Jag fick info idag om att McKinsey gjort en rapport där de visat att mångfald snabbar på utvecklingen på ett företag.

Så jag funderar på om det stämmer och ägnade lite tid åt att undsöka.

McKinsey-rapporten, som heter Divsersity Matters och nyligen gavs ut i en uppdaterad 2018 års version, finns att ladda ner här:

https://www.mckinsey.com/~/media/mckinsey/business%20functions/organization/our%20insights/delivering%20through%20diversity/delivering-through-diversity_full-report.ashx

Det låter ju rätt imponerande att företagen med högst mångfald är 30% mer framgångsrika än företag med minst mångfald.

Som rapporten dock självt säger, så är korrelation inte samma sak som kasualitet. Det kan vara så att företag med större mångfald är mer attraktiva och bättre på att attrahera kompetent personal än företag med mindre mångfald. Därför presterar företag med större mångfald "bättre", men det säger inte så mycket om huruvida det är mångfalden som orsakar framgången.

Det är som om man kom fram till att företag där medelåldern är 38 år presterar bättre än företag där medelåldern är 45 år. Ett företag med högre medelålder kanske tänker att de presterar bättre om de sparkar ut en del gamlingar, när det i själva verket är så att unga företag är nyare företag som främst är aktiva inom IT. Att ersätta gamla reportrar med unga gör ingen nytta för ett företag inom t.ex tidningsbranchen. Det går lika dåligt ändå.

Rapporten från McKinsey sa vidare att andelen kvinnor i styrelsen inte spelade så stor roll, vilket de tror beror på att vissa länder kvoterar in kvinnor i styrelsen. Man tjänar alltså inte på att kvotera in lägre kompetenta kvinnor. Däremot gjorde det skillnad hur många kvinnor som fanns i ledninggruppen (med reservation för att jag översätter fel).

Det låter ju bra, men i toppgruppen de undersökte så var det 20% kvinnor medan det i bottengruppen var 1% kvinnor. Eftersom  de avrundar kan man nog sluta sig till att det i de flesta företag i bottengruppen (de 25% med minst kvinnor) inte finns någon kvinna i ledningsgruppen, medan 20% kvinnor inte säger så mycket om huruvida kvinnor i sig ökar på lönsamheten.

Det finns faktiskt studier som gjort på huruvida det lönar sig att sätta kvinnor i ledningen. Detta eftersom det ibland rapporteras att företag med kvinnor i ledningen presterar bättre. Dock visar det sig att det inte handlar om personens kön, utan personens kompetens. Företag med fler kvinnor tenderar att attrahera större kompetens.

We don’t know exactly why this theoretical logic doesn’t hold among corporate boards. It is worth noting that gender diversity in other kinds of work teams is not significantly positively related to performance, either. Despite popular press accounts that suggest that teams high in gender diversity outperform those composed only of men or only of women, rigorous research does not support this conclusion. Meta-analyses linking team gender diversity to team performance (e.g., Bell et al., 2011) reach much the same conclusion as meta-analyses linking board gender diversity to firm performance — that is, the relationship between team gender diversity and team performance is tiny.

http://knowledge.wharton.upenn.edu/article/will-gender-diversity-boards-really-boost-company-performance/

Jag tänker mig att det är likadant vad gäller mångfald.

Om man tänker sig ett landslag i fotboll. Ett landslag som ser mer blandat ut presterar ofta bättre än ett landslag som ser mer homogent ut, men tar man i beaktande att heterogena landslag tenderar att ha en större befolkning försvinner en stor del av skillnaden.

Rimligen är det dock så att om vi har två länder som båda har en befolkning där ungefär 50% är icke-vita och 50% är vita, och det enda landet bara tillåter vita att spela fotboll medan det andra landet tillåter alla att spela fotboll, så kommer det andra landet att ha ett bättre fotbollslag. Inte nödvändigtvis för att svarta är bättre än vita på fotboll, utan för att det landet har en dubbelt så stor pool av fotbollsspelare. (detta hypotetiska scenario utgår från att det inte finns några andra genetiska skillnader mellan etniska grupper)

Vad gäller mångfald på företag visar däremot de mer rigorösa studier som gjorts (alltså inte vänsterstudier eller rapporter utgivna av tankesmedjor) att mångfald är ett "dubbelsidigt svärd". Detta eftersom mångfald visserligen ökar kreativiteten (och detta upprepas gärna av mångfaldsförespråkare), men de ökar även konflikterna (detta nämns aldrig av etablissemanget).

Själv tror jag på principen att det som gäller i det lilla gäller i det stora och tvärtom. Det är det principer handlar om, och kanske är det en typisk konservativ dygd att tro på det. Vänsterliberala verkar tro på vad som helst så länge det ger dem en varm känsla i magen.

Som vi kan se i samhället så ökar konflikterna ju mer mångfald vi får in. Rimligen gäller detta även företag.

Diverse teams were found to be engaging in more conflicts due to their distinct perspectives unlike teams with low diversity.  Diversity  could  lead  to  conflicts  due  to  disagreements  that  result  from  distinct  attitudes  and  beliefs.  This  usually leads to the polarization of team members into subgroups with poor interaction, which could cause multiple communication problems and thereby consensus among the team members will be difficult to achieve. For instance, some team members may be conservative and more risk averse in planning the growth path of the company. On the other  side,  others  might  be  more  willing  to  take  risks  and  adopt  aggressive  growth  strategy.This  existence  of  subgroups  usually  leads  to  endless  disagreements,  polarization,  and  conflicts  among  all  team  members  (Kakarika,  2013).However, low diversity teams are usually more prone to have declining performance unlike teams with high diversity  as  the  team  members  will  be  challenging  each  others’  perceptions,  which  usually  allow  them  to  reach  better-justified decisions (Wiersema and Bantel, 1992; Schwenk, 1984). 

Additionally, some studies concluded that diversity does enhance the organizational financial sustainability and organizational flexibility (Allen et al., 2007). It was found that diverse workforce could provide the company with competitive advantage as well as it could enhance the organizational adaptability to any changes of market places (Zanoni et al., 2010; Ely and Thomas, 2001; Kochan et  al.,  2003).  Diverse  teams  can  improve  the  overall  performance  of  organizations;  as  they  are  more  likely  to  have  access to the essential scope of information that is required in order to solve complicated problems (Leonard, Levine & Joshi, 2004). Nevertheless, diverse teams were found to be more susceptible to dysfunction; this is due to the fact the differences of diverse teams that feed both creativity as well as high performance could lead to communication barriers  (Polzer,  2008).  Therefore,  diverse  teams  may  find  it  challenging  to  incorporate  their  values,  diverse backgrounds,  and  norms  and  manage  to  work  together  (Jehn  et  al.,  1999).

https://ac.els-cdn.com/S1877042816311119/1-s2.0-S1877042816311119-main.pdf?_tid=b4260504-0344-409c-9790-7cf28a4b1860&acdnat=1545256047_22e6ea4c6560d5bd839724674a2a2ef1

studien heter för övrigt Managing and Leading a Diverse Workforce: One of the Main Challenges in Management , Shaban 20016.

Grupper med hög mångfald tenderar att vara de som presterar bäst - men även de som presterar sämst. Detta pga mångfald visserligen ökar kreativiteten, men även ökar polariseringen och riskerar att hela gruppen splittras och blir ineffektiv.

Jag tycker egentligen att detta låter som en logisk konklusion för det är det mönstret vi kan observera i historian. Romarna hade t.ex mycket nytta av alla influenser de fick från världens alla hörn (såsom grekisk filosofi) men samtidigt blev det allt svårare för dem att hålla ihop sitt rike ju mer fragmenterat det blev. Då kan det vara värt påpeka att romarriket bara hade en officiell religion, ett officiellt språk, och en officiell ledare som alla skulle lyda.

Det sätter också fingret på kruxet vad gäller mångfald för Sveriges del, där debatten ständigt är förljugen. Som en undersökning av köns roll i företagens prestation säger:

The women named to corporate boards may not in fact differ very much in their values, experiences, and knowledge from the men who already serve on these boards.

After all, both male and female board members are likely to be selected for their professional accomplishments, experience, and competence. If male and female board members are fairly similar in their values, experience, and knowledge, the addition of women to an all-male board may not increase the board’s cognitive variety as one might expect at first blush.

http://knowledge.wharton.upenn.edu/article/will-gender-diversity-boards-really-boost-company-performance/

Alltså: de kvinnor som sitter i ett företags ledningsgrupp tenderar att vara högutbildade och ha gått en lång karriärväg.  Det går liksom inte att anta att tar man in "kebabtekniker" så gör de Ericsson bättre. Kebabtekniker gör nog kebaben bättre - eller åtminstone billigare.

I slutändan är det nog så att vill man förbättra produktiviteten i ett land så bör man ta in kvalificerad invandring. Att göra som Sverige och ta in all möjlig invandring i tron om att all mångfald på något magiskt sätt "är bra" är alltså felaktigt. Om man t.ex tar in de mest kompetenta programmerarna från hela värden (eller, för den delen, de billigaste) så kan man förvänta sig en förbättring inom programmeringssektorn. Men om man tar in människor som i hög utsträckning försörjer sig på att sälja droger eller begå brott, så kan man förvänta sig en "förbättring" vad gäller kriminalitet - och då menar jag att de kriminella förbättrar sin kriminalitet.

Det lönar sig troligen inte för ett företag som Ericsson att ta in kebabtekniker i chefspositioner och sedan förvänta sig en magisk produktionsökning. Däremot kan man mycket väl tänka sig att företag som lyckas attrahera den bästa kompetensen från jordens alla hörn blir mer framgångsrika än de som bara lyckas attrahera Anders, Pelle och Kalle.

Bryr sig någon om vad jag skriver? Nej jag tror inte det. Egentligen tror jag att debatten är förlorad. Det finns för mycket pengar involverat för dem som talar om "mångfald", och vips så får de några miljoner. Minoriteter älskar förstås när man talar om vikten av mångfald, och vänstern älskar alla studier som visar nyttan av mångfald (det är så de vinner röster numer - genom att positionera sig som ett val för minoriteter).

Jag har faktiskt nyligen funderat på det att tolerans tenderar att driva sig självt och ingen vågar säga stopp. Det är en del i min teori om att tolerans är baserat på rädsla, som jag nyligen beskrev.

Det är därför tolerans är så farlig. Tolerans kräver att man kväver åsikter som går emot den toleranta linjen. Ingen vågar säga emot den toleranta linjen och det är ju lättare att ge med sig än att säga stopp.

Den avarta homorörelsen är väl det bästa exemplet, men i princip all media är sådan också. Om man har en vän från Afghanistan så kan man inte säga nej till invandring från Afghanistan och man vill inte ens lyssna på kostnaderna. Har man en homosexuell arbetskollega så kan man inte säga nej till homoadoptioner och man vill inte ens lyssna till argumenten mot sådan adoption. Alla är för rädda för att säga: "det är inget personligt, Jonas, men jag tycker att det vore bättre för samhället om män hade sex med kvinnor och uppfostrade barn i sådana förhållanden, hellre än att två män uppfostrar barn i ett homosexuellt förhållande".

Toleransen är egentligen den fege och den svages väg. Vi har fått lära oss att konservativa människor är lite dumma och efterblivna, men jag börjar fundera på om det inte är tvärtom. Att stå upp för det som är rätt är betydligt svårare när man har hela Familjen Tolerant emot sig. Då är det lättare att bara ge med sig och säga: "Jag har inget emot homosexuella, det går hur bra som helst". Samma personer som man för 15-20 år sedan diskuterade med hurivida det var mer sjukligt vara homosexuell eller bisexuell är nu allt-out-toleranta. (säger de)

Toleransen är dessutom kvävande, något man snabbt märker med vänstermänniskor. Alla uttalanden som nuddar vid något rasistiskt, sexistiskt, homofobiskt, transfobiskt, islamofobiskt, mer mera, måste genast "korrigeras". Sådan är den ängsliga medelklassen.

Vetenskapliga studier går inte heller lita på i frågan. De fifflar runt med datan tills den visar det de vill att den ska visa. Om den visar på skillnader i prestation mellan olika grupper är det ännu bättre för forskarna, för då kan de proklamera att här kan de påvisa att det råder diskriminering. De utsatta blir glada, medierna blir glada och forskarna får pengar till fler studier.

Ja - det är sjukt och det finns ingen röst som säger emot heller. Enstaka röster på nätet som etablissemanget gör sitt bästa för att tysta, och de lyckas förstås bra eftersom etablissemanget har miljarder kronor till förfogande (en stor del av det tar de med tvång genom skatt och andra avgifter). Jag skriver åtminstone här så att eftervärlden kan få se mina tankar, och det känns skönt. Men det är också allt jag kan göra.

När jag var yngre trodde jag att om man hade något smart eller viktigt att säga så kunde man vända sig till media och så skulle media skriva det man hade att säga. Hahaha.   De som växte upp i Sovjet trodde samma sak - och det gick också bra, så länge de inte ifrågasatte fel saker.

Bara se hur lätt det är att komma fram i media om man har en snyfthistoria (sann eller ej) om hur man blev utsatt för en "rasistattack". Jag gjorde en undersökning i ett tidigare inlägg på hur ofta ordet rasistattack används på SVT och det blir till sida efter sida i Google.

Att få fram kritik mot romer eller någon annan grupp är däremot omöjligt.

Igår startade jag lite hastigt en tråd på Flashback som hette "Liberala San Franscisco kollapsar" och efter ett dygn har den 5k visningar och hamnade i Aktuella Ämnen, så det var ju kul.

Jag har skrivit om staden vid ett par tillfällen men jag tror att många svenskar fortfarande är okunniga om hur mycket SF förfaller. Delvis beror det på att det är högermedia som skriver om SFs förfall och inte vänstermedia.

Paul Joseph Watson har gjort videoklipp om SF, vilket länkades i Flashbacktråden, och PJW beskrivs som en person som ingår i "alt-light". Alt-light är i sin tur en beskrivning av de högerradikala som inte riktigt är så fascistiska och rasistiska som alt-right. Den Arga Blatten på youtube beskrivs av Expo som Alt-light (hittar inte den artikeln nu).

Det påminner mig för övrigt om att SVTs Korrespondenterna i veckan publicerade en artikel om varför de skrev om Boermorden.

I Sydafrika har i stort sett samtliga större medier på något sätt rapporterat om morden på lantbrukare. När USA:s president Donald Trump, med sina 56 miljoner följare, tidigare i år twittrade om ”ett storskaligt mördande” av lantbrukare tog frågan ytterligare fart.

Redaktionen för Korrespondenterna valde att fokusera på ämnet efter att det fått omfattande uppmärksamhet världen över. Att en grupp svenska högerextremister ser sig som huvudsaklig informationsspridare i ämnet får helt enkelt stå för dem. 

https://www.svt.se/nyheter/darfor-sande-vi-korrespondenterna-om-boermorden

Jag kan inflika att jag startade en tråd i mars detta året på Flashback vid namn Farmarmorden och anti-vit rasism i Sydafrika som inte nämns i svensk media. Tråden fick rätt mycket uppmärksamhet med 5k visningar och senaste inlägget gjordes i november,

Visst är det märkligt att SVT måste beskriva varför det är befogat att skriva om mord mot vita men ser det som självklart att skriva varje gång någon svart påstås ha blivit angripen pga rasism.

I tråden om SF gjordes det många bra inlägg från människor med kunskap om just SF, vilket ju är en av charmen med Flashback: att man kan få ocensurerade åsikter från folk med kunskap.

Inlägg #83 i tråden:

Du som ska flytta till Bay Area området kommer verkligen få stöta på NIMBYism. Att ha människor förespråka öppna gränser, höga skatter, mycket regleringar samtidigt som dom själv har mycket pengar, bor säkert i en gated community och känner högt uppsatta personer i samhället, är väldigt irriterande för oss som tillhör mellanklassen. För att det är alltid vi som får ta itu med alla problem som medföljer och det är vi som får stå för notan.

Inlägg #89, från samme skribent:

Jag själv bor i Texas och flyttade pga kulturen och politiken som finns här. Men NIMBYism som finns i varje storstad irriterar mig något otroligt. Klyftor är någonting som alltid kommer att finnas, men när dom skapas för att det sätts käppar i hjulen för andra människor genom höga skatter så skapar det irritation. Missförstå mig inte, jag bryr mig inte om någon har mycket pengar, men när den personen röstar för högre skatter som leder till att det sätts käppar i mina hjul genom att jag får ut mindre pengar varje månad pga att jag har högre skatter nu, då blir jag enormt irriterad.

Det fick mig att fundera mer på NIMBY, som alltså står för Not In My Back Yard och syftar på de lite rikare människor som talar varmt om att hjälpa folk - sålänge dessa utsatta inte sätts i de rikares egen omgivning.

"The NIMBY is strong in America"...

Jag funderar över hur stark detta konceptet faktiskt är. Själv så känner jag att jag numer mår bättre efter att jag och min tjej kunnat flytta till ett lite bättre område i Malmö. Det gör så stor skillnad fastän det bara är några hundra meter bort. Nu är vi inte oroliga om dörren till lägenheten är låst. Det bor inte ett flertal "utom-Europeer" i trappen som gapar och aldrig hälsar (varför har de alltid så mörk blick egentligen?). Saker blir inte stulna, det står inte ungdomar och säljer knark utanför huset. Man behöver inte vara lika rädd för att bli rånad, nerslagen eller våldtagen. Och helt plötsligt känner man sig mindre hatisk.

Det är ju märkligt... för även om alla områden runt en förslummades så skulle vi kunna fortsätta sitta här i vårt trygga område och säga "all is well". Vilket de gör på otaliga andra ställen i världen, t.ex i Brasilien.

Lite märkligt kan tyckas att man har en vänsterregering som leder en utveckling som oundvikligen skapar NIMBY. Vänstermentaliteten är ju annars att klassklyftor är dåliga och till varje pris måste motarbetas.

Jag funderar även över hur NIMBY är en form av dåligt samvete. Den gamla frågan om huruvida de rika har rätt att vara rika eller inte. En sak jag märkt allra starkast är att man känner det starkaste "öppna hjärtan" hos folk som inte bekantar sig med mångkulturen alls, och det är så uppenbart att det rör sig om ett dåligt samvete hos dessa människor, för de förordar ett typ av samhälle som helt enkelt är dåligt.

Jag kan bara tänka mig att det hos de rika handlar om att man som välbeställd kan inta två riktningar:

1. "Jag har rätten att vara rik och struntar i hur de andra har det".

2. "Jag har inte mer rätt vara rik än någon annan. Jag mår lite dåligt över det och tycker vi borde dela med oss mer."

Klyftan går tillbaka till åtminstone den franska revolutionen, då "de förtryckta" tog makten från de adeln, kort sagt genom att avrätta dem. Det var i svallvågorna av revolutionen som den politiska inriktningen konservatism skapades, för att beskriva de som ville bevara det gamla systemet med monarkin.

Konservatismens natur har förändrats genom åren, men några av de egenskaper som konservatismen alltid har, är att det anser vissa klassklyftor vara acceptabla. Den anser typ att de rika har rätt att vara rika, och även att de med våld (polismakt) ska beskydda sina ägodelar istället för att vara förpliktade att låta resten av befolkningen lägga beslag på dem.

Jag kan inte påstå att jag bryr mig om den franska monarkin... och jag anser inte att all skatt är stöld. Däremot tror jag på ett samhälle med hierarkier, eftersom människan lever i hierarkier. Och jag tror att man ska dela med sig, men att det kanske bör ske frivilligt i högre utsträckning. De som vill försörja alla s.k ensamkommande får göra det med sina egna pengar. Samhällskontraktet utgår ändå i grunden på att vi delar med oss för att det gagnar oss. Detta var hur det såldes in till befolkningen på 1950- och 1960-talet. Att dela med sig av egna befolkningens pengar till vitt främmande grupper är en helt annat fråga.

Hur som helst så är det en intressant fråga om en person blir mer NIMBY-vänsterliberal om han flyttar till ett skyddat område. Så som jag ser det så blir man troligen det, av samma anledning som att man förändras om man får mer pengar.

Angående pengar kan jag tillägga att jag de senaste 10 år i princip inte haft något kapital, men det har gjort mig till en mindre bekymrad person. Jag tycker man helt klart ska spara undan lite om man kan, men att sitta på ett ökande berg av pengar vållade åtminstone mig bekymmer. Vad ska jag göra med pengarna? Ska jag investera dem eller unna mig saker?  Man blir också mera bunden vid dem efterhand och vill inte förlora dem. Det gör att man blir rädd för att uttrycka sina åsikter och rädd för att stöta sig med folk. Tro det eller ej, men jag vill inte ha mer pengar än jag har, även om jag ibland kan önska att jag hade det. Men jag vet inte vad jag skulle göra med dem ändå, och jag har allt jag behöver i livet och behöver inte mer.

Det är ju också en gammal knivig svensk fråga: "är det okej att vara rik?" Vi har inte haft någon politiker eller etablissemangsperson som vågat svara ett klart JA på frågan på det sätt de har i USA.

Jag såg en gång ett reportage om någon förortsrappare. Minns ej vad han hette. Han hade stolt tänkt sig att han skulle bo kvar på "orten" hela sitt liv. Men sen när han tjänat en massa pengar och träffat en svensk tjej i ett fint område så flyttade han ändå. Det var lite "ja jo... uhm... men vi trivs bra där vi bor nu". Så är det ju: varför bo dåligt när man kan bo bra? Varför låta sina barn växa upp i ett otryggt område om man kan låta dem växa upp i ett tryggt och säkert område.

Därför: The NIMBY is a strong force.

Det som också är intressant är att i princip ingen vill tala om the NIMBY. Jag försöker att tala med amerikanska vänstermänniskor om det på forum, för white flight är oerhört vanligt i USA. Men ingen vill tala om det. "Segregering? Nej det tycker jag inte förekommer. Jag har grannar från hela världen...."

Det är väl den gnagande känslan av skuld som gör att de vita höginkomsttagarna i orter som San Francisco röstar på Demokraterna (dvs deras vänsterparti), och som gör att folk röstar för fortsatt massinvandring. Även i Täby. Det dåliga samvetet.

Jag kan inte heller komma ifrån känslan av att de rika är lite rädda för giljotinen. De tänker sig att de genom att alliera sig med invandrare kan blidka massorna. "Skyll inte på mig. Jag stöttar invandrare.", typ. Det är därför de är så livrädda för att förknippas med de s.k rasisterna. Ju mer skyddade de är från mångkulturen, desto mer rädda blir de att kastas till "vargarna".

Visst är det intressanta tankar!

Det är så fascinerande att vi har en veritabel lögnmaskin kring hela fenomenet. Det får mig att undra varför det krävs ett sådant ljugande kring frågan.

Politiker och etablissemang är nu desperata.

Rasism och främlingsfientlighet ökar. Även "vanliga" människor uttrycker sig allt mer "rasistiskt" - dvs de är negativa till massinvandringen och specifikt mot vissa grupper.

Man undrar lite om vänstern själva förstår vad som ligger bakom ökningen, eller om de verkligen är okunniga om det.

Det är som i tidningen Hem & Hyra - en gång en tidning för hyresgäster, men numer har den, likt alla tidningar och tidskrifter som inte är uttalat höger, blivit till ett propagandaorgan för homosexuella, feminister och flyktingar.

Likt all vänstermedia så tycker tidningen att det är hemskt att vilja begränsa invandringen. Samtidigt tycker de att det är hemskt att det inte byggs fler bostäder.

Vänstern saknar konsekvenstänk och logiskt resonerande.

Jag måste få säga att det är lika frustrerande varje gång man försöker argumentera med en person som inte använder argument.

Så vi ska ta in obegränsat med människor och sedan bygga obegränsat med bostäder till dem? Okej, och vem ska betala? Standarden på bostäderna ska givetvis inte vara lägre för asylsökande heller, för "alla är lika värda".

Det jag dock vill säga i mitt inlägg är att det vore så enkelt om man ville minska den så kallade rasismen. Om våra politiker bestämde sig för att verkligen begränsa antalet asylsökare. Det kunde ske genom att ge dem absolut minimum och att på alla sätt försvåra för dem att få asyl och att ge dem så lite pengar som möjligt.

Danmark klarar det. Varför skulle inte vi?

Politikerna behöver inte ens vara ärliga om vad de gör. De kan utåt säga: "vi värnar asylrätten" och samtidigt göra vad de kan för att minska asylinvandringen, inklusive anhöriga.

Jag trodde faktiskt att detta skulle ske under våren. Socialdemokraterna lade då fram ett förslag om amnesti till afghaner som var så dåligt skrivet att det verkade osannolikt att det skulle gå genom. Hade det inte gått genom hade politikerna kunnat luta sig tillbaka på att säga att när allt kommer till kritan så följer vi den asyllagstiftning vi har och vi ger bara asyl till dem som har asylskäl - när det väl gäller så sätter vi landet bästa före individers bästa.

Men så blev det inte. Politikerna valde att kasta rättssäkerhet åt sidan och genomdriva en lag som kanske strider mot vår grundlag - eller åtminstone är så dåligt skriven att den inte borde ha gått genom.

"Problemet" med den svenska demokratin är att riksdagen kan stifta vilka lagar de vill. I många andra länder har man ett konstitutionsutskott eller motsvarande som förbjuder lagar som strider mot konstitutionen. Domstolarna kan alltså begränsa politikerna. I Sverige har vi inte det.

Det har aldrig setts som något problem innan, men nu när SD växer så börjar vänstern lite smått mumla om att vi nog skulle behöva en. Men så länge som vänstern själva vill driva genom okonstituionella lagar så kommer de förstås inte skapa ett konstitutionsråd. (vi har förvisso ett sådant råd i Sverige, men det är endast rådgivande och har ingen juridisk makt)

Amnestin ledde till att SD omedelbart ökade i mätningarna. De hade annars en dipp under våren, där de i Inizios mätningar (som låg närmast valresultatet) låg mellan 15-16% mellan november och april. I maj ökade SD till 18% och låg som höst på 20,5%, innan de på delvis eget grepp föll tillbaka inför valet.

Den här gruppen kommer att orsaka Sverige stora kostnader under många år.

På samma sätt kommer alla de som anlänt till Sverige de senaste 5 åren (en mycket stor grupp) att öka brottsligheten, och deras barn kommer att öka den ännu mer. Samtidigt skulle det behövas minst 5 000 poliser bara idag och det slutar fler poliser än det börjar... 

Att ge de ensamkommande amnesti var ett dåligt sätt att köpa sig röster.

Partierna hade kunnat begränsa invandringen, och på sikt så tror jag faktiskt att det svenska samhället skulle repa sig. 10 år utan massinvandring skulle leda till att situationen inte fortsätter försämras varje år. Man skulle t.o.m kunna se små förbättringar på sina håll. I Danmark sjunker t.ex antalet ghettoområden (som de officiellt heter i Danmark).

Antalet socialt utsatta bostadsområden i Danmark, så kallade ghettoområden, är 22 stycken. Det är tre områden färre än förra året då fem områden har försvunnit och två nya har tillkommit i den årliga lista som tas fram av Transport-, Bygnings- og Boligministeriet.

https://www.newsoresund.se/farre-socialt-utsatta-bostadsomraden-i-danmark/

Den typen av utveckling gör att folket känner att de inte behöver rösta på ett extremt parti.

Det hade varit enkelt för svenska politiker att göra samma sak. Att kavla upp ärmarna och säga: "inga fler uppehållstillstånd." Men nej.

Hade de gjort det i våras hade SD troligen nått sitt krön och hade fortsatt vara ett 15% parti. Nu ligger SD istället kring 20% (bara en tillfällig dipp i augusti-oktober) och det är mycket möjligt de fortsätter öka.

Faktum är dock att SD inte har några starka kort förutom invandringsmotståndet. Man kan möjligen räkna in lag och ordning också, men SDs starkaste kort i den frågan är väl att de är beredda sätta "buset" i fängelse för att buset oftast utgörs av människor med annan etnisk bakgrund - så även i den frågan finns ett visst mått av rasism.

Jag har velat komma in på detta ämnet flera gånger men aldrig riktigt lyckats. Jag driver iväg i off topic saker istället... random videos och drar iväg i orelaterade ämnen... Ett problem jag har.

Vad jag känner att jag någon gång måste skriva om är frågan om... tjejer eller ej.

Nu har jag ju skrivit om incels och deras brist på kvinnlig närhet, och jag har lite kort skrivit att jag vet hur det känns. Vad jag INTE skrivit om är den oerhört starka ambivalens jag länge kände i frågan, en känsla så stark att den drev mig halvt till vansinne.

Jag tror det kan vara viktigt för incels eller unga män som är förtvivlade och förvirrade att höra någon tala om det. Men det är inte helt lätt att öppna sig och skriva ner.

Jag börjar med att skriva att jag länge undrade vad som krävdes för att väcka tjejers intresse. Men när jag läste böcker om det så insåg jag samtidigt att jag faktiskt inte ville vara en sådan person som "vinner" tjejer. Jag ville hellre vara mig själv.

Faktum är att jag egentligen inte tyckte särskilt mycket om tjejer, och faktum är att jag inte ens hade något större sexuellt intresse av dem. Jag ville mest känna mig uppskattad. Kanske älskad. Åtminstone inte ignorerad.

Vad jag egentligen ville kunde jag dock inte förklara, och jag kunde heller inte förstå varför jag ständigt ville ha något som jag inte ville ha ?!?!?

Jag tror dock jag kommit fram till följande:

1. Jag är och var attraherad av tjejer, men

2. Jag ville helst inte ha dem i mitt liv.

Så här i efterhand så önskar jag nog att jag kunde varit mer uppskattande och att jag inte ägnat någon som helst sexuell aspekt i de kontakter jag hade med tjejer. Jag skulle uppskattat dem för deras sällskap och vänskap, och i övrigt accepterat min ensamhet. Det är dock svårt när man känner sig så desperat självmordiskt ensam som jag ofta gjorde. När man väl träffar någon tjej som ger en minsta lilla glad blick så blir man lätt efterhängsen. Det ångrar jag. Jag borde haft mer självkontroll.

En lustig liten aspekt är att när man träffar en tjej som ger en minsta lilla uppskattade blick och man ignorerar det, så blir hon ännu mer påträngande... ända tills man ger henne uppmärksamhet tillbaka - då avbryter hon strax kontakten... Och sen slutar hon ofta svara utan att man förstår varför. Skriver man då för att förstå varför hon inte svarar längre så blir man en s.k creep, stalker, eller får "nice guy syndrome".

Ja det var inte lätt. Men utifrån mina erfarenheter så ställer jag nu upp följande regler:

1. Undvik att sexualisera tjejer. Se inget sexuellt i dem - alls.

2. Acceptera att de inte tycker om dig. Acceptera att all kontakt med dem slutar med att de ratar dig.

3. När det händer, gå hem och sörj att du är förevigt ensam.

4. Säg något vänligt, eller säg inget alls.

Seriöst: berätta om hur du känner för vad som helst. Se det som ett besök hos psykologen som ger dig möjlighet ventilera vad du känner. Eller fråga henne om hennes tankar om vad som helst. På det sättet kommer du att åtminstone ha fått något positivt ur mötet även om du sedan går hem och är ensam.

Att vara i ett förhållande är så oerhört mycket bättre än att vara ensam. Framför allt känns det så normalt. Att vara ensam känns numer som något onormalt.

Jag trodde att förhållanden handlade till stor del om sex, och jag hade inte behov av förhållande av det syftet. Men jag hade fel. Ett förhållande innebär att man har någon att krama om. Någon som tar hand om en, som ser till att man äter frukost och andra måltider. Som ger en en kopp té. Någon man kan se en film tillsammans med och som lyssnar när man uttrycker sin ilska över de inkvoterade homosarna och svarta som de ska ha överallt. Möjligen att inte alla tjejer uppskattar det förstås.

Kort sagt har jag inte längre de mörka dalar där det känns som att jag lägger mig ner och bara vill dö.

Med den erfarenheten jag nu har så skulle jag nog kunna tänka mig flytta ihop med vem som helst i framtiden, så länge hon inte plågar mig genom att konstant klaga. Jag tror t.ex att en överviktig tjej är bra relationsmaterial. Hon har inte samma behov av perfektionism. En annan fördel med en fet tjej är att man inte råkar säga en massa sexuella suggestiva kommentarer som får henne att tro att man är ett creep.

Det är klart att det vore lättare hitta en ny tjej när man redan varit i en relation, precis som att det är lättare att hitta ett jobb när man en gång haft ett jobb.

Imorgon är det en demonstration även i Malmö mot FNs flyktingavtal. Det kommer vara vid Emporia klockan 12 men jag vet inte vem som anordnar det.

Faktum är dock att jag ser det som meningslöst att gå dit och ställa mig.

För det första gör det ingen skillnad. Jag gissar att det kommer en 20-30 personer.

Detta är från Helsingborgsdemonstrationen idag:

Talet av Luai Ahmed (30:30 in) är förvisso väl värt att lyssna på.

Problemet med de flesta sådana här invandringskritiska tal är annars att de är så meningslösa. "Invandring gör Sverige sämre. Sverige har problem pga invandring. Media vill inte prata om det. " Och så håller det på. Samma sak de sagt i 30 år, nästan med samma ord också. Finns ingen poäng att gå och lyssna på det... och frysa röven av sig.

De kanske kunde fixa någon artist och sälja kaffe till självkostnadspris? Kanske låter fånigt men det skulle nog locka mig något mer.

Jag är inte ens säker på om jag är emot FNs nya migrationsavtal. Om den ökar stödet för SD är det ett bra avtal, som jag ser det. Jag vet inte men jag ser inte avtalet som ett akut problem - varken för mig eller för Sverige. Det är viktigare med en sund politik för Sverige - vilket även innebär ett ifrågasättande av de s.k mänskliga rättigheterna som talar om "allas lika värde", samt ett ifrågasättande av varför människor som bor i ett land vi klassar som osäkert, reser genom 10-15 säkra länder tills de kommer till drömlandet, för att sedan söka "asyl". Flyktingkonventionen kom till för att ge asyl till personer såsom judar i Tyskland under WW2. Det ligger även i sakens natur att flykting är något man är tillfälligt, under den tid man flyr från sitt land. Om ens motivation är att migrera så är man inte flykting utan ekonomisk migrant och då kan man inte hänvisa till internationella flyktingkonventioner.

Det är den aspekten jag vill kritisera. Jag vill även kritisera varför Sverige delar ut bidrag och medborgarskap så lättvändigt.

FNs migrationsramverk är ännu så länge ganska oviktigt. Men vill man demonstrera kan man såklart göra det.

En av de mer fascinerande aspekter jag vet är indirekta effekter.

Indirekta effekter är den typen av komplicerade och komplexa effekter som man aldrig riktigt kan förutse, och man heller aldrig kan säga med säkerhet om de är "bra" eller "dåliga". Orden bra och dåliga sätter jag i citattecken eftersom det är folkliga ord som egentligen inte kan användas vetenskapligt.

Det som också är intressant är att politiker gärna vill sprida sin egen bild av vilka indirekta effekter som är viktiga, och helt diskreditera andra sidans indirekta effekter.

Sossarna talar t.ex ständigt om vikten av låga inkomstskillnader för det är bra för samhällen. Det minskar t.ex brottsligheten och därmed konflikter.

Att minska klassamhället gör att de med låga inkomster lättare kan utbilda sig och så att säga förverkliga sin potential. Det ultimata vore väl om alla kunde jobba med det de är bäst lämpade för.

Å andra sidan finns det indirekta negativa konsekvenser också av att ha små klyftor. Framför allt fungerar det dåligt om vissa människor är betydligt lägre kompetenta än andra. Den svenska minimilönen, förhandlad fram i kollektivavtal, ligger på cirka 60-70% av medianlönen (dvs vad en "genomsnittlig person" tjänar). Men om en person som kommer hit utan att kunna läsa och skriva ska tjäna 70% av vad en "genomsnittlig" svensk tjänar, vad ska då en lågutbildad inrikes född tjäna?

Och om man kan tjäna 60% av medianlönen utan att ha NÅGON som helst kunskap, inte ens skrivkunnighet, och inte ens kan språket, varför ska lågkompetenta personer då utbilda sig? Alltså det ekonomiska systemet blir helt snedvridet.

I USA brukar högern alltid trycka på just en viss indirekt aspekt av fördelningspolitik: folk blir mindre motiverade att jobba. De brukar peka på hur socialistiska länders ekonomier kollapsar eftersom människor saknar motivation och för att det inte finns någon inneboende mekanism i systemet som effektiviserar det.

Samma sak hände i Sverige på 1970-80-talet, när socialdemokraterna under Olof Palme tyckte att Sverige borde bli mer socialistiskt. Jobben inom industrin började minska pga konkurrens från Asien, och sossarna tyckte då att folk kunde jobba inom staten istället.

Det kan ju tyckas logiskt och bra. Det tyckte jag också när jag var tonåring: varför inte ge de arbetslösa något slags annat jobb? På Sverige hade vi på den tiden i princip ingen arbetslöshet.

Problemet, vilket visade sig även i Sverige, är att systemet blev allt trögare. Om "alla" kan få jobb inom staten och ingen blir sparkad oavsett hur dåliga de är, så skapas en ineffektiv ekonomi.

Socialdemokraterna var tvungna att acceptera detta och "sanera statens ekonomi", som de sa i början på 1990-talet. Det är därför arbetslösheten sedan dess legat på en betydligt högre nivå än före krisen och det är orsaken till att partiet var tvungna att göra en högergir som de ännu inte kunnat vända från.

Om man kan tjäna, säg, 15k i månaden på staten ger en försörjning, och 20k på den typen av lågkvalifierad jobb man i bästa fall kan få - varför anstränga sig?

En annan indirekt effekt som har blivit som en självklarhet i etablissemanget är att ökad invandring är bra för att det "ökar kreativiteten" och "vitaliserar ekonomin". Det är visserligen sant att det är en indirekt effekt av invandring, men en annan effekt är att konflikter i samhället ökar och att kriminalitet ökar. Detta är välkänt genom hela mänsklighetens historia - bara att våra politiker inte velat tala om det.

Det intressanta är dock enligt min mening att kriminaliteten verkar huvudsakligen öka genom indirekta effekter. Om man endast ser till invadrare så är de inte nödvändigtvis mer kriminella än ursprungsbefolkningen, men områden med hög invandring tenderar att få högre kriminalitet.

Ett exempel är drogförsäljning. Många "blattar" försörjer sig på att sälja droger. Säljs det mer droger så används det mer droger. Används det mer droger så dör fler i droger och 2015 kunde vi läsa att Narkotikadödligheten i Sverige är näst högst i EU. Andra indirekta effekter av droganvändning är att brottsligheten ökar för att de drogberoende behöver få tag på pengar.

Det finns många som använder droger som tycker att de inte har problem med det och därför är droger inget samhällsproblem. Men återigen så finns det en indirekt effekt: ju fler som använder droger, desto fler kommer att få drogproblem.

Ett exempel är San Fransisco, USAs kanske mest drogliberala stad - och mest liberal/vänster inom andra områden också. San Franisco är även staden med flest hemlösa och tillhör de städer med värst missbruksproblem. Jag läste i veckan att Spotify ska sälja sin lokal i San Fransisco i förtid eftersom de svenska anställda inte kan stå ut med de hemlösa som dräller omkring runt byggnaden.

Det är en av de indirekta effekterna av vänsterpolitik. Det är därför som konservativ högerpolitik betonar pliktetik: att "göra det man ska" istället för att följa sina känslor. Följer man sina känslor är det kanske mer sannolikt att droganvändning ligger nära till hands.

Samma sak med sexualmoral. Idag hånas begreppet sexualmoral, men om man saknar sexualmoral är det ju mer sannolikt att man blir gravid i ung ålder. En tidig sexdebut är förknippat med andra socioekonomiska problem. Ändå så uppmuntrar våra glada vänsterfjantar befolkning att ha så mycket sex som möjligt - som om sex är en  självklarhet. Att ha sex är ju inte svårt och att uppmuntra unga människor till att ha sex är som att uppmuntra dem till att sitta och titta på TV och äta glass - dock med sidoeffekten att man kan få bebisar och könsjukdomar.

Det är ju likadant med alkohol.

Vi kan ta samma resonemang där om indirekta effekter. Om alkohol är dåligt, vore det inte bättre att förbjuda alkohol? Då har det visat sig att en indirekt effekt av att förbjuda alkohol är att den olagliga alkoholen ökar, samt att de kriminellas makt ökar. Därför är alkohol lagligt, men i Sverige har vi valt att begränsa alkoholinköp genom Systembolaget. Systembolaget tillhandahåller alkohol på en nivå som är "lagom": det är varken för mycket eller för lite. (justeringar kan förstås alltid göras)

Vi svenskar är stolta över att se oss som lagom. Men i invandringsfrågan är vi istället extrema. Det gör att andra länder ser på oss som ett varnande exempel på hur man inte ska göra. Hade Sverige 1980 kunnat se Sverige 2018 så tror jag att Sverige 1980 hade valt en mer "lagom" linje i invandringsfrågan också. Länder som Polen och Tjeckien, som är ungefär i den homogenitet vi var kring 1980, och den levnadsstandard vi hade 1990, kommer därför INTE att öppna sina gränser på det sättet vi i Sverige såg som nödvändigt. 

På den tiden så såg vi i Sverige vad USAs samhällsmodell ledde till och vad Sovjets samhällsmodell ledde till. Det gjorde att vi stolt utvecklade det vi kallade för den tredje vägen, eller mellanvägen. 

Själva begreppet "funktionssocialism" myntades av Gunnar Adler-Karlsson 1965 under en föreläsning för latinamerikanska studenter på temat ”Den svenska ekonomin som en medelväg”. Begreppet kom därefter att utredas vidare i boken Funktionssocialism: ett alternativ till kommunism och kapitalism (1967). I denna bok beskrev Adler-Karlsson hur funktionssocialismen var tänkt att fungera i praktiken:

Låt oss i stället beröva våra nuvarande kapitalister en efter en av deras äganderättsfunktioner, så att de om några decennier står kvar formellt som kungar, men reellt som mer eller mindre maktlösa symboler för en förgången tid.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Funktionssocialism

Vad gäller massinvandring har vi istället valt att sluta lära av andra. Vi är arroganta och övertygade om att Frankrikes problem med massinvandring (i form av banlieue), och USAs stora inkomstklyftor (där de fattiga istället dominerar innerstäderna medan de med pengar flyttar ut) inte kommer att hända i Sverige eftersom vi är "toleranta". Man häpnar egentligen när man läser hur vi ger asyl till alla som känner sig lite förtryckta i sina hemländer. Det är allt som oftast människor som blir förtryckta för att de har revolutionära idéer.

En annan intressant fråga om indirekt effekt är det där med yttrandefrihet. I många länder begränsas kritik mot regimen eftersom man resonerar som så att om folk får kritisera regimen så riskerar det leda till revolution. I Sverige är vi stolta över att tillåta kritik mot regimen, samtidigt som vi tillåter en slags ventil genom fria val. Å andra sidan har vi inte en sådan total demokrati att vi medborgare kan gå och rösta om enskilda frågor.

Däremot har vi beslutat att man inte får lov att kritisera enskilda grupper eller ens uttrycka något negativt om dem. Vi får t.ex inte lov att säga att muslimer är våldsamma eller att islam är våldsamt, för om vi gör det riskerar det "öka intolerans i samhället" eller något i den stilen. Våra experter uttalar sig gärna om hur viktigt det är att inte tillåta sådana stötande åsikter och det är ju lätt att argumentera för att förbjuda "hat och hets". De verkar inte inse att samma yttrandefrihetsprinciper gäller för grupper som för politiker.

En indirekt effekt av att inte tillåta kritik mot enskilda grupper är att problem som kommer ur dessa grupper inte kan diskuteras öppet, och därmed inte motarbetas. Det är t.ex välkänt att romer begår de flesta åldringsrånen, men ändå är det ingen som vill ta i frågan.

Man kan även ganska snabbt dra slutsatsen att en ökning av muslimer i ett land leder till en ökning av islamska terrordåd. Men denna indirekta effekt får inte diskuteras, utan då slängs det fram argument som "inte alla muslimer", och så vidare. 

Ekonomisk politik är alltså ingen exakt vetenskap. Det finns ingen som vet med säkerhet hur höga skatter man ska ha eller i vilken utsträckning man bör kvotera in vissa grupper. Vänstern har gjort ett antagande om att den indirekta effekten av att kvotera in vissa utsatta grupper gör att konflikter minskar i samhället, men vad vänstern inte vill inse att är grupper är olika. Att kvotera in lågkompetenta grupper leder till negativa effekter i samhället, och istället för att minska konflikterna kanske det ökar konflikterna.

Här en bild jag laddade upp i ett tidigare inlägg:

Trots att PK-samhället alltså kommit att dominera under 2010-talet så är rasrelationerna nu de sämsta sedan Los Angeles kravallerna 1992. Som en tråd på Flashback som nyligen startades som hette Folk som inte kan se nyare filmer som handlar om att filmerna verkar ha blivit sämre under 2010-talet. Flera nämner som orsak att modernare filmer har för många inkvoterade svarta.

Jag måste säga att jag själv inte kan stå ut med den uppenbara inkvoteringen av minoriteter. Att ständigt se dem i reklamfilmer (och det är ju alltid samma etniska grupper! ni vet vilka) gör mig faktiskt MER rasistisk. Det är bland annat därför jag har den avataren jag för närvarande har på Flashback: "negerbarnet", som någon kallade det.

Jag satte mig för några veckor sedan och skulle se en film med tjejen som jag läste fått bra betyg. Get Out hette den. Men det visade sig snabbt att det handlade om en svart man (en mycket svart man) och hans mycket vita tjej som hälsade på hos hennes föräldrar där det väntade en "skrämmande upptäckt". Vad denna upptäckt bestod av vet jag inte för jag vägrade kollade på filmen efter att jag läste att det hade något att göra med slaveri.

Vad är grejen liksom? Ja, slaveri hände, och ja det var trist. Men hur länge ska ni mjölka denna händelse? Det är som med judarna och förintelsen. Så snart något negativt sägs om judar så kommer de dragandes med förintelsen.

Samma sak kan vi se vad gäller könsrollerna. Trots att vi nu haft 20 år av riktat jämställdhetsarbete överallt i samhället så verkar kvinnor mer sura än någonsin över "orättvisorna".

Den här grafen är från en forskningsrapport som heter The Paradox of Declining Female Happiness och visar hur många män och kvinnor som anser sig själva "mycket lyckliga" i USA mellan 1972 och 2006. Som synes låg andelen mycket lyckliga kvinnor i början kring 40% men har nu sjunkit till 35%, medan männen ligger kvar kring 35%.

Ändå talas det ständigt om lycka som ett slags ultimat bevis på det västerländska samhällets överlägsenhet. Varför har i så fall inte all kvinnlig frigörelse resulterat i högre lycka för kvinnor? Feminister (t.ex. SVT) vill förstås helst inte ta i frågan, för det skulle ifrågasätta hela deras ideologi.

Kanske är det så att man inte blir lycklig av "frigörelse", utan att en kvinna är lyckligare när hon är i ett stabilt förhållande? Frågan om könsroller är åtminstone mer komplicerad än vad feminister vill ge intryck av.

Här en annan beskrivning som jämför vad som gör en kvinna respektive man lyckliga:

In its Office Pulse survey, Captivate Network, a mediasolutions company, says its uncovered "profiles of the happiest and unhappiest workers." And here it is:

• Male
• 39 years old
• Married
• Household income between $150,000 and $200,000
• In a senior management position
• 1 young child at home
• A wife who works part-time

And the unhappiest profile?:

• Female
• 42 years old
• Unmarried (and no children)
• Household income under $100,000
• In a professional position (doctor, lawyer, etc.)

https://www.psychologytoday.com/us/blog/high-octane-women/201109/meet-the-least-happy-people-in-america

Den lyckligaste profilen är en man som tjänar mycket pengar och är i ett stabilt förhållande där hans fru tar hand om hemmet. Alltså den traditionella, stereotypa könsrollen.

Den minst lyckliga profilen är... en framgångsrik affärskvinna. En som har försakat familj för att göra karriär.

Kanske inte konstigt att feminister är så bittra.

Jag nämnde nyligen Nice Guys när jag skrev om SImon Öhlund.

Händelsevis satt jag dagen efter och kollade på tråden Nice Guys på reddit tillsammans med min tjej. Det var faktiskt hon som kollade tråden och jag satte mig bredvid.

Nie Guys har olika möster de följer. En av dem är att nice guys är nice tills tjejen inte visar intresse. Då blir killen en... mycket otrevlig person.

Jag har ändå sympati för nice guys (eller losers som de också kan kallas). Kanske för att jag vet hur det känns att bli konstant ignorerad och ratad utan att förstå varför.

Av princip så ställer jag mig på Nice Guys sida. Till min tjejs irritation.

Felet som jag ser det är att ingen har talat om för de här unga killarna och männen vad som krävs för att vara en man. De har lärt sig av statsfeminismen att man som kille ska vara trevlig - samtidigt som de med egna ögon kan se att de mer utåtagerande och bufffliga killarna alltid har flickvän medan de själva, som är "trevliga", är ensamma.

Jag minns ett citat från en filmkaraktär jag såg i någon promotiongrej på TV: "Tjejer sägs gilla killar som är hårda på utsidan och mjuka på insidan. Problemet med X [karaktärens namn] är att han är tvärtom: mjuk på utsidan och hård på insidan."

Som jag skrev i mitt förra inlägg om nice guys så är tjejer biologiskt dragna till två olika typer av killar:

1. Maskulina och starka.

2. Försörjande.

Det finns säkert en feministisk analys av detta som utgår från att kvinnor vill ha detta i en man för att patriarkatet har fått kvinnan att tro att hon vill ha detta, eller något i den stilen. Feminismen krånglar till allt. Det är som en religion.

Alternativt så kan man utgå från evolutionsbiologi, som rätt snabbt förklarar varför kvinnor vill ha denna typ av män.

Nåväl, evolutionsbiologin är dålig på att förklara känslor. Vad gäller det känslomässiga så vill kvinnor ha en man som kan vara deras styrka. Kvinnor vill inte ha en man som känns som ett barn. En kvinna vill ha en man som står upp för sig själv och inte är efterhängsen.

Tyvärr är dagens samhälle sådant att det gör män efterhängsna eftersom det inte bygger karaktär. Att bygga karaktär var ett vanligt uttryck på 1980-talet och kanske en bit in på 1990-talet men nu hör man det inte mer. Allt ska handla om att vara tolerant. När jag googlar på "bygga karaktär" får jag mest upp träffar på olika rollspel där man bygger upp sin karaktär i spelet. Jag fick dock en träff på Blondinbellas blogg:

Jag minns hur Odd och jag hade olika åsikter om det där med att sluta. Odd som har tränat simning på elitnivå i unga ålder pratade om hur det bygger karaktär när man måste slutföra något man påbörjat.

https://www.isabellalowengrip.se/2018/09/03/bygga-karaktar/

Jordan Peterson skriver mycket om det där med att bygga karaktär.

Förr i tiden gjorde männen åtminstone värnplikt. Alla hatade det, men de byggde upp karaktär. De tvingade sig genom det och blev starkare i psyket. Värnplikt, åtminstone som den var förr, handlade just om att man blir plågad. Man utsätter sig för något. Man får höra nedsättande ord. Man blir t.o.m kränkt. Men man överlever ändå.

Idag är alla uppväxta med det kvinnliga perspektivet att om man får höra något negativt så är man liksom knäckt för livet. Sedan blir detta en nedåtgående spiral där alla är rädda för att kränka någon och enbart det faktum att en person blev ledsen av något, eller tyckte något kändes obehagligt eller negativt, ses som ett skäl att det var fel.

Inte konstigt att männen är sådana oduglingar. Ingen har talat om för dem att livet faktiskt är lite jobbigt och att man inte kan springa och gråta ut stup i kvarten. Vi har dock ett samhälle byggt på kvinnliga och homosexuella fantasier där man gör just detta, och "manlighet" är ett fult ord. Uttrycket "ta det som en man" sa man förr. Gör man det fortfarande eller är det ett exempel på förtryckande maskulinitet? (toxic masculinity)

I dagens samhälle ska mannen istället visa sina känslor. Fast det går ju inte så bra heller, för när han blir ratad och visar sina känslor så blir han bara mer förtvivlad.

I mitt bakhuvud känner jag, om inte annat, en skadeglädje. Feministerna håller på att bygga upp sitt utopiska samhälle här i Sverige. Men deras feminism kan inte hantera en person som Simon Öhlund.  I deras matriarkat finns inte plats för Simon Öhlund.

Vad vill de att Simon ska göra? Komma i kontakt med sina känslor? Det är ju precis det han gör, och hans känslor säger honom att han är en värdelös loser som aldrig kommer att bli älskad. Vilket stämmer. Feminismen säger att man inte ska ta någon skit. Vilket är det Simon nu valt att inte göra mer.

"Ta ingen skit" sa Grynet på barnprogram.

Simon Öhlund är en person som inte tar någon skit. Se här:

Hahahaha !!   Go get them Simon. Ta ingen skit.

Jag vill lägga till att Simon aldrig våldtagit någon. Det är det som får mig att skratta. Simon är en frustrerad ung man med självmordstankar, men han är inte farlig. Hade han varligt farlig hade jag såklart inte sagt något positivt om hans beteende.

Hur som helst vill jag ge lite råd till Nice Guys.

1. Bygg karaktär. Ägna era liv åt något ni kan känna er stolta över. Skaffa välbetalt jobb inom t.ex bygg, målare elektriker eller annat hantverk. Då blir ni en s.k försörjare.

2. Sänk er inte till att kräla för tjejernas uppmärksamhet. Det som kan tyckas lite märkligt är att tjejer blir oundvikligt dragna till killar som är totalt självsäkra och som liksom inte bryr sig som tjejen dissar dem eller inte. Då känner tjejen nämligen att det är upp till henne vad som ska ske. Om hon slutar snacka med killen så slutar han snacka med henne eftersom han inte bryr sig.

En kille som suttit och spelat TV-spel i hela sin uppväxt har inget att ge en tjej. En tjej behöver inte en kompis eller en lillebror att ta hand om. Hon behöver en man som kan ge henne trygghet och uppskattning.

Visst är det svårt att bygga karaktär men man har inte så mycket annat val, skulle jag säga.

Idag så släpptes en nyhet om att en SD ledamot vid namn Jonas Millard "skrivit näthat".

Ptja, tar man vad någon skriver på Flashback på allvar, så visst.

Men när jag sökte på Jonas Millard hittade jag även en lista där någon gått genom alla SD-ledamöter han känner till och betygssätter dem:

Jimmie Åkesson -bäst
2. Julia Kronlid - lite könslös på nåt sätt, säkert duktig
3. Carina Herrstedt - skinn på näsan, insatt i sitt ämne
4. Richard Jomshof - proffs
5. Paula Bieler - svår att samarbeta med, ska peta i alla andras ämnen
6. Per Ramhorn - omtyckt, bränner av många nya idéer
7. Oscar Sjöstedt - starkt kort, intelligent
8. Mattias Karlsson - oerhört intelligent, lite impulsiv ibland, empatisk
9. Mattias Bäckström Johansson - duktig
10. Angelika Bengtsson - skränig
11. Aron Emilsson - duktig
12. Henrik Vinge - tyvärr lite naiv och förälskad i Wallmarksmaffian
13. Linda Lindberg - mycket duktig och kompetent, kommer gå långt
14. Björn Söder - duktigare finns inte, skarp, intelligent.
15. Josef Fransson - duktig
16. Dennis Dioukarev -
17. Martin Kinnunen - kuf
18. Adam Marttinen -oerhört duktig och produktiv
19. Sven-Olof Sällström -
20. Markus Wiechel -duktig
21. Angelika Lundberg.
22. Stefan Jakobsson - proffsig men lite för stort ego
23. Mikael Eskilandersson -
24. Roger Hedlund -
25. Magnus Persson -
26. Christina Österberg - duktig
27. Robert Stenkvist - Mycket duktig
28. Jonas Millard - duktig
29. Tobias Andersson - proffs fast han är så ung
30. Ebba Hermansson
31. Jimmy Ståhl - får oförtjänt med skit, mycket seriös och duktig, representerar arbetarna
32. Jonas Andersson
33. Runar Filper - skummis
34. Yasmin Eriksson. - proffs, varit en klippa för Åkesson
35. Patrick Reslow - ett mycket bra förvärv från Moderaterna
36. Mats Nordberg -
37. David Lång - ett spöke, syns inte, finns, inte, hörs inte. En majorettdoka?
38. Johnny Skalin - inte så omtyckt
39. Mattheus Enholm -
40. Eric Palmqvist -
41. Linnea Bjuhr -duktig
42. Jonas Andersson.
43. Caroline Nordengrip - ett proffs, kommer gå långt. Snygg också.
44. Lars Andersson -
45. Tomas Morell - kommer platsa fint i Trafikutskottet
46. Anne Oskarsson-
47. Staffan Eklöf -
48. Ann-Christine From Utterstedt -
49. Cassandra Sundin- Duktig
50. Clara Aranda -
51. Roger Richtoff.
52. Michael Rubbestad -duktig
53. Patrik Jönsson - lite dålig kvinnosyn ryktas det om men duktig
54. Jörgen Grubb -
55. Bo Broman -
56. Charlotte Quensel - Vinges högra hand
57. Alexander Christiansson -
58. Sara Seppälä -
59. Katja Nyberg - blir spännande att se vad hon frambringar.
60. Eric Westroth -

De som åkte ut:
Jeff Ahl - valde själv att hoppa av?
Jenny Åfeldt - jobbat hårt men tycker inte om att stå i talarstolen. Ha haft sjå att täcka upp för sin politiske sekreterare som inte kan svenska så bra.
Linus Bylund - han fick ta skiten från Hanna Wig fast hon legat med bra många fler på SD. Får ny tjänst på SD:s kansli
Mikael Jansson -vad många inte vet om är att han har ordentliga alkoholproblem, så förståeligt att han fick gå
Tony Wiklander - fyllegubbe
Jonas Åkerlund - finns mycket på honom som partiet länge tystat ned
Kenth Ekeroth - smart men inte smart. Gjort bort sig alldeles för mycket så det bästa var att dumpa honom. De andra ledmöterna tycker inte om honom.
Per Klarberg - sägs dricka för mycket. Partiet anser att Thomas Morell passar bättre i Trafikutskottet.
Anna Hagwall - utesluten
Margaret Larsson - politisk vilde
Hanna Wig - gjorde bort sig fullständigt, politisk vilde, sägs ha legat med Linus Bylund, Tommy Deogan, Per Klarberg, mfl
Crister Spetz -
Sara Lena Bjälkö -
Pavel Gamov - psykisk sjukdom, vilde, grandios narcissist
Johan Nissanen - olämplig att ha kvar
Olle Feltén -
Fredrik Erikson - inte så populär bland de andra ledamöterna
Nina Kain - aldrig på plats
Magnus Persson-

Jag har säkert glömt någon.

För övrigt blev politiska sakkunnige Helen Oieja utkastad från SD-kansliet och sprider massa dynga som inte stämmer.

Tommy Deogan avstängd dels för ofredande och dels för narkotikabrott. Partiet har velat få bort honom länge då han inte passar in i gruppen, inte sköter sitt jobb och har alkoholproblem. Madeleine Eriksson och Tommy Deogan bråkade jämt, så pass att Madeleine grät och ville inte komma tillbaka till sitt jobb och söker nu nytt. Ingen av dem har varit på arbetsplatsen på flera veckor. Mobbing förekommer i gruppen och någon Kristoffer, Emil och Ludvig står för detta enligt rykten. Madeleine har också varit duktig på att frysa ut folk och pratar mycket skit.

Per Sefastsson hade en grupp bland de anställda där han styrde och ställde men nu är alla förvirrade när han slutade helt plötsligt. Hans flickvän Jenny Ribskog hoppades får komma med på listan och det var en av anledningarna till att Per sa upp sig, för att ge Jenny en chans. Sa han upp sig i onödan nu när Jenny inte fanns på listan? En annan besviken är förmodligen fru Wallmark som gärna hade vela komma in på riksdagslistan. Wallmarkarna är läskiga och Peter Wallmark har gjort allt för at stoppa Katja att komma med på listan. Han hade hellre sett sin fru.

Den här Fågelkrok eller vad han heter önskade också komma in på listan men det är alldeles för bråkigt i Göteborg.

https://www.flashback.org/p63372521#p63372521

Som vanligt kan man ju välja om man vill tro anonymt skvaller eller inte. Vad någon skulle tjäna på att hitta på allt sammans kan man dock fråga sig.

Flashbackdiskussionen har blivit blockerad från Googles sökresultat, som man ser längst ner på sidan. Därför dyker den inte upp om man googlar på någon av namnen.

Jag hittade även detta inlägg när jag sökte på Millar:

Sen är ju partikulturen just partiets och inte gamla SDU. Gamla SDU hade en avvart, Hahne. Ledningen har sånna svin som Jonas Millard som verkar kontakta flertalet 14 åringar på snapchat. Han sa till en av dom att hans syrra addade henne. Shår babylår! Joakim Wallerstein och Sven Olof Sällström åker på horresor till Ukraina. Mattias Karlsson ligger runt och svinar, tom varit otrogen mot hans fästmö och även hans tidigare äkta maka.
Partikulturen är problemet.

https://www.flashback.org/p62597886#p62597886

Jag har skrivit ett tidigare inlägg med skvaller om SD-ledamöternas kvinnohistorier. Jag tror det hette "skvaller om SD" om man vill söka i bloggen. Eller sök på "luttrad.svensk".

---

I övrigt har jag ägnat en del tid senaste dagarna åt att diskutera i AFS tråden på Flashback. JanOve Bengtsson som har en egen blogg har även diskuterat där. I tråden diskuteras bland annat vilken riktning AFS bör gå åt, hur man definierar svensk etnicitet, nationalism, och mycket annat.

Min förhoppning är att något av det letar sig fram till AFS-ledningen. Även om jag villigt medger att mycket av det jag skriver troligen är felaktigt.

Varför stöttar jag AFS? Därför att AFS är enda parti som tillåter yttrandefrihet och som säger att det faktiskt är skillnad mellan människor. Huruvida AFS lyckas öka sitt stöd vet jag inte men det känns bättre att stötta något man faktiskt tror på. SD skulle sparka ut mig för mina uttalande. Som en SD-kille (tror han jobbade för SD) sa som var på ett av mina inlägg: "I ditt inlägg skriver du tre saker som hade fått dig avstängd från SD". Även om man läser Toralfs blogg här på Bloggplatsen så påpekade han för någon vecka sedan att Hanif Bali hade också blivit utesluten om han varit medlem i SD.

Vad jag personligen "brinner" för är ärlighet, och en förändrad syn på det där med mänskliga rättigheter. SD säger, åtminstone utåt, att alla kan komma till Sverige och bli svenska. Jag anser inte det.

Jag vill också att vi måste börja tala i sanningar om alla som kommer hit och inte är berättigade till asyl. Vi måste tillåta en öppen debatt om allt sådant. Vi måste tala om varför vänsterslöddret talar om integration samtidigt som de själva flyttar till vita områden.

Alltså: ärlighet, som en kritik mot mänskliga-rättigheter-normen. Det kan inte vara så att alla syrier och afghaner i världen, och alla andra som bor i länder där det är krig, konflikter eller förtryck av odefinierat slag, ska ha "rätt" att komma till Sverige och få en livstidsförsörjning. Det är inte det flyktingkonventionen var tänkt för. Och OM den är det, så måste vi ifrågasätta validiteten i det avtalet.

Väljer svensken sedan ändå att rösta för en politik där vi tar hit miljoner analfabeter så får det vara så. Men vi måste åtminstone först diskutera frågan.

Vi måste även våga erkänna att det är skillnad på invandring och invandring. Människor har liksom olika värde. Medborgare i andra länder ska främst tas om hand av sina egna länder och i andra hand av sina grannländer. Man ska inte ha "rätten" att åka genom 16 länder tills man kommer till Sverige, låtsas att man är tio år yngre, och då får ett familjehem och rätten att studera på komvux. Det är en helt absurd förvrängning av flyktingkonventionen. Och vad värre är: frågan får inte debatteras, och den som kritiserar frågan för hårt (som Lennart Matikainen) kallas för rasist och får sin karriär förstörd. Bara för att han efterfrågar ärlighet i debatten.

Därför stöttar jag AFS.

Hade jag varit ung på 1970-talet hade jag nog stöttat kommunisterna, liksom min far gjorde. Jag har för mig han var med i Förbundet Kommunist.

Det var en intressant tid och socialismen hade inte prövats än. Det verkade möjligt på den tiden med jämlikhet, och man hade ännu inte förstått att socialistiska länder har en tendens att kollapsa. Man såg på socialistiska länder som föredömen: länder som gick från förtryck till ett slags broderskap. Som Kuba inledningsvis. Revolutionärerna tog de rikas pengar för att bygga skolor och sjukhus.

Nu har historian visat att "folket tar makten" bara är en chimär i socialistiska stater. Historian har även visat att de kollapsar ekonomiskt eftersom folk saknar incitament att arbeta om de inte måste. Och slutligen kan vi konstatera att folkmakt inte alltid skapar ett perfekt samhälle, vilket visade sig efter den arabiska våren.

Så nu står vi inför nya tider och nya utmaningar. Kommunismens broderskapsideal har fallerat och då får man leta efter något annat. För att lyckas med det måste vi först tillåta en fri och öppen debatt, utan att vänstertokarna håller för öronen och skriker "allas lika värde!!!".

Kommer vi lyckas vända debatten? Å ena sidan har vi argumenten på vår sida, men å andra sidan äger vänstern hela debattenplanen - och än viktigare är att det är de som bestämmer vad som lärs ut i skolorna.

AFS världsbild är lika revolutionerande som kommunisternas på 1970-talet. Det tar lång tid - ett par år i alla fall - att avprogrammera sig från den vänsterliberala smörja man vuxit upp med. Det finns även så många områden som vi till höger inte haft möjlighet att sätta oss in i eftersom området inte har kunnat diskuteras på flera årtionden.

Ett exempel är fördelen av nationalism.  Vi har fått lära oss att nationalism är dålig eftersom den skapar hat mellan nationer. Men en annan teori är att nationalism skapar en känsla av kärlek och lojalitet till sin nation som i sin tur leder till att man respekterar andras nationer. Typ som om man har byggt sig en fin villa med trädgård, och gärna vill att grannens trädgård också blir fin.

Om man tänker sig motsatsen, så skulle det vara ett samhälle där inget ägs av någon och man kan sova i sin egen bostad lika väl som man sover hos grannen. Varför skulle då någon anstränga sig för att göra fint, om allt kan tas av den som känner sig fattig? Det är som om vi hade haft skatter på 95%. Då hade ju ingen velat arbeta mer än absolut nödvändigt.

Det finns många intressanta alternativa perspektiv på i princip allt vi lärt oss se som sanningar. Jag tror också att ju mer sanning det ligger i en ideologi, desto hårdare måste den bekämpas av etablissemanget. Etablissemanget kämpar t.ex inte för att bevisa att jorden är rund, eftersom detta är en självklar sanning.

En intressant aspekt är frågan om vem som egentligen bestämmer i en demokrati. Jag skummade genom artikeln om den gamle konservative tänkaren Carl Schmitt, en av tänkarna som rättfärdigade Tredje Riket. Som det står där så är en av frågorna som han skrev om fortfarande aktuell, nämligen frågan om inte all demokrati är en form av diktatur.

Jag vet inte om jag håller med... men däremot tycker jag det är värt påpeka att när den moderna demokratin skapades i USA var dess syfte inte folkstyre, utan att säkerställa att landet inte skulle bli en tyranni. Därför är deras demokrati väldigt begränsad och innehåller många stoppklossar och maktfördelningar.

I Sverige har vi istället fått lära oss att demokrati handlar om att "folket bestämmer". Men så är det ju inte. Redan Tage Erlander skrev att den svenska demokratin är betydligt långsamma än den i USA vilket gör att politiker i Sverige kan ta opopulära beslut som de sedan hoppas ska rättfärdiga sig själva. Och det stämmer ju. Massinvandring har t.ex aldrig haft stöd i opinionen, men vi fick lita på politikerna och på att det skulle bli bra på sikt.

Det finns många områden där man skulle behöva göra en genomsyn för att reda ut vilka idéer som är vänsterdravel och vilka som är sunda. Eller åtminstone utreda var idéerna kommer från och vad de vilar på.

Man skulle behöva läsa genom alla de här gamla tänkarna, från 1850-talet och framåt. Både svenska, tyskar, amerikaner, britter och andra. Det finns betydligt djupare ideologier än "allas lika värde". Hade jag varit yngre och haft tid hade jag kanske gjort det.

Att försöka få något publicerat som "högerextrem" är förvisso hopplöst just nu, men om vi som har lite pengar att avvara fortsätter att stötta alternativmedia så kan alternativmedia öka i popularitet och har man bara pengar så kan man efterhand nå ut till fler.