Nu har jag börjat läsa Priset (2017).

När jag började läsa den var jag orolig att det skulle bli ännu en gnällbok med sådant man redan hört. Arnstbergs egen historia är jag t.ex bekant med, och sådana som Heberlein, Birro och Janousch missar aldrig tillfället att beklaga sig över hur svårt de fått det efter att ha kommit ut som invandringskritiska. (lustigt för övrigt att de flesta invandringskritiker har utländsk bakgrund - eller judisk i Heberleins fall. Utländsk bakgrund har jag ju själv också)

Det var trevligt att i boken Priset åtminstone få höra några nya röster jag inte hört tidigare. Flera av dem är journalister vilket gör att de skriver bra också.

En och annan blev lite väl gnällig, i stil med: "Och så kom person X och tyckte jag skulle sluta på jobbet, och person Y skrev under också, och person Z tyckte jag var olämplig, och sen så tog de upp det med person YY, och .... "

Har du inte hört talats om boken är det inte så konstigt. Denna typ av böcker förtigs systematiskt i traditionell media. Det är lustigt hur stor roll det där surret gör. En bok som det inte surras om finns inte. Tyvärr verkar alt-media inte heller vara intresserade av att puscha för de här böckerna. Arnstberg ger ju faktiskt regelbundet ut böcker och de säljer. Hans bok om svenskhet användes som referens i den förra boken jag läste ( (S)-koden , om socialdemokraterna).

Här en recension på boken på bokus:

Det finns hjältar - och så finns det HJÄLTAR. Det är dom som år efter år vill, kan och vågar berätta, analysera och tolka fakta om det som sker i omvärlden och i vårt eget samhälle, och som inte ingår i det politiskt korrekta paradigmet. Det är med stor förtvivlan och sorg jag läser PRISET, en antologi där tolv författare berättar om de höga pris de fått betala för att vara sanningssökare och sanningssägare i ett land som verkar bli alltmer repressivt. Det är inga "duvungar" som berättar, tvärtom. Det är personer med mångåriga erfarenheter av att undersöka och att skriva och berätta. I Förordet berättar en anonym person varför hen inte vågade ställa upp i Priset. Hen hade fått nytt arbete och ville inte riskera det.
Samtliga inlägg i boken tar upp invandringen till diskussion. Invandringspolitiken har alltmer blivit föremål för kritisk granskning, men bokens författare avslöjar att det inte är politiskt korrekt att kritiskt granska hanteringen av de tusentals och åter tusentals nykomna människor från andra delar av världen med helt andra kulturer. Det verkar inte vara tillåtet att vare sig diskutera antalet inkommande personer eller deras etnicitet och de kulturkrockar som uppstår. Ändå mindre tillåtet är det att avslöja att många av de som kommit att kallas "ensamkommande flyktingbarn" istället är vuxna unga män.
Jag önskar verkligen att alla tar sig tid att läsa Priset och reflekterar över sitt eget förhållningssätt, dels mot sig själv och sin egen attityd till sig själv som sanningssökare, men också sin attityd och sitt förhållningssätt till andra som söker sanningen och förmedlar den. Har jag lätt att stämpla andra som "rasister", "främlingsfientliga", "nazister" och liknande och slutar lyssna på dem bara för att de tycker och tänker annorlunda än jag? Eller är jag öppen för att studera alla perspektiv i olika sakfrågor och känna tolerans mot oliktänkande och olikkännande?
Låt oss utveckla Sam-Talet, Dia-Logen med varandra, utveckla en djupare tolerans och lära av varandra. En vacker dag kommer vi att behöva varandra.

https://www.bokus.com/recension/1162842

När man läser Priset så är det svårt att komma ifrån insikten om att... detta är Sverige. Samt att detta är absurt.

Det skribenterna har gemensamt är egentligen bara det att de kritiserat massinvandringspolitiken. En politik som är extremt jämfört med alla andra länder både i nutid och i det förgångna.

Jag har smått börjat mejla vissa av de som nämndes i boken som ansvariga för att tysta debatten. Tycker det känns bra att låta folk få veta att deras repressiva beteende är noterat.

Det är som det där uttrycket: "det som krävs för att ondskan ska vinna är att de goda är tysta". Det är precis så det gick till när de invandringskritiska rösterna skulle tystas till varje pris.

Och nu är det snart dags för räkenskapens tid. Då ska vi sammanfatta vem som stod upp för yttrandefriheten och vem som försökte tysta den, och få höra vad de har att säga till sitt försvar. 

Det som knäckte många av skribenterna var dock just tystnaden. Från att t.ex ha varit ledarkrönikör på Corren så kunde en person efter att ha kritiserat lite "fel" saker vara helt ute i kylan -- och i princip ingen tog dem i försvar. Varje dissident jag läste hittils har på sin höjd nämnt 1-2 namn. (ex. Paulina Neudin och Håkan Boström i GP)

En annan bra sak med boken är att det gett mig några nya namn jag kan slänga mig omkring med. Förra året blev jag kontaktad av en amerikansk journalist som skulle skriva en artikel om invandringsproblemen i Sverige och jag nämnde egentligen bara samma gamla stapelkritiker, t.ex Tino Sanandaji och Neuding.

Han blev till slut klar med artikeln: https://www.nationalreview.com/magazine/2018/12/31/swedens-parallel-society/

Han ville jag skulle gå omkring med honom i Malmö. Mitt på dagen i tre timmar. Liksom - jag jobbar !? För övrigt var det den mest regniga dagen på hela året så jag är väldigt glad att jag inte följde med.

Märklig kille. Kändes stirrig. Möjligen homosexuell.

Jag föreslog dock han kontaktade Göran Adamson och några till. Adamson brukar skriva studier tillsammans med de två andra dissidenterna Pernilla Ouis (ex-muslimen) och Aje Carlbom (sociologen som bodde i Rosengård i två år och sedan dess är kritisk mot både islam och mångkultur).

Arnstberg är tyvärr inte tillräckligt respektabel för att jag ska kunna hänvisa till honom. När Anna Hagwall bjöd inom honom att tala i Riksdagen för 1-2 år sedan beskrev aftonbladet honom kort och gott som en antisemit.

Marika Formgren fascineras jag dock av, och jag kan inte se att hon kan befläckas med att ha "samröre med bruna krafter". Efter att ha skrivit konservativa ledarartiklar i flera välkända tidningar klipptes hennes karriär kort när hennes sista alster blev att försvara Julia Caesar som fick hembesök av DN-journalisten Niklas Orrenius. Det är tydligen en dödssynd (alla journalister i MSM måste hålla samman) och sedan var hon tvungen omskola sig till ingenjör. "She was too good for this world" kanske man skulle kunna säga. Hon var för intelligent och hade för mycket integritet.

Jag brukar säga det att man ska inte vara för smart. Då lyckas man inte. De jag vet som lyckas bäst i karriären är sådana som förvisso är någorlunda intelligenta, men inte så intelligenta att de kan se genom systemet. Är man för intelligent inser man att allt lismande och grupptänk bara är en illusion.  Man inser att när folk talar om godhet så gör de i 90% av fallen för att de vill se goda ut, och inte för att de egentligen tror på det. Att ha för mycket egna tankar är också riskabelt. Bättre vara som typ Anders Ygeman, korkad och lögnaktig, men utan att någonsin säga något stötande. Jag tror det hjälper om man är lång också och har ett fördelaktigt utseende. Faktiskt. Hade Ygeman varit liten och ful hade han nog fått sparken. Nåväl.

Håkan Boström är en av få röster som skriver saker som är utanför åsiktskorridoren. Möjligen är det hans något utländska utseende som räddar honom. Ja, jag är seriöst - hade han sett ut som Anders Lindberg hade han nog också blivit kastad åt vargarna. Här är han på Twitter i alla fall. Han är kanske den mest konservative opinionsbildaren i Sverige. Vill man veta vad en sant konservativ person i Sverige tycker och tänker bör man följa Boström.

Vad innebär det att vara konservativ i Sverige idag? Följ Boström bara, så förklarar han.

Vad mer finns att berätta idag...

Jo jag fortsätter mitt evighetsprojekt med att försöka "ge mig själv terapi"... Jag vill ju vara säker på att mina åsikter inte beror på barndomstrauman som jag med lite terapi skulle komma över och bli sådär glättig som stockholmsfjollorna alltid är (se på Nyhetsmorgon bara). Det måste vara skönt att vara så obekymrad över allt.

Det får mig att tänka på titeln till "Dr Strangelov - or How I Stop Worrying and learned to Love the Bomb"... eller kanske boken Röda Döden av Edgar Allan Poe som jag tror jag skrev en översättning av i ett annat inlägg... Den handlar om en sjukdom som spreds genom hela landet och dödade en massa människor, men adelsfolket stängde in sig och festade i ett enormt slott, så de slapp se alla umbäranden utanför.

Men åter till min "terapi". Jag tycker nämligen att vi invandringskritiker alla bör genomgå viss terapi för att komma till roten av våra problem. Bland annat eftersom vi liksom anklagas för att ha "något fel" i oss, och jag får säga att de flesta invandringskritiker verkar också ha någon så kallad chip on the shoulder. Av dem jag sett är det inte många jag skulle se någon nytta av att samtala med.

Jag tycker om att vara ärlig, kanske främst för att jag numer inte har så mycket att förlora. Vad ska man med sitt anseende till när man är ensam och fattig, liksom? Jag börjar bli medelålders och då tänker man mera "skit samma".

En annan sak är att när man granskar sig själv så mår man faktiskt mycket bättre av det. Om man drivs av den skuld och smärta som ens föräldrar lagt på en så blir man olycklig. Jag vet fortfarande inget bra sätt att veta var man ska dra skiljelinjen mellan vad som är befogade känslor och vad som är obefogade känslor.

Vi har länge fått höra att rasism och främlingsfientlighet är irrationella känslor, vilket skulle antyda att om man känner dem så är det något man måste komma över, genom att t.ex analysera sin barndom, träffa mer invandrande människor eller genom att bli en "god människa" -- hur man nu blir det vet jag inte, men jag kan gissa att det bland annat innebär att ha ett meningsfullt liv, en sommarstuga, samt att umgås med människor som har rätt värderingar.

Om det istället är så att man har god anledning att känna dessa känslor, så måste man - enligt psykologiska modeller - uttrycka vad man känner och varför, för att kunna komma över känslorna. Det fungerar inte att trycka ner dem, utan det är faktiskt destruktivt.

Av denna anledning anser jag det viktigt att genomgå en viss terapi för att säkerställa att man faktiskt har fog att känna det man känner, samt att man kan tillåtas uttrycka sina känslor på ett rationellt sätt, av typen "Jag tycker inte om människor X, eftersom: ... ". Samhället uppmuntrar ju inte direkt sådana tankar, vilket gör att många människor uttrycker sig oförnuftigt med sina känslor, och de blir då lätta att avfärda som korkade kepsbärande rasistiska lantisar som kör EPA-traktor... och spottar snus vartän de går. 

Nåväl, nu till den tråkiga biten som väl bara intresserar mina närmaste, så övriga kan sluta läsa här. Kanske någon har nytta eller glädje av det någon dag. Jag gör texten lite ljusare.

--------------------------------------------------

Grelin, du har alltid haft problem med att knyta an till folk.

Du har haft ett undvikande relationsmönster. När folk kommer nära dig tar du avstånd för du är rädd att de ska komma för nära. Detta tog mig över 15 år innan jag insåg. Det är så jobbigt när man vill vara nära, men där allt i ens kropp skriker "ta avstånd" så fort någon kommer nära. Relationsmönstren får man som spädbarn vilket gör att det är svårt att hitta dem själv. Det är ju något som finns djupt inom en och alltid har funnits - och man vet inget annat.

Jag önskar verkligen detta hade varit annorlunda så att jag inte hade behövt spendera de där årtiondena i isolering från andra människor.

Istället utvecklade jag en narcissistisk personlighet där jag tyckte jag var den klokaste och smartaste personen i världen. Allt efterhand frågade jag mig dock: vad fan har du att känna dig överlägsen för? Du kan inte stå ut med att umgås med folk, och du har bokstavligt talat inga sociala relationer.

Grelin, du måste försöka bli trevligare. Annars kommer du att dö som en mycket ensam och olycklig person och ingen kommer att sörja dig.

Vad gäller kvinnofolk hade jag vid cirka 16-20 års ålder endast ett enormt kvinnohat. Jag kunde inte se något som helst positivt i kvinnor eller tjejer.

Jag vet inte hur en person ska kunna lära sig själv att andra kan älska en?

Mina känslor kring kvinnofolk var alltid de jobbigaste. Å ena sidan kände jag förakt men å andra sidan kände jag oerhört starkt behov av att bli älskad... eller åtminstone sedd, omtyckt och accepterad....

Pga min mor var mycket... påträngande... kände jag alltid ett behov av att kunna frigöra mig för att ens kunna bli en levande, självständig person. Samtidigt kände jag inte till någon annan typ av relation.

Jag känner fortfarande likadant. Jag vill men jag vill inte. I slutändan blir jag frustrerad, deprimerad och hatar mig själv och allt annat.

-----

Jag tycker inte man ska skämmas för att analysera sig själv. Vi är ju alla människor och har bara ett liv och jag är inte rädd för vad andra ska tycka. Människor som kritiserar och hatar en är, som jag ser det, shit-faces. Och jag har ändå inget förlora. Jag menar, de har aldrig gjort något för mig - varför skulle jag bry mig vad de tycker? Det är samtidigt lite kul när de hatar en. Att de ens orkar lägga tid på det.

Jag tycker det är viktigt att säkerställa att man inte drivs av irrationellt hat, utan av rationella känslor.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

      Mike Adams (https://en.wikipedia.org/wiki/Mike_Adams_(columnist) ) begick självmord 23 juli 2020. Detvar en vecka före det att han blivit tvingad avsluta sin universitetskarriär som professor (det engelska begreppet "professor" syftar på...

Pat Buchanan och William S Lind är två profiler inom det som skulle kunna den invandringskritiska högern. Ett annat namn är paleokonservativ, eller traditionell konservativ. Det som särskiljde dem från högern på 1980-talet är att högern utvecklades m...

Har inte bloggat på länge pga jag jobbat med boken som kom ut förra åren (egenpublicerad, kostade cirka 10 000 kr för att få 100 exemplar). Den finns att köpa fysiskt på t.ex. Adlibris för lite över 200 kr eller digitalt för lite under 100 kr. Tyvärr...

Man kan fråga sig varför jag ständigt skriver om detta ämnet, och svaret är att det är ett perspektiv som aldrig får höras annars. Traditionell media är ju som den är. Det saknar helt kanaler för att få ut en alternativ sanning. I Sverige serveras ma...

Jag recenserade nyligen boken "Haveriet" som jag inte ser som en särskilt välskriven och meningsfull bok.   "Migrationen i medierna", med undertiteln "men det får en väl inte prata om?" är en betydligt bättre antologi. Visserligen har de fördelen...