Alla inlägg den 3 januari 2019

Av allasolikavarde - Torsdag 3 jan 22:34

Jag läser lite mer i Zetterbergs lilla bok Sociologins följeslagare, som jag nyligen nämnde.

Jag ser nu att boken gavs ut av förlaget Ratio, som är en del av Timbro och i sin tur ägs av näringslivet. Alltså ett bevis för att boken är det där hemska... högerspöket.


Min far var ju en del av vänstern under 1970- och 1980-talet. Vad han gjorde och trodde på vet jag inte, och jag är osäker på om han själv vet det. Men sådan är marxismen att den skapade ett flertal förenklade termer som den sedan trummar in i läsaren.


Att termerna är godtyckliga gör att de inte blir vetenskapliga, och det förvånar mig alltid lite när intelligenta människor försvarar dem - möjligen med livet som insats.


Hur kan en intelligent person som är 30 år tro att världen bara består av utsugare och förtryckta? Jag förstår att det kan kännas behagligt att bygga upp ett sådant förenklat perspektiv på världen... men seriöst..?


Med det sagt så hade vänstern rätt i vissa frågor. Inte främst av ideologiska skäl, utan av psykologiska. Det är olämpligt att ha en arbetarklass som behandlas som skräp, medan medel- och överklassen blir allt rikare.


Det är även olämpligt att högern ser själviskhet och girighet som ett mål i sig. Jag kan faktiskt må lite dåligt när jag är med människor som inte tänker på annat än pengar. Jag ser det dock som en moralisk fråga, även om strukturella orsaker också spelar in.


Jag avskyr alltför dogmatiskt och stelbent tänkande. Högern var längre alltför envis i att "skatter är dåliga, punkt". Vänstern var kanske mer flexibel. Socialdemokraterna var ju faktiskt inte en del av vänsterrörelsen på 1970-talet, utan sågs som ett konservativt parti som inte tog de svagas sida.


"Är man stor ska man vara snäll", sa reklamfilmen för alvedon. Jag tror på det. Har man pengar bör man dela med sig. I USA har de konservativa (som ofta är kristna) länge gjort just detta, och därför vill de inte behöva ge en massa skatt till staten. Den aspekten nämns ofta inte i den svenska debatten.


Jag tänkte citera en fotnot som Zetterberg la in i kapitlet om Weber:

På denna punkt skulle man kunna önska att Webers argumentation trängde genom i den svenska debatten, som aldrig lärt sig annat än att kapitalism är inkarnationen av all själviskhet och allt habegär. En smula eftertanke i betraktandet av samtida svenskar måste ju avslöja det absurda i tanken att generaldirektörer än snällare än verkställande direktörer, att statsministern är en mer moraliskt högtstående person än koncernchefen, att daghemsflickan på det kommunala daghemmet är mindre självisk än småföretagaren, att läkare älskar människor mer än bankdirektörer, för att ta några fördomar ur mängden. En viss diskussion börjar dock komma, se t.ex Hesslow 1991 [Hesslow, Germund, 1991, Den giriga kapitalismen: om liberalism och själviskhet, Timbro 1991]


Både nyliberala ideologer (förlästa på Ayn Rand) och socialistiska valtalare borde ta åt sig av Max Webers åthutning:

"Strävan efter vinst, i pengar, har inget alls att göra med kapitalism. Denna strävan har funnits och finns hos kypare, läkare, kuskar, konstnärer [osv] under alla tidevarv i alla jordens länder, där möjligheten därtill på något sätt har funnits. Det hör till kulturhistoriens ABC att man avstår från en naiv begreppsbestämning. Ett förvärvsbegär är inte liktydigt med kapitalism eller dess "anda". Kapitalism kan rent av innebära att man betvingar eller begränsar det irrationella habegäret. Men förvisso är kapitalism identisk med strävan efter vinst; efter ständigt förnyad vinst; efter räntabilitet. Ty annars skulle det vara dömt till undergång."


Vad han säger här är att man är inte girig för att man är kapitalist. Vem som helst kan ha ett irrationellt pengabegär. Det lite lustiga är att man kanske kan fundera över att det på den tiden när boken skrevs (1993) ansågs nödvändigt att ta utgångspunkt från att det är dåligt med ett pengabegär. Idag hade nog ingen brytt sig om att relatera till girighetsaspekten om de skrivit en bok om ekonomi.

 

Med det sagt håller jag faktiskt med om att ett ständigt begär efter något, vad det än må vara, är irrationellt och gör en person olycklig. Det har varit välkänt i tusentals år, men glöms hela tiden bort och återupptäcks av självhjälpsmänniskor som vill tjäna en slant.


För den som inte tror att kristendomens fantastiska andliga verk och tänkare är något att ha, och inte ser något värde i de grekiska och romerska filosoferna, kan man istället dra till med buddhism, som ju som bekant är baserad på att våra begär gör oss olyckliga. (lustigt nog är buddhismen alltid populär, trots att den i grunden är lika dogmatisk som kristendomen och att buddhistmunkar i stort sett lever samma liv som kristna munkar)


Det som jag ser som fördärvligt är när man skapar sådana förenklade begrepp som råder inom marxismen, och som för den delen råder inom dagens vänster. Minoriteter av alla slag ses som "strukturellt förtryckta", medan majoritetsbefolkningen ses som strukturella förtryckare. Detta ger tröst åt de förtryckta, och ger förtryckarna något att bekymra sig över, och kanske känna en viss skuld över.


Att människor, åtminstone vi i väst, så gärna vill känna skuld och ånger, att liksom ständigt ha lite dåligt samvete, är en fråga som intresserat mig sedan jag var barn. Jag växte upp i en familj av kroniska skuldmänniskor som ständigt bekymrade sig för allt, och jag var likadan själv. Det kändes liksom betryggande att ständigt kunna ta till det här "jag står på allas sida mot förtrycket".


Vad som "väckte" mig var nog när jag insåg att de s.k förtryckta gav blanka fan i mina goda intentioner. Som i den berömda videon där en somalisk gapig pojke kallar sin lärare för rasist och läraren blir rasande och säger "kalla mig inte rasist! jag har ägnat mitt liv åt att hjälpa såna som du!"  Tyvärr, läraren, men de är inte tacksamma för det.



Ju äldre jag blir och ju mer jag lär mig om andra kulturer, desto mer inser jag att detta är en typisk västerländsk protestantisk dygd. Den finns liksom inte hos kineser, muslimer, araber, afrikaner, eller andra människor. I de kulturerna behöver man inte känna dåligt samvete för att man inte kan hjälpa alla i hela världen.


Marxismen är egentligen en utvidgning av den kristna dygdetiken, och de flesta i väst har aldrig sett någon annan etik och har inte lärt sig kritisera sin dygdetik.


Utöver detta så ligger det inbakat i såväl socialismen som i den lutherska kristendomen (den katolska är faktiskt lite annorlunda) att man förväntar sig att andra ska bete sig på samma osjälviska och idealstiskt-naiva sätt om man själv har behov av det. Kruxet är att samhället bara funkar om alla har samma uppfattning om vad det innebär att hjälpa till.


Idag sålde jag t.ex en vara till en person som kom och hämtade upp den på plats. Den kostade 169 kr och hon betalade med 200 och jag var osäker på om jag hade jämn växel (oftast har jag inte kontanter på mig). Hon sa "det är bra så" men jag plockade instinktivt upp min plånbok, hittade 31 kr som jag gav till henne och hon tog emot. Det kändes på nåt sätt "svenskt". Jag hade kunnat ta emot de 200 kr men det kändes fel. Hon hade också kunnat vägra de 31 kr hon fick i växel men det gjorde hon inte.


Den typen av smidiga transaktioner kräver dock tillit. Eftersom det var en äldre kvinna som såg snäll ut så kändes det rätt göra så. I dagens samhälle hade jag däremot inte litat lika mycket på en smidig transkaktion om det varit en ung person. Bättre då man tar emot 200 kr. Kanske visar det också en viss vänskap att man ger lite extra, som de ofta gör i andra kulturer, som ett tecken på vänskap... "kompispris".


Av denna anledning är det så jobbigt för vänstermänniskor när folk inte vill vara med och leka. Högermänniskor som inte delar de här naiva idealen om en värld där alla ställer upp för alla. Vänsternmänniskans värld rasar samman av sådant.


Ändå hände det mig. Varför? Jo för att jag inte klarade av att leva i vänstervärlden längre. Det var oerhört mentalt krävande att ständigt fråga mig vad alla runt mig tyckte och kände. Jag ville nämligen vara en så bra vänstermänniska som möjligt.


Jag kan tycka det är märkligt med folk som kan leva ett helt liv så skyddade att de kan fortsätta tro på ett samhälle där "vi alla" bryr oss om "oss alla". Mikael Wiehe lever nog fortfarande i den typ av bubbla, och det hänger nog samman med att han helt saknar verklighetsanknytning.

ANNONS
Tidigare månad - Senare månad
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se