Alla inlägg under februari 2019

Av allasolikavarde - 28 februari 2019 23:33

Man läser allt som oftast från högerhåll kritik mot feminismen, och feminism, eller "det kvinnliga tänkandet", hålls som ansvariga för Sveriges extrema invandringspolitik.


De här personerna brukar påstå att män försvarar och bygger upp, medan kvinnor är mer fokuserade på det empatiska, sociala och mellanmänskliga. Därför kan man läsa i historiska skrifter från olika tider klagomål på hur "kvinnor har tagit över", och det påstås att när kvinnor tar över så går samällen mot förfall.


Huruvida det är sant eller inte tänker jag inte kommentera, men som konservativ så har man det gemensamt att man tror att historiska faktum är något som kommer upprepa sig, eftersom värdena alltid är ungefär likadana.

Vänstermänniskor är mer progressiva och tror på att historian är linjär, där man ständigt går mot nya förbättringar och upptäkter.


Det förklarar varför vänstermänniskor inte ser något problem med massinvandring: allt blir ju ändå bättre hela tiden.


Nåväl, jag kom och tänka på vad Buddha hade att säga om kvinnor.

När den första kvinnan ville bli munk förklarade han:


     If, Ānanda, women had not gone forth from the home into homelessness in the Way and Discipline made known by the Tathāgata, then the Holy Life would last a long time; the true Way would last for a thousand years. But since, Ānanda, women have gone forth from the home into homelessness in the Way and Discipline made known by the Tathāgata, now, Ānanda, the Holy Life will not last for a long time; now, Ānanda, the true Way will last for only five hundred years.

http://thebahiyablog.blogspot.com/2012/09/on-500-year-lifespan-of-buddhism.html


Nu vet man ju inte om Buddha verklligen sa detta. Jag är skeptisk till många sådana här äldre berättelser om Buddha, Muhammed och liknande heliga personer. Men oavsett så säger det en del om synen på kvinnors intåg.


I dagens samhälle har det bestämts att man inte får lov att diskutera frågan. Kvinnor och män är "lika", förutom då att kvinnor ses som lite bättre än män eftersom allt stereotypt manligt är dåligt (våld, dominans och aggression t.ex.)


Buddhismen ses ju som något av en hippiereligion som tror på fred, frihet, välstånd och liknande. Dalai Lama ses som en vishetslärare som alla vill skaka hand med, till skillnad från Påven som ses som något av en sektledare för förtryckare och pedofiler.


Islams kvinnosyn granskas "i grunden", medan buddhismens kvinnosyn är oviktig. Likaså granskas och ifrågasätts aldrig kvinnosynen inom judendom. Ortodoxa judar som i sin dagliga bön tackar Gud för att de inte är födda som kvinnor. Är det något som diskuteras? Nej då. Judar är en skyddad grupp, skyddad från all kritik och insyn.


Kristendomen kan hånas däremot.

Islam kan hatas. Det finns faktiskt ingen gräns för hur mycket hat islam kan få ta. Islamkritiker letar upp något obskyrt yttrande från Muhammed (det finns tiotusentals yttrande från honom, av olika trovärdighetsnivåer) och säger sedan "se! detta måste alla muslimer tro på!".


Jag tror på att granska allt lika, kritisera allt lika - men också att inse att islam är inte "värre" än t.ex judendom och kristendom. Och buddhism är inte en livsfilosofi där man kan "göra som man vill". Buddhism är faktiskt en mycket strikt religion, och det finns ett koncept av Gud samt av ett slags helvete (även om det lyckligtvis inte är permanent).

Av allasolikavarde - 26 februari 2019 22:46

Nu har jag börjat läsa Priset (2017).

När jag började läsa den var jag orolig att det skulle bli ännu en gnällbok med sådant man redan hört. Arnstbergs egen historia är jag t.ex bekant med, och sådana som Heberlein, Birro och Janousch missar aldrig tillfället att beklaga sig över hur svårt de fått det efter att ha kommit ut som invandringskritiska. (lustigt för övrigt att de flesta invandringskritiker har utländsk bakgrund - eller judisk i Heberleins fall. Utländsk bakgrund har jag ju själv också)


Det var trevligt att i boken Priset åtminstone få höra några nya röster jag inte hört tidigare. Flera av dem är journalister vilket gör att de skriver bra också.

En och annan blev lite väl gnällig, i stil med: "Och så kom person X och tyckte jag skulle sluta på jobbet, och person Y skrev under också, och person Z tyckte jag var olämplig, och sen så tog de upp det med person YY, och .... "


Har du inte hört talats om boken är det inte så konstigt. Denna typ av böcker förtigs systematiskt i traditionell media. Det är lustigt hur stor roll det där surret gör. En bok som det inte surras om finns inte. Tyvärr verkar alt-media inte heller vara intresserade av att puscha för de här böckerna. Arnstberg ger ju faktiskt regelbundet ut böcker och de säljer. Hans bok om svenskhet användes som referens i den förra boken jag läste ( (S)-koden , om socialdemokraterna).


Här en recension på boken på bokus:


Det finns hjältar - och så finns det HJÄLTAR. Det är dom som år efter år vill, kan och vågar berätta, analysera och tolka fakta om det som sker i omvärlden och i vårt eget samhälle, och som inte ingår i det politiskt korrekta paradigmet. Det är med stor förtvivlan och sorg jag läser PRISET, en antologi där tolv författare berättar om de höga pris de fått betala för att vara sanningssökare och sanningssägare i ett land som verkar bli alltmer repressivt. Det är inga "duvungar" som berättar, tvärtom. Det är personer med mångåriga erfarenheter av att undersöka och att skriva och berätta. I Förordet berättar en anonym person varför hen inte vågade ställa upp i Priset. Hen hade fått nytt arbete och ville inte riskera det.
Samtliga inlägg i boken tar upp invandringen till diskussion. Invandringspolitiken har alltmer blivit föremål för kritisk granskning, men bokens författare avslöjar att det inte är politiskt korrekt att kritiskt granska hanteringen av de tusentals och åter tusentals nykomna människor från andra delar av världen med helt andra kulturer. Det verkar inte vara tillåtet att vare sig diskutera antalet inkommande personer eller deras etnicitet och de kulturkrockar som uppstår. Ändå mindre tillåtet är det att avslöja att många av de som kommit att kallas "ensamkommande flyktingbarn" istället är vuxna unga män.
Jag önskar verkligen att alla tar sig tid att läsa Priset och reflekterar över sitt eget förhållningssätt, dels mot sig själv och sin egen attityd till sig själv som sanningssökare, men också sin attityd och sitt förhållningssätt till andra som söker sanningen och förmedlar den. Har jag lätt att stämpla andra som "rasister", "främlingsfientliga", "nazister" och liknande och slutar lyssna på dem bara för att de tycker och tänker annorlunda än jag? Eller är jag öppen för att studera alla perspektiv i olika sakfrågor och känna tolerans mot oliktänkande och olikkännande?
Låt oss utveckla Sam-Talet, Dia-Logen med varandra, utveckla en djupare tolerans och lära av varandra. En vacker dag kommer vi att behöva varandra.

https://www.bokus.com/recension/1162842


När man läser Priset så är det svårt att komma ifrån insikten om att... detta är Sverige. Samt att detta är absurt.

Det skribenterna har gemensamt är egentligen bara det att de kritiserat massinvandringspolitiken. En politik som är extremt jämfört med alla andra länder både i nutid och i det förgångna.


Jag har smått börjat mejla vissa av de som nämndes i boken som ansvariga för att tysta debatten. Tycker det känns bra att låta folk få veta att deras repressiva beteende är noterat.

Det är som det där uttrycket: "det som krävs för att ondskan ska vinna är att de goda är tysta". Det är precis så det gick till när de invandringskritiska rösterna skulle tystas till varje pris.

Och nu är det snart dags för räkenskapens tid. Då ska vi sammanfatta vem som stod upp för yttrandefriheten och vem som försökte tysta den, och få höra vad de har att säga till sitt försvar. 

Det som knäckte många av skribenterna var dock just tystnaden. Från att t.ex ha varit ledarkrönikör på Corren så kunde en person efter att ha kritiserat lite "fel" saker vara helt ute i kylan -- och i princip ingen tog dem i försvar. Varje dissident jag läste hittils har på sin höjd nämnt 1-2 namn. (ex. Paulina Neudin och Håkan Boström i GP)


En annan bra sak med boken är att det gett mig några nya namn jag kan slänga mig omkring med. Förra året blev jag kontaktad av en amerikansk journalist som skulle skriva en artikel om invandringsproblemen i Sverige och jag nämnde egentligen bara samma gamla stapelkritiker, t.ex Tino Sanandaji och Neuding.


Han blev till slut klar med artikeln: https://www.nationalreview.com/magazine/2018/12/31/swedens-parallel-society/

Han ville jag skulle gå omkring med honom i Malmö. Mitt på dagen i tre timmar. Liksom - jag jobbar !? För övrigt var det den mest regniga dagen på hela året så jag är väldigt glad att jag inte följde med.

Märklig kille. Kändes stirrig. Möjligen homosexuell.


Jag föreslog dock han kontaktade Göran Adamson och några till. Adamson brukar skriva studier tillsammans med de två andra dissidenterna Pernilla Ouis (ex-muslimen) och Aje Carlbom (sociologen som bodde i Rosengård i två år och sedan dess är kritisk mot både islam och mångkultur).


Arnstberg är tyvärr inte tillräckligt respektabel för att jag ska kunna hänvisa till honom. När Anna Hagwall bjöd inom honom att tala i Riksdagen för 1-2 år sedan beskrev aftonbladet honom kort och gott som en antisemit.


Marika Formgren fascineras jag dock av, och jag kan inte se att hon kan befläckas med att ha "samröre med bruna krafter". Efter att ha skrivit konservativa ledarartiklar i flera välkända tidningar klipptes hennes karriär kort när hennes sista alster blev att försvara Julia Caesar som fick hembesök av DN-journalisten Niklas Orrenius. Det är tydligen en dödssynd (alla journalister i MSM måste hålla samman) och sedan var hon tvungen omskola sig till ingenjör. "She was too good for this world" kanske man skulle kunna säga. Hon var för intelligent och hade för mycket integritet.


Jag brukar säga det att man ska inte vara för smart. Då lyckas man inte. De jag vet som lyckas bäst i karriären är sådana som förvisso är någorlunda intelligenta, men inte så intelligenta att de kan se genom systemet. Är man för intelligent inser man att allt lismande och grupptänk bara är en illusion.  Man inser att när folk talar om godhet så gör de i 90% av fallen för att de vill se goda ut, och inte för att de egentligen tror på det. Att ha för mycket egna tankar är också riskabelt. Bättre vara som typ Anders Ygeman, korkad och lögnaktig, men utan att någonsin säga något stötande. Jag tror det hjälper om man är lång också och har ett fördelaktigt utseende. Faktiskt. Hade Ygeman varit liten och ful hade han nog fått sparken. Nåväl.


Håkan Boström är en av få röster som skriver saker som är utanför åsiktskorridoren. Möjligen är det hans något utländska utseende som räddar honom. Ja, jag är seriöst - hade han sett ut som Anders Lindberg hade han nog också blivit kastad åt vargarna. Här är han på Twitter i alla fall. Han är kanske den mest konservative opinionsbildaren i Sverige. Vill man veta vad en sant konservativ person i Sverige tycker och tänker bör man följa Boström.

Vad innebär det att vara konservativ i Sverige idag? Följ Boström bara, så förklarar han.


Vad mer finns att berätta idag...

Jo jag fortsätter mitt evighetsprojekt med att försöka "ge mig själv terapi"... Jag vill ju vara säker på att mina åsikter inte beror på barndomstrauman som jag med lite terapi skulle komma över och bli sådär glättig som stockholmsfjollorna alltid är (se på Nyhetsmorgon bara). Det måste vara skönt att vara så obekymrad över allt.


Det får mig att tänka på titeln till "Dr Strangelov - or How I Stop Worrying and learned to Love the Bomb"... eller kanske boken Röda Döden av Edgar Allan Poe som jag tror jag skrev en översättning av i ett annat inlägg... Den handlar om en sjukdom som spreds genom hela landet och dödade en massa människor, men adelsfolket stängde in sig och festade i ett enormt slott, så de slapp se alla umbäranden utanför.


Men åter till min "terapi". Jag tycker nämligen att vi invandringskritiker alla bör genomgå viss terapi för att komma till roten av våra problem. Bland annat eftersom vi liksom anklagas för att ha "något fel" i oss, och jag får säga att de flesta invandringskritiker verkar också ha någon så kallad chip on the shoulder. Av dem jag sett är det inte många jag skulle se någon nytta av att samtala med.


Jag tycker om att vara ärlig, kanske främst för att jag numer inte har så mycket att förlora. Vad ska man med sitt anseende till när man är ensam och fattig, liksom? Jag börjar bli medelålders och då tänker man mera "skit samma".


En annan sak är att när man granskar sig själv så mår man faktiskt mycket bättre av det. Om man drivs av den skuld och smärta som ens föräldrar lagt på en så blir man olycklig. Jag vet fortfarande inget bra sätt att veta var man ska dra skiljelinjen mellan vad som är befogade känslor och vad som är obefogade känslor.


Vi har länge fått höra att rasism och främlingsfientlighet är irrationella känslor, vilket skulle antyda att om man känner dem så är det något man måste komma över, genom att t.ex analysera sin barndom, träffa mer invandrande människor eller genom att bli en "god människa" -- hur man nu blir det vet jag inte, men jag kan gissa att det bland annat innebär att ha ett meningsfullt liv, en sommarstuga, samt att umgås med människor som har rätt värderingar.


Om det istället är så att man har god anledning att känna dessa känslor, så måste man - enligt psykologiska modeller - uttrycka vad man känner och varför, för att kunna komma över känslorna. Det fungerar inte att trycka ner dem, utan det är faktiskt destruktivt.


Av denna anledning anser jag det viktigt att genomgå en viss terapi för att säkerställa att man faktiskt har fog att känna det man känner, samt att man kan tillåtas uttrycka sina känslor på ett rationellt sätt, av typen "Jag tycker inte om människor X, eftersom: ... ". Samhället uppmuntrar ju inte direkt sådana tankar, vilket gör att många människor uttrycker sig oförnuftigt med sina känslor, och de blir då lätta att avfärda som korkade kepsbärande rasistiska lantisar som kör EPA-traktor... och spottar snus vartän de går. 


Nåväl, nu till den tråkiga biten som väl bara intresserar mina närmaste, så övriga kan sluta läsa här. Kanske någon har nytta eller glädje av det någon dag. Jag gör texten lite ljusare.


--------------------------------------------------

Grelin, du har alltid haft problem med att knyta an till folk.

Du har haft ett undvikande relationsmönster. När folk kommer nära dig tar du avstånd för du är rädd att de ska komma för nära. Detta tog mig över 15 år innan jag insåg. Det är så jobbigt när man vill vara nära, men där allt i ens kropp skriker "ta avstånd" så fort någon kommer nära. Relationsmönstren får man som spädbarn vilket gör att det är svårt att hitta dem själv. Det är ju något som finns djupt inom en och alltid har funnits - och man vet inget annat.

Jag önskar verkligen detta hade varit annorlunda så att jag inte hade behövt spendera de där årtiondena i isolering från andra människor.

Istället utvecklade jag en narcissistisk personlighet där jag tyckte jag var den klokaste och smartaste personen i världen. Allt efterhand frågade jag mig dock: vad fan har du att känna dig överlägsen för? Du kan inte stå ut med att umgås med folk, och du har bokstavligt talat inga sociala relationer.

Grelin, du måste försöka bli trevligare. Annars kommer du att dö som en mycket ensam och olycklig person och ingen kommer att sörja dig.

 

Vad gäller kvinnofolk hade jag vid cirka 16-20 års ålder endast ett enormt kvinnohat. Jag kunde inte se något som helst positivt i kvinnor eller tjejer.

Jag vet inte hur en person ska kunna lära sig själv att andra kan älska en?



Mina känslor kring kvinnofolk var alltid de jobbigaste. Å ena sidan kände jag förakt men å andra sidan kände jag oerhört starkt behov av att bli älskad... eller åtminstone sedd, omtyckt och accepterad....

Pga min mor var mycket... påträngande... kände jag alltid ett behov av att kunna frigöra mig för att ens kunna bli en levande, självständig person. Samtidigt kände jag inte till någon annan typ av relation.

 

Jag känner fortfarande likadant. Jag vill men jag vill inte. I slutändan blir jag frustrerad, deprimerad och hatar mig själv och allt annat.


-----

Jag tycker inte man ska skämmas för att analysera sig själv. Vi är ju alla människor och har bara ett liv och jag är inte rädd för vad andra ska tycka. Människor som kritiserar och hatar en är, som jag ser det, shit-faces. Och jag har ändå inget förlora. Jag menar, de har aldrig gjort något för mig - varför skulle jag bry mig vad de tycker? Det är samtidigt lite kul när de hatar en. Att de ens orkar lägga tid på det.


Jag tycker det är viktigt att säkerställa att man inte drivs av irrationellt hat, utan av rationella känslor.

Av allasolikavarde - 24 februari 2019 22:19

Så vi började sammanställa de offentliga siffror som finns, gjorde ett nedslag under samma tidsperiod över fem år och såg ett oroväckande mönster. Från att 16,3 procent av Sveriges befolkning lyssnade 2015, rasade det till 13,1 procent 2017 och ett år senare till 10,1 procent.

På tre år har alltså P3 tappat 38 procent av alla lyssnare.

https://www.breakit.se/artikel/18663/emanuel-karlsten-finns-det-en-grans-for-nar-p3-behover-lagga-ner


Själv har jag inte lyssnat på P3 regelbundet på cirka 10 år. Flamseriet och fokuset på homosexuella och annat jag anser ointressant gjorde mig en gång så arg så jag startade min första tråd på Flashback för jag höll på att må psykiskt dåligt. Jag höll på explodera så jag uttryckte mina åsikter i en Flashbacktråd. (Varför skriver medier om bögar hela tiden?)

Jag läste aldrig svaren jag fick och har fortfarande inte gjort det. Kanske skäms jag eller så var det bara så att JAG VILLE UTTRYCKA MIG och inte behöva bemöta eventuell kritik.


Jag gör fortfarande likadant ibland. T.ex för några månader sedan när jag "kom ut" som invandringskritiker på Facebook. Jag har hört att jag fick en del väldigt negativa kommentarer från en släkting, men jag har avsiktligt undvikit läsa alla eventuella kommentarer och kommer nog aldrig göra det heller. Ibland vill jag helt enkelt få uttrycka min åsikt och inte behöva engagera mig i att försvara mig.


Nåväl, att P3 tappar lyssnar är ju alltid positivt. P3 dokumentär är iofs rätt bra.


När jag var liten hade vi alltid P3 igång hemma, men på den tiden var P3 inte så fruktansvärt utpräglat vänsterliberal. Tänk att Hassan gjorde en sketch som hette "10 000 tyska bögar" eller att man varje fredag skämtade om Dr Albans brytning. Inte för att det egentligen var särskilt roligt.


Jag lyssnar gärna på dansk P3 och P4. Deras P3 är som svensk P3 borde vara. Fritt samtal med folk som säger lite vad de känner för. Vilket kan innebära att de uttrycker sig politiskt ibland, men det blir aldrig så utpräglat vänstergeggigt som svensk P3. Man kan skämta om invandrare eller homosexuella, vilket man inte kan i Sverige längre.


Det känns som att Sverige helt tappat konceptet med förnuft. Nu är det bara flams som gäller.


Jag tror att diversifiering faktiskt spelar en roll i detta. När man arbetar på ett ställe där man är omgivning av "rasifierade", muslimer, homosexuella, och andra s.k minoriteter, så skapas det aldrig någon gemytlighet. Man får inte heller lov att ens tänka negativa tankar om exempelvis muslimer, och kompenserar det då genom att säga negativa saker om de s.k rasisterna, islamofoberna och Sverigedemokraterna.


Man kan liksom inte skita där man äter. Det är därför personer som mig måste kritisera systemet utifrån, eftersom journalister och dylikt är så insnöade med sina förtryckta vänner att de omöjligt kan säga något negativt om dem. Vi som är oberoende måste hjälpa dem säga sanningen.


Kan för övrigt avsluta med ett tips till alla s.k invandringskritiker: bete er respektabelt. Jag tror att om vi anstränger oss att vara invandringskritiker utan att ge ett hatiskt intryck så kommer vi kunna vinna över fler till vår sida. Det kan dock kräva en del självrannsakan så att man är säker på att bara säga det som är sant och korrekt och inte börjar skrika ut en massa okvädingsord. Bättre säga 10 ord som är sanna än 100 ord i affekt.

Av allasolikavarde - 23 februari 2019 15:31

Som jag skrev igår så har jag börjat läsa om socialdemokraterna för att förstå dem bättre.


En av de ständiga frågorna är: vet de vad de gör i sin invandringspolitik, eller är de planlösa? Jag blir ofta frågad från utlänningar om varför Sverige tar emot så många invandrare och det är svårt svara på. Varför ökar vi på problemområden, skapar splittring i samhället, ökar den grova våldsbrottsligheten, och eldar på en bostadsmarknad, sjukvård och skolpolitik som inte går ihop?


Hade Sverige på 1970-talet sett något annat land göra detta så hade vi skakat på huvudet och sagt "så där dumt beter man sig i utlandet, men vi svenskar förstår att man måste ha ett stabilt och tryggt land. Hahaha - dumbomar."


Det var ju faktiskt den inställningen som vi hade mot andra länder, t.ex vad gällde fattigdom och kriminalitet. "I USA har de mycket brottslighet, vilket beror på att de inte bryr sig om sin befolkning lika mycket som vi gör."

Nu när vi har haft en storskalig invandring visar det sig... att vår brottslighet ökar. Som en amerikan sa till mig: ni ser nu att brottslighet orsakas av dåliga människor och inte av dålig politik.

Ja, jag inser nu att amerikaner vet bättre i frågan.


Egentligen är hela sossepolitiken på fallrepen nu, eftersom många av de invandrargrupper vi tar in kommer aldrig att bli "lika". Om det beror på kultur eller genetik kan diskuteras, men det begås en massa brott i vissa grupper, och deras barn är inte mycket bättre. Kanske gjorde S rätt som tvångssteriliserade människor. Det löste ju åtminstone problemet.


Enligt Widar Andersson så vet S-ledningen inte riktigt vad den gör. Han säger att S mestadels har förlitat sig på att partiledaren stakar ut kursen och håller ihop de olika falangerna. Förutom partiledaren är de lite ideologiskt vilsna. Den starka pragmatiska kursen anses ha spelat in: dvs, man har drivit en politik baserad på vad som fungerar och inte på ideologi. Pragmatism brukar hålla bättre men samtidigt gör det att man i dåliga tider inte vet vad man ska knyta an till.


Carl Hamilton (se föregående inlägg) pekar på att den socialdemokratiska idérikedomen saknas. Man saknar starka ideologiska röster. Man saknar en stark koppling till intellektuella och till författare (såsom de arbetarförfattare som fanns på 1930-talet).


Jag är fortfarande osäker på om S har en plan med massinvandringen eller inte. Möjligen kan man se det i perspektiv av spelteori, dvs att jämföra vilka utfall som kan ge minst skada och mest nytta. Utifrån detta perspektiv så kommer massinvandring inte att skada S på ett konkret sätt - däremot kommer det att få in fler väljare till partiet samt skapa ett slags etniskt klassamhälle, vilket gynnar S. Det finns således ingen anledning för S som parti att vara emot massinvandring.


Vad gäller de negativa effekterna av massinvandring så tror jag däremot, utifrån Hamiltons bok, att S faktiskt lever i förnekelse. Hela vänsterideologin, som ju är byggd på marxism, handlar om att hjälpa de utsatta genom att minska klyftorna. Det ingår inte i vänsters ideologiska vokabulär att skylla på de utsatta, utan de utsatta ska ses som offer för omständigheterna.


Det går därför inte för vänstern att se islam som ett problem, utan allt kan härledas till klassklyftor.

Utifrån denna insikt kan S-politik förstås lite bättre: vi tar in utsatta människor till Sverige, vinner väljare, samtidigt som vi hjälper dem.


Vad de missar är att Marx teorier nog bara fungerar i homogena samhällen. Jag är inte bekant med att de kan lösa etniska eller religiösa konflikter, såsom sunni-shia-konflikten.  Eller så på USA, som trots 60 år av kamp för jämlikhet är lika segregerat nu som då.


In the wake of the Brown decision, the percentage of black students in majority white southern schools went from zero to a peak of 43.5 percent in 1988. But those changes have reversed in recent years, with data from UCLA’s Civil Rights Project showing that by 2011 that figure was back to 23.2 percent, just below where it stood in 1968.

https://www.pbs.org/wgbh/frontline/article/the-return-of-school-segregation-in-eight-charts/


Jag är inte bekant med hur marxism-baserad ideologi kan lösa detta. USA är ju ett stort och mäktigt land, men inte heller de har kunnat hitta någon lösning på problemet. Det som den amerikanska vänstern försöker sig på just nu kanske kan ses som en tro på magiskt tänkande. Eftersom allt annat har misslyckats så har de tryckt in "svarta förebilder" i all media och filmer och hoppas att det ska lösa problemet.


En annan lösning, som är desto mer dyster att erkänna, är att det säkraste sättet att minska gapet är att sänka de i toppen. Detta är dock svårt att åstadkomma politiskt.

Det kan vara värt att påpeka att vänsterblocket på våren 2018 försökte driva genom en lag som skulle leda till tvångsintegrering av skolor. Förslaget röstades ner av alliansen + SD.

Liksom i USA kan högern påstå att det handlar om att värna valfriheten, när vi egentligen vet att det handlar om att värna vitheten. Anders vill inte att hans barn ska gå i en klass där hälften av barnen heter Abdul, Ahmed och Ali. Men det får man ju inte säga. Jag har frågat amerikaner om saken, men de vill inte säga något heller, oavsett om de är vänster eller höger.


Socialdemokrati är egentligen bara stor i homogena samhällen. Detta inkluderar homogena delstater i USA, såsom Vermont. I heterogena delstater fungerar inte fördelningspolitik eftersom folk inte känner solidaritet. Studier bekräftar att vi hellre röstar mot våra egna intressen än att ge pengar till folk vi inte tycker förtjänar det.


Incredibly, without exception, every study finds the exact opposite to be true. It turns out that homogenous populations tend to create and sustain large welfare states.


According to this way of thinking, the whole point of the nation state is to build up a huge transfer system, without which a nation drifts aimlessly. But such a system presumes a level of homogeneity in the population. The worry, says Mau, is that, “it is possible that conflicts between the Ingroup and the Outgroup may escalate which could then influence the overall support for the welfare state.”


He is very disturbed to find that the more mixed the population, the less you find his sought-after solidarity to support welfare. This is true with regard to immigration in particular: “...welfare spending rates in countries with higher immigration grow significantly smaller than in countries limiting immigration.”


The less the nation looks and feels like a “family,”in other words, the less people are willing for it to function like a household with the state as both father and mother.


This discovery has worried the academic left for a few years. The worry might have driven the Clinton-era welfare reform: cut it back in order to save it.

https://fee.org/articles/choose-diversity-or-the-welfare-state/


Det råkar alltså vara så att sossepolitik har fungerat i Sverige för att vi haft ett homogent samhälle. Sossarna har dock aldrig kunnat förstå detta eftersom deras marxistiska teorier inte ger utrymme för det.


När jag läser vad vänstersossar skriver så berör de aldrig ens den aspekten att vissa grupper inte går integrera. Det kan kännas konstigt att läsa de här vänstermänniskornas tankar om integration, där de i en bok på 300 sidor inte ens nämner islam. Det handlar istället om socioekonomiska faktorer och att minska rasismen.


Att utanförskapsområdena har ökat är egentligen heller inget problem för S, som parti. Folk som bor i de områdena röstar på S.


Det var som jag läste i Daniel Assais bok om SD (se två-tre inlägg bak). Han sa att SD som parti egentligen inte vill göra Sverige bättre, eftersom ju mer problem Sverige får, desto bättre är det för SD. Jag tror det ligger något i det, faktiskt.


Precis som att man kan se framför sig hur vänstern gnuggar händerna varje gång det sker något "rasistdåd" (typ en  muslim som får en negativ kommentar i en matbutik), så gnuggar SD händerna när det sker ett terroristdåd.


Att S saknar ideologiska lösningar kanske bevisas bäst av att så många framträdande sossar är lågintelligenta. Man behöver inte ens nämna det uppenbara exemplet Löfven, som jag misstänker får alla sina åsikter på en lapp från partiledningen, utan även hans föregångare var personer som gled på ett slags gemenskapsanda utan större djup än så. Ministrarna har jag ingen större respekt för, och även de som faktiskt besitter viss intelligens och kompetens, såsom förre justitieministern Bodström, är i grunden narcissistiska personer som är ute efter berömmelse, pengar och makt.


En annan intressant lärdom jag fick från boken (S)-koden är att det var vänsterns velighet som ledde fram till högerextremisternas framfart i Europa på 1930-talet. Vänstern ansåg nämligen att historian är förutbestämd (enligt marxismens teorier) och att den ekonomiska krisen i början på 1930-talet inte skulle bekämpas för den banade vägen för det klasslösa samhället (kommunismen).

Hmm ja vi såg ju vad som hände. Mussolini marscherade mot Rom och tog makten, och Hitler tog makten i Tyskland.


Hamilton kritiserar S-rörelsen för de perioder när de bara följt med strömmen och inte gjort ideologiskt motstånd. I Sverige förändrade sig S och tog avstånd från den ödesbestämda historiesynen som Marx hade, något som Hamilton alltså hyllar som grunden för den pragmatiska socialdemokratin: ett part som agerar.


Jag tror man kan dra vissa paralleller till modern tid. Under 1990-talet och in på 2000-talet så var den rådande uppfattningen att demokratin oundvikligen skulle segra. Har man den uppfattningen så innebär det också att man inte kan göra något fel, för man kommer att vinna oavsett vad. Man kan t.ex ta in miljontals människor från Somalia och det kommer inte göra någon skillnad, för alla länder och folk kommer ändå snart att vara lika demokratiska.


Här har det väl visat sig att S hade fel. Man bör inte anta att allting alltid löser sig.


Nu har S ändrat sin retorik, som vi tydlig sett de senaste åren. "Högerpopulism" har utsetts till ett hot lika starkt som på 1930-talet och "vi måste ta kampen". Om inte annat så har det blåst nytt liv i det gamla partiet. Jag kan ändå inte hjälpa att undra: om samhället faktiskt kan hotas, borde vi inte se islamism som ett potentiellt hot också? Kanske löser sig inte integrationen automatiskt?


S kamp blir därför bara en halvmesyr. De står gärna upp mot nazismen - jaja, det är ju lätt gjort. Vad gäller islamska värderingar är det snarare mummel. Det kommer bli intressant att se hur S hade tänkt förena muslimer, feminister och homosexuella i samma parti.

Av allasolikavarde - 22 februari 2019 22:00

Efter att ha läst lite om SD (vilket ju går rätt snabbt) så läser jag nu om Socialdemokraterna istället.

Jag vill förstå vad som gjorde S så bra, samt förstå varför de nu verkar helt från vettet.


Carl Hamilton är ingen hemlig agent utan en rätt känd S-debattör. Hans bok innehåller en del intressanta punkter, och även en bibliografi i slutet jag väl får försöka beta av.

 

 Problemet med S-böcker är för det första att de är så väldigt tråkiga, och för det andra att man får så mycket propaganda att det matnyttiga innehållet är lågt. Jag läste till exempel lite av legenden Tingsten från den tid han var sosse men det känns som att han bara skriver det han tänker på utan att tänka på om det stämmer eller inte.


Eftersom (S)-koden har ett vänsterperspektiv är det ibland svårt veta saningshalten i det som står. När han kritiserar privatiseringarna t.ex., eller den liberala marknadsekonomin på 1980-talet. De delarna får man därför ignorera.


Det bästa vore om det fanns en neutral beskrivning över socialdemokraternas historia som inte är baserad på att "vi gjorde allt så himla bra" utan belyser även andra aspekter.


Socialismen har ju traditionellt det problemet att deras författare och talare skriver oerhört omfångsrikt, men även oerhört tråkigt. Därför brukar socialistiska tidskrifter inte gå med vinst. Det finns för lite fakta i dem, och för mycket tyckande.


Hur som helst finns det en och annan god punkt i Hamiltons bok. Han råder t.ex sossarna att resa runt och träffa folk, vilket Löfven verkar ha gjort 2017 istället för att åka till Almedalen. ((S)-koden skrevs 2012 för övrigt)


Hamilton referar till Nils Karleby, och jag har sett det namnet nämnas av S-märkta Ledarsidorna.se, samt av Widar Andersson som skriver i folkbladet och som är socialdemokrat också. Andersson är en av de ärliga gammeldags sossarna som jag rekommenderar att följa på Facebook om man är lagd åt det hållet. Han är en av de få politikerna som inte drivs av sitt ego utan av att göra landet bättre.


Karleby var den som bestämde att S inte skulle vara marxistisk, utan skulle skapa en mix av kapitalism och social demokrati. Detta lade grunden till det som kallas den svenska modellen.


Det kan vara intressant att reflektera över att det som anses ha gjort S så framgångsrikt var att de valde en pragmatisk mellanväg istället för en ideologisk väg. Dagens S har däremot valt en väldigt extremt ideologisk väg, baserad på minoriteter, feminism och öppna gränser.


Karleby ansåg på 1930-talet att skiljelinjen i europeisk politik gick mellan de frihetliga och de auktoritära. Som bekant har dagens sossar dammat av denna idé, vilket förklarar detta överdrivna fokus på att varna för nazisterna, som Löfven ständigt gör.


Dagens sossar försöker alltså gå tillbaka till sin ideologi. Vilket jag ändå får ge dem viss heder till. Men det är ju samtidigt uppenbart att dagens samhälle inte ser ut som på 1930-talet, och att det blir fånigt att varna för nazisterna i tid och otid. Den stora skillnaden är att inget populistiskt parti i europa vill avskaffa demokratin - något som de på allvar avsåg göra på 1930-talet.


Jag tror detta är en intelligensfråga. De mer intelligenta vet om att inte allt kan jämföras med allt, medan de med lägre intelligens inte kan förstå sådant.


Det finns mer att säga om Hamiltons bok och idéer men jag får avsluta detta blogginlägg här. Blir nog fler blogginlägg om Socialdemokraterna.

Av allasolikavarde - 21 februari 2019 21:30


Den förste i USA: Jussie Smollett som påstod sig ha blivit offer för rasistiska homofober. Nu utreds han för falsk anmälning efter att det kommit fram att han anställde två nigerianska älskare att begå överfallet.

Min gissning är att de svarta i USA säger som vanligt om det faktum att det är fejk: "Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå".


 

(Detta är en annan bok, som driver med Sverigedemokrater. Svarta får man ju inte driva med.)

Mer info: https://www.expressen.se/noje/jussie-smollett-gripen-av-polis-misstanks-ha-iscensatt-misshandel/


Sen har vi den trendande nyheter på Flashback just nu:

 
 
Bild från expressen.
 
Så får man själv bedöma om den inte ser väldigt lik ut ...
 
 
 
En annan intressant likhet mellan dessa båda herrar är att båda anser sig vara "gender fluid". De ser sig som homosexuella men kan tänka sig ha sex med kvinnor.
 
Huruvida Niklas har antastat en tjej eller en kille verkar ännu inte ha offentliggjorts. Dock ryktas det på Flashback om att det är en tjej. Brottet är än så länge rubricerat som grov våldtäkt.
 
Varför skulle det inte kunna vara så?
En man kan få njutning av att stoppa snoppen i lite vad som helst. Inklusive äppelpaj och flaskor av olika slag. Varför inte en person av motsatt kön (dvs en kvinna)?
 
Homolobbyn har under lång tid velat få det till att man är "född sådan" och så får inget mer diskuteras.
Själv tänker jag mig att ägnar man sig åt en normlöshet så blir det lätt att man provar andra. Detta inkluderar olika former av självskadebeteende men även att köpa sex. I det första exemplet hade ju personen valt att hitta på en rasistattack - vilket tyder på en total morallöshet - och enligt vad jag sett är det inte ovanligt när homosexuella får leva ut sina lustar.
 
Det är som med Lotta Bromé som enligt uppgift ständigt gick över gränser. För henne var det dock inget konstigt och hon har inte uttryckt att hon gjort något fel.

Av allasolikavarde - 21 februari 2019 00:54

Jag läser för närvarande lite böcker om SD. Något jag gjort tidigare men det kändes befogat göra igen.


Det rör sig om David Baas Bevara Sverige Svenskt (2014), och om Daniel Assais Facklan i Riksdagen (2018).

Både släpptes inför ett riksdagsval. Om Baas bok ser jag denna recension:


Baas har deltagit (kanske initierat?) kampanjer på Expressen mot Sverigedemokraterna, med snudd på personförföljelse, åtminstone med ett tröttsamt ad-hominem-upplägg som uteslutande fokuserar på personers bakgrund och kontakter, aldrig på deras politik eller idéer.

Men trots detta (och trots att jag själv är partimedlem i SD) var det intressant att läsa boken. Kanske för att den behandlade det enda anständiga parti som numera finns i Sverige.

https://www.bokus.com/bok/9789175034614/bevara-sverige-svenskt-ett-reportage-om-sverigedemokraterna/#customer-reviews


Jag startade även en tråd på Flashback: Vad är fel i Daniel Assais bok Facklan i Riksdagen?

Jag har inte fått några svar än...


Det finns en tråd på Flashback där det skvallras om Assai, och hans namn nämns även i andra trådar. Ofta i samband med ord som "virrpanna" eller "psykiskt sjuk".


Assais bok verkar inte ha särskilt många recensioner. Förvisso har den ett eländigt språk, men är ändå intressant.


Det är rätt sent nu så jag orkar inte med något längre inlägg eller någon längre redogörelse.

Vad man dock kan konstatera är att SDs politiker, åtminstone fram till 2014, var maktgalna och pengakåta, samt att de flera manliga toppolitiker gärna låg runt med groupies. Om inte frivilligt så mot deras vilja, eller "mot påtryckningar".

Om våldtäktsförsöket mot Louise Erixon kan läsas här, där man även kan se vem den "högt placerade" påstådde gärningsmannen är.


Jag tycker det är viktigt att dra fram detta.

Jag är nämligen invandringskritiker för att jag inte tycker om lögner - lögner från etablissemanget. Men jag tycker inte heller om lögner och mygel från ett parti som SD.


SD är det som Jan-Ove Bengtsson (AFS) på sin blogg kallar "sunknationalister". Det sups och slåss och man hyllar Karl XII och sillamackor, men man gör egentligen inte Sverige bättre. Det är också därför jag har så svårt för SD och aldrig har röstat på dem. Jag hade nog tvingat mig att göra det 2018 om inte AFS dykt upp, men nu håller jag mig nog till AFS. Huvudorsaken är att jag ser SD som för korrupt och med för låg kompetens.


Som sagt kan partier ändra sig. Förutom Bylundskandalen har det varit rätt lugnt de senaste  åren, tycker jag. Inga dramatiska avhopp, och de har fått in en del kompetent personal, såsom Jonas Andersson som brukar debattera i Expressen. Jag litar på hans integritet. De har även fått in moderaten (Reslow?) och en från KD.


Huruvida det räcker vet jag inte. Det är väl fortfarande samma gäng i toppen och jag tror inte de vill släppa sin makt. Jimmie lär väl avgå och dra sig tillbaka. Enligt Assai har Jimmie som plan att samla en massa pengar och sedan flytta till ett varmare land. Såvida inte han kan bli statsminister - och det kan han kanske 2022, om SD + M + KD kan få egen majoritet. Mattias Karlsson har däremot, enligt Assai, "Messiaskomplex", och jag tror faktiskt jag håller med.


Korruption och oegentligheter har förekommit länge inom SD. Kanske håller det på bli bättre, kanske inte. Jag tror åtminstone de förstår att sexuella trakasserier inte är okej. Att skattefiffel inte är okej. Att väljare utkräver ansvar nu.


Som jag ser det (inte för att min åsikt spelar så stor roll) så bör man dock dra ett streck över allt som skedde före en viss tid istället för att dra fram allt gammalt groll. Jag vet inte varför folk är så fokuserade på att dra fram och skuldbelägga folk flera år i efterhand. Ge en ursäkt istället eller en ekonomisk kompensation och så får man det överstökat.


I Sverige är det dessutom ett osunt fokus på sexualövergrepp. Visst ska man inte tafsa, men är det verkligen så hemskt? Ta t.ex det som Martin Timell påståtts ha gjort, vad det nu var - att lägga sin hand på någons könsorgan i en badtunna där alla var berusade?


Jag tänker att folk mår ju faktiskt dåligt i samhället av så många olika anledningar. Jag mår t.ex dåligt pga massinvandringen och homolobbyn. Någon har bestämt att just brott som män begår mot kvinnor ska vara något man ska skambelägga i evighet. Åtminstone om det är en känd man. Afghaner kan man förlåta...


Alltså - jag tycker inte man ska vara ett svin som man, men samtidigt tror jag på den kristna dygden om förlåtelse. Så länge man säger: "Jag har gjort fel och ska inte göra om det" så är det väl bara gå vidare. Tycker jag.


Feminismen lurar i tjejer att de ska begära "upprättelse" i all evighet.

Det är märkligt att man kan få 3-5 års fängelse för ett mord och mindre än ett år för en grov misshandel, men om man rör vid något på ett olämpligt sätt där ord står mot ord så får man två års fängelse. Just vad gäller detta brott har vi kanske världens hårdaste straff, men vad gäller andra brott har vi kanske världens slappaste.

Varför ska t.ex två fingrar i en badtunna ge två års fängelse, när en överfallsvåldäkt inte ger mer? En överfallsvåldtäkt måste väl ändå sätta betydligt djupare spår och därmed innebära en större kostnad för samhället. En person som begår sådana brott tenderar dessutom att göra om dem.


Bara första sidan jag hittade när jag sökte på överfallsvåldtäkt och straff:


I januari trängde sig en man in i en kvinnas bostad i centrala Nyköping och våldtog henne, samtidigt som han höll ett hårt grepp om hennes hals. Nu sänker hovrätten mannens straff, från fyra års fängelse till två år och sex månader.

I början av april i år dömdes den 20-årige mannen i Nyköpings tingsrätt. Man bedömde våldtäkten som grov då mannen varit våldsam och tagit stryptag på kvinnan. 20-åringen dömdes då även för stöld då han stulit med sig smycken och en klocka ur kvinnans lägenhet. Straffet blev då fyra år.

Men tingsrättens dom överklagades och på fredagen kom hovrättens beslut. De bedömer våldtäkten som ett allvarligt fall, men att den inte är att betrakta som grov. Hovrätten betraktar dock stölden ur kvinnans lägenhet som grov, inte som en stöld av normalgraden.

Hovrätten sänker därför mannens straff till två år och sex månaders fängelse.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sormland/hovratten-sanker-straff-for-overfallsvaldtakt


Tänk att någon tränger in i din bostad och våldtar dig.

Och jämför med vad det nu var Timell gjorde i badtunnan.

Är det inte absurt att straffvärdet är ungefär likadant?


Man undrar om rättsväsendet avsiktligt gör det så för att döma "etniska svenskar" för brott. Man blundar helst vad gäller överfallsvåldtäkter (dessa oftast begås av invandrare) och går desto hårdare år brott begångna av etniska svenskar.


Jag tycker det är dags att vi tar ton och säger att det är inte lika. Känslan av en överfallsvåldtäkt är värre. Mycket värre faktiskt. Men mer om det i ett framtida inlägg.

Av allasolikavarde - 19 februari 2019 17:55

Jag tog rubriken rakt av från Expressen.


När en medarbetare inom förskolan såg hur ett barn knep och klöste ett annat barn i ansikte slog hon bort handen på barnet.
Nu har hon fått en skriftlig varning från kommunen.
Enligt varningen var det "ett oacceptabelt handlande gentemot barnet".

Jag har så svårt att förstå varför det ska vara så här.

Alla bara utgår från att det är fel för att det är fel. Ingen vill ifrågasätta. "Det är fel att slå barn", säger de. Varför då, undrar jag? Det klösande barnet lär inte göra om det.


Jag tror inte heller att barnet kommer växa upp till att bli nazist. Våld föder inte alls alltid våld. Obefogat eller överdrivet våld föder nog våld, men att bara stå och vara tolerant kan faktiskt också skapa våld.


Kanske handlar det om vänsterns övertygelse om att patriarkatet är ett socialt arv och om vi bara bekämpar alla patriarkaliska egenskaper - såsom våld, dominans och makt - så kan vi alla leva lyckliga tillsammans.


Samtidigt kan vi dagligen läsa i tidningar runt om i landet om elever på skolor som misshandlar sina lärare. Läraren måste vara försiktig att göra något tillbaka också, för hen kan bli åtalad och förlora sin licens.


Jag har svårt tro att detta är bra. Men ingen får ifrågasätta det för det är ju "barn" vi talar om. Men jag kan inte förstå det. Har man en hund vet man att man ibland kanske måste vara lite fysisk mot hunden, t.ex dra i kopplet. Hunden drabbas inte av livslångt psykiskt lidande för det. Jag vet ingen som drabbats av fysiska korrigeringar av normalgraden som säger att de drabbats psykiskt. Däremot finns det ju många som beklagar sig över att de blev pryglade av sina föräldrar eller regelrätt misshandlade. Men det är inte samm sak.


Allt hänger ihop. Vänsterns kravlöshet, feminismen. Troligen kommer detta efterhand slå över till total normlöshet och morallöshet. Eftersom normer och moral också hänger ihop (klassiska högerkoncept).

Skapa flashcards