manligheten, och de började med att göra universiteten feministiska, för att sedan få med sig politikerna, som nu i sin tur för in det i alla myndigheter.

Sen står vi där med öppna gränser och i sann feministisk mjuk anda finns där ingen stark man som säger stopp och att vi måste fokusera på vad som är bäst för landet istället för att leka crazy cat lady (dvs en medelålders kvinna som tar hand om alla grannskapets katter vilket brukar leda till en sanitär olägenhet).

Har jag rätt i mina funderingar tror jag tyvärr det kommer bli värre innan det blir bättre. Det kommer krävas väldigt mycket för att skapa en maskulin generation, särskilt som att vänstern dominerar media, akademierna, skolan, politiken och underhållningsbranschen.

Jag tror ändå att manligheten kommer vinna i slutändan eftersom den är starkare och mer dominant av naturen. Men det är en öppen fråga om det kommer vara svenska män eller kanske arabiska män som tar över.

När jag försöker härma Löfven så vill jag gärna vända runt på orden, som Yoda i Star Wars, men i detta fallet hade det blivit för rörigt.

Vad Löfven EGENTLIGEN sa var dock:

"Vi har nu, i en utredning, kunnat fastslå, att problem - alla problem - det ska vi ha klart för oss... beror på, så mycket som, socio-.. socioekonomiska faktorer... och orsake och så vidare.

Jag säger det igen nu, återigen, alltså: Alla faktorer... socioekonomiska faktorer - och orsaker - kan sägas leda  till - om det råder inga tvivel - problem och utmaningar. Och inte minst: problem. Som en utredning kunnat, nu, fastslå. "

Jag kom förresten nyligen att tänka på att det kanske råder en koppling mellan avskaffandet av lumpen och svenska mannens femininisering samt massinvandringen.  Jag ska skriva ett längre inlägg om det så snart jag får tid.

Jag hade en gång en chef som förklarade för mig att det är onödigt amortera.

"Man köper nytt ändå, löser det gamla lånet. Vad ska man amortera för? Helt meningslöst."

Jag har fortfarande svårt förstå logiken. Möjligen att hans kalkyl utgick från att bostadspriser alltid ökar. Han är inte den ende som tänker så.

Själv tycker jag det känns sjukt frustrerande att varje månad ge en massa pengar till banken för inget. Som ett slags tacksamhet för att de vill låna ut pengar till mig så skänker jag dem i slutändan en förmögenhet. Och jag blir aldrig kvitt dem heller.

Möjligt jag är gammalmodig men jag tycker det är bättre spendera pengar man har istället för pengar man inte har. Förvisso är det många som blir framgångsrika genom att låna pengar som de investerar och så står de i slutändan med en stor hög pengar. Som i ett dataspel där man inleder med att låna, sedan tjänar man mångra miljoner, och så vinner man spelet. Misslyckas man kan man börja om och så är det inte mer med det.

I verkligheten är det däremot inte så enkelt. Det finns många som lånar pengar, och sedan tjänar de inga pengar. En stor del av inkomsten går istället åt att betala ränta, och till slut går företaget omkull och allt som återstår är skulder.

Det är inte heller ovanligt att människor med lånementalitet som väl börjat "låna för att tjäna pengar" behöver låna ytterligare för att betala tillbaka de tidigare lånen. Det ligger liksom i lånementaliteten att ständigt gapa efter mer och att leva på pengar man inte har.

Själv har jag ett lån på min lägenhet på 350 000, och ett lån till CSN på cirka 300 000. CSN lånet har knappt någon ränta (0,2%, cirka 400 kr per år), medan lgh-lånet har en ränta på 1,73%, vilket blir cirka 500 kr i månaden. Banklånet kan dock stiga de närmaste åren.

De första åren amorterade jag inget på lånet, för det kändes ändå som en så stor summa att jag inte ville lägga pengar på att amortera. Det finns alltid något bättre att lägga en tusenlapp på. Kanske litade jag på vad min chef sa också. Men sen kändes det deprimerande att varje år se lånet vara lika högt som föregående år, och att veta att jag lagt ytterligare 10000 kr på att betala räntan. (det var lite högre ränta då).

Jag tänkte för mig själv: "ska jag sitta här som pensionär om 30 år och ha lika mycket i lån? Och tänk om lägenhetspriserna sjunker. Och tänk hur mycket ränta jag betalat på de 30 åren på ett lån som jag fortfarande inte betalat av en krona på. Sen kommer mina barn få ta över lånet."

Nu amorterar jag 1000 kr varje månad. Kanske t.o.m borde öka. I början kändes det ju som en stor summa som inte påverkade lånet särskilt mycket, men nu har jag betalat av en 30-40k, och om fyra år kommer jag att vara nere under 300 000, vilket också innebär att jag sänkt räntan med nästan en fjärdedel mot vad jag började med.

Bäst av allt är att jag slipper känna att jag göder banken i all oändlighet. Ju mindre pengar man skänker till banken, desto bättre.

Jag tycker därför man definitivt bör amortera av på sina lån! Men det är ju bara min, tråkiga, åsikt.

En sak jag tycker saknas från vänstermentaliteten på 1970-talet är insikten om att kapitalet faktiskt inte är något man ska lita helt och hållet på. Företag har som mål att tjäna pengar. Banken vill gärna att du lånar så mycket som möjligt av dem och inte amorterar om du inte måste. Likaså, så får du inte kreditkort av godhet, utan för att de vill att du ska dra på dig räntor och avgiften.

Kreditkortsföretagen tjänar egentligen bara pengar på de som inte betalar i tid. Givetvis vill de uppmuntra dig att spendera så mycket som möjligt.

Ta ex. Klarna som nyligen hamnat i blåsväder för att de inte skickar ut påminnelser alltför tydligt. De lovar att bli bättre, men man måste som sagt inse att en stor del av deras intäkter kommer från slarviga kunder.

Det är likadant med spelbolagen. De får in största delen av sina intäkter från spelberoende. Spelbolagens affärsmodell går främst ut på att ta från dem som egentligen inte har råd att spela. De lever på de som har det svårt, de som saknar självkontroll.

Trots att det givetvis är bra med en fri marknad, måste man vara införstådd med att företag på en fri marknad är ute efter att tjäna pengar. De vill att du ska konsumera och sätta dig i skuld. De är snabba med att erbjuda lån med villkor som vill få dig att tro att det är fördelaktigt, men de är inte lika snabba med att uppmuntra dig betala tillbaka. Lånebolagen tjänar mer på att dra in ränta varje månad. Kan du inte betala så är de så snälla att de låter dig skjuta upp betalningen. Till en extra avgift. Varsågod.

Jag tror på upplysning. Jag tror på att "vanligt folk" behöver upplysas om de negativa sidorna av kapitalismen, likväl som de negativa sidorna av massinvandringen. Dagens vänster genomför ju inte mycket upplysning, utan det de gör kan snarast kallas propaganda och "tala till kören", typ:

• "Ni muslimer, ni blir utsatta för diskriminering i Sverige"

• - "Ja det blir vi"

• "Ni invandrare, ni blir utsatta för rasism i Sverige"
•  - "Ja det blir vi"
• "Ni arbetare, högern vill ta ifrån er era rättigheter"
•  -" Ja, det vill de "
• "Ni arbetslösa och sjuka, högern vill sänka era ersättningar"
•  -" Ja, det vill de"

För mig känns det väldigt märkligt...

Vi har människor som på allvar far illa idag i Sverige, eftersom de krossas av kapitalismen. Till detta kan räknas alla de som drabbas av narkotikans negativa effekter och de som blir spelberoende. Lyssnar man på sossarna och vänstern handlar däremot allt om de jävla minoriteterna. Man får känslan av att en minoritet inte kan torka sig i röven om inte en sosse står och håller i toarullen åt dem. Dagligen hittar de något nytt att bli kränkta och upprörda över.

Häromdagen gjorde SVT ett reportage om att afrosvenskar diskrimineras i arbetslivet. Läs gärna på alternativmedia om vilket skräpreportage det var!

Idag en ny snyftare. Studenter från Bromma gymnasium i skolenkät: Vi utsattes för rasism skriven av den inkvoterade journalisten Cheyma Moufid som väl kommer ägna sin praktik på SVT åt att skriva just sådana här artiklar. Det finns ju ingen gräns för hur mycket man kan skriva om rasismen i samhället.

Newsflash: alla känner sig ovälkomna när de flyttar till ett nytt område. En grupp göteborgare som börjar på Bromma gymnasium skulle också känna sig utstötta.

I undersökningen deltog en av klasserna som kom från Ross Tensta gymnasium. 14 av 20 elever var med i enkätundersökningen om de har upplevt rasism och främlingsfientlighet på skolan och alla svarade ”JA”.

Tio av deltagarna uppgav att de har blivit trakasserade, kränkta eller diskriminerade av personal Foto: SVT

-- https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/gamla-eleverna-fran-ross-tensta-gymnasium-om-vad-som-hande-i-bromma-gymnasium-efter-flytten

Är detta skrivet av en vuxen människa eller en inkvoterad [...]?

En undersökning av 20 elever, varav 14 svarar, och så gör SVT en graf av det.

Det borde få pris som årets graf.

Grafen visar alltså antalet personer av 14 som upplevde att NÅGON, NÅGON GÅNG har sagt något "rasistiskt" på Bromma gymnasium.

Det går SVT in och gör en snyftare om för att bevisa hur rasistiskt samhället är.

Kan vi försöka fundera lite som vuxna över huruvida denna s.k rasism har påverkat elevernas karriär eller yrke negativt?

Realistiskt sett: nej

Enligt vänstern: ja, för nu känner de att de är värdelösa resten av livet och måste gå ut och bränna bilar och kasta sten och skjuta och sälja droger, och de kommer inte börja på universitetet och de får PTS och depression och våldtar och mördar, och ALLT PGA RASISMEN I SAMHÄLLET ALLTSÅ HALLÅ.

Eller så kan vi försöka vara lite vuxna. Det finns människor i denna värld som måste kämpa på riktigt. Min farfar gick på högskola som föste i sin släkt (eller realen eller vad det hette då -- han blev iaf ingenjör efter 2 år). Han hade ingen som daddade honom med studiebidrag och han hade många hinder att komma förbi. RIKTIGA hinder.

Samma med de som spelar bort hundratusentals kronor som de inte har. Det är ett RIKTIGT hinder.

Cheyma Moufid är journaliststudent vid Södertörns högskola.

https://kultwatch.se/author/cheymamoufid/

https://twitter.com/cheymouf

Så oväntat.

Jag vet, det kunde gjorts bättre och roligare. Jag hade gärna velat ha med någon som är lågintelligent och funderade på Alice Bah Kunke men för det första hade det blivit udda antal och för det andra är hon ju mörkhyad också.

KÄNDISAR: DÄRFÖR HATAR VI SD

Kanske kan det dock bli början på något stort.   

Finns hur många kändisar som helst som hatar SD av personliga och ologiska skäl.

Jag fick idén från att jag känner ett par personer som hatar SD för att de blev mobbade som barn. Vad är grejen med det liksom.

Direktlänk till bilden: http://data.bloggplatsen.se/bild/filnamn-f1a98a790bc0f2f6f2e616ce1d165d315bf3d1f5224b9.jpg/version-87a6c8496a864033d8cf92a164c2586a/

Mikael Wiehe är en sådan vänstermänniska som på sätt och vis definierade 70-talsvänstern.

Ständigt på "de svagas" sida och väl beläst i proletärernas bekymmer, såväl i Sverige som utomlands. Ständigt redo att kämpa för de svaga, och en ikon för vänstern i decennier. Även en av få som inte ändrat sina åsikter.

När man ser intervjuer med Wiehe så slås åtminstone jag av att Wiehe är elitistisk och dryg. En person totalt övertygad om sin egen förträfflighet, och denna attityd är så oerhört stark hos Wiehe att man nästan kan höra den i varje mening. I en bok om Björn Afzelius förklarade Wiehe i en intervju att Afzelius var väldigt dålig på det mesta i musikväg, men han var "jävligt bra på tamburin", och författaren lade till att "Wiehe säger detta helt utan ironi".

Wiehe förklarade även att alla "stora" trubadurer har ett par stora hits. Han nämner själv att han har några, Olle Adolfson hade några, och Afzelius hade några (Afzelius hade färre än Wiehe, enligt Wiehe). Wiehe ser sig som en av de största svenska låtskrivarna i historien - återigen helt utan ironi.

Själv älskar jag att lyssna på Afzelius. För att tillhöra "althögern" så är jag orolig för att jag nog lyssnar lite väl mycket på Afzelius. Men han är ju så bra. Det finns ingen som Afzelius att muntra upp en.

Wiehe, däremot, tja. Som Afzelius sa om Wiehe så gör Wiehe musiken alltför intellektuell.

Wiehe är en fast förankrad rödvinsvänster. Han är en arbetarvän som inte har en aning om arbetarmentalitet. Jag vill påstå att okunskap är en grundförutsättning för att vara en arbetarvän, och det säger jag för att jag själv växte upp bland arbetare, och min mor var gift med en kyltekniker i närmare 10 år.

Jag har djup respekt för arbetare och deras liv är mycket enklare än den ständigt grubblande (och hycklande) medelklassen. Men arbetarens liv är å andra sidan torftigt. Han (eller hon) ägnar sig t.ex oftast inte åt intellektuella nöjen. Här får man väl som vanligt inflika, på SVT-vis, att inte alla arbetare är sådana. Men det är ju bara att gå hem till en arbetare och räkna böckerna i bokhyllan. De flesta har inte ens en bokhylla.

Medelklassvänstern tycker som vanligt att detta är en "negativ stereotyp", medan arbetare själv gärna skrattar åt saken och t.o.m känner en stolthet i att de inte har en massa dammiga böcker.

Det krävs nog en social störning, eller möjligen en enorm förvriden självbild, för en intellektuell att se sig som "en av arbetarna". Man har helt enkelt inget alls gemensamt. Det finns inga intellektuella frågor att diskutera.

Jag tror inte att Wiehes Cheops Pyramid kommer att leva kvar... Få människor kan känna igen sig i den gamla arbetarkampen (jag tror att få kände igen sig i arbetarkampen ens på 1970-talet). Melodin i sig är inte särskilt catchig heller. Flickan och kråkan är något mer catchig så den kanske lever kvar. Titanic är förvisso en fin låt med en fin melodislinga även om texten är för melodramatisk.

Jag undrar om denna meme som jag gjorde precis skulle ses som att gå över gränsen för någon slags hets mot folkgrupp.

Hets mot folk som inte kan stava? Ja kanske.

Man kan ju inte högerklicka på bloggplatsen vilket gör det svårt spara bilder. Här är en direktlänk: http://data.bloggplatsen.se/bild/filnamn-d933a868f078e95cddd18c4c658e2b655bf16ddbc9d79.jpg/version-f4402176c684594513aec7b91372dc42/

Det finns något som heter meme, som handlar om att försöka sprida vissa idéer. Memes är egentligen tänkta som ord eller fraser men det har på internet mest kommit att betyda roliga och fyndiga bilder.

I Sverige är memes inte så stort, vilket troligen beror på att de underjordiska anonyma sajter som finns, såsom Flashback, inte har bilduppladdning, till skillnad från 4chan och reddit. Reddit finns på svenska men det är få som använder, och deras memer är ganska tråkiga.

Här en meme som jag precis gjorde själv (och nej jag är INTE bra på det. Detta är gjort i ett mycket basic bildbehanlingsprogram).

Jag tycker bilden säger hur logiken är hos vänstern:

* Eftersom "de flesta" invandrare inte begår brott så kan vi ta in hur många som helst.

* Sverigedemokrater är däremot onda. De kan vi omöjligt prata med, för "de" är alla rasister.

Kvinnan är Annika Strandhäll. Hon är någon slags minister.

(om någon vill sprida bilden, eller idén bakom, så går det bra)

Igår tittade jag lite på TV men min tjej, och vi zappade förbi något program på Femman som handlade om att testa dildos. Det är så typiskt att allt handlar om sex, för sex är bra och "sunt" och man kan snacka om det hur mycket som helst på TV.

Själv brukar jag säga att jag förstår inte hur man kan snacka så mycket om sex. Sex för mig handlar om att "stoppa in den" - och vad mer behöver man veta? (min tjej brukar då säga: "förspel!")

Däremot finns det i princip inget TV-program som handlar om relationer. Det där med att uppskatta varandra som människor. Faktum är att relationer är grunden i varje förhållande. Ändå vet nog minst hälften av befolkningen inte ens vad en sund relation byggs på. De vet bara mycket om sex: Analsex och oralsex, och sexleksaker, och homosex, massageoljor, olika ställningar, dildos, analpluggar, vibratorer och slidkulor. Och sen då?

Det är inte omöjligt, som boken Det Blinda Sverige föreslog, att Sveriges fokus på sex under 1960-talet kom sig av att staten ville hålla befolkningen foglig. En befolkning som ägnar sig åt sex gör inte revolution.

I Sovjet uppmuntrade man arbete, idrott och gärna schackspel. (Att befolkningen föredrog vodka är en annan sak) Så länge man höll befolkningen sysselsatt och gav dem bröd så gjorde de inte revolution.

När jag var yngre så skrattade jag åt tanken på sexualmoral. Jag hade för mig att sexualmoral var sådant som gamla kristna tanter och gubbar hade, som var pryda. Jag trodde det var en meningslös vidskepelse, och vänstersamhället har varit duktiga i att sprida den synen. "På den tiden hade man minnsann inget sex före äktenskapet, höhö, så bakåtvänt det var".

Jag läste t.o.m en intervju med en präst som blev ateist och han kunde inte förstå varför kyrkan har sådan fokus på att kontrollera sexualitet. Det saknas alltså helt och hållet en kunskap om varför vi bör tygla vår sexualitet.

För det första gissar jag att den f.d prästen lever ett sådant där "gött" medelklassliv som familjerna gör på TV. Jag kan berätta att det är bara medelklassen, som redan håller på sin sexualitet och t.ex inte knullar runt, som inte förstår varför man inte bör knulla runt. Det är som journalisterna på SVT som tycker kvinnor ska "bejaka sin sexualitet" - men jag gissar att de själva inte ligger runt med en ny tinderdejt varje vecka.

Det finns flera anledningar till varför kvinnor inte vill ligga runt för mycket - och de beror inte på patriarkatet. Studier har visat att kvinnor är mer benägna att begränsa andra kvinnors sexualitet ("slutshaming") än vad män är. Orsaken till detta är alltså inte patriarkatet, utan biologiskt. Kvinnor vill inte att andra kvinnor ska ligga runt för mycket för det begränsar deras egen reproduktion.

Kvinnor har dock väldigt svårt att klandra matriarkatet, eftersom kvinnor alltid vill hålla sams, så de skyller på patriarkatet istället.

Sen finns det förutom det andra anledningar varför det är dumt att ligga runt för mycket. De som gör det på gymnasiet tenderar att vara de som drar runt på barnvagnar istället för att studera och bli något. Ofta finns det heller ingen man i närheten. Det är av denna enkla anledning som fri sex är dålig.

Konstigt att ingen förstår det. Vänstern har snurrat till alla sunda och vettiga begrepp. I nästa steg frågar de: "ja men att växa upp med en singelförälder är inget problem, justerat för socioekonomiska faktorer".

Fast då invänder jag: vem ska pröjsa då, och för det andra: socioekonomiska faktorer är också faktorer. Det är som med invandrare och brott.

Det blir ju fånigt att påstå att Sverige har lika många våldtäkter nu som för 20 år sedan om vi bara justerar för socioekonomiska faktorer. Är i så fall Mexico ett lika säkert land som Sverige, justerat för socioekonomiska faktorer? Vem räknar så? Man räknar mord per 100 000 invånare, inte justerat för socioekonomiska faktorer.

I USA har de en epidemi av singelmammor. Särskilt svarta kvinnor. Deras barn växer ofta upp i fattigdom och kriminalitet och känner inte sin pappa. Som skaparen av TV-serien Black-ish sa: "Om man kom hem till någon och det var en man där, så undrade man vem det var. I princip ingen hade en pappa." ([1])

Ska vi justera för socioekonomiska faktorer eller ska vi bara säga att det är dåligt? Justerat för socioekonomiska faktorer finns det väl varken alkoholism eller drogberoende. Det är ett helt meningslöst begrepp.

Jag kan säga av egen erfarenhet att sex är överskattat. Jag hade inte sex förrän jag var omkring 30 och just nu har jag en tjej men om hon gör slut kommer jag nog inte ha så sex om jag inte träffar en ny. Däremot måste jag säga att närhet och ömhet är mycket viktigt. Jag vill påstå att utan ömhet så får man psykiska problem. Man kan se det på alla de som levt ensamma i några år. De tenderar att bli sura eller förvirrade. En del verkar få en "seriemördarblick". Andra blir typ som Ned Flanders, men man undrar vad en sådan håller på med när ljusen är släckta.

Nu lever vi i en värld där ett fåtal män får mycket sex, medan andra inte får något alls. En del får aldrig någon relation ens och ingen bryr sig om dem. (då syftar jag såklart på män, eftersom en kvinna i princip alltid kan hitta en man, om hon inte är kräsen)

En relation är oerhört välgörande. Ingen talar om det för de unga, vilket är en stor sorg. Mina föräldrar ägnade sin tid åt att göra kaos och jag trodde själv relationer bara var kaos. Det är bara för att ingen lär en vad det innebär att bry sig om någon.

I en relation jobbar man tillsammans för att förbättra varandra. Jag tror vidare att denna personliga utveckling endast kan ske i en heterosexuell relation, där man kompletterar varandra. Homosexuella känns därför alltid omogna, för de utvecklas inte.

I en normal (hetero) relation så är syftet att man ska göra varandra glada. Man lär sig vad den andre tycker om och inte tycke om. Man försöker undvika att den andra blir arg. Att göra detta kräver även att man jobbar med sina egna känslor. Det är i detta man utvecklas. Man kan inte hänga fast vid barnsliga begär och småaktigheter. Man kan inte reagera på minsta skitsak och börja skrika, för då blir ens partner ledsen. Om ens partner blir ledsen så blir man själv ledsen, så det är en fullständigt logisk utveckling mot att bli en harmonisk människa som är observant på andras känslor.

Angående ömhet, så finns det något mycket välgörande i att ligga och hålla om någon. Det är som att ens negativa känslor rinner ur en. Alla frustrationer som samlats på en, och som blivit till större frustrationer och bara växt, det ena ovanpå det andra, skalas av och minskar ner.

Så är det med relationer. Det är inget man kan åstadkomma med en dildo. Ändå ska det överallt pushas för sexleksaker.