Hahahahaha!

Jag kan inte hitta källan för bilden, annat än att den sprids i Sydafrika.

Nåväl. Våra politiker talar om vikten att blanda utrikes födda med inrikes födda. Det är deras mål. Som ideal har de någon kommun i norra Sverige där det bor många finländare...

Det finns två olika hypoteser kring vad som händer om man ska tvångsintegrera människor: conflict / contact hypotesen. Den säger att ju mer man lär känna varandra, desto mer sannolikt att man gillar varandra (contact). Den andra möjligheten är conflikt, som säger att ju mer man umgås desto mer konflikter blir det.

Hmm, ja det här ser ju ut som en person jag vill anställa om 7 år när han tragglat sig genom SFI....

Här lite info jag klippt ut från en studie om integration i Burundi (Perils or Promise of Ethnic Integration? Evidence from a Hard Case in Burundi). Gick tyvärr inte kopiera-klistra.

Contact-hypotesen:

Conflict:

Debatten i media är förstås aldrig dubbelsidig. Det heter att integration och mångkultur är bra, för att det är det. Och bara de som håller med får vara med och diskutera. Akademiker är för fega för att uttala sig, och även om de uttalar sig så brukar det inte leda till något. En insändare i SVD på sin höjd, och sedan händer... ingenting.

Om däremot lilla hoppetossa-forskare gör någon halvvetenskaplig undersökning som visar att integrationen i någon liten by i Norrland fungerar "jättebra" så skickar SVT strax dit ett kamerateam.

"Här är Asha, 35, se så glad hon är. Hon har jobb och vänner. Hennes barn går i skolan".

Det är uppenbart för mig att det hela är en mycket medveten operation av SVT för att visa på positiva bilder av nyanlända.

Jovars, de svenskar som inte lever i närheten av "mångfalden" behöver få positiva bilder och kanske tror de på bilderna.

Vi som t.ex lever i Malmö påverkas inte så lätt. Åtminstone vet jag att alla glädjeartiklar om "flykting får jobb, hurra! Se så trevlig hon är!" inte beskriver verkligheten så som jag ser det.

Vad som slår mig om contact-studierna är att de brukar genomföras i det militära. Det är ganska självklart att man i det militära måste jobba tillsammans. Det som är intressant är att när militärerna återvänder till det civila livet så har de inte nödvändigtvis blivit "väntermänniskor" som tror på "allas lika värde". Det beror på att man gör sina livsval utifrån den verklighet man befinner sig i.

Om det gynnar mig personligen att undvika människor av en viss etnicitet, t.ex för att de väldigt ofta ägnar sig åt anti-sociala aktiviteter, då kommer jag att göra det. I det militära gynnar det däremot personer att försöka jobba tillsammans med alla.

Jag tänkte starta en tråd på Flashback med ämnet "postmodernism och invandringskritik" och har det färdigskrivet i mobilen men sedan så ångrade jag mig. Att göra det i kategorin Invandring&Integration är nämligen ganska meningslöst för nivån i det delforumet är så lågt.

Jag klistar tills vidare in det här istället:

Jag har liksom många missförstått ordet postmodernism. Liksom Eberhard, i en tråd nyligen, trodde jag det handlade om att det inte finns några värden. Alltså en slags flum av sådan typ man ibland hör kvinnor argumentera utifrån.

Faktum är dock att postmodernismen säger att ingen kan göra anspråk på sanningen.

 Den bryter med modernismen som t.ex ansåg att västerlandet var den mest utvecklade delen av världen. Postmodernism frågar istället: vem säger det? Varför är vårt samhälle "bättre" eller "högre" än det i Grekland, även om de är fattigare?

Det är lite märkligt att inte invandringskritiker varit bättre på att utnyttja postmoderna tankar. Det finns utifrån postmodernismen ingen anledning att säga att livet i Sverige är bättre än i Syrien. Visst dör folk oftare, men folk dör ju hela tiden. Ska man räkna allt i termer av döda? Medellivslängden i Afghanistan idag är i nivå med Sverige på 1930-talet. Vi anser inte att Sverige på 1930-talet var ett imhumant helvete som förtjänade att folk flydde ifrån.

Jag kollade nu upp det och jag träffade faktiskt rätt. Förväntad livslängd vid födseln i Sverige för en person född på 1930-talet var i snitt 64 år. Medellivslängden i Afghanistan är... 64 år.

Lögner, lögner, lögner. Vänstern kommer ständigt med lögner.

Om vi kunde leva i Sverige på 1930-talet, varför kan de inte leva i Afghanistan idag...?

Ja det ljugs så hemskt från politikerna och inget kan vi göra för att få våra röster hörda....   

Jag tror att vad som skulle behövas är några fler karismatiska ledare. Något vi inte har många i Sverige.

När jag går genom historian så verkar karismatiska ledare inspireras av andra karismatiska ledare. Jag läste att Nigel Farage, ledare för UKIP, blev inspirerad av när Enoch Powell hälsade på i hans skola. Enoch Powell var den välkände invandringskritikern som fick hoppa av politiken efter att ha gjort ett tal på 1960-talet där han förutspådde att massinvandringen skulle leda till "floder av blod". Efter det tystades debatten ner i UK. Men Farage gav sig alltså inte.

Det är väl också därför jag skriver. Jag har själv blivit inspirerad av personer som Karl-Olov Arnstberg, professorn i etnologi som blev oönskad efter att han skrev en bok om romer. (hans blogg finns för övrigt här)

Jag är även inspirerad av August Palm, skräddaren som spred socialdemokratin i landet.

Men Arnstberg har ju skrivit en massa just för att skapa en grund för invandringskritiken i Sverige. Det finns ett antal andra sådana, som skapat en grund och varit förgrundsgestalter. Ofta har de fått offra mycket. Detta har beskrivits i boken Priset, tolv författare om svensk repression , där förutom Arnstberg även ingår Ingrid Björkman, Julia Caesar, Jan Sjunnesson, Marika Formgren, Mats Dagerlind, Kajsa Ekholm Friedman, Jonathan Friedman, Gunnar Sandelin, Anna Hagwall, Jan Milld, Ingrid Carlqvist och Karl-Olov Arnstberg.

Jag ska beställa den till Malmö stadsbibliotek nu faktiskt.

Är säkert väl värd läsa. Som brukligt nämns boken inte i någon av de traditionella medierna. Kanske någon dag blir alternativmedia "mainstream", på samma sätt som Expressen blivit det, från att ha setts som skvallerpress.

Hur som helst så tänker jag mig att folk som mig är en typ av andra eller kanske tredje generationens invandringskritiker. Vi har inget samröre alls med några "extrema" grupper, för vi behöver inte. Går man tillbaka till 1995 eller tidigare så var alla invandringskritiker i en grupp, och då fanns det alltid någon nynazist med i gruppen vilket innebar att gruppen fick epitetet "nazistkoppling".

De som är 20 år idag var 12 år när SD kom in i riksdagen. De har aldrig sett någon nazism i invandringskritiken. Det går utmärkt att vara invandringskritiker idag utan att heila, även om det fortfarande är såpass känsligt att rösta SD att folk som mig måste vara anonyma.

Fortsätter min genration att skriva kanske vi inspirerar någon ungdom, och förr eller senare kommer någon av dessa att lyckas genomdriva en mer nationalistisk politik.