Visserligen en artikel från 2017, men de flesta har väl inte läst den, och så var det nyligen kvinnodagen.

I ”Förortens Grupp 8” intervjuar Helene Bergman åtta invandrade svenska kvinnor som berättar om sin kamp mot hederskultur och religiöst förtryck i Sverige, ”ett av världens mest sekulära och jämställda länder”.

Deras berättelser handlar om ett samhälle som säger sig värna kvinnans rättigheter, men lämnar dem som mest behöver dess beskydd i händerna på ett ”importerat patriarkat” som fått fritt spelrum att etablera sig i svenska förorter.

– Det är ett feministiskt hyckleri, säger Helene Bergman.

https://www.vlt.se/artikel/kultur/helene-bergman-till-attack-mot-svenska-lattefeminismen-i-ny-bok-har-svikit-forortskvinnorna

Det som slår mig nu när det återigen är kvinnodag (alla dagar känns som kvinnodagar om man tittar på svt.se) att propagandan är så massiv. Det ska ständigt skrivas om jämställdhet och jämställdhet och jämställdhet i olika former. När en kritisk artikel dyker upp, såsom Bergmans, eller han Pär Ström, så skrivs det lite kort om dem, men sedan fortsätter feminismpropagandan som om inget hade hänt.

Det gör att feminismen blir till en norm. Precis som om tidningarna varje dag hade innehållit artiklar om förtryckta arbetare, eller om personer som drabbas av vårdköer. Man börjar ju tänka i samma tankebanor som de som skriver artiklarna.

Det har fått mig att allt mer inse medias makt. Det blir som med invandringspolitiken. Kritiken mot den hade ju ökat från år 2000 till år 2014. De första kritiska böckerna hade kommit (såsom den gedigna Invandring och mörkläggning av Arnstberg, 2013) och SD hade kommit in i riksdagen. Men sen så diskuterades det bara hur ska vi hjälpa flyktingar. Frågan om kostnader eller om hur lämpligt det egentligen är diskuterades inte -- eller åtminstone väldigt sällan.

Vad som också slagit mig är hur omöjligt det faktiskt är att vända skutan -- även om man har rätt. Just nu så är det feminism och jämlikhet som gäller. De som försvarar jämlikhet använder halvvetenskapliga förklaringsmodeller som ofta överdrivs eller appliceras i andra sammanhang än vad de visar. Eftersom det är så massivt kan man dock inte göra något åt det. Det är som en viskningslek där "alla" säger samma sak, och refererar till varandra. 

Om man tänker lite så kan man säkert komma på rykten som spridits som "alla" visste, trots att ingen egentligen vet varifrån det kom. Ibland är det baserat på felaktiga minnen. Det finns en intressant tråd på Flashback om citatet "Det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk", där ett par envisa användare har gått genom varenda tänkbar match där något liknande hade kunnat sägas, utan att hitta belägg för det. Ändå dyker det ständigt upp nya användare i tråden som påstår att de själva minns när det sades.

Det svenska invandringsdebatten blev efterhand likadan. Man refererade till att invandring leder till "ökad kreativitet", vilket förklarades bevisa att invandring är bra. Man sa att det "ökar mångfalden", vilket i sig sågs som omtvistligt positivt. Man refererade till studier som visar att Sverige, England och USA tjänat på invandring -- utan att reflektera över att det varit arbetskraftsinvandring som dessa länder tjänat på, inte asylinvandring. Misslyckades argumenten mot en kunnig debattör drog man till med "det handlar om att rädda liv - tänk på judarna på 1940-talet".

Återigen så reflekterade man inte över - eller tilläts inte reflektera över det - att asylsökare som kommer från t.ex ett flyktingläger i Turkiet inte "flyr för sina liv".

Att invandring "ökar kreativitet" kan man ju också ifrågasätta nyttan av. Kreativitet är inte i sig fördelaktigt. En soldat behöver t.ex inte vara kreativ. Att ha en massa smårestauranger med kebab är kanske berikande, men gör det oss lyckligare? Att somalier är bra på att föda upp kameler är förvisso kreativt, men hur mycket nytta har man av det i Sverige? Är det värt att byta ut trygghet mot kebabställen? Och ökar verkligen all invandring på kreativitet?

Här kan man väl kritisera SD också. De hade kunnat ta den här debatten, eller lyfta upp debattörer som har den skickligheten. Istället minns jag bara att Jimmie stod och talade om "den oansvariga invandringspolitiken" som en robot.

Vill man ta debatten måste man ifrågasätta de termer som andra sidan använder sig av. Vad är det som är så bra i sig med jämställdhet? Varför bör män och kvinnor dela lika på hushållssysslorna? Alla bara slänger runt ordet "jämställdhet" som en självklar positiv sak, precis som man slängde runt ord som mångkultur och mångfald som något inneboende gott. Eller ordet "kreativetet" för den delen.

Just nu är feminismen en kraft som inte går att stoppa. Allt i feminismens namn är liksom gott. Man ställer frågan "hur ska vi öka mångfalden" utan att fråga sig varför.

När man ser på samhällsutvecklingar så verkar det dock som att det alltid är så. Samhället bestämmer helt plötsligt att en viss riktning är den nödvändiga och önskvärda, och då blir det så. Först när utvecklingen gått in i väggen sker det en konflikt som kräver nya angreppsriktningar. Verkligheten är för komplex för att vi ska kunna ha flera olika angreppsriktningar samtidigt. Det är därför en viss approach måste gå in i väggen innan den kan kastas ut.

Ett välkänt exempel från ekonomins värld är keynesianism och teorin som statlig inblandning i ekonomin.  Denna politik drevs från 1940-talet fram till början av 1970-talet, men sedan skedde något som keynesianism inte kunde förklara: stegflation. Arbetslösheten ökade samtidigt som inflationen ökade, och statlig intervention hjälpte inte.

Man kan se lite samma sak i Sveriges ekonomi, där det på 1970- och 1980-talet sågs som en självklarhet att ha full sysselsättning. Sveriges arbetslöshet låg konstant mellan 2% och 4% under dessa årtionden, vilket berodde på att staten såg som sin uppgift att ge folk arbete. Fanns det inte sådana i näringslivet fick folk jobba i statlig tjänst.

Arbete gör folk glada och ger dem mening i livet. Arbete genererar produktion och "skapar" således pengar, som de anställda kan konsumera. Så långt låter det ju bra och det fanns politisk enighet om sysselsättningsmålet.

Det intressanta är dock att politiken inte är ekonomisk hållbar. Ger man människor jobb oavsett vad de än gör så uppmuntrar man till ineffektiva arbeten. Man kan inte ha statliga verksamheter där hälften av de anställda rullar tummarna. Det är troligen billigare för samhället att dessa människor tvingas ut i arbetslöshet än att de har en statligt betald livstidsanställning där de inte producerar något.

Samma sak med invandringspolitiken. Så länge kostnaderna inte var så höga så spelade det inte så stor roll. Man kunde från politiskt håll ljuga om kostnaderna eller undvika tala om dem. Men nu går det inte längre, och de argumenten kan anses körda.

Vad gäller feminismen tror jag samma sak kommer ske. Ännu kan de lägga fram argument för jämställdhet, men när detta börjar bli alltför kostsamt eller samhällsskadligt så kommer en motreaktion.

Ta exempelvis detta med kvinnliga poliser och brandmän. För några dagar sedan var det en artikel på svt.se om att det finns för få kvinnliga brandmän men att det "går framåt". Underförstått så är det i sig självt alltid bra med fler kvinnliga brandmän. Men varför? Är en brandstation med 50% kvinnor bättre på att stläcka bränder än en med 10% kvinnor? Jag är tveksam.

Är en polisstation med 50% kvinnor bättre på att lösa brott än en med 10% kvinnor?

Det finns såklart inga studier på det, och om man nu gör studier så vinklar man dem så grovt att man inte kan lita på dem. T.ex skyller man på diskriminering.

En rapport som släpptes för något år sedan var av McKinsey som visade att företag med fler kvinnor i styrgruppen presterar bättre än företag med förre kvinnor. Typ. Jag har diskuterat den rapporten i ett tidigare inlägg. Detta är för det första ingen vetenskaplig studie utan en lobbyrapport med tvivelaktig metodik, och för det andra innebär inte dess resultat att en brandstation med fler kvinnor uppnår bättre resultat.   Så är det dock, att man i debatten använder denna typ av halvsanning och överdrifter, och att de liksom en viskningslek bekräftar varandra på ett sådant vis att det är väldigt svårt att komma till grunden.

Själv anser jag att ökad effektivitet är en bra grund, eftersom historian visat oss att vill man vinna så måste man förbättra sig själv. Ett samhälle där alla sitter och dricker té hela dagarna kanske är ett "trevligare" samhälle, men samtidigt är det ett fattigare samhälle, och det är de som bor där som flyttar hit, inte vi som flyttar till deras samhällen. Ironiskt nog flyttar de hit så att de kan sitta och dricka té hela dagarna.

Nåväl, jag citerar lite mer ur artikeln jag nämnde ovan:

– Kvinnokampen är universell och jag intresserade mig mycket för internationella kvinnofrågor. Jag reste runt och träffade många otroligt starka och medvetna kvinnor runt hela världen, det finns många av dem, inte minst i samhällen i Afrika och Asien.

– Men det fanns en ovilja att berätta om verkligheten på den redaktionen också. När jag ville skildra kvinnliga gerillasoldater i Latinamerika blev det stopp, för vi skulle inte framställa kvinnor som krigiska, bara som fredsälskare. Märkligt, de flesta av kvinnorna jag intervjuat i min nya bok har varit stridande gerillasoldater och det är kvinnliga kurdiska peshmergasoldater som just nu besegrar Islamiska staten i Syrien.

Hon har länge oroat sig över den svenska feminismens utveckling och att det hon och hennes medsystrar på kort tid lyckades åstadkomma i Sverige nu är allvarligt hotat.

Framförallt är Helene Bergman kritisk mot samtidens feminism som hon hävdar sprider rädsla och saknar solidaritet med de kvinnor som verkligen lider under förtryck i Sverige. Hon går hårt fram mot Gudrun Schyman och Feministiskt initiativ. Drar vi undan det rosa täcket finner vi ingenting annat än populism, maktbegär, förföljelse, förtryck och könsrasism, hävdar hon.

– Jag tycker att Feministiskt initiativ är ett hot mot kvinnofriheten och jämställdheten i Sverige. Inför valet 2014 bestämde jag mig för att göra allt för att de inte skulle komma in i riksdagen. Det är ett parti av hycklare som snyltar på den kvinnokamp min generation förde. I början av 90-talet hade vi lyckats att på ett par årtionde få igenom ett 30-tal lagar som gett svenska kvinnor jämställdhet och frihet. Det var också vi som uppfostrade er, ”kvinnokampens söner”, ni unga, schyssta och jämställda män som finns i vårt samhälle i dag.

– Vi hade några lugna bra år under 90-talet och sedan kom den här ”feminismen” och började rasera det vi byggt upp. Ordet ”feminism” använde aldrig vi, vi kallade det för kvinnokamp. Det började med Gudrun Schymans berömda ”Talibantal” på Vänsterpartiets parti- kongress 2002, där hon jämförde svenska män med talibaner och förstörde allt. Hon hade ingen koll på vad kvinnokampen hade åstadkommit före henne, för i den kampen var Gudrun Schyman ingen alls. Hon har heller inte själv uträttat något för svenska kvinnor.

Helene Bergman menar att det manshat som Feministisk initiativ och en del andra samtida feminister piskar upp spelar i händerna på islamisterna som nu lyckas börja etablera könsapartheid i Sverige genom att få igenom särskilda kvinnobadtider på badhusen eller muslimska friskolors könsuppdelade skolbussar och lektioner. Att kvinnor och män ska skiljas åt och behandlas olika som grupper för att skydda kvinnan, är islamisternas argument för ett könssegregerat samhälle.

– Feministiskt initiativ talar om att kvinnan saknar frihet, men svenska kvinnor har hur mycket frihet som helst. Det är mod de saknar, jag är så trött på att kvinnor nu ska ta på sig offerrollen i stället för att vara starka och ta för sig. Kvinnor ska plötsligt vara rädda för män, men själv älskar jag män. Jag har träffat så många bra och schyssta män som har hjälpt mig och stöttat mig i mitt liv.

https://www.vlt.se/artikel/kultur/helene-bergman-till-attack-mot-svenska-lattefeminismen-i-ny-bok-har-svikit-forortskvinnorna