Jag funderade på det här idag, låt oss kalla det Lex Täby, efter Reinfeldts öppna hjärtan och alla de godhetsriddare som bor granne med Reinfeldt i Täby. T.ex pajasen Henrik Schyffert som blev känd för alla sina invandringspositiva uttalanden som ofta var tagna ur tomma luften.

Jag har fått erfara det själv nu de senaste månaderna efter att jag kommit ut som "invandringskritiker". De som bor i områden som Angered eller andra s.k berikade områden bryr sig knappt alls. De som däremot bor i vita medelklassområden med radhus och tanter som sitter lugnt utomhus och fikar - de har tagit avstånd från mig.

Just radhusmänniskorna verkar vara mest tydliga att ta avstånd från invandringskritiker.

De som bor i hyreslägenheter och oftast har "mångkulturella" grannar är de som lättast förstår mina åsikter.

Så man kan säga att ju mer mångkulturellt man bor, desto mer skeptisk blir man till den. Detta gäller dock endast "den vanliga" invandringen. De som bor i rika områden och får rika och framgångsrika invandrare som grannar tror att invandrare överlag är "precis som oss". Men detta är oftast försvenskade invandrare. Det är sådana som firar jul.

Bor man däremot i Malmö, som jag gör, kan man ju fråga sig varför hälften av stan i princip inte umgås alls med andra hälften av stan. Jag tror att stockholmare innerst inne anser det beror på att vi i Malmö är rasister. Att vi bara måste öppna våra hjärtan lite och så blir vi alla vänner. De ständigt växande utanförskapsområdena i Tensta, Botkyrka, och många fler (jag kan inte namnet på alla) verkar de helst inte vilja bemöta. Tenstas problem är som Ugandas problem, liksom. Folk "långt bort" som man inte har någon kontakt med.

Min fundering, i bildtexten, är om min iakttagelse gäller även åt andra hållet. Att den som flyttat bort från Tensta till ett "vitt" område även blir mer invandringspositiv? Eller gäller det bara för de som alltid bott tryggt? Jag misstänker att de som lämnar faktiskt blir mer invandringspositiva. Delvis för att kompensera för sin flytt och delvis för att det faktiskt kan liva upp sinnet att ha lite gettoområden i sin närhet så man får perspektiv på sitt eget liv. Men det är viktigt att mångkulturen är på tillräckligt långt avstånd. Det måste vara man själv som åker dit på besök, och inte den som tar sig till där man själv bor när man inte bjuder in den.

Det är som att åka på semester till Thailand, Sydafrika eller Brasilien. Man vet det är lite farligt och det kan kännas spännande. Sen åker man hem igen, glad för upplevelsen, men glad att man bor i "trygga Sverige".

Jag tror att många svenskar gör likadant. De bor kanske vid Möllevången några år i sin ungdom och tycker det är uppfriskande. Sedan, om de skaffar barn, så flyttar de till ett tryggare område för barnens skull. På lagom avstånd kan de tala sig varmt om vikten av allas lika värde.

Jag lovade göra en recension på boken Mannens undergång men det får vänta.

Bloggen har inte många läsare men jag tycker ändå att jag måste skriva ner alla mina åsikter någonstans. Då finns de där och jag kan säga att jag gjort vad jag kunnat. En del av det jag skriver kommer att ses som självklart om 50 år och man kommer att förvånas att någon kunde få fängelse för att ha de åsikterna.

T.ex går det bra i Sverige att säga att alla problem i världen beror på vita män och att vita män har en inneboende ondska som förstör samhällen.

Det är däremot kriminellt att säga att alla problem i världen beror på svarta män och att svarta män har en inneboende ondska som förstör samhällen.

Jag är t.o.m rädd att skriva detta som ett exempel. Möjligen kan exemplet i sig vara kriminellt.

Båda påståendena är dock hypoteser. De kan diskuteras, bemötas och möjligen motbevisas. Det är så den vetenskapliga modellen går till.

I samhället idag kan man säga att vita män orsakar vilka problem som helst. Jag har funderat över vad man inte får lov att kritisera vita män för, men har inte kommit på något.

Om svarta får man däremot inte säga något negativt alls. Inte ens om det skulle vara sant. Är det sant eller inte att svarta är mer kriminella? Det vet vi inte, för jag får inte säga det (eller - om jag säger det - så måste jag vara ytterst försiktig).

Är detta "allas lika värde"?

Jag tycker det är ganska självklart att ett samhälle utan fri debatt och fritt sanningssökande inte är långsiktigt hållbart.

Mansrörelsen jag vill diskutera har det felet att det utgår från att männen måste ha det bra. Att göra mannen lycklig är dock ett kvinnligt perspektiv. Märkligt nog har männen tagit det till sig och beklagar sig över att fler män än kvinnor tar självmord, t.ex

Mannen är ett redskap. Han vill vara till nytta. Han vill veta vad han ska göra, och så gör han det. Han vill inte sitta och äta kakor och snacka bort tiden. Mansrollen bland däggdjuren är sådan att mannens uppgift bland annat är att beskydda sin hona eller sina honor.

Biologi är inte populärt bland vänstermänniskor eftersom biologin motsäger det mesta som feminister och vänstermänniskor kämpar för. En man har i alla tider varit den som kämpat för makt och status mot andra män. Många misslyckades och dog, t.ex i krig, men det ansågs att det var värt det.

I dagens samhälle är det få som ens gör militärtjänstgöring. Det leder till att de flesta unga män har ett kvinnligt tänkande där de ständigt letar efter "vad de vill" eller försöker "följa sina känslor". Jag har en vänsterbekant (som nu tagit avstånd från mig) vars tjej gjorde slut eftersom han inte "visste vad han kände" för henne. Efter att hon gjort slut var han förkrossad. Han träffade en annan tjej och de hade trevligt, men sen kände han att han "inte hade känslor för henne". Nu är han ensam igen och närmar sig 40 år.

Det är det som vänstermentalitet leder till. En brist på mening och mål.

Kvinnor vill gärna att mannen ska vara förutsägbar, och faktiskt att de vet vad för slags "maskin" han är. Jag har själv förvånats över hur kvinnor instinktivt vill försöka "förstå" en man. Hur oerhört mycket energi de ägnar åt just denna aktivitet. Något vi män givetvis ska vara glada för, för oavsett hur mycket vi kan irritera oss på kvinnor så är det de som öppnar upp vårt inre på ett sätt som ingen annan kan.

De flesta homosexuella har inte den möjligheten och därför så känns det ofta som att de är mer barnsliga, även upp i 50-års åldern och äldre. Det är förstås kontroversiellt att påstå, men män och kvinnor har olika förmågor. Det ger därför rimligen olika resultat om man delar livet med en av samma kön eller med en av motsatt kön. Det är inte bara en "alternativ livsstil".

Ur ett biologiskt perspektiv är mansrollen att göra kvinnor gravida och att försörja och skydda sin avkomma. Vill vi förstå oss på den mänskliga naturen, och därmed vårt samhällsbygge, så måste vi utgå från biologin. I dagens samhälle så har vi gjort misstaget att upphöja "lycka" till en norm samt att vi tror att lycka är ett statiskt tillstånd inte olikt lättja. Att lycka är att sitta på en strand med en drink i handen och en söt tjej vid sin sida.

Själv har jag aldrig haft den möjligheten så jag kan inte uttala mig om hur lycklig man är i det livet, men min misstanke är att det snabbt skulle kännas meningslöst. Jag ska erkänna att jag är nyfiken på hur det skulle kännas, men min misstanke är att det skulle vara tråkigt och min misstanke om sådana här saker brukar stämma. De perioder i mitt liv som jag ägnat åt att "ha roligt" har i efterhand visat sig vara deprimerande. Det är kul ett tag men så fort det roliga tar slut så har man ju inget leva för. När festen är slut och man är ensam, då kommer tankarna.

De flesta slår bort tankarna och ger sig iväg på nästa äventyr. De tänker att livet är ju ändå meningslöst - "YOLO "-  så de fyller det med vad som helst. Alkohol eller droger går också bra för dem.

Man kan ju fråga sig hur det ser ut i de länder där alla bara lever för sig själva - sin personliga lycka - och utan tanke på samhället. Det är samhällen som inte håller ihop. Oftast är de underutvecklade.

Varför gå i skolan, liksom? Det är roligare att stanna hemma.

Och detta är den grundläggande skillnaden mellan vänster- och högerpolitik. Jag påstår inte att högerpolitik är perfekt. Vi behöver lite mjuk politik. Men jag påstår att Sverige behöver en slags konservativ gir nu, innan det är för sent. Man ska inte ta för givet att "allt löser sig". Ta som exempel Detroit. I början av 1960-talet USAs rikaste stad per capita, men 2013 gick staden bokstavligt talat i konkurs, med en skuld på 18 miljarder dollar. Nu utgörs stora delen av staden av övergivna hus och de har landets högsta brottsstatistik.

Inget är självklart.

Inget varav för evigt.

Därför måste man kämpa för det som är bra.

I mitt förra inlägg försökte jag hitta ord på vad det kallas när man sätter in personer med utländsk bakgrund bara för att visa på sin mångfald.

Jag hittade ett ord för det, tack vare en välskrivet artikel av Arga Blatten i Nyheter Idag.

En Arg Blatte Talar: ”Centerpartiet ser invandrare som husdjur”

https://nyheteridag.se/en-arg-blatte-talar-centerpartiet-ser-invandrare-som-husdjur/

Han hänvisar till denna artikeln i Aftonbladet:

Han störde sig på att partiet, enligt honom, i en jobbannons nästan rakt ut skrev att jobbet skulle gå till en person med utländsk bakgrund och att de valde att hålla tyst om sextrakasserierna i Stockholm. Och när de väl agerade kritiserade de polisen, enligt Tommy Deogan

I Centern kände han sig som en exotisk prydnad, en person som skulle fylla mångfaldskvoten.

Han drabbades av samma missriktade välvilja som enligt honom ligger bakom dagens problem i förorterna och som kommer att ge SD röster.

– Andra partier applåderar mångkulturen men väljer att inte bo bland oss i förorten. Jag vill att de ska ställa samma krav och ha samma förväntningar på mig som de har på sig själv, säger Tommy Deogan.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/oRQ4AR/tommy-vill-fa-fler-att-rosta-pa-sd-i-fororten

Här en graf från: https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/Mx8Vm/centern-samre-an-sd-pa-mangfald-var-mangfaldspolitik-ar-ett-skamt

Vad det nu spelar för roll i vilket land man är född?

Jag är själv utlandsfödd men jag känner mig mer svensk än t.ex Jimmy Durmaz som är född i Örebro men pratar sådan där hackande blattesvenska. Han verkar f ö lite korkad, men han är ju fotbollsspelare.

Eftersom han "verkar" mer utländsk än mig, borde han då får mer plats i politiken?

Eller borde jag få mer plats, eftersom jag faktiskt är utlandsfödd? Det ser bättre ut i statistiken.

Det är denna typ av knepiga frågeställningar man måste besvara när man väljer inkvoteringens visa.

Hur rättvist är det att sätta en person före på listan enbart för att han råkar vara född i ett annat land?

Jag kan inte hjälpa att känna att det är lite rasistiskt. Vi som är födda i utlandet har ju inte gemensamma gener. Jag representerar inte "utlandet" eller "mångfald" bara för att jag är utlandsfödd.

Angående SDs två avhoppade utlandsfödda så är det väl Anna Hagwall och Pavel Gamov. Hagwall som blev utesluten för påstådd antisemitism och Gamov efter en fylleorgie i Ryssland. Är detta den kulturberikning man vill ha?

Kan vara värt påminna om att även regeringen fått avhopp från utlandsfödda. Aida Hadzialic avgick efter att ha kört berusad och Mehmet Kaplan avgick pga påstådda samrören med en extremistgrupp. Hoppsan. Gärna mångfald så länge det inte är alltför exotisk mångfald. Moderatpolitikern som förespråkade sharia för några år sedan, och centerpartisten som gjorde det blev inte så långvariga...

Det är för övrigt anmärkningsvärt att vissa grupper behöver så mycket positiv särbehandling. Araber och svarta t.ex Iranier, kineser och judar behöver inte dessa "positiva förebilder". De lyckas arbeta sig upp oavsett, medan andra grupper som sagt behöver ständig pushning, samt ständig information om att samhället minsann stöttar dem.

Jag tror att många i media och i politiken vet att det är skillnad mellan människor och egentligen tycker att invandrare som bor i förorten måste anstränga sig lite. Ekonomiskribenten som skrev boken I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra erkände att han själv har sådana tankar. (jag har recenserat boken i ett annat inlägg) Man får dock inte säga det öppet.

Det är klassisk vänsterpolitik. Vänsterpolitikerna tyckte egentligen aldrig om de ovårdade och nersupna arbetarna men de fick låtsas. Med en viss piska så skulle arbetarna tvingas att bli renligare och ordentligare allt medan makten talade om solidaritet med de utsatta. Politiken lyckades ju också till stora delar.

Jag tror dock inte den kommer lyckas denna gång eftersom det fungerar annorlunda när det handlar om etniska motsättningar.

Faktum är att de gamla klasskillnaderna aldrig heller har överbryggats totalt. De har bara blivit mindre pga massinvandringen som skapat nya, tydligare, klassmarkörer.

Själv värdesätter jag ärlighet, uppriktighet och tankeförmåga mer än något annat. Det spelar ingen roll hur mycket pengar en annan person har eller om han har 100 vänner eller ingen vän. De som ser Sveriges problem som jag gör betraktar jag som vänner. De som lever i en bubbla av "alla i världen är vänner tralalala" betraktar jag som okunniga, oavsett om de tillhör vänsterslöddret eller den mer välbeställda medelklassen.

Vill man göra Sverige bättre eller inte? Kan man tala om samhällsproblem öppet eller inte? Det är de frågor utefter vilka jag bedömer människor.

Här ett klassiskt tal av Per-Albin Hansson:

Även om armodet är mindre nu än förr, så är dock nöden alltjämt daglig gäst i tusende svenska hem, fastän man i vissa kretsar icke tänker på dem mer än i juletid. Massor av medborgare lever i betryck och otrygghet. Mer än 5 % av befolkningen åtnjöt fattigvårdsunderstöd 1924- och dock är fattigvården för de flesta den sista resursen efter långa fruktlösa försök att klara sig själv. Många, många kämpa sig fram under stora försakelser.

Inom den socialistiskt skolade delen av arbetarklassen är det en ganska allmän mening, att det nya och bättre samhället säkrast och bäst reses under fredlig utveckling. Vi betrakta arbetet som den förnämsta källan till rikedom och kultur. Vi se i det ostörda värdeskapandet en av de viktigaste betingelserna för allmänt väl och enskildas bästa. Under senare år har man även bland arbetarna börjat fundera över om icke förhållandet på arbetsmarknaden skulle kunna nöjaktigt regleras på ett bättre sätt än genom öppna förödande strider.

Regeringen kan ju, om den vill, trösta sig med, att om den i dessa stycken klandras av oss socialdemokrater, så får den pris från högern. För högern är nämligen privilegiesamhället den naturliga ordningen och endast långsamt kommer man på det hållet till insikt om att ” evigt ej kan bli det gamla”.

Man borde taga lärdom. Man borde på borgerligt håll förstå, att om man vägrar uppmärksamhet åt det som alltmera allvarligt sysselsätter stora befolkningsgrupper, om ledarna för den borgerliga politiken rycka på axlarna åt kravet på den politiska demokratins kompletterande med social och ekonomisk demokrati, så kan detta endast vara till förfång för den lugna utvecklingen. Motsättningarna skärpas istället för att mildras och avlägsnas. Striden förbittras och förlänges. Kraft förnötes och värden förspillas i onödan innan man kommer dit, som man dock måste komma och dit man snart nog skulle nå om överallt funnes socialt förstånd, verklig samhällsanda och god vilja.

Den känsla av trygghet till existensen, som förvissningen om bistånd vid arbetslöshet, sjukdom och annan olycka samt på ålderdomen skänker, gör den enskilde mer medveten om sitt medborgarskap. Den alstrar också den samhörighet med det allmänna, den hemkänsla, som är kännetecknande för en god demokrati.

http://www.svenskatal.se/1928011-per-albin-hansson-folkhemstalet/

Jag håller egentligen med Per-Albins ståndpunkter. Han funderade på hur man bäst skulle bygga ett gott samhälle på ett sätt som gynnar både produktionen (industrin) och arbetarna. Följande punkter såg han som viktiga:

* Människor bör inte leva i fattigdom.

* Ökade motsättningar är dåliga.

* Människor bör känna en gemenskap i ett samhälle.

Vad jag tror att vänstern, och även högern, är ignoranta om, är att etniska skiljelinjer inte kan överbryggas så enkelt. Det är det vi ser i Sverige och i alla andra länder i världen, även om många samhällen påstår att "här är vi alla lika". Ta t.ex Brasilien, där cirka hälften av befolkningen är svart, men de styrande politikerna nästan alltid är vita, liksom alla med pengar, och på TV har man färre svarta än vad vi har i Sverige. Här den första reklamfilmen jag hittade när jag googlade på Brazilian commercials.

Det återstår att se om det sociala experimentet Sverige kommer att lyckas med det som inget annat land lyckas med.

Min poäng är i alla fall den, att lika möjligheter inte är samma sak som lika förmågor. Att koppla rättigheter till möjlighet är en sak, men att koppla ihop det med förmåga är en annan sak. Vänstern gör just nu det andra alternativet, och de gör det till stora delar för att fiska röster. Det är den klassiska dikeskörningen som flertalet länder har stupat på, enär det uppmanar till lathet och overksamhet när en person kan säga "vad jag än gör så löser det sig". Det var därför Sovjet hade en arbetarklass som var ständigt berusad medan de intellektuella inte tjänade pengar även om de utbildade sig.

Jag vill citera Vavra Suk i Nya Tider:

”Halva makten, hela lönen”, löd paroller för kvinnlig jämställdhet. Det är fullt rimligt att en person som utför ett visst arbete ska ha samma lön, oavsett vem personen är eller vilket kön denne har.

Den andra delen av parollen har politikerna försökt lagstifta om, bland annat genom proposition 2005/06:155, som genomdrevs av världens första ”feministiska” regering, och där målet är att ”kvinnor och män har samma rätt, möjlighet och förmåga att påverka samhället och sitt eget liv”. Att lagstifta om en person eller grupps förmåga är dock ganska verklighetsfrånvänt. Förmåga är något som relaterar till ens egenskaper och färdigheter, och inget man kan ändra genom politiska beslut.

https://www.nyatider.nu/nar-kvinnlig-rattvisa-blir-genusvansinne/

Det är därför vår högskoleminister tycker att vi ska sänka utbildningsnivån på universiteten så att alla ska kunna ta examen.

Vad kommer det resultera i?

Ett samhälle där medelmåttighet premieras. Där etnisk bakgrund tas som ursäkt för en position snarare än kompetens. Där dåligt beteende ursäktas. Där medelmåttor utser andra medelmåttor.

Ta Stefan Löfven. Han är visserligen en ärlig hedersman, men finns det någon som tror att han är kapabel till att bygga samhällen? Jag har svårt att tro att han skulle kunna bygga en stad i Sim City. Vad den typen av B-människor gör är att anställa andra B-människor och C-människor. Eftersom dessa har så låg kompetensnivå är de därefter tvungna att i sin tur anställa lågkompetenta personer och hålla högkompetenta människor borta. Det är också bra för dem om befolkningen hålls okunnig och outbildad eftersom de då inte ser några alternativ.

Denna utveckling kan man bland annat se i Sydafrika. Och det är väl demokratins svaghet: vad gör man om befolkningen är lågkompetent och ledarna också är lågkompetenta? Man hamnar i en spiral av korruption, vilket är vad ANC består av. Internationella experter anser att ANC troligen är permanent kört pga korruptonen.

Just nu genomför Sydafrika en rensning av kompentent (vit) arbetskraft och tjänstemän, som ersätts med lågkompetent (svart) arbetskraft. Det är samma kompetensrensning som Hugo Chavez genomförde i Venezuela och som vi delvis kan se genomföras i Sverige. Resultaten brukar bli förödande men det tar flera år innan de märks. Dock tar det sedan flera år att bygga upp igen.

Detta är konsekvensen av att tillsätta människor efter andra premisser än kompetens. Tillsätts folk på grundval av hudfärg, religion, födelseland eller något annat så premieras inte kompetens, och då börjar resan utför. Det spelar ingen roll om inkvotering görs av "goda" skäl. Alla länder genomför inkvotering/korruption av skäl de anser vara goda.