En sak som jag funderat allt mer på är det faktum att svarta i USA är urusla på att hålla i pengar. Även en undersökning publicerad av New York Times för något år sedan visade att även de svarta som växer upp i medelklass eller överklass är mer benägna att hamna på botten.

Man kan se klipp på rappare och sportstjärnor, man kan se en video på Michael Jackson. För mig är det helt absurt att tjäna pengar och sedan slösa upp allt man tjänat - plus mer därtill.

Även i t.ex Kina ligger det djupt inböddat i deras kultur att man inte ska spendera mer pengar än man har, utan tvärtom se till att lägga undan lite. Bland de svarta, i alla fall i USA, är det däremot kutym att kasta omkring med pengar.

Ta t.ex den här artikeln som visar att två år efter avslutad karriär så är närmare 80% av NFL-spelare bankrutt. Detta är alltså personer som tjänar i snitt minst 15 miljoner kronor om året. Cirka 70% av NFL-spelare är för övrigt svarta.

Dt gjordes även en dokumentär på MTV om varför de flesta rappare är fattiga:

För att citera en av de första rösterna i videon: "En av de första sakerna en rappare gör när han får sin första check är att köpa sin rapper-starterkit. Juveler och accessoarer. Det kommer före att betala hyran."

Det blir ju närmast komiskt redan 1:40 in i videon när en rappare förklarar att man kommer inte långt med $500 000 (efter skatt). En bil, där är $100 000. Sen smycken, $100 000, för priserna har gått upp senaste tiden. Ett hus - $50 000. Sen behöver man ju beskydd för alla tror man är rik och vill stjäla. Det kostar $50 000 (eller möjligen behöver man dela ut $50 000 till ens vänner. ) . Sen $50 000 på nya kläder. Och allt detta kostar sen $20 000 varje månad att  upprätthålla.

Alltså, man häpnar över vilka problem de har. Det är som ett barn som säger "jag kunde inte hjälpa det".

Jag kan inte hjälpa att fundera över om denna brist på ekonomiskt sinne åtminstone delvis beror på genetiska faktorer. För själv känner jag väldigt starkt obehag när jag förlorar pengar. Jag kan tänka mig detta är genetiskt. Jag vet vissa människor som inte alls känner något obehag när de förlorar pengar. Det finns liksom inte inom dem.

Konstigt nog är det nästan alltid så att svarta som kommer upp sig slösar bort sina pengar, medan vita inte gör det. Det finns förstås duktiga svarta affärspersoner också, såsom Beyonce och Puff Daddy. Och det finns vita som är eländiga på det ekonomiska. Men överlag är det så oerhört mycket vanligare att svarta har det problemet.

Ta t.ex Michael Jackson. Tjänade mer pengar än någon annan artist men hade ett ekonomiskt sinne som en sjuåring. Så oerhört svårt kan det väl inte vara att ta hand om en inkomst på hundratals miljoner...?

Är det verkligen bara en tillfällighet att i princip alla ekonomer är vita män?

När jag googlar på bilder från toppuniversitet verkar de flesta studenter numer vara antingen asiater (kineser typiskt) eller vita. Dock svårt veta eftersom de ofta kvoterar in svarta när de ska ta foton. Här dock ett från Stanfords ekonomidepartment:

Jag funderar på att orsaken att jag nyligen fick så många besökare kan ha berott på dokumentären som visades på SVT nyligen om Annika Östberg, kvinnan som satt i fängelse i USA för att hennes pojkvän sköt ihjäl en polis. Snyft, snyft, nu ska vi alla tycka synd om henne. Jag skrev om henne i ett tidigare inlägg där jag även nämnde några andra personer som blivit dömda för brott och sedan frikända fast de troligen är skyldiga.

I USA har man hårda straff för polismord, och även för medhjälp till polismord. Annika Östberg laddade geväret som polisen blev skjuten med. Hon är inte ett oskyldigt offer bara för att hon är kvinna.

I Sverige är vi så jäkla sena med att inse att man måste bestraffa de som varit delaktiga.

Ta det beryktade Lindomefallet 1990. Två inbrottstjuvar bröt sig in hos en äldre man och den äldre mannen mördades. Man kunde inte bevisa vem som gjorde det och de båda inbrottstjuvarna gick fria. I USA hade båda männen dömts för mord. Hade det stått en flyktbil utanför så hade föraren av bilen också dömts. Det kan tyckas "orättvist" för en svensk, men hur ska man annars någonsin kunna veta vem som begått brotten?

Det är ju likadant som med IS terrorister. Bara för att man inte kan bevisa vilken IS-medlem som begått ett mord kan man inte frikänna allihop.

I Sverige frikänner man t.o.m gruppvåldtäktsmän bara för att man inte kan bevisa vilken roll de spelat. Men de var ju där??

Sverige är nog världens mest naiva land. Vi är så snälla att vi offrar vår egen befolkning. Allt efterhand att de grova brotten ökar kommer vi nog också vara tvungna lägga om lagstiftningen. Det kommer krävas några till Lindomefall, och gärna några som drabbar mäktiga personer med pengar och inflytande. Sedan kommer debatten helt plötsligt att gå från att "det är en viktig del i rättssamhället att inte döma någon potentiellt oskyldig" till att läggas förslag om att göra just detta, och eftersom media och etablissemang allihop sitter i samma båt så kommer det bli så. Men det kommer tyvärr dröja ytterligare 10-20 år.

När det väl kommer till kritan måste man döma så för allmänheten kräver det. Ta exempelvis Malexandermorden, då tre män mördade två poliser, men man kunde inte med säkerhet säga vem som avfyrade de dödande skotten. Helt plötsligt bestämde ändå rätten att man skulle döma alla männen för morden, något som aldrig gjorts tidigare. Ingen ifrågasatte dock detta.

Domen blev omdiskuterad eftersom alla tre gärningsmännen ansågs skyldiga till mord då de agerat tillsammans och i samförstånd, trots att tingsrätten inte lyckades klargöra vem av de tre som sköt de dödande skotten. Domstolen valde att tillämpa ett nytt begrepp för medgärningsmannaskap (tillsammans och i samförstånd) och dömde alla tre för mord.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Malexandermorden#R%C3%A4ttsprocessen

Det är så det går till i verkligheten. Sen i efterhand kommer experna och ska förklara varför ett rättsamhälle "kräver" det. Samma som med gruppvåldtäkten i Fittja nyligen. Männen blev frikända, kanske för att det var en trashig person på jakt efter droger som blev våldtagen. Hade det varit någon känd person hade förövarna nog blivit dömda.

Jag nämnde i ett tidigare inlägg den amerikanska three strikes lagen. Den infördes 1994 i Kalifornien - som trots allt är den delstat i USA som är mest vänster. Vid detta laget har närmare hälften av USAs delstater infört någon variant av lagen, vilket kan tyda på att det är att gå i rätt riktning och att den efterhand kommer införas även i Sverige - men kanske först om 20-40 år, när vi tagit hit tillräckligt många våldtäktsmän och grovt kriminella (tidsaspekten beror på hur hög invandring vi har).

Kaliforniens lag fick stöd pga mordet på 12-åriga Polly Klaas (ovan). Hon hade blivit mördad av återfallsförbrytaren Richard Allen Davis som precis avtjänat åtta år av ett sextonårigt fängelsestraff för kidnappning. Innan dess hade han blivit dömd över 20 gånger för olika brott, som man kan läsa på hans Wikipediasida.

Pollys pappa Marc har sedan dess varit aktiv i att försöka få så många grova brottslingar som möjligt bort från gatorna. Han verkar vara aktiv på Twitter.

Så är det; rika, berömda och gärna vackra människor väcker sympati.

Så länge som brotten bara drabbar någon okänd tonåring i typ Borlänge eller Fittja så passerar det under radarn. Alla människoliv är inte lika mycket värda.

Stötte på detta gamla klippet.

Den man ser debattera ihärdigt är Tor Paulsson, som vid tillfället var med i Nationaldemokraterna. Han hade varit med i SD fram tills 2001, då en grupp splittrades för de uppfattade att SDs nya program var för mesigt och därför startade Nationaldemokraterna.

Tänk att videon laddades upp 2007. Det var fyra år efter att programmet sändes, och 12 år sedan nu.

Vad man även lägger märke till är en ung Gustav Fridolin som beklagar sig över rasismen i samhället, och journalisten Thabo Motsieloa, som jag minns från ett program på TV4 på 90-talet som hette Svart eller Vitt, men som jag inte sett på länge. Jag läser på hans Wikipediasida att han hållit i Brottscentralen på Expressen-TV sedan 2017. Jag ser på hans webbsida att han även ledde ett par TV-program på TV4 2005-2007 och ledde några galor. I övrigt försörjer han sig nog på att hålla föredrag.

Jag förundras ofta över de här människorna som verkar tjäna pengar på att vara kända. De åker omkring och säger lite saker som låter trevliga och bra, och så får de 100 000 kr för besväret. Delvis tror jag det är människor som inte har någon större kompetens eller ambition att arbeta. Det blir liksom bäst för alla om man kan låta dem åka omkring och apa sig. Bland vänstermänniskor är detta ett vanligt sätt att försörja sig, men däremot inte bland högermänniskor.

Angående Tor Paulsson så står det på Wikipedia att han dömdes för att ha misshandlat sin sambo. Det är säkert relevant att nämna när det kommer till högerpersoner. När det gäller Örjan Ramberg, som misshandlat alla sina fruar och flickvänner (bland annat Josefin Nilsson), tas den informationen däremot bort. Hans artikel är nu låst så att ingen ska kunna lägga in det igen.

Vad som även slår mig när jag ser debatten är hur öppen den var. Något liknande hade nog inte kunnat visas idag, i Det Nya Sverige. Det beror bland annat på att det Paulsson sa var rätt då, och ännu mer rätt idag. På den tiden gick det fortfarande att vifta bort.

Jag försöker googla på Paulsson och ser ett omämnande i Svegot (som är "högerextrem" och "står nazismen nära"):

Rubriken till reportaget lyder ”Hemlig nazistsekt har infiltrerat SD”, så Tidningen Svegot ringde upp Tor Paulsson som av ETC pekas ut som hjärnan i den nazistiska infiltrationssekten. Paulsson var i många år aktiv i Nationaldemokraterna, men har de senaste åren inte varit organiserad. Vi frågar:

Leder du en hemlig nazistsekt som har infiltrerat SD?

– Absolut inte. Hela artikeln syftar till att svärta ner SD. De är rädda för att SD ska bli största parti i Sverige och att det kommer att ändra hela det politiska klimatet. Då använder de mig för att svartmåla SD. Jag leder inget nätverk, det enda jag har gjort är att jag gått på föreläsningar och delat lite flygblad.

– Om sanningen ska fram så har jag varit ganska inaktiv de sista två åren. Jag skäms över att säga det, men det är faktiskt sanningen. Men i och med det här så kommer jag lägga ner allt jag har på att förändra Sverige till någonting bättre. Det här är en ögonöppnare för mig, det får mig att förstå att de här människor inte har alla hästar hemma. Bara en sån sak som att de hållit på i fyra veckor för att göra ett reportage, beställt domar, ringt människor som står mig nära och människor jag aldrig har träffat och förhört dem som om de vore kriminella.

https://svegot.se/2018/06/20/etc-panik-publicerar-sina-stasi-artiklar/

De påstår att Paulsson "slog till sin sambo för att han misstänkte hon var otrogen", och för detta fick 10 månaders fängelse. Men jag vet att dessa s.k högerextrema har en tendens att överdriva allt. Enligt wikipedia fick han ett år och fyra månader för grov misshandel. Det är mer än att slå till någon.

Det som även är lite synd är att Paulsson var så agressiv i klippet. Han känns som en lite obehaglig figur, även om han är uppenbart intelligent... men inte direkt någon glad kille. Måste de vara så arga? Och vad är grejen med högerextrema och kvinnomisshandel? Richard Spencer, ledare för alt-högern i USA, har också nyligen blivit anklagad av sin f.d fru för flera års fysisk misshandel.

I övrigt känner man ju igen argumenten från vänstern: Hitler, Nazityskland, rasism är hemsk, pizza är gott, bla bla.

Jag råkade snubbla in på ett gammalt debattprogram från 1989 som gick på TV3 och hette Diskutabelt.

Det som är intressant är när man jämför detta med de debattprogram vi har idag och som i princip inte ger något att titta på. Dagens debattprogram innehåller ett antal "permanenta gäster", såsom Göran Greider, Henrik Arnstad och Peter Wolodarski, och kändisar såsom Mikael Wiehe, Malena Ernman och allt vad de heter. Jag har inte dem i huvudet just nu men de går in och säger sina välkända och repeterade åsikter och sen så säger nästa person sina repeterade åsikter.

Jaha, Alice Teodorescu tycker att Sverige haft för högt flyktingmottagande och att vi inte kan integrera dem.

Jaha, Peter Wolodarski tycker att vi måste stå upp mot de mörka krafterna som vi nu ser öka i Europa.

Det blir ju inte så mycket mer än så. I vissa debattprogram så hinner folk knappt säga en mening innan de blir avbrutna.

Man kan jämföra med Diskutabelt, som här handlade om invandring.

Vad de gjort här är att bjuda in olika personer med vitt skilda åsikter och sedan låta dessa människor få tala för sin sak.

Detta hade inte gått i SVT, eftersom SVT alltid måste in med pekpinnar.

I Diskutabelt tog de även in personer med nazistiska åsikter. Idag är etablissemanget för rädda. När Vavra Suk fick uttala sig fritt i Aktuellt röt Peter Wolodarski till på Twitter, och Wolodarski har fått någon slags maktställning inom etablissemanget, vilket fick Aktuellt att känna sig tvingade försvara hur det kom sig att Suk kunde få framföra sina hemska åsikter öppet. Sedan dess har Suk aldrig fått framföra sina åsikter. Däremot har man diskuterat Nya Tider -- utan att chefredaktören Suk fick vara med. Hans åsikter är ju så hemska att man inte kan visa dem.

SVT gjorde dock en timmeslång intervju med Suk. Eftersom Suk är så intelligent och vältalig så kunde man inte ta med särskilt mycket, men man fick till ett klipp där Suk lite kort uttryckte sig olämpligt om Förintelsen, som han inte ville kalla Förintelsen. Detta lyfte SVT fram.

Jag tyckte Suk gjorde ett dåligt intryck och han borde inte ha sagt som han gjorde. Men ändå. Någon öppen debatt tillåts inte med dem som har fel åsikter.

Det kan jag personligen tycka är trist även om jag förstår varför TV inte vill tillåta det.

Inte ens TV3 eller någon annan mindre kanal skulle tillåta ett debattprogram liknande Diskutabelt idag. Det tycker jag är intressant. Har samhället blivit bättre eller sämre som gör att vi inte längre kan diskutera känsliga frågor öppet?

Jag skulle vilja höra debattprogram som diskuterar kommunismen också, gärna med någon övertygad kommunist. Men allt är så slätstruket, och gästerna som bjuds in har så förutsägbara åsikter.

Det intressanta med debatten från 1989 är att det som SDs partiledare Anders Klarström sa visade sig vara helt rätt. Det är också det som gör det till en intressant debatt. Man kan faktiskt lära sig något av att se denna gamla debatt.

Hade vi inte haft Youtube så hade vi nog aldrig fått se denna debatt igen. SVT hade förstås inte velat visa gamla debatter där SD hade rätt.

Även det som Göran Englund säger är rätt: det hade varit bättre hjälpa flyktingar på plats än att ta in dem som kommer hit på bedrägliga skäl. Det är lika rätt nu som då.

Vad hände med alla människor med åsikter? Försvann de? Dagens debatter är så genomrepeterade.

I slutändan är det som så att man kan inte ha öppna debatter om man riskerar att ha fel. När invandringskritiker hade rätt var man tvungen att begränsa de öppna debatterna.

När jag var ung hade jag ganska allvarliga identitetsproblem, vilket kom sig av att min uppväxt i grunden var osund samtidigt som den på ytan verkade hur bra som helst. Jag tror det lätt skapar dysfunktionell personlighet eftersom man aldrig riktigt vet vem man är eller vad som är "normalt". Att försöka hitta detta kan ta många år och kan kräva en kraschlandning.

Jag tänker mig att Annie Lööf är en sådan personlighet. Nu vet jag ju inte, och man bör inte bedöma henne utifrån hennes offentliga personlighet. Kanske har hon en genuin sida när kamerorna stängt av. Utifrån hennes offentliga person kan man dock inte säga något säkert. Vad kan man säga med säkerhet att hon tror på? Vad kan man med säkerhet säga att hon tycker om?

Annie Lööf har vissa likheter med den amerikanska miljardärbedragaren Elizabeth Holmes. Hon är också en ytterst intelligent och driven person. Det har inte skrivits så mycket om henne i Sverige, men historian om henne är mycket fascinerande. Hon var, liksom Lööf, en feministisk förebild som skulle visa att kvinnor kan. När anklagelserna kom om att hennes verksamhet inte fungerade skyllde hon på att hon som kvinna blev hårdare bedömd och smutskastad pga sitt kön. Samtidigt var hon extremt hatisk mot de som vågade tala, och hon använde en av de mest ökända advokaterna i USA för att dra folk inför rätta om de avslöjade något om hennes blufföretag.

För att få mer pondus gick hon omkring med en svart polotröja, likt Steve Jobs, och hon föreställde sin röst så att den skulle låta mörkare. Det är faktiskt en smart strategi av affärskvinnor att låta mer manligt. Kvinnor lägger t.ex gärna benan på vänster sida, som männen gör, när de ska ge sig in i politiken.

Hur som helst. Annie Lööf är kanske en Elizabeth Holmes.

Det hon säger här är förresten också en lögn... Hon träffade knappt sin cancersjuke fasters man.

Annie Lööf är nog inte lika falsk, eftersom hon vet att allt hon säger kan användas emot henne.

Det lite lustiga är att jag uppfattar Jan Björklund som lika mycket i avsaknad av en genuin personlighet.

Jag har hört talas om Ellen Key och hennes bok Barnens Århundrade tidigare men jag antog att det bara var ännu en sådan där vänstergrej - "bry sig om barnen".

Nu när jag dock satt mig bättre in i Ellen Key, genom att jag läste hennes formidabla försvar för yttrandefrihet i Några tankar om yttrande- och tryckfrihet, återutgiven 2006, så blir jag lite nyfiken på Barnens Århundrade. Till min förvåning känner jag att jag håller med Key lika mycket i båda böckerna. Hon skriver även väldigt kraftfullt och resonerande. Man kan hoppas att denna skickliga författare (författarinna?) får upprättelse.

Orsaken till att Key inte framhävts av någon polisk sida kan nog härledas till att hon hade klassiskt liberala åsikter, och det brukar ju sägas att vara liberal är att vara kluven. Key kritiserade den liberala rörelsen på sin tid för att vara för nationalistisk och inte värna det fria ordet. Hon var feminist som tyckte kvinnor skulle ha mer rättigheter, men kritiserade likartsfeminismen och ansåg att mödrar är viktiga för att skapa starka hem. Starka hem behövs för att skapa starka samhällen, enligt henne. Och kanske borde man därför även förhindra "dåliga element" från att föröka sig, skrev hon.

Vem kan då använda sig av Ellen Key?

Vänstern gör som vanligt en mjukisversion av henne som ska passa dagens känslobaserade kultur:

Ellen Key har blivit något av en symbol för kampen mot kadaverdisciplin och torftig utantillkunskap i skolan. Hennes bok Barnets århundrade – som utkom första gången år 1900 – var en mäktig uppgörelse inte bara med den skola som tog lusten och glädjen ur alla de barn som tvingades gå där utan också med den barn- och kunskapssyn som Ellen Key med ett sedermera bevingat uttryck benämnde som ”själamorden i skolorna”.

Den djupt konservative litteraturkritikern, poeten och Svenska Akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén tyckte att hon borde sättas på plats, hon borde följa det bibliska rådet att ”tiga i församlingen” och han utnämnde henne hånfullt till ”patentfjolla”.

Men det var inte bara i konservativa, ”manliga” kretsar som hon ansågs kontroversiell. Den särartsfeminism, som Ronny Ambjörnsson menar att Ellen Key förespråkade, där ”kvinnorna stod för känslorna och inlevelsen, männen för överblick och skarpsinne”, möttes av kritik även inom den samtida kvinnorörelsen.

https://pedagogiskamagasinet.se/pedagog-pa-piedestal-0/

Key tyckte att skolan skulle utformas efter barnet behov. Detta slås gärna upp av dagens flumpedagogiker. Artikeln fortsätter:

Om hennes kritik av barnträdgården var hård så var den måhända än mer oförsonlig när hon tog upp skolan. Barnet, ”det späda personlighetsämnet”, liknade hon vid en liten sten vid en strand: ”Där träffas den av det ena vågslaget efter det andra, dag från dag, termin efter termin. Plask – fyrtiofem minuter kristendom; plask – dito historia; plask – dito slöjd; plask – dito franska; plask – dito naturkunnighet!”

Så pågår det dag efter dag, ”nya ämnen i nya små stänk”. Och under dessa vågskvalp ”domna hjärnorna, fördummas och förstummas själarna”. Så vad är då resultatet av detta, frågar Ellen Key – jo, ”utsliten hjärnkraft, svaga nerver, hämmad originalitet, slappt initiativ, förslöad blick …”.

I framtidens skola, så som Ellen Key såg den, fanns inga betyg, inga prov, inga klassrum. I framtidens skola – som var en samskola för både pojkar och flickor – var all undervisning anpassad efter var och ens individuella förutsättningar. Insikter och kunskaper skulle prövas allt eftersom eleverna var mogna för det och undervisningen ske i ”olika salar, med rikt material i olika ämnen” men också i enskilda arbetsrum och utomhus.

Lärarna i Ellen Keys framtida skola ”ha en kort daglig arbetstid; riklig vila, stor lön – vilket möjliggör tillfällen till fortsatt utveckling”. Den vision hon tecknade var ju inte bara en dröm om en ny och annorlunda skola – det var också en dröm om ett bättre framtida samhälle. Om man vill skapa ett samhälle befolkat av fria och självständiga människor måste man börja med barn och ungdomar.

https://pedagogiskamagasinet.se/pedagog-pa-piedestal-0/

Detta låter säkert bra för 68-lärarna. Vad som inte nämns lika ofta är att Key tyckte att hemundervisning var den bästa undervisningen, och hon kritiserade att mödrar jobbade så mycket att de inte kunde ge sina barn kärlek och omvårdnad.

Ur en studie utgiven 1977, En studie i  Ellen Keys pedagogiska tänkande främst med utgångspunkt från ''Barnets århundrade', av Thorbjörn Lengborn, kan jag citera följande:

Ellen Key utgår i  1:a kapitlet, "Barnens rätt att välja sina föräldrar" (ss 5-42) från en evolutionistisk syn och pekar på möjligheten av att kunna styra människans framtida utveckling, så att den frambringar "en högre .typ av människa" (BÅ I,  s 7). Hon kommer in på ontogenien och nämner skilda ärftlighetsteorier. Hon hänvisar bl a  till Darwin, Galton, Wallace och Weissmann (s 21 f). I  anslutning till detta behandlar Ellen Key rashygieniska åt-gärder. Hon menar, att "förbrytartypen" måste hindras från. att fortplanta sig. Hon stöder kravet, att ärftliga fysiska och psykiska sjukdomar mte skall kunna lämnas i arv till efterkommande (s 32 f). Ellen Key föreslår nya lagstiftningsåtgärder, bl a  införande av ett obligatoriskt läkarintyg vid in-gående av äktenskap (s 41). Men än viktigare för framtiden är, att redan barnen fostras till medvetande i  detta avseende. Framför allt tänker Ellen Key på kvinnans ansvar: "Det återstår många generationers utveckling innan det för en kvinna blir instinkt -en oemotståndligt bjudande instinkt-att icke göra en fysiskt eller psykiskt förfallen eller urartad man till far åt sina barn" (s 35).

Ellen Key lägger i  detta kapitel även kortfattat fram sin äktenskapssyn. Hon vänder sig mot de s k förnuftsäktenskapen. Hon polemiserar mot upp-fattningen inom kyrka och kristendom: vigselns band är inte avgörande, utan det väsentliga är känslan (s 25 f). På denna väg skapas den "nya sedlighet", som Ellen Key pläderar för (s 38).

Det 2:a kapitlet (ss 43-68), som bär titeln "Barn-och modersskydd", gäller främst sociala frågor. Trots rubriken står barnen i förgrunden. Ellen Key kräver en förbättrad utbildning i  barnavård (s 43 f). Hon föreslår, att man genom lagstiftning skall göra inskränkningar i  föräldrarnas rätt över barnen för att på så sätt skydda dessa (s 44). Vidare vill hon ha en verksam skyddslagstiftning för kvinnor och barn (s 47). Hon angriper barnarbetet inom industrin och vill avskaffa allt barnarbete före 15 år (s 53). Hon sys-selsätter sig tämligen ingående med frågan om rehabilitering av s  k "liga-pojkar" (ss 56-62).

I tredje kapitlet, "Kvinnosaken och modersskyddet" (ss 69-95), kritiserar Ellen Key den svenska kvinnorörelsen för att den i  likställdhetens namn motsätter sig skyddslagstiftning för kvinnor i  yrkesarbete, då främst industrin (s 71 f). Hon framhåller, att det finns en klart markerad, av na-turen bestämd skillnad mellan man och kvinna, som nödvändiggör en så-dan lagstiftning. Hon tänker inte på kvinnan i  och för sig utan på "det möjliga eller verkliga barnet" (s 73). Hon har engagerat sig för normalar-betsdagen, dvs 8-timmarsdagen, som hon anser vara viktigare för kvinnan än för mannen (s 82). Samhället bör skydda de moderliga funktionerna. Hon tror, att matriarkatet i  en ny form skall återkomma: då skall man betrakta vården av det nya släktet "som den stora uppgift modern utför åt samhället och under vars utförande samhället bör trygga hennes tillvaro" (s 88).

Fjärde kapitlet behandlar "kvinnans rösträtt och barnens rätt (ss 96-107). Ellen Key finner det självklart att kräva full jämställdhet med mannen för kvinnans del. Det gäller t  ex ekonomi och egendomsrätt inom äktenskapet (s 96 f), men vidare naturligtvis rösträtten. Ellen Key räknar upp ett antal punkter, som talar för att kvinnan bör få rösträtt (s 98 f). Själ-va utövandet av denna behöver ej inkräkta mycket på kvinnans möjligheter att_ ägna sig åt hemmet. Ellen Key tänker sig, att det blir den barnlösa kvin-nan eller modern efter den tid, då barnen ej längre behöver henne, som kommer att ägna sig åt det politiska arbetet (s 102). Hon kräver en helt ny syn på moderns kall och förkunnar patetiskt, "att det är genom mödrarna frälsningen skall komma" (s 104).

I  kapitlet "Uppfostran" har Ellen Key lagt fram sina viktigaste tankar i ämnet. Hon betonar, att barnet skall utveckla sin egenart och bli en själv-ständig individ. Men samtidigt vill hon sätta gränser för individualismen: den egna friheten får ej skada andra. Hon är starkt kritisk mot kroppsagan och pläderar för det s  k naturliga straffet. I  kapitlet "Framtidens skola" kritiserar Ellen Key kindergarten och småskola, vilka hon vill ersätta med hemuppfostran. Hon vänder sig mot betyg och belöningar. I "Religionsundervisningen" förkastas kristendomsundervisningen i de svenska skolorna. "Själamorden i skolorna" innehåller starka invändningar mot den svenska skolan, som hon anser tar död på möjligheten till personlighetsutveckling. Hon betonar betydelsen av koncentration, åskådlighet och självverksamhet i  undervisningen. Hon önskar införa samskola. I  avsnittet "Hemlöshet" hävdar
Ellen Key, att familjelivet alltmer avtar i  styrka, framför allt i  stor-staden. Detta beror dels på att skolan kräver ökad tid av barnen, dels på att kvinnorna ägnar sig mindre åt hemmen. Ellen Key tänker dels på arbetar-klassens kvinnor, som tvingas vara yrkesverksamma, dels på "överklasskvinnorna", som enligt henne ägnar alltför mycket tid åt sällskaps-och föreningsliv. Hon önskar en familjelivets renässans. En förutsättning för detta är, att modern finns i  hemmet. I "Böckerna mot läseböckerna" kritiseras de läseböcker, som används i  skolorna. Ellen Key menar, att de är olämpliga ur pedagogisk synpunkt, bl a  därför att stoffet brister i  fråga om enhetlig-het. Hon vill ersätta läseböckerna med riktiga böcker. "En återblick och överblick" har tre avsnitt. I  det första redogör Ellen Key för sina syn-punkter på Montaigne och Rousseau. I  det andra nämner hon sina färska studier av andra pedagogiska klassiker, såsom Comenius och Pestalozzi. I det tredje (felaktigt angivet med "II") lämnar hon en skildring av engelska, franska och tyska reformskolor. Avslutningsvis redogör Ellen Key för peda-gogiska reformsträvanden i  Norden, bl a  för den  danska folkhögskolan och några svenska privatskolor.

Hoppsan. Hon vill alltså stärka familjelivet och hon ser det som nödvändigt för familjelivet med en moder i hemmet. Detta låter kanske mindre bra för dagens kvinnokämpar.

Att hon förespråkare tvångssteriliseringar gör henne också oanvändbar för i princip samtliga politiska partier. Om de skulle hänvisa till Ellen Key så skulle snart hennes syn på tvångssteriliseringar tas upp. Därför nämns hon bara som hastigast som en förgrundsfigur som kämpade för barns rättigheter. Det låter väl bättre så.

Faktum är att det Key skriver låter närmast den tyska nationalsocialism. Jag kan nästan tänka mig att de tog Keys idéer rakt av när de ville skapa den perfekta, idylliska familjen, för i referatet ovan ser jag inget som är direkt i motsats till Nazismen.

En lustig detalj är att Ellen Key faktiskt fick sina idéer beskrivna som just Tredje riket. En samtida kritiker henne som en radikal person som ville skapa en "ny människa" som representerade ett tredje rike.

Ur boken Ellen Keys Tredje Rike, utgiven 1902 av Vitalis Nordström:

»Jag talar endast till dem, hvilka tänka nya
tankar och således borde sluta att uppfostra enligt
de gamla. Dessa invända emellertid, att de nya
uppfostringstankarna äro outförbara! Men saken
är helt enkelt den, att deras nya tankar ej gjort
dem själfva till nya människor.» Orden återfinnas i
fröken Ellen Keys sista bok Barnets århundrade.

Härmed har den celebra författarinnan tydligt
låtit oss förstå, att hon anser sig själf hafva
blifvit en ny människa genom nya tankar. Men
detta visste vi ju egentligen redan förut, ty det
har länge framgått af hela hennes sätt att
framträda och af den tonart, i hvilken hon förkunnat
det nya evangeliets omskapande makt. Incessu
patuit dea. Och att fröken Key är den rätta
rösten för detta evangelium har högljudt predikats

af hennes trogna, bland hvilka en, som tydligen
vill representera det »unga Sverige», på det
yttersta af dessa dagar utbrister: »Ellen Key har
profetians gåfva och all kunskap men framför allt
den stora kärleken», hvarjämte han i samma
andetag dels kallar henne »det tredje rikets sierska»,
dels på henne tillämpar byggmästar Solness’ ord
till Hilde: »När jag ser er, är det som såge jag
rätt in i soluppgången».[1] Henne är det allt skäl
att lyssna till.

http://runeberg.org/key3eriket/0010.html

https://www.sydsvenskan.se/2017-08-21/ellen-key-och-morden-pa-handikappade-barn

Hahaha, ja så kan det gå. Man måste ju varna för nazismen. Jag kan tänka mig att lämplighetskravet för att bli journalist består av frågan: "Hur mycket tar du avstånd från nazism på en skala från 0 till 100".

Personligen får jag säga att Ellen Keys idéer är förnuftigt presenterade. Det är väl det som gör dem "farliga". Den klassiska svenska nationalromantiska och modernistiska litteraturen i slutet av 1800-talet hänger också till stora delar ihop, vilket gör att man helst inte vill uppmuntra skolelever att sätta sig in i dem. De progressiva idéerna ville skapa ett perfekt samhälle, och nationalism samt avlägsnandet av dåliga element ligger då nära till hands. Detta drar då associationer till Nazi-Tyskland, något som alla politiska partier vet används som slagträ i stil med att "ditt parti grundades av en person som var släkt till en person som 30 år tidigare varit på ett möte med Hitler Jugend".

Det är lättare att låta barn läsa Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren och Elsa Beskow. Strindberg klämmer man in lite av, eftersom han är så udda att ingen kan ta honom på allvar. Att Ellen Key däremot är en försvarare av total yttrandefrihet och även ger sitt stöd för avlivandet av missbildade barn är nog mer problematisk i Sverige år 2019. Så var det med den "feministiska" förkämpen. För mycket vänster för högern och för mycket höger för vänstern.

Det spekuleras friskt på Flashback om vad Pär Nuder har gjort som fått honom sparkad.

De första sidorna gav i princip inget. Lösa åsikter och gissningar. Någon skrev på första sidan han från säkra källor hört att Nuder skulle varit på Linsey Vonn, som väl är en snowboardstjärna? Jag tyckte det lät befängt från början, eftersom man ju inte ger sig på kända personer, och Lindsey Vonn är en tuff tjej.

Senare dök det upp en kommentar om att han skulle kallat Samir för n-ordet. Det lät också befängt. Samir är en känd person. Alla de här löjliga ryktena har det gemensamt att de brukar gå till överdrift. Samma som när en tv-profil anklagas för att ha tafsat, och tråden snart fylls på med de mest kända namnen: "Jag hoppas det var Schyffert" och liknande. Om en politiker står anklagad för något så tror folk alltid att det är en partiledare.

Ofta kan man dock efterhand se ett mönster i en tråd. Det sker när en person efter en annan skriver välskrivna inlägg med information om mindre kända personer, och som innehåller information som är mindre sensationellt. 

I Nudertråden har nu inlägg efter inlägg sagt att Nuder beter sig som ett svin när han druckit. Då kan man nog sluta sig till att det ligger något i det. Här ett inlägg som skrevs inatt, från en användare som sällan postar. Det brukar vara ett bra tecken.

Nu känns det lite som att försiktigt kliva ut på nattgammal is, ta några steg och plumsa rakt ner i vintervatten. Hade inte tänkt att bidra med något, men eftersom så många spekulerar i vad som kan ha gått snett så vill jag berätta följande:
Pär Nuder har inte blivit maktfullkomlig, eller ”gränslös” efter att ha tillbringat för lång tid i de priviligierades boning. Det sorgliga är ju att han alltid fått ”carte blanche” att bete sig. Alltid, betyder hela hans politiska karriär, från tidigt 80-tal och framåt. Slipad har han varit, kanske briljant, men i vart fall iskall och väldigt målmedveten.
Nu kan ni ifrågasätta vad som är fel eller fult med det som jag hittills berättat. Ingenting, bara att det rör sig om en högpresterande, målmedveten person med ett knivskarpt intellekt. Men det är ju naturligtvis inte hela berättelsen. Pär var ju faktiskt också en blek, tanig och ganska nördig person, som aldrig drog sig för att hävda sig själv på andras bekostnad. Slicka uppåt och slå nedåt var hans MO. Det mest intressanta, mot bakgrund av de nu aktuella incidenterna, är att han vid ett flertal tillfällen, under sina första maktfullkomliga år i politiken, faktiskt gjort sig skyldig till sexuellt ofredande och försök till sexuellt tvång vid ganska många tillfällen. Jag har själv sett honom ”in action”.Alltid som alkoholpåverkad och alltid med offren från en grupp som han aldrig trodde skulle utgöra något hot, eller våga gå vidare.
Då var då, och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, När MeToo-rörelsen började göra bokslut med sexuella övertramp för mer än ett år sedan, så var Pär en lågoddsare på min lista. Men till min förvåning så hände ingenting. Nu har istället ett börsnoterat företag bestämt sig för att sopa framför egen dörr.
Gränslös – nej, bara förövare (sexual predator), bristande kontroll – nej, bara hans sanna personlighet
Skäms för tystnadskulturen…

https://www.flashback.org/t3026639p44

Får intrycket att en kvinna skrivit det. Också bra tecken.

Sen kan det mycket väl vara så att Nuder fick gå pga "maktspel", som han själv säger. Vill man bli av med någon är det bekvämt att anklaga personen för sexuella trakasserier. Nuder har klarat sig länge eftersom att ingen velat bli av med honom.

Det var som en artikel jag läste om Harvey Weinstein där det påpekades att Weinstein först avslöjades efter det att han inte längre hade någon makt.

Man frågar sig om de här kompetenta männen med makt skaffar sig makt just så att de kan få göra som de vill. Som Göran Lindberg, polischefen som kallade sig feminist samtidigt som han agerade hallick och våldtog minderåriga tjejer med sexleksaker. Att kalla sig feminist är ju ett jättebra alibi.

Den här uppgiften spreds för ett tag sedan:

– Vi ser i erfarenheterna från testerna att på väldigt många andra områden - de flesta - så är kvinnor faktiskt bättre än män.  Till exempel psykiska faktorer och i-prov och liknande som då är begåvningstester, det säger Klas Eksell som är personaldirektör i Försvarsmakten. 

– Till exempel psykiska faktorer och i-prov och liknande som då är begåvningstester. Men just i muskelstyrka så är det ingen tvekan om att männen är före.

– Och för oss gäller det då att ha rätt krav på rätt befattning, så vi inte har ett för högt muskelkrav i förhållande till vad befattningen gäller.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=160&artikel=7147287

När den här nyheten slogs upp (nämnes i alla tidningar, som vanligt för feministiska nyheter) så funderade jag direkt på underlaget. Underförstått vill de föra fram att kvinnor är bättre än män förutom att män är lite starkare. Det är åtminstone det intrycket jag får. Men hur ser datan ut? Det är lätt att vilseleda om man inte ger underlaget.

Som tur är har Nya Tider granskat påståendet:

Vi har gått igenom den senaste statistiken från årskullen födda 1999. Det visar sig att män generellt har något bättre genomsnitt i alla prov som görs vid intagning till militär tjänstgöring förutom färgseende. I muskelstyrka har män som väntat ett mycket bättre resultat, men presterar alltså även bättre i psykologiska test – tvärtom vad Försvarsmakten påstår.

De som genomför mönstring prövas utefter en 9-gradig skala, där 9 är det högsta resultatet och 1 är det lägsta. Psykisk funktionsförmåga visar att män har ett snitt på 4,8 och kvinnor 4,5. Snittet för befälslämplighet visar 4,7 för män respektive 4,6 för kvinnor. Snittet vad gäller muskelkapacitet är 7,2 för män och 2,7 för kvinnor. Detta är rekryteringsbasen som Försvarsmakten har att förhålla sig till framöver efter beslutet att återgå till värnplikt.

https://www.nyatider.nu/nya-tider-avslojar-forsvarsmakten-motiverar-sankta-fyskrav-med-felaktig-data/

Kanske citerar jag lite mer än önskvärt nu, så för att kompensera detta vill jag gärna uppmana läsaren att prenumerera på Nya Tider. Beställ tre nummer gratis.

Här ett diagram från pappersupplagan:

Försvarsmakten har troligen baserat sina uppgifter från tidigare år, då värnplikten var frivillig. Det är troligen så att fler ambitiösa kvinnor än män sökte sig till militären.

Det är alltid värt tänka på följande vad gäller feminism:

* Om kvinnor presterar bättre, så lyfts det fram som något slags biologiskt bevis för att kvinnor är bättre.

* Om män presterar bättre, så ses det som ett bevis på patriarkatet gör att kvinnor har lägre självförtroende och man måste försöka motverka det för att skapa jämlikhet.

* Om män är överrepresenterade inom något positivt (t.ex. får högre lön), så är det dåligt och man måste ta reda på orsaken och motverka den.

* Om kvinnor är överrepresenterade inom något positivt så är det bara bra och något att sträva efter.

Det finns ingen vetenskaplig logik i feminism. Men det har jag skrivit så många gånger om redan.

Kommer tidningarna nu att rapportera om att män presterar bättre än kvinnor? Nej, såklart inte. Om de gör så kommer det vara inom ramen för "hur mycket påverkar patriarkatet bedömningen av kvinnliga sökande". Att kvinnor presterade bättre så länge mönstringen var frivillig kommer de inte reflektera över.

Nya Tider har sökt svar från Försvarsmakten på varför man valt att använda gamla uppgifter istället för aktuell statistik som är lätt att tillgå, innan man tog beslutet att se över muskelkrav till vissa befattningar. Trots påstötningar har vi inte fått något svar.

Nej det är klart, för om försvarsverket går ut i media och säger att kvinnor presterar bättre än män så får de uppmärksamhet. Går de ut och säger att män presterar bättre så blir de tvungna att förklara sig och inrätta en handlingsplan för att hitta orsaken till "orättvisorna".

Vi har från vår sida förslag på att totalförsvarskunskap borde vara ett ämne i samhällskunskapsämnet i skolan. Vi jobbar ju oerhört mycket på att vi ska vara en attraktiv myndighet och det är där vi måste komma ut.

– Det är ju ingen tvekan om att jämställda grupper arbetar bättre tillsammans.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=160&artikel=7147287

Enligt förvridna vänsterstudier? Om man gör denna typ av påståenden så hamnar man i den feministiska motsägelsen igen, som jag nämnde ovan.

Om kvinnor och män verkligen är lika så spelar kön ingen roll, och då spelar det ingen roll om gruppen är jämställd eller inte. Eller är det så att män och kvinnor är olika ändå? Fast det är de ju inte?  Eller de är det när man vill det, och inte när man inte vill det?

När jag tänker på feminister så tänker jag på en lillasyster som sitter ensam och inte får leka med pojkarna. "Orättvist", säger lillasyster. Sedan växer hon upp och blir feminist, och hamnar i myndigheter. Hon blir journalist, politiker eller forskare. Och männen bara nickar och vågar inte säga emot, för "alla" tycker som hon.

Det är på vippen att jag måste skriva ett argt mejl till försvarsverket. Men jag tror jag nöjer mig med detta blogginlägget.