Alla inlägg den 14 februari 2019

Av allasolikavarde - Torsdag 14 feb 00:12

Jag blev glad idag av att se att åtminstone två av lapparna jag satte upp igår i Malmö satt kvar. Jag trodde alla skulle ha tagits ner.

Det är så svårt att sprida information till folk, men det är ju precis det vi måste göra.

Jag försökte se om det gick att mejla till typ alla elever på gymnasieskolor men det verkar inte gå. Att skicka brev blir för dyrt. Man kan ju dela ut flygblad men det kan vara känsligt.


Tyvärr är SD klåpare vad gäller att väcka opinion. De vågar inte associera sig med någon. Vill SD se hur man ska lyckas i ett val borde de se till Hörby, där SD fick mest röster i Sverige. Där har sedan länge olika respekterade personer, inklusive några halvkändisar, varit del av SD. Och när de satte upp affischer varnade de just för våldtäkter - vilket ju faktiskt är anledningen att folk röstar SD. Man röstar inte på SD pga SDs sjukvårdspolitik, skolpolitik eller ens skattepolitik.


I Malmö har SD ingen som helst respekt. De syns inte och därför finns de inte. De har aldrig synts, faktiskt. Att rösta på SD i kommunen känns som att rösta på ett spökparti.


AFS är ett annat parti jag sympatiserar med och jag tycker de borde ägna sig åt något slags lokalaktivism. Men det har de vägrat. Ska jag själv behöva trycka upp flygblad och sätta upp, i skydd av mörkret, för att ingen annan är kapabel till det?


Jag har även börjat bli mer kritisk nu när jag talar upp mer, t.ex här på bloggen. Det gör dock att jag reagerar starkare över all vinkling och direkt lögn som de har i media. T.ex råkade jag idag lyssna på P3 (olidligt program med ständigt tjej-tjatter om meningslösheter) och då i Ekot tyckte de det var viktigt att prata om... Uighurerna i Kina... med en intervju med en uighur som verkar ha flytt till Sverige och som - som alltid - beklagar sig över hur diskriminerade deras grupp är.


Man ska inte glömma att muslimer alltid sympatiserar med att höra att muslimer blir "diskriminerade". Det finns förstås en annan historia av uighurerna i Kina, nämligen den att den s.k diskrimineringen inte är särskilt diskriminerande. Men SR/SVT är som de här och är snabba att skrika om mänskliga rättigheter. Det genomsyrar liksom hela deras tankesätt. Kan man gnugga lite armbågar med muslimer är man extra glada. Det finns liksom ett patologiskt behov hos vänstern att bli kompis med muslimer. Vänstern vill så gärna inkludera dem.


Jag tänker för mig själv: vänta bara. En vacker dag inser de att Kina gjorde rätt.


Vänstern resonerar ofta som små barn. Som jag gjorde när jag var liten och tittade på t.ex Bröderna Lejonhjärta. Det finns de goda och de kämpar mot de onda. Sedan blir alla lyckliga.


I den riktiga världen fungerar det inte så. Jag läser t.ex just nu om Romarrikets fall (som jag nämnt försöker jag lära mig historia för att komma ifatt allt det man inte lär sig i Vänster-Sverige där historia mest handlar om feminism och Nazityskland). Romarrikets dödsstöt fick man av en Gotisk stam, som i sin tur hade fördrivits in i Romarriket av Hunnerna. Romarriket, som redan var försvagat, välkomnade goterna och hoppades att de skulle bli bundsförvanter - vilket de blev till en början. Men när man gemensamt hade bekämpat hunnerna, och romarriket blev allt mer försvagat, så tog goterna till slut tillfället i akt att storma Rom.


Nåväl. Jag såg återigen den intressanta intervjun med Lennart Matikainen på Nya Tider, där Lennart talar om vad det är som skapar de här vänsterfanatikerna som inte är kapabla att använda enkel logik utan är totalt känslodrivna. Han säger att de antingen är trasiga individer, eller att de har fått en extremt curlad uppväxt. Mycket tänkvärt, faktiskt.



I ett sunt land hade Matikainen varit en mainstreamdebattör, vars åsikter debatterats tillsammans med t.ex Göran Greider och Anders Lindberg. Men i det svårt sjuka Sverige får Matikainen diskutera för sig själv i en avkrok. Han använde ju, som han sa i videon, "det där ordet skäggbarn".  Ja då blir man ju förstås nazist.


Ska det vara så svårt att få lite stöd i denna värld?

En av mina största önskemål i livet är att försöka få lite stöd, men jag känner mig skeptisk till att det kommer ske. Allt jag säger, eller försöker säga, är sanningen såsom jag ser den. Men det är inget vinnande koncept. Jag håller på bli avstängd från Facebook och åtskilliga bekanta har sagt upp kontakten. Inte för att jag saknar dem, men jag tycker ändå det känns trist.


* Media ljuger på.

* Våra skolever får inte reda på sanningen utan bara vänsterliberal smörja genom hela skolsystemet.

* Massinvandringen tutar på - och det är avsiktligt, för att byta ut befolkningen

* Att diskutera med folk - särskilt invandrare - får mig känna att många människor helt enkelt är för lågintelligenta för att förstå frågan. Kanske trist att säga, men med åren kan man lättare se på folk att vissa helt enkelt aldrig kommer att förstå abstrakta begrepp - och det kan man se på dem redan som barn.


Om man nu ska säga något positivt så är det att de lågintelligenta åtminstone inte märker när de smartare tar makten över dem.

Om man ska jämföra svarta afrikaner med judar, och HYPOTETISKT anta att båda grupper är "invaderande", så skulle judar vara "värre".


Nu kommer säkert vänsterpatrasket att klaga och skrika, vilket just bevisar det jag sa: de saknar förmåga för abstrakt tänkande. Tänk dig ett HYPOTETISKT scenario, typ ett datorspel, där vi ställer upp tesen att vi har ett land, låt oss kalla det Hemland, och att olika grupper försöker ta över Hemland. Vilken grupp skulle vara värst? Den som är våldsam men saknar förmåga att organisera sig, eller den som är tystlåten men agerar under ytan?


Se hur det är i USA. De svarta i USA utgör 15% av befolkningen, men äger i snitt bara 5% av vad vita äger. Om det bara funnits vita och svarta i USA hade de svarta ägt mindre än 1% av all rikedom. Inte ens när de blir rika, såsom inom musik eller sportbranschen, lyckas de förvärva och investera pengarna. De undantag som finns sticker ut för de är så ovanliga, t.ex den extremt intelligente Kanye West (som är certifierat geni) eller Dr Dre.


Jämför det med judarna, som äger större delen av alla media och showbusiness, och därigenom har sett till att det är väldigt svårt att framföra kritik... mot judar - men även mot andra minoriter, såsom svarta och homosexuella. Jag säger inte att det är dåligt av dem, men det kan vara värt påpeka att det har egentligen skett utan att den amerikanska majoritetsbefolkningen har varit medvetna om det. Är inte det en mycket framgångsrik strategi?


Folk som saknar förmåga till abstrakt resonemang kommer att börja skrika på rasism, trots att allt jag vill diskutera är ett hypotetiskt scenario.

Det är därför det är så meningslöst, och tråkigt, att diskutera med människor som inte kan tänka abstrakt. Än värre är det när de inte inser sina begränsningar, vilket gäller många vänstermänniskor. Ja, vad gör man då? Om man får lov att önska sig något som i en dröm så skulle det vara att hitta folk att kommunicera med.


Jag blir alltid så glad de gånger jag stött på en höger-tjej. Jag får dock uppfattningen att de ofta är lite socialt isolerade eftersom tjejer har mera grupptänk och det är inte acceptabelt för tjejer (särskilt om de är yngre) att vara emot massinvandring. Möjligt att man hade kunnat hjälpa dem, stötta dem. Men jag har också känslan att jag kanske har för mycket emotionella problem själv.


En lustig sak är dock att när man träffar en person som man kommer bra överens med så känner man sig plötsligt normal. Alla år av ensamhet och förtvivlan suddas liksom bort och man tänker: "fan, jag är okej ändå. Någon tycker om mitt sällskap".

Å andra sidan brukar det oftast vara tvärtom: man stöter på en person och försöker och försöker tala med dem, resonera, lägga fram argument, men de tycker bara allt sämre om en. Ju mer man anstränger sig desto mindre gillar de en. Sen slappnar man av och säger något lättsamt skämt som kanske inte är PK och de ser chockade ut, typ "vad är det för fel på dig"-minen. Och man tänker "ja vad är det för fel på mig egentligen".

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se