JAg läser just nu en rätt bra bok som heter Sociologins följeslagare, skriven av sociologiprofessor Hans L Zettberg, 1993.

Visst, det är den typen av äldre böcker man får tag på, på Malmö stadsbiliotek. Oftast är det skräpböcker som inte ger något men den här boken var bra, vilket nog kan förklaras av att den, hör och häpna, verkar ha ett visst högerperspektiv.

Vad som menas med högerperspektiv kan nog sammanfattas med att säga att den inte har ett vänsterperspektiv. Alla som på något sätt har kritik mot vänstern har ett högerperspektiv. Vänsterns idéer är ju annars lite heliga, särskilt inom sociologin.

Hans L Zetterberg levde 1924-2014. Wikipedia skriver följande:

Under 1987 och 1988 var han chefredaktör för Svenska Dagbladet. År 1977 utsågs han till hedersdoktor vid Umeå universitet. Han invaldes 1988 i Ingenjörsvetenskapsakademien.

Hans L. Zetterbergs internationellt väl kända bok On Theory and Verification in Sociology används vid undervisning vid såväl Columbia som Uppsala universitet.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Hans_L._Zetterberg

SVD var, som de lite äldre vet, en utpräglad högertidning på den tiden. (kanske den enda).

Jag har inte hunnit läsa genom alla sidor än. Jag har fastnat på vissa sidor för de är så fascinerande. T.ex sociologen Robert Michels. Inledningen på det kapitlet ska jag citera här:

Om fåtalsväldet i organisationerns:

Robert Michels

Robert Michels var verksam i början av vårt århundrade och lyckades definiera ett problem som skulle bli högaktuellt i andra hälften av vårt sekel: de demokratiska intresseroganisationerns utveckling mot fåtalsvälden. Den bok från 1911 i vilken detta skedde är vad engelsmännen kallar "a minor classic". Det var helt i sin ordning att den utkom i svensk utgåva 1983, över 70 år efter den ursprungliga publikationen.

Det svenska samhället domineras ju som få andra av intresseorganisationer och folkrörelser och vi behöver ett ökat medvetande om de processor som Michels kartlade.

...

De teser som utgör Michels' teori om oligarkin utgör bokens egentliga budskap och socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i kejsartidens Tyskland är enbart illustrationer till budskapet. Det innebär att Ms arbete är relevant ochså för organisationer utanför arbetarrörelsen. [iddella sammanslutningar med demokratiska stadgar ]

M:s teori utgår från ett dokumenterat faktum: ingen organisation förblir i det långa loppet egalitärt. Varje org. utvecklar inom sig en elit betående av ledarskap med stab. Endast denna elit har de specialkunskaper som krävs för att göra org. framgångsrik.

Org. kommer att domineras av sin elit, inte av sina medlemmar. Eliten bestämmer org. möten, ämnen, talare, osv. Den kan i allt väsentligt styra dagordningen.

Org.elitens perspektiv på tillvaron blir med tiden annorlunda än medlemmarnas, även om ledarna en gång själva varit valnliga medlemmar (t.ex. arbetare). Eliten upprätthåller nätverken till andra org., de förhandlar med dem som motparter. .. Den riskerar dock att förråda sina medlemmar i förhandlingar genom att färgas av motpartens verklighetsuppfattning.

Michels egen sammanfattning:

Utbildningsnivån bland de ledare som kommer från arbetarklassen är inte längre densamma som deras tidigare arbetskamraters. Partiapp., som har ett betydande antal avlönade tjänster och hedersposter till sitt förfogande, som erbjuder arbetare karriärmöjligheter och som fljdaktligen utöver en stor dragningskraft, tar hand om ett stort antal arbetare med intellektuella gåvor, vilka blir tjänstemän och för en småborgerlig livsstil. Detta kräver i sin tur behov av en bättre utbildning och kännedom om samhällets struktur, vilket sker på massans bekostsntad. Medan massorna till följd av sitt arbete och kamp för brödfödan inte har någon möjlighet att skaffa sig verkliga kunskaper om samhället och ffa inte om den politiska apparetns funktionssätt, kan ledaren med arbetarbakgrund tack vare sin nya position ordentligt sätta sig in i alla de tekniska detaljerna i den offentliga verksamheten och på så sätt bli ännu mer överlägsen de vanliga medlemmarna. Allt eftersom politikernas yrken blir allt mer komplicerat och samhälles lagar ökar, krävs det allt större erfarenhet av den som arbetar med politik. Det gör att klyftan mellan ledare och övriga i partiet blir allt större. .

Jag skrev lite slarvigt här för det var mycket att skriva av, men idéerna är ju intressanta.

På engelska heter det: "the iron law of oligarchy". (https://en.wikipedia.org/wiki/Iron_law_of_oligarchy)

eller på svenska, oligarkins järnlag.

Oligarkins järnhårda lag^[1] är en klassisk samhällsvetenskaplig princip formulerad som utvecklades av den tyska sociologen Robert Michels i sin bok Zur Soziologie des Parteiwesens in der modernen Demokratie. Untersuchungen über die oligarchischen Tendenzen des Gruppenlebens från 1911 (engelskspråkig titel: Political Parties: A Sociological Study of the Oligarchical Tendencies of Modern Democracy, översatt 1915).^[2] Lagen säger att varje organisation, oavsett om den är demokratisk eller auktoritär, så småningom och oundvikligen utvecklas till en oligarki.

Darcy K. Leach sammanfattar mekanismerna som ligger bakom Oligarkins järnlag i tre steg:

1. En organisation kräver administration.
2. Administrationen ökar makten hos vissa i organisationen.
3. Makt korrumperar.

Detta beror inte på någon ledares ondska utan på strukturella orsaker. Varje organisation behöver någon form av ledning. De som är engagerade och tar ett större ansvar i organisationen belönas med ledande roller. Ledningen organiserar sig därefter som en grupp för att stärka sina gemensamma intressen. När en organisation blir permanent, bildas ett funktionärsskikt, som förr eller senare blir till fåtalsvälde.

Oligarkin blir självförstärkande genom att en viss social rörlighet tillåts inom organisationen. Ledarna tenderar att främja de lägre tjänstemän som delar deras åsikter, med följden att oligarkin blir självförstärkande.

Oligarkins järnlag säger att alla former av organisationer, oavsett hur demokratiska de är i början, så småningom utvecklar oligarkiska tendenser. Detta gör verklig demokrati praktiskt och teoretiskt omöjlig i stora grupper och komplexa organisationer, enligt Michels. Oligarkins järnlag säger att demokrati och storskalig organisation är oförenliga.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Oligarkins_j%C3%A4rnlag

Varför är detta intressant?

Jo för att vi kan se hur socialdemokratin kämpar för att å ena sidan anknyta med sina medlemmar, och å andra sidan försöka vara regeringsdugligt.

Att vara regeringsdugligt kan t.ex innebära att man tillåter lägre skatter, för att höga skatter dämpar ekonomin för mycket. Det kan även innebära att man begränsar den kostsamma invandringen.

Medlemmarna skriker å sin sida på höjda bidrag och mer humanistisk invandringspolitik.

Sossarna har också en partiledning som verkar allt mer inkompetent. Vilket t.ex Annika Standhäll nyligen gav bevis på när hon av misstag retweetade sin egen tweet från ett trollkonto. Det finns också många andra exempel. Att vår statsminister är en svetsare som inte kan tala begripligt är väl det tydligaste.

Jag funderar mycket på detta med demokrati. Vad det betyder och innebär. Vad syftet är - och inte är.

En av de konklusioner jag drar är att demokrati är ett buzz-ord. Det är något politikerna slänger ur sig för att vinna röster.

En annan konklusion är att politikerna avsiktligt missleder folket och väljarna. Demokrati innebär inte att folket bestämmer. På ett Machiavelliskt sätt säger dock makthavarna att demokrati innebär folkstyre, fastän det inte förhåller sig så. (se inlägget jag nyligen gjorde som handlar om rökridåer i politiken)

Ska man utgå från teorin om att alla människor drivs av egenintresse, vilket är en teori som är svår att motbevisa, så är politikernas främsta motivation att behålla sina jobb. Det ligger nämligen alla människor närmast om hjärtat att behålla sina jobb. Som Jimmie Åkesson så berömt sa på frågan om hans höga lön:

Jag såg detta live och trodde faktiskt inte att Jimmie skulle kunna svara på frågan. Men har han inte rätt?

Det är också detta med oundvikliga struktur som Michels pekar på, och att vi är "fast" i strukturerna. Organisationer kommer efterhand att bli mindre "demokratiska" (om de nu någonsin varit det). Men är det nödvändigtvis dåligt? Är det inte egentligen rimligt att en organisation styrs av de bäst lämpade, snarare än av "arbetaren som är upptagen med att få ihop till brödfödan", som Michels skrev?

Eller som en högutbildad pakistanier sa till mig en gång: varför ska vi låta en analfabetisk okunnig människa som aldrig gjort något vettigt rösta? (Pakistan är en av de största länderna med demokratiska val, men de är även ett mycket konservativt och outbildat land som genomgick en islamistisk kupp på 1970-talet)

Följer man resonemanget ett steg längre kan man påstå att demokrati egentligen bygger på falskspel. En "sann" demokrati hade snabbt blivit populistisk och havererat. Det var t.ex vad som hände i Venezuela - ett annat land med en stor outbildad underklass.

Nåväl, det var lite tankar kring ämnet. Någon slutsats har jag inte. Förutom en, och det är att det finns MYCKET kvar att upptäcka. Man ska absolut inte tro att Sverige är det perfekta exemplet på hur ett land ska styras och att vi nått "historiens ändpunkt". Om vi verkligen har nått historians ändpunkt, varför tjatar de etablerade politikerna så hårt om "faran från höger"?

Huvudanledningen till att de gör det är förstås för att behålla sina jobb.

Det är likadant inom journalistisken. Varför stör sig etablerade medier så mycket på alternativmedia och s.k swishjournalister? De vill ständigt varna för dem och ger olika negativa tillmäten på personer som Joakim Lamotte och Tim Pool. Så här skrev t.ex SVT-journalisten Ann Törnkvist för ett år sedan:

Fallskärmsjournalister som Tim Pool är ett demokratiskt problem

Den amerikanske journalisten Tim Pool är på Sverigeturné för att rapportera om svenska förorter till en internationell publik. Hans videorapport 1 mars från besöket i Rinkeby fick rubriken ”Getting ’escorted’ out of the ’no go zone’ ” – det vill säga vinkeln blev att Tim Pool fick lämna Rinkeby med poliseskort.

 Ann Törnkvist, fd Södetäljereporter på Sveriges Radio, menar att journalister självklart ska kunna rapportera utan att känna sig hotade, men att denna typ av fallskärmsjournalistik – när journalister gör nedhopp på platser de inte har några kunskaper om – är ett större demokratiskt problem.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3938&artikel=6645842

Återigen varnas alltså för ett "hot mot demokratin".

VAd jag f ö menar med att demokrati är machiavellisk är att Machiavelli skrev en berömd bok där han förklarade att en furste måste låtsas vara god även om han egentligen agerar i grymhet. Liknar han inte Nya Tiders Vavra Suk förresten?

Hur som helst så handlar en modern demokrati om att ge sken av att bry sig om medborgarna. Och på så vis "fungerar" demokratin eftersom politikerna inte har möjlighet att klanta sig alltför mycket: då blir de bortröstade. Min egen slutsats är att detta egentligen är demokratins enda syfte, men att politiker förstås inte vill säga det utan de vill istället tala om demokrati som att "folket bestämmer". Vem vill inte tro på det?

Om det verkligen är så att folket bestämmer tycker jag att folket varje val borde rösta på det parti som är minst etablerat. Om inte annat så av princip - för att demokratins regler tillåter det.

Jag har själv funderat över det där med att arbetare blir en del av politruken. Det kan tyckas gnidet att det är så, men faktum är ju ändå att en person som jobbat på ett fabriksgolv i 30 år och aldrig intresserat sig för politik troligen är en ganska dålig politiker.

Är det orättvist?

Måste man verkligen ha in en så blandat politisk stab som möjligt?

Eller borde man hellre satsa på dem som har högst kompetens?

Jag tror inte det finns några enkla svar på de frågorna.

Själv har förvisso min åsikt klar, nämligen att människor har "olika värde" och att hierarkier är oundvikliga. T.ex tycker jag att svenskar bör utgöra normen i landet Sverige, och att heterosexuella bör utgöra den sexuella och relationsnormen. Det finns inte något som är "normlöst", utan en norm kommer bara ersättas av en annan - som kanske är sämre. T.ex är det idag otänkbart att säga något negativt om Pride. Det beror inte på normlöshet utan på att normen har skiftat.

Rimligen bör dock människor med utbildning och erfarenhet vara bäst lämpade till att styra i en förening. Eller att de visar sin kompetens på annat sätt. Jag tror det är värre om vi gör det som nu försöks i Sverige: att kvotera in lågkompetenta människor överallt.