Visst är det synd om Anna Odell. Men vad jag stör mig på är att hon som alltid verkar på gränsen till att vara psykotisk på riktigt ska framställas som ett offer för det taskiga systemet.

Redan hennes kalla stirrande blick ger mig psycho varningar. Som i filmen Handen som gungar vaggan från 1992, om en barnvakt som tar över barnet och.. jag minns väl inte riktigt handlingen.. antingen att hon ville ha barnet själv eller ville döda det.

En av bilderna nedan är från filmen och en är på Anna Odell. Gissa själv vilken.

Sen är det som det är i snyft-Sverige. Ingen vill sparka på den som verkar svag. Anna Odell "blev utsatt" för något och systemet var taskigt mot henne. Som om man har så mycket annat val än att spänna fast en psykotisk person...?

Vi lever i en tidsålder som nästan uppmuntrar till psykoser. Oavsett hur skör och sjukt man än beter sig, såsom instagrambrudarna och deras ständiga bekräftelsebehov, med medföljande depressioner, bipolaritet och annat konstigt beteende, så "ska" samhället vara den som pusslar ihop bitarna.

Kvinnor vill gärna få vara lite hjälplösa. De vill framställa sig som starka men också som offer för omständigheterna. De har ett patologiskt behov av att ryggdunka andra som har det svårt. - alltså att ge de andra sympati och medkänsla.

En sak man dock kan påpeka är att psykisk sjukdom delvis är ens eget fel. Det är delvis ens eget ansvar. Inte helt och hållet, inte ens till största delen, men delvis. Kvinnor vill gärna frånta människor deras egenansvar och se människor som små katter som måste ledas rätt och tas om hand. Men någonstans har människan ett val, faktiskt.

Nu är det som det är. Odell är svag och därför håller etablissemanget henne om ryggen. Oavsett om hennes filmer är bra eller inte. Vad som är bra är subjektiv ändå, säger de.

Förvisso finns det många "manliga" filmer som ses som bra fastän det egentligen bara är män som gillar dem. T.ex Citizen Kane och Gudfadernfilmerna. Jag kan själv inte se fascinationen med dem... Kanske är Anna Odell som en Orson Wells för kvinnor? Skillnaden är i så fall att Odell, som är feminist, är psykiskt sjuk. Lustigt nog verkar de två områdena vara närbesläktade, för de mest rabiata feministerna jag känner till är också de som ligger närmast psykisk sjukdom. Många har själva erkänt att de är diagnosticerade (såsom Lady Dahmer).

Varför skrivs det inte om den kopplingen? Det ifrågasätter ju hela feminismens väsen om det visar sig att feminism och psykisk sjukdom är närbesläktat. Typ som att högeråsikter sägs vara närbesläktat med rasism och låg intelligens - något vänstern älskar att ta upp...