Det här inlägget syftar på den där mentaliteten att man vill behandlas som "lika" men gör precis allt man kan för att vara allmänt jobbig.

Jag har själv stött på människor som är väldigt lika detta. Och jag kan inte hjälpa att fråga mig hur "normalt" det egentligen är.

De anstränger sig för att vara så udda som möljigt.

I Facebookgruppen Pink Room finns en person vid namn Charlie Broman Jäderberg.

Broman är förvisso ett coolt namn på engelska "Bro' - Man!"

Förutom det är tjejen helt rubbad. 19-20 år "upptäckte" hon att hon inte är en kvinna utan att det känns bättre kalla sig icke-binär. Därför får nu ingen av Pink Rooms 100 000 medlemmar inleda ett inlägg med att skriva "hej tjejer" för då blir Charlie skitsur och känner sig "exkluderad".

Händelsevis lider Charlie av en mängd psykiska problem också, såsom ångest och depression.

Hon måste dela med sig allt hon tycker och ... känner ... på sociala medier. Såklart.

Lägg på minnet att för vänstern så finns något när det känns. (Typ som att Platon tänkte sig att allt vi kan föreställa oss existerar, och därför existerar Gud. Make sens på medeltiden. )

Så om en person känner sig diskriminerad så måste vi omedelbart motarbeta diskriminering. Inte oväntat tycker muslimer detta med känslobaserad vetenskap är jättebra, särskilt om de kan tjäna pengar på det från dumme svennen.

Hade man velat få något så borde man väl vara nöjd när man väl fått det? Istället är det som att de kräver att ALLA i hela världen MÅSTE tycka att ALLT är "helt okej". Det får inte finnas en enda surgubbe nånstans i Bagarmossen som tycker att vad man gör i sovrummet bör stanna i sovrummet eller att det bara finns två kön.

Nejdå. Om man inte vill se bögporr på barnkanalen så är man homofob. (de visar inte bögporr på Barnkanalen än, men jag kan inte se någon anledning varför de inte skulle göra det, utifrån ett vänsterperspektiv)

Jag tror det är av denna anledning som homolobbyn blivit så stark. Ingen vågar säga emot den, men däremot vinner man många poäng på att blåsa upp fördomsballonger, vifta med en prideflagga och liknande meningslösheter. 

Alla ska få vara det de vill och säga det de vill.

Så länge de inte är Sverigedemokrater, förstås.

Vad är grejen med att identifiera sig genom sin sexualitet?

Jag ser det ständigt och jämnt.

"Olle, 46. Pansexuell".

"Melinda, 26. Transexuell och bisexuell"

Det intressanta är att ingen får ifrågasätta någon annans sexualitet.

Det kallas för hets / hatbrott, och kan vara straffbart.

Det är som att de vill trycka upp den sexualitet de nu råkar ha just idag i huvudet på en bara för att de vet att man inte får lov att tycka något om det. Man får inte ens lov att tänka något om det, typ. Man får inte himla med ögonen eller sucka.

Om det VERKLIGEN hade varit så att de haft den sexualiteten borde de väl inte vara så känsliga kring det?

Måste man vara så sjukt osäker på något som påstås vara medfött? Det finns inga bevis för det vetenskapligt att det är medfött, men de har varit duktiga på att sprida den myten. "Titta på bananflugor", osv.

Har man ett verkligt problem kräver man väl inte att ALLA måste tycka att allt man gör är helt okej?

Om något t.ex vill börja måla tavlor istället för att jobba på bank. Alla kanske inte tycker detta är en helt okej idé. Ska man kräva att precis ALLA gör det? Vill man måla tavlor kan man väl göra det ändå ??

Idag stötte jag på en artikel från Annika Hernroth-Rothstein som beskriver hur judar har det i Sverige.

Visserligen inte första gången jag läser de här ganska skrämmande berättelserna... men just denna från Göteborg i december förra året (en månad sedan) hade jag faktiskt inte läst. Svensk alt-media plockar väl inte lika gärna upp berättelser om judar.

Det här är från från Jerusalem Post:

As this is being written, a group of Jewish teenagers are hiding in the basement of the Great Synagogue in Gothenburg, Sweden. They were supposed to have a party tonight, but instead they hide in fear, after their place of worship was firebomb by as of yet unidentified perpetrators.

The media is already reporting this as a probable protest against US President Donald Trump’s decision to recognize Jerusalem as Israel’s capital, and thus they are excusing the act. They do that all the time in these parts. They watch as the Jewish minority is persecuted and then they find a reason, political or historical, to make the battered Jew an accessory to the crime against him.

---

A few months ago, a few hundred neo-Nazis marched through Gothenburg, or at least they planned to. They were surrounded by police and stopped, and their protest was limited to a shopping mall parking lot. Despite the lackluster results of their pathetic gathering, the country rose up in protest. Op-eds were written, hashtags were tweeted, government hearings were held and, just a few days later, thousands gathered in the middle of Stockholm to denounce the Nazis and what they represent.

Tonight, while Jewish teenagers huddle in fear in a synagogue basement, I try to imagine that the same would be done for us now, in wake of yet another slew of attacks, but I can’t even picture it, as hard as I try. I know in my heart that no one will gather for us as we now are being attacked and persecuted, that no one will launch a “tweet storm” of support and that no national outcry will be raised.

https://www.jpost.com/Opinion/In-Sweden-protesters-shout-antisemitism-517641

Annika Hernroth-Rothstein skriver rätt flitigt i utländska medier men jag har faktiskt inte hört hennes namn förrän nu.

Jag letade runt lite och hittade fler berättelser liknande hennes.

Det påminner mig om dikten: "Först kom de efter judarna, men jag sa inte för jag var inte jude..." (eller ja, dikten börjar med kommunister. Men ändå.)

One who has had enough is Marcus Eilenberg, a 32-year-old Malmo-born lawyer, who is moving to Israel in April with his young family.

"Malmo has really changed in the past year," he said. "I am optimistic by nature, but I have no faith in a future here for my children. There is definitely a threat.

"It started during the Gaza war when Jewish demonstrators were attacked. It was a horrible feeling, being attacked in your own city. Just as bad was the realisation that we were not being protected by our own leaders."

https://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/sweden/7278532/Jews-leave-Swedish-city-after-sharp-rise-in-anti-Semitic-hate-crimes.html

However, Dozzi said, “no one wrote about the intimidation by Muslims” at Almedalen. At least two men he described as Muslims told him they would burn the Israeli flag on display at the association’s pavilion. Dozzi said the flag was stolen during a break later that day.

“We have two kinds of enemies,” said Dozzi, who described himself as having Jewish roots. “I think things will only get worse here, with the Muslims and the neo-Nazis. We will have to flee this country eventually.” Dozzi, who works for the association full time, said he feels “safer in Israel.”

https://www.haaretz.com/jewish/caught-between-jihadists-and-neo-nazis-swedish-jews-fear-1.6267001

Här en intervju med Hernroth-Rothstein:

Judar flyr alltså från Sverige.

Vi kallar det inte "fly" eftersom flyr gör man till Sverige.

Anledningen att vi inte kritiserar islamsk antisemitism beror på fenomenet jag beskrivit tidigare: svensk tolerans är egentligen rädsla. Vi vet att kritiserar vi muslimer så blir de arga och kaosar.

Ännu talar ingen om det och vi låtsas som att det faktum att judar lever i skräck är en obetydlig rädsla. Om de är rädda för nazister är en förvisso en befogad rädsla (eftersom nazister är roten till allt ont), men om de är rädda för muslimer är det en obefogad rädsla.

Man behöver väl inte bättre bevis än så för att den svenska godhetsmentaliteten inte handlar om att göra världen bättre, utan om att försöka köpa sig ett rent samvete - eller kanske köpa sig lite goodwill från grupper vi är rädda för.

Anta att det börjar med judarna. Vilken är nästa grupp? Och när blir det "på allvar"?

Den som har ögon att se med kan se att det redan är på riktigt, och den kan också se utvecklingen vi är på väg mot.

Folk är så jävla modiga när de ska fördöma saker som hänt i det förgångna. Såsom slaveri och Nazityskland. Men vi är alltid lika fega vad gäller att stå upp mot problem som vi har mitt framför oss. För då kan man ju faktiskt riskera något.

Varför står ni inte upp mot judehatet då, era vänsteräckel?

I dessa mörka tider, där svenska elever snart är i minoritet i skolor och därmed snart som andel av befolkningen, finns det åtminstone några saker jag tröstar mig med.

En sak är att andra länder lär sig av Sveriges dåliga exempel.

Det andra är att dessa länder fortfarande kommer att finnas kvar och vara starka. T.ex Polen med 38 miljoner invånare, eller Ukraina med 45 miljoner.

Hade vi i Sverige på 1970-talet sett vad som skulle hända 40 år senare så hade vi aldrig röstat för detta. Men nu gjorde vi det. Och det ger mig också visst tröst: Vi röstade på detta, och många judar ville själva ha in mångkulturen. Så vi får det vi röstat för och det vi fortsätter rösta för. Jag känner mig inte manad att göra något. Nergången är oundviklig men det finns fortfarande bra områden i världen dit vi kan flytta om det skulle bli nödvändigt.

Jag tänkte för någon dag sedan skriva ett inlägg om ordet "husblatte" (eller husn***** som det också heter), men sedan startade jag en tråd på Flashback om det istället: Vilka är Sveriges husblattar?

Därför blev det inget inlägg här men däremot har jag gjort en del inlägg på Flashback om det.

Det var intressant att så många inte höll med om min definition, men det är ju också charmen med ett diskussionsforum att man får mothugg.

Oavsett vilket är det bra att ta upp ordet till debatt.

Jag ägnar allt mer energi åt det där med definitioner av ord. Ord är makt. Den som har makt över orden har makt över folket.

Varför är ordet "blatte" ett rasistiskt ord, medan ordet husblatte ses som ett politiskt ord av SVT/SR? Att bli kallad husblatte är ju egentligen ett sätt att invalidera en persons alla åsikter.

Jag hade hellre kallats blatte än husblatte. Jag tror Hanif Bali tycker likadant.

Men om allt detta har jag skrivit i tråden på Flashback och behöver inte upprepa mig.

Jag läser lite mer i Zetterbergs lilla bok Sociologins följeslagare, som jag nyligen nämnde.

Jag ser nu att boken gavs ut av förlaget Ratio, som är en del av Timbro och i sin tur ägs av näringslivet. Alltså ett bevis för att boken är det där hemska... högerspöket.

Min far var ju en del av vänstern under 1970- och 1980-talet. Vad han gjorde och trodde på vet jag inte, och jag är osäker på om han själv vet det. Men sådan är marxismen att den skapade ett flertal förenklade termer som den sedan trummar in i läsaren.

Att termerna är godtyckliga gör att de inte blir vetenskapliga, och det förvånar mig alltid lite när intelligenta människor försvarar dem - möjligen med livet som insats.

Hur kan en intelligent person som är 30 år tro att världen bara består av utsugare och förtryckta? Jag förstår att det kan kännas behagligt att bygga upp ett sådant förenklat perspektiv på världen... men seriöst..?

Med det sagt så hade vänstern rätt i vissa frågor. Inte främst av ideologiska skäl, utan av psykologiska. Det är olämpligt att ha en arbetarklass som behandlas som skräp, medan medel- och överklassen blir allt rikare.

Det är även olämpligt att högern ser själviskhet och girighet som ett mål i sig. Jag kan faktiskt må lite dåligt när jag är med människor som inte tänker på annat än pengar. Jag ser det dock som en moralisk fråga, även om strukturella orsaker också spelar in.

Jag avskyr alltför dogmatiskt och stelbent tänkande. Högern var längre alltför envis i att "skatter är dåliga, punkt". Vänstern var kanske mer flexibel. Socialdemokraterna var ju faktiskt inte en del av vänsterrörelsen på 1970-talet, utan sågs som ett konservativt parti som inte tog de svagas sida.

"Är man stor ska man vara snäll", sa reklamfilmen för alvedon. Jag tror på det. Har man pengar bör man dela med sig. I USA har de konservativa (som ofta är kristna) länge gjort just detta, och därför vill de inte behöva ge en massa skatt till staten. Den aspekten nämns ofta inte i den svenska debatten.

Jag tänkte citera en fotnot som Zetterberg la in i kapitlet om Weber:

På denna punkt skulle man kunna önska att Webers argumentation trängde genom i den svenska debatten, som aldrig lärt sig annat än att kapitalism är inkarnationen av all själviskhet och allt habegär. En smula eftertanke i betraktandet av samtida svenskar måste ju avslöja det absurda i tanken att generaldirektörer än snällare än verkställande direktörer, att statsministern är en mer moraliskt högtstående person än koncernchefen, att daghemsflickan på det kommunala daghemmet är mindre självisk än småföretagaren, att läkare älskar människor mer än bankdirektörer, för att ta några fördomar ur mängden. En viss diskussion börjar dock komma, se t.ex Hesslow 1991 [Hesslow, Germund, 1991, Den giriga kapitalismen: om liberalism och själviskhet, Timbro 1991]

Både nyliberala ideologer (förlästa på Ayn Rand) och socialistiska valtalare borde ta åt sig av Max Webers åthutning:

"Strävan efter vinst, i pengar, har inget alls att göra med kapitalism. Denna strävan har funnits och finns hos kypare, läkare, kuskar, konstnärer [osv] under alla tidevarv i alla jordens länder, där möjligheten därtill på något sätt har funnits. Det hör till kulturhistoriens ABC att man avstår från en naiv begreppsbestämning. Ett förvärvsbegär är inte liktydigt med kapitalism eller dess "anda". Kapitalism kan rent av innebära att man betvingar eller begränsar det irrationella habegäret. Men förvisso är kapitalism identisk med strävan efter vinst; efter ständigt förnyad vinst; efter räntabilitet. Ty annars skulle det vara dömt till undergång."

Vad han säger här är att man är inte girig för att man är kapitalist. Vem som helst kan ha ett irrationellt pengabegär. Det lite lustiga är att man kanske kan fundera över att det på den tiden när boken skrevs (1993) ansågs nödvändigt att ta utgångspunkt från att det är dåligt med ett pengabegär. Idag hade nog ingen brytt sig om att relatera till girighetsaspekten om de skrivit en bok om ekonomi.

Med det sagt håller jag faktiskt med om att ett ständigt begär efter något, vad det än må vara, är irrationellt och gör en person olycklig. Det har varit välkänt i tusentals år, men glöms hela tiden bort och återupptäcks av självhjälpsmänniskor som vill tjäna en slant.

För den som inte tror att kristendomens fantastiska andliga verk och tänkare är något att ha, och inte ser något värde i de grekiska och romerska filosoferna, kan man istället dra till med buddhism, som ju som bekant är baserad på att våra begär gör oss olyckliga. (lustigt nog är buddhismen alltid populär, trots att den i grunden är lika dogmatisk som kristendomen och att buddhistmunkar i stort sett lever samma liv som kristna munkar)

Det som jag ser som fördärvligt är när man skapar sådana förenklade begrepp som råder inom marxismen, och som för den delen råder inom dagens vänster. Minoriteter av alla slag ses som "strukturellt förtryckta", medan majoritetsbefolkningen ses som strukturella förtryckare. Detta ger tröst åt de förtryckta, och ger förtryckarna något att bekymra sig över, och kanske känna en viss skuld över.

Att människor, åtminstone vi i väst, så gärna vill känna skuld och ånger, att liksom ständigt ha lite dåligt samvete, är en fråga som intresserat mig sedan jag var barn. Jag växte upp i en familj av kroniska skuldmänniskor som ständigt bekymrade sig för allt, och jag var likadan själv. Det kändes liksom betryggande att ständigt kunna ta till det här "jag står på allas sida mot förtrycket".

Vad som "väckte" mig var nog när jag insåg att de s.k förtryckta gav blanka fan i mina goda intentioner. Som i den berömda videon där en somalisk gapig pojke kallar sin lärare för rasist och läraren blir rasande och säger "kalla mig inte rasist! jag har ägnat mitt liv åt att hjälpa såna som du!"  Tyvärr, läraren, men de är inte tacksamma för det.

Ju äldre jag blir och ju mer jag lär mig om andra kulturer, desto mer inser jag att detta är en typisk västerländsk protestantisk dygd. Den finns liksom inte hos kineser, muslimer, araber, afrikaner, eller andra människor. I de kulturerna behöver man inte känna dåligt samvete för att man inte kan hjälpa alla i hela världen.

Marxismen är egentligen en utvidgning av den kristna dygdetiken, och de flesta i väst har aldrig sett någon annan etik och har inte lärt sig kritisera sin dygdetik.

Utöver detta så ligger det inbakat i såväl socialismen som i den lutherska kristendomen (den katolska är faktiskt lite annorlunda) att man förväntar sig att andra ska bete sig på samma osjälviska och idealstiskt-naiva sätt om man själv har behov av det. Kruxet är att samhället bara funkar om alla har samma uppfattning om vad det innebär att hjälpa till.

Idag sålde jag t.ex en vara till en person som kom och hämtade upp den på plats. Den kostade 169 kr och hon betalade med 200 och jag var osäker på om jag hade jämn växel (oftast har jag inte kontanter på mig). Hon sa "det är bra så" men jag plockade instinktivt upp min plånbok, hittade 31 kr som jag gav till henne och hon tog emot. Det kändes på nåt sätt "svenskt". Jag hade kunnat ta emot de 200 kr men det kändes fel. Hon hade också kunnat vägra de 31 kr hon fick i växel men det gjorde hon inte.

Den typen av smidiga transaktioner kräver dock tillit. Eftersom det var en äldre kvinna som såg snäll ut så kändes det rätt göra så. I dagens samhälle hade jag däremot inte litat lika mycket på en smidig transkaktion om det varit en ung person. Bättre då man tar emot 200 kr. Kanske visar det också en viss vänskap att man ger lite extra, som de ofta gör i andra kulturer, som ett tecken på vänskap... "kompispris".

Av denna anledning är det så jobbigt för vänstermänniskor när folk inte vill vara med och leka. Högermänniskor som inte delar de här naiva idealen om en värld där alla ställer upp för alla. Vänsternmänniskans värld rasar samman av sådant.

Ändå hände det mig. Varför? Jo för att jag inte klarade av att leva i vänstervärlden längre. Det var oerhört mentalt krävande att ständigt fråga mig vad alla runt mig tyckte och kände. Jag ville nämligen vara en så bra vänstermänniska som möjligt.

Jag kan tycka det är märkligt med folk som kan leva ett helt liv så skyddade att de kan fortsätta tro på ett samhälle där "vi alla" bryr oss om "oss alla". Mikael Wiehe lever nog fortfarande i den typ av bubbla, och det hänger nog samman med att han helt saknar verklighetsanknytning.

Jag har på min läselista lagt till en bok som heter

The Coddling of the American Mind:
How Good Intentions and Bad Ideas Are Setting Up a Generation for Failure

Av Jonathan Haidt som tidigare skrivit boken The Righteous Mind, som handlar om skillnaden i tankesätt mellan konservativa och liberala. Rekommenderar den.

Haidt är själv vänster (dvs "liberal" i USA) men han är ärlig om det, och med The Righteous Mind så visade han på att konservative egentligen kan ses som mer utvecklade än vänstermänniskor, eftersom konservativa bryr sig om fler faktorer än vänstern gör. Vänstern bryr sig mest om godhetsaspekter ("Care" och liknade) medan högern bryr sig om lag och ordning samt något som heter sanctity, dvs helighet. Det gör att konservativa överlag förstår sig på vänstermänniskor, medan vänstermänniskor inte förstår sig på konservativa eftersom vänstermänniskor inte kan förstå en aspekt såsom helighet.

I The Coddling  så kritiserar författarna den amerikanska universitetsvänstern. Den som kräver safe spaces så de inte får höra något kränkande och som vill förbjuda konservativa talare från att tala.

First Amendment expert Greg Lukianoff and social psychologist Jonathan Haidt show how the new problems on campus have their origins in three terrible ideas that have become increasingly woven into American childhood and education: What doesn’t kill you makes you weaker; always trust your feelings; and life is a battle between good people and evil people. These three Great Untruths contradict basic psychological principles about well-being and ancient wisdom from many cultures.  Embracing these untruths—and the resulting culture of safetyism—interferes with young people’s social, emotional, and intellectual development. It makes it harder for them to become autonomous adults who are able to navigate the bumpy road of life.

https://www.thecoddling.com/

Ser man till den svenska debatten är det just de här faktorerna som har spelat så stor roll i vänsterns ... "debatt" (om man kan kalla det debatt) och det är också det jag själv reagerar så mycket emot i mitt skrivande. Det torde vara självklart att de tre punkterna är dumheter ur så många olika aspekter... men vad kan man göra? Folk tror på dem ändå.

Det var som när jag skrev ett inlägg för ett tag sedan om lumpen (man kan söka på "lumpen" på bloggen) och skrev det att lumpen gör pojkar till män genom att pojken lär sig att man kan göra något som är riktigt jävligt... och man överlever. Man kan bli hånad, bespottad, fysiskt och psykiskt nerbruten... och sen är det över och man överlevde.

I dagens samhälle saknas denna aspekten. Istället är människor fullt övertygade om att minska fysiska eller psykiska smärta de känner orsakar permanent trauma och borde förbjudas.

Jag såg en film för några dagar sedan, kring nyår, som hette Älskling jag krympte barnen och plötsligt kom där en scen där den äldre systern drog tag i örat på sin lillebror (anta att hon var 16 och han var 13 kanske). Det slog mig att det inte visas sådana scener längre (åtminstone kan jag inte minnas någon). Vänstern skulle bli för kränkta.

Faktum är att jag inte tror att lättare fysisk smärta, såsom ett slag på axeln, nödvändigtvis vållar psykisk trauma som skadar en person för resten av livet.

Det skrevs ju en bok av en svensk psykolog för några år sedan som hette Ingen tar skit i det lättkränktas land. Mest en anekdotisk bok förvisso. Jag minns inget specifikt från den och vid detta lagen har den glömts bort. En bok som medelklassen läser, skrattar lite åt hur fåniga vi svenskar är som om de tittade på en ståupp-sketch med David Batra, och så var det med den boken. De inser nog inte de långsiktiga konsekvenserna av ett samhälle där all fokus riktas på att försöka ta bort allt smärtsamt ur människors liv. Vi kan se det i USAs universitetskultur - och jag vet inte om det är lika starkt i Sverige, men det känns ofta kvävande.

Jag tror en del av orsaken är kvinnors intåg. Kvinnor är av naturen smärtundvikande och vill gärna förbjuda allt som kan orsaka smärta. Män är däremot lite våldsamma av naturen. Eftersom kvinnor inte kan förstå sig på män så tror de att de som kvinnor kan förhindra smärta genom att begränsa männens våldsamhet. Som sagt kan kvinnor inte förstå att män känner detta biologiskt, utan kvinnor tror det beror på sociala orsaker såsom patriarkatet.

En man som är begränsad i sin manlighet tenderar att bli olycklig. Jag vet för jag växte upp så, och liksom de flesta unga män så kände jag inte att det var något fel i det. Men faktum är att man som man blir djupt störd, och till slut permanent olycklig och inkapabel att göra något som helst, om man inte får möjlighet att uttrycka sin ilska ibland.

Punkt 2 är också en kvinnlig tanke, och en tanke jag ägnat väldigt många timmar åt att argumentera emot: always trust your feelings.

Punkt 3: Life is a battle between good and evil people behövs väl inte ens kommenteras. Nästan varje inlägg jag skriver berör denna vänstertanke.

Så, det kanske är ett lästips i... sommar? Vinter? Sportlov? Vad vet jag.

Boken kom ut 28 juli 2018. Jag tror inte den finns på svenska än.

Jag ser allt mer kritik av detta vänsterdaltandet (jag fick googla på vad ordet "coddling" betyder på svenska). Åtminstone något positivt.

Tyvärr finns det inte så mycket vi, vanliga människor kan göra.

Jag har åtminstone lagt 50 kr i månaden i donation till Swebb TV nu, för de gör så många professionella videos. Sedan tidigare ger jag 50 kr till Samnytt också. Och så prenumererar jag på Nya Tider. Alternativmedia behövs!

Min blogg är förstås ganska meningslös men jag hoppas att den åtminstone kan intressera någon, och jag hoppas att mina tankar kan bevisa att jag åtminstone gjort mitt bästa. Hade jag kunnat göra professionella videos hade jag gjort det. Hade jag kunnat podda hade jag gärna gjort det.

När man väl öppnat munnen och börjat prata vad man känner, så inser man snart att orden formulerar sig självt. I början tar det emot för man har lärt sig att man inte får säga negativa tankar om t.ex invandring, men så snart man börjat så inser man att ens tankar faktiskt har ord. Sedan bygger man på dessa tankar med nya tankar och nya ord.

Kontrollerar man orden så kontrollerar man makten. Jag ska försöka läsa mer om maktstrukturer framöver. Än så länge läser jag lite sociologi och man får ju många intressanta idéer, samtidigt som de olika tankarna inte alltid kopplas ihop med existerande kunskap.

Det är också svårt att komma fram till en slutsats eller att försöka nysta upp vad som är roten till det svenska systemet, eller till denna ständiga övertro på mänskliga rättigheter och liberal demokrati... eller för den delen, på "allas lika värde". 

Finns det någon enhetlig ideologisk grund, eller är det ett lappverk? (nu blev jag osäker på om ordet lappverk är kränkande mot samer. Se där, så långt ner vi fallit, när man i mening efter mening måste fråga sig om man kränker någon).

Men okej, det får jag skriva om i ett framtida inlägg.

Själv drömmer jag om ett samhälle där vem som helst kan få lov att tycka vad som helst och ha vilken åsikt som helst. Vill man tycka det är äckligt att se två bögar kyssas så ska man få lov att tycka det utan att man får vänsterpöbeln efter sig. Vill man tycka att islam är en krigisk religion så ska man få lov att tycka det.

(Däremot tycker jag inte man bör kränka andra avsiktligt, genom att t.ex rita Muhammed som rondellhund. Jag ser inte någon anledning med att avsiktligt kränka andra, oavsett om det är genom konst eller genom att säga "din mamma är ful och fel". Och jag anser inte att det är omöjligt att begränsa yttrandefriheten vad gäller kränkningar och dra en skiljelinje mellan avsiktliga kränkningar och åsikter. )

Det tycks mig konstigt att vi lever i år 2018 och ser oss själva som det mest utvecklade samhället, men vi får inte lov att ha våra åsikter om åsikterna går emot en påhittad värdegrund. Det är helt okej att förklara att man har femton olika sexualiteter, men om någon ifrågasätter dessa sexualiteter så är det olagligt. Visst är det en märklig värld vi lever i.

Det är dock som jag nyligen läste "Fem snabba med Navid Modiri", som säger:

Vad kommer du minnas av 2018?
– Att jag upptäckte att den svenska toleransen som vi pratat om så länge och marknadsfört oss med globalt egentligen var en förtäckt och undertryckt konflikträdsla.

Konstigt nog gjorde jag samma upptäckt för någon månad sedan, som kan läsas i mitt inlägg "tolerans är egentligen rädsla" (eller liknande). För mig var det en mycket stor upptäckt, och framför allt förklarar det varför alla är så "toleranta" mot just islam...

Jag uppskattar att läsa Daniel Poohl från Expo, även om jag får kritik för att jag tycker om det, men Poohl är en av få som förklarar vad de s.k antirasisternas politik går ut på. De flesta andra bara slänger ur sig floskler som de sedan inte kan förklara. Vill man bemöta och motbevisa något måste man nog börja på den ideologiska nivån.

Daniel Poohl och hans gäng är troligen även på den förlorande sidan, vilket gör att man kan läsa det med viss skadeglädje. De här människorna har i princip bara ett mål: att anti-vänsterpartier ska minska och försvinna. Som synes så misslyckas de, trots att de får miljoner i stöd från EU och staten.

Jag tänkte utgå från den här artikeln från 2016, som jag råkade stöta på igår:

Daniel Poohl: 
Sverigedemokraterna är ett hot mot demokratin

Med det har bilden av partiet förändrats. Om nu så många gillar SD, kan partiet då verkligen vara så farligt? verkar en del resonera.

Svaret är ja.
Sverigedemokraterna är farligt.
Det faktum att många människor stödjer partiet gör det inte mindre problematiskt. Tvärtom. Nu om någon gång är det hög tid att inse vilka krafter som knackar på den dörr som sakta glider upp.

Okej då gör vi det.

Den så kallade nolltoleransen efterlevs inte i toppen och saknar förankring bland gräsrötterna.

Det är bara ett av många exempel. Istället används nolltoleransen som ett maktmedel mot de som kommit onåd med partiledningen.

Här ser vi vad Poohls tes är: att gräsrötter är rasistiska och därmed är SD rasistiskt.

Det finns väl ingen som ifrågasätter att SDs väljare och lokalpolitiker troligen är de som är mest rasistiska av de åtta riksdagspartierna? Men vad har det med SDs partiledning och riksdagsledamöter att göra?

Det är som att säga att vänsterpartiet troligen har de mest kommunistiska väljare och lokalpolitikerna.

Vad gäller att nolltoleransen används som ett maktmedel håller jag nog med. SD är toppstyrt och "läckor" sker avsiktligt när man behöver göra sig av med någon. Vissa personer försvinner snabbt medan andra kan hålla sig kvar. Faktum är ju att skandaler blåser över snabbt.

På nätet suddas gränserna mellan partiet och andra delar av den radikalnationalistiska miljön ut. Expo har bland annat visa hur det uppmanas till mordbrand och terrordåd i SD-vänliga Facebook-grupper.

Här fortsätter Poohl sin tes om att SD-svansen är rasistisk och därmed är SD rasistiskt. En stor del av artikeln handlar om detta så jag tänker inte ta upp den aspekten längre. Egentligen tror jag att det är ett irrelevant argument för väljare, eftersom de som röstar SD gör det med tanke på den eventuella kompetens och linje som SD driver, inte på grundval av vilka som sympatiserar med SD.

Problemet är inte bara partiets svans. Det är Sverigedemokraterna i sig. Blåsippans väg är en kulturrevolution som vill göra upp med den svenska liberala demokratin. I den nationalistiska drömmen ska alla enas under fanan, allt annat är ”svenskfientligt”. På köpet kommer rasism, ett splittrat samhälle och en tystad opposition.

Det här är ett intressant stycke.

1. "SD vill göra upp med den liberala demokratin." Tja, det stämmer ju att SD vill göra upp med den vänsterliberala styrningen av samhället. Det bör inte SD skämmas för. Att sen Expo och vänstern ser det som ett "hot mot demokratin" kan SD strunta i.

2. "I den nationalistiska drömmen ska alla enas under fanan." Ett fyndigt sätt att referera till Nazitysklands devis om "Der Fahne Hoch" (fanan hög), en låt som är förbjuden i Tyskland numer. Men ja, jag tror att SD gärna vill ena folk i ett mer nationalistisk samhälle. S vill å sin sida ena folket i en tro på välfärdssamhället och M vill ena folket i en tro på "individuell frihet" (lägre skatter, bättre företagsklimat).

3. "På köpet kommer rasism, ett splittrat samhälle och en tystad opposition". Detta är också intressant.

Vänsterorganisationer som Expo undviker nästan alltid att prata om vad som får SD att växa: den oreglerade invandringen. Det är som om man har en läckande båt där vattnet väller in, och vänsterfolket sitter och beklagar sig över att folk hatar vatten. "Vatten är ju viktigt för livet. Tänk på att människokroppen består till 80% av vatten. Om vi inte hade vatten skulle vi alla dö. Vill du dö?"

Motargument nummer två är att politik handlar om att splittra samhället. S är i princip byggt kring idén om klasskamp. Klasskamp är, som namnet säger, baserat på en ... kamp mellan klasser.

S har också genom årtionden gjort vad de kunnat för att oppositionen inte ska ha alltför mycket säga till om. Privat driven radio var t.ex något som de förföljde (se piratradio). Radiosändare slogs sönder och båtar sänktes. Detta kallas vänstern för "demokrati". När Ryssland gör det så kallas det för diktatur.

Sen gör Poohl en slutkläm i klassisk vänsteranda:

Debatten borde inte handla om huruvida SD kan bjudas in eller inte. Den stora frågan är hur de övriga partierna ska värja sig emot vad som idag är det största hotet mot den svenska demokratin.

Jag behöver inte kommentera detta annat än genom att säga att man inte ska ignorera det, eftersom det vänsterliberala samhället sprider dessa dumheter fritt i skolor och i media vilket gör att de ständigt har överhanden.

Därför hör man ungdomar prata om att "SD är dåliga för de är typ dumma, rasister, vill förbjuda abort, vill skicka hem alla invandrare, och typ sånt asså vet inte riktigt".

Man kan dock hoppas på att establissemanget gör som vänstern vill och vägrar samarbeta med SD. Nu har SD suttit i riksdagen i 8 år, och vid nästa val kommer det vara 12 år. Det innebär att många unga vuxna inte känner till ett samhälle där SD inte varit i riksdagen. Ändå har vi varken haft något världskrig eller judeutrotning. Demokratin är inte heller mer hotad nu än tidigare. På längre sikt är det därför jättebra om SD kan sitta i marginalen och vara harmlösa medan vänstern målar upp skräckbilder. Allt eftersom kommer fler människor att inse att vänsterns världsbild är fantasier. Jag har svårt tro att Nazitysklandargumentet kommer att vara hållbart om, säg, 10-15 år.

Det som på sikt kan sänka SD är istället deras egen inkompetens och toppstyrning. Som tur är för SD pratas det inte så mycket om det i media.