Efter att ha läst lite om SD (vilket ju går rätt snabbt) så läser jag nu om Socialdemokraterna istället.

Jag vill förstå vad som gjorde S så bra, samt förstå varför de nu verkar helt från vettet.

Carl Hamilton är ingen hemlig agent utan en rätt känd S-debattör. Hans bok innehåller en del intressanta punkter, och även en bibliografi i slutet jag väl får försöka beta av.

 Problemet med S-böcker är för det första att de är så väldigt tråkiga, och för det andra att man får så mycket propaganda att det matnyttiga innehållet är lågt. Jag läste till exempel lite av legenden Tingsten från den tid han var sosse men det känns som att han bara skriver det han tänker på utan att tänka på om det stämmer eller inte.

Eftersom (S)-koden har ett vänsterperspektiv är det ibland svårt veta saningshalten i det som står. När han kritiserar privatiseringarna t.ex., eller den liberala marknadsekonomin på 1980-talet. De delarna får man därför ignorera.

Det bästa vore om det fanns en neutral beskrivning över socialdemokraternas historia som inte är baserad på att "vi gjorde allt så himla bra" utan belyser även andra aspekter.

Socialismen har ju traditionellt det problemet att deras författare och talare skriver oerhört omfångsrikt, men även oerhört tråkigt. Därför brukar socialistiska tidskrifter inte gå med vinst. Det finns för lite fakta i dem, och för mycket tyckande.

Hur som helst finns det en och annan god punkt i Hamiltons bok. Han råder t.ex sossarna att resa runt och träffa folk, vilket Löfven verkar ha gjort 2017 istället för att åka till Almedalen. ((S)-koden skrevs 2012 för övrigt)

Hamilton referar till Nils Karleby, och jag har sett det namnet nämnas av S-märkta Ledarsidorna.se, samt av Widar Andersson som skriver i folkbladet och som är socialdemokrat också. Andersson är en av de ärliga gammeldags sossarna som jag rekommenderar att följa på Facebook om man är lagd åt det hållet. Han är en av de få politikerna som inte drivs av sitt ego utan av att göra landet bättre.

Karleby var den som bestämde att S inte skulle vara marxistisk, utan skulle skapa en mix av kapitalism och social demokrati. Detta lade grunden till det som kallas den svenska modellen.

Det kan vara intressant att reflektera över att det som anses ha gjort S så framgångsrikt var att de valde en pragmatisk mellanväg istället för en ideologisk väg. Dagens S har däremot valt en väldigt extremt ideologisk väg, baserad på minoriteter, feminism och öppna gränser.

Karleby ansåg på 1930-talet att skiljelinjen i europeisk politik gick mellan de frihetliga och de auktoritära. Som bekant har dagens sossar dammat av denna idé, vilket förklarar detta överdrivna fokus på att varna för nazisterna, som Löfven ständigt gör.

Dagens sossar försöker alltså gå tillbaka till sin ideologi. Vilket jag ändå får ge dem viss heder till. Men det är ju samtidigt uppenbart att dagens samhälle inte ser ut som på 1930-talet, och att det blir fånigt att varna för nazisterna i tid och otid. Den stora skillnaden är att inget populistiskt parti i europa vill avskaffa demokratin - något som de på allvar avsåg göra på 1930-talet.

Jag tror detta är en intelligensfråga. De mer intelligenta vet om att inte allt kan jämföras med allt, medan de med lägre intelligens inte kan förstå sådant.

Det finns mer att säga om Hamiltons bok och idéer men jag får avsluta detta blogginlägg här. Blir nog fler blogginlägg om Socialdemokraterna.