Tack vare rektor Zafar så går nu hela 44% ut nian med godkänt i alla ämnen. Undantar man de som kommit till Sverige de senaste 4 åren är andelen 61%.

Detta är alltså biskopsgårdens succéskola.

Jag tänkte på detta när jag läste antologin Priset (Arnstberg), där en av skribenterna beskriver att de s.k invandringskritiska rösterna egentligen fegar för de står nära etablissemanget i sina argument. Dessa röster kan t.ex skriva att "om bara integrationen lyckas så kommer invandringen att vara jättebra för oss, men detta är utmaningarna..." Jag vill minnas att sådana som Anna Dahlberg och Per Gudmundson nämndes. Personer som är lagom invandringskritiska för att i efterhand kunna säga "jag sa ju det", samtidigt som de inte öppet är emot invandringen, för de vill fortsätta vara en del av etablissemanget.

Nåväl, inget ont om Dahlberg och Gudmundson. Det gör ju ingen nytta om alla bränner alla broar.

Det är ett av de feltänken som många gör. De tänker sig att det hade varit bra att stå upp mot Nazisterna på 1930-talet. Faktum är dock att det var många som stod upp mot nazisterna, och dessa personer försvann - ofta mördade. Det är alltså inte nödvändigtvis alltid en god idé att stå upp för det man tror på. Jag tycker man ska stå upp för det man tror på i så hög utsträckning som det går. Det gör det också extra viktigt att de av oss som inte har en karriär att oroa oss för (t.ex. för att vi är egenföretagare, sjukskrivna eller pensionärer) gör lite mer väsen av oss.

Om jag måste oroa mig för min karriär kommer jag gör som Marcus Birro till slut tvingades göra: ta avbön, be om ursäkt, radera sina gamla inlägg och säga att han distanserar sig från invandringskritik.

"Jag orkar inte kriga mer. I tre år har jag stridit för rätten att skriva sanningen. Nu står jag vid ruinens brant. Jag ger upp. Orkar inte", skriver han på Twitter idag.

"Makten vinner. Jag står vid den ekonomiska ruinens brant och jag har inget annat val än att ge upp. Det här går inte längre", påpekar han i ett annat inlägg.

http://www.friatider.se/marcus-birro-jag-ger-upp-makten-vinner

Nåväl, jag funderar på detta när jag hör hyllning från Anna Dahlberg om rektor Hamid:

Hamid Zafar är rektor på Sjumilaskolans högstadium i Biskopsgården i Göteborg, där 99 procent av eleverna har invandrarbakgrund. När han kom dit för tre år sedan var det en skola i fritt fall. 

Elever slogs i korridorerna och sparkade sönder möbler. Lärarna var rädda; någon kunde få en gaffel kastad på sig i matsalen. Vid lektionsstart var det ofta kaos i tio minuter och elever och vuxna passerade in och ut ur klassrummen som de behagade.

- Vuxenvärlden hade abdikerat, konstaterar Hamid Zafar.

Då - när skolan var nere på botten - gick endast 33 procent av eleverna ut nian med godkända betyg i alla ämnen. I dag är den siffran uppe i 44 procent (61 procent om man undantar nyanlända). 74 procent är numera behöriga till gymnasiet (exklusive nyanlända).

https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/lar-av-rektor-hamid-hur-man-raddar-en-skola-i-kaos-/

Av de 32 eleverna som gick ut nian 2017 så var alltså hela 74 % behöriga till gymnasiet.

(statistik finns här)

Exklusive nyanlända så var det 58% som uppnådde kunskapsmålen i alla ämnen. (källa)

Det innebär att det i Göteborg finns 10 skolor som är sämre än Sjumilaskolan och 65 som är bättre. Jag har räknat manuellt utifrån länken.

Det intressanta när man ser statistiken är hur segregerat det är. Det finns många skolor som ligger på 80-100%, och en bunt som ligger på 30-60%.

Man ska även betänka att problemskolor är kända för att ge glädjebetyg - dvs alla som anstränger sig får godkänt, och de som anstränger sig mer får VG. Det finns studier på det, men man kan även se det utifrån meritvärdet, där Sjumilaskolan har 219 i meritvärde trots att bara 58% uppnådde kunskapsmålen. Det kan jämföras med Bergums skola, där 79,% av eleverna klarade kunskapsmålen, men meritvärdet var ändå bara 219,5.

Jag tycker förvisso att det rektor Hamid gör är bra, men man ska inte dra på för stora växlar om att "Wir schaffen das", som Merkel sa ("Vi klarar det").

För det första räcker det inte även om alla rektorer vore som Hamid.

För det andra, och det brukar inte nämnas, har disciplin en baksida, nämligen att de som inte klarar följa den kommer att hamna utanför. Det är av den anledningen som sosse-Sverige avskaffade displin och bestraffning. Alla problem ansågs bero på socioekonomiska faktorer och något som individer inte kunde belastas för.

De elever som inte kan betala de skadestånd som Hamid delar ut kommer att bli bittra. Det kommer se bra ut ett tag men sedan kommer de att hämnas på skolan och samhället. Och tyvärr ger samhället inget skydd om man blir utsatt. Det är därför som de här succélärarna och rektorerna är så få.

Dahlberg beskriver Sjumilaskolan som en idyll men jag tror det finns en annan sida av det.

I USA har man försökt i många årtionden att förbättre slumskolorna (läs: svarta skolor). Kontentan är dock att i dessa skolor har elever, föräldrar och samhället gett upp, och det finns inget sätt förbättra situationen. Flickorna blir ändå gravida när de är mellan 14-19 år och pojkarna ägnar sig ändå åt kriminalitet och destruktivt arbete.

Det finns ett slags naivt tro på Marry Poppins-karaktärer: den där käcka och intelligenta personen som kommer och tar barnens sida mot samhället. Som får dem att tro på sig själva och där allt slutar gott. När jag var ung var filmen Dangerous Minds populär. SVT gjorde också något program om mirakellärare som svepte in i klassrummet och fixade allt.

Sedan åkte de hem igen. Precis som Mary Poppins. Jag gissar att allt efterhand återgick till hur det var innan. Typ som när man slutar klippa sin gräsmatta - då kommer den så sakta att bli igenväxt. Man kan klippa den och så ser den bra ut, men fortsätter man inte klippa den så växer den igen.

Att leda problemungdomar i åratal är påfrestande. Det är påfrestande eftersom ungdomarna och deras föräldrar gör allt för att förstöra för sig själva. Den enda lösningen är att hålla de ambitiösa separerade från dem som vill förstöra.

Det är som i mitt föregående inlägg där jag skrev om hur jämlikhet är ett magiskt ord som i sig självt alltid är positivt. Ett annat sådant magiskt ord är integration. De säger att man måste "motverka segregation"... men varför? De som är oambitiösa kommer fortsätta vara oambitiösa. Att gå i en skola med oambitiösa elever, som kanske aktivt förstör, gör det ju svårare för de som är ambitiösa.

Varför ska det vara så in i helvete svårt för mellanöster-elever att anstränga sig lite i skolan? Kinesiska elever lyckas ju med det. Ska vi verkligen tro att om en MÖ-elev får gå i skolan med svenska elever så kommer han att börja anstränga sig?

Det finns inga studier som visar detta, och min egen erfarenhet motbevisar det. Det är ytterligare ett exempel på det jag kallar pseudo-vetenskapliga fantasiargument (se mitt föregående inlägg) - dvs man påstår konstant något som låter bra men som egentligen saknar stöd, men man säger det om och om igen och andra säger samma sak, vilket efterhand gör det till att bli konsensus.

Förvisso stämmer det att en del problemelever höjer sig när de får gå i samma skola som mer ambitiösa. Men å andra sidan kommer en del ambitiösa att sänkas när de måste gå i samma klass som bråkstakar. Som vanligt är den svenska debatten baserad mer på känslor än på fakta, åtminstone eftersom fakta i detta fallet inte är enbart positivt för integrationsförespråkarna.

Visst är rektor Hamid duktig, men min poäng är att problemmänniskor skapar problem. Detta kommer troligen bli ett lika permanent problem i Sverige som det varit i USA. Enstaka skolor kan höja sig i perioder, men dåliga människor drar ner andra. Ju fler dåliga människor man har i ett land, desto större problem får man.