Jag har hört talas om Ellen Key och hennes bok Barnens Århundrade tidigare men jag antog att det bara var ännu en sådan där vänstergrej - "bry sig om barnen".

Nu när jag dock satt mig bättre in i Ellen Key, genom att jag läste hennes formidabla försvar för yttrandefrihet i Några tankar om yttrande- och tryckfrihet, återutgiven 2006, så blir jag lite nyfiken på Barnens Århundrade. Till min förvåning känner jag att jag håller med Key lika mycket i båda böckerna. Hon skriver även väldigt kraftfullt och resonerande. Man kan hoppas att denna skickliga författare (författarinna?) får upprättelse.

Orsaken till att Key inte framhävts av någon polisk sida kan nog härledas till att hon hade klassiskt liberala åsikter, och det brukar ju sägas att vara liberal är att vara kluven. Key kritiserade den liberala rörelsen på sin tid för att vara för nationalistisk och inte värna det fria ordet. Hon var feminist som tyckte kvinnor skulle ha mer rättigheter, men kritiserade likartsfeminismen och ansåg att mödrar är viktiga för att skapa starka hem. Starka hem behövs för att skapa starka samhällen, enligt henne. Och kanske borde man därför även förhindra "dåliga element" från att föröka sig, skrev hon.

Vem kan då använda sig av Ellen Key?

Vänstern gör som vanligt en mjukisversion av henne som ska passa dagens känslobaserade kultur:

Ellen Key har blivit något av en symbol för kampen mot kadaverdisciplin och torftig utantillkunskap i skolan. Hennes bok Barnets århundrade – som utkom första gången år 1900 – var en mäktig uppgörelse inte bara med den skola som tog lusten och glädjen ur alla de barn som tvingades gå där utan också med den barn- och kunskapssyn som Ellen Key med ett sedermera bevingat uttryck benämnde som ”själamorden i skolorna”.

Den djupt konservative litteraturkritikern, poeten och Svenska Akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén tyckte att hon borde sättas på plats, hon borde följa det bibliska rådet att ”tiga i församlingen” och han utnämnde henne hånfullt till ”patentfjolla”.

Men det var inte bara i konservativa, ”manliga” kretsar som hon ansågs kontroversiell. Den särartsfeminism, som Ronny Ambjörnsson menar att Ellen Key förespråkade, där ”kvinnorna stod för känslorna och inlevelsen, männen för överblick och skarpsinne”, möttes av kritik även inom den samtida kvinnorörelsen.

https://pedagogiskamagasinet.se/pedagog-pa-piedestal-0/

Key tyckte att skolan skulle utformas efter barnet behov. Detta slås gärna upp av dagens flumpedagogiker. Artikeln fortsätter:

Om hennes kritik av barnträdgården var hård så var den måhända än mer oförsonlig när hon tog upp skolan. Barnet, ”det späda personlighetsämnet”, liknade hon vid en liten sten vid en strand: ”Där träffas den av det ena vågslaget efter det andra, dag från dag, termin efter termin. Plask – fyrtiofem minuter kristendom; plask – dito historia; plask – dito slöjd; plask – dito franska; plask – dito naturkunnighet!”

Så pågår det dag efter dag, ”nya ämnen i nya små stänk”. Och under dessa vågskvalp ”domna hjärnorna, fördummas och förstummas själarna”. Så vad är då resultatet av detta, frågar Ellen Key – jo, ”utsliten hjärnkraft, svaga nerver, hämmad originalitet, slappt initiativ, förslöad blick …”.

I framtidens skola, så som Ellen Key såg den, fanns inga betyg, inga prov, inga klassrum. I framtidens skola – som var en samskola för både pojkar och flickor – var all undervisning anpassad efter var och ens individuella förutsättningar. Insikter och kunskaper skulle prövas allt eftersom eleverna var mogna för det och undervisningen ske i ”olika salar, med rikt material i olika ämnen” men också i enskilda arbetsrum och utomhus.

Lärarna i Ellen Keys framtida skola ”ha en kort daglig arbetstid; riklig vila, stor lön – vilket möjliggör tillfällen till fortsatt utveckling”. Den vision hon tecknade var ju inte bara en dröm om en ny och annorlunda skola – det var också en dröm om ett bättre framtida samhälle. Om man vill skapa ett samhälle befolkat av fria och självständiga människor måste man börja med barn och ungdomar.

https://pedagogiskamagasinet.se/pedagog-pa-piedestal-0/

Detta låter säkert bra för 68-lärarna. Vad som inte nämns lika ofta är att Key tyckte att hemundervisning var den bästa undervisningen, och hon kritiserade att mödrar jobbade så mycket att de inte kunde ge sina barn kärlek och omvårdnad.

Ur en studie utgiven 1977, En studie i  Ellen Keys pedagogiska tänkande främst med utgångspunkt från ''Barnets århundrade', av Thorbjörn Lengborn, kan jag citera följande:

Ellen Key utgår i  1:a kapitlet, "Barnens rätt att välja sina föräldrar" (ss 5-42) från en evolutionistisk syn och pekar på möjligheten av att kunna styra människans framtida utveckling, så att den frambringar "en högre .typ av människa" (BÅ I,  s 7). Hon kommer in på ontogenien och nämner skilda ärftlighetsteorier. Hon hänvisar bl a  till Darwin, Galton, Wallace och Weissmann (s 21 f). I  anslutning till detta behandlar Ellen Key rashygieniska åt-gärder. Hon menar, att "förbrytartypen" måste hindras från. att fortplanta sig. Hon stöder kravet, att ärftliga fysiska och psykiska sjukdomar mte skall kunna lämnas i arv till efterkommande (s 32 f). Ellen Key föreslår nya lagstiftningsåtgärder, bl a  införande av ett obligatoriskt läkarintyg vid in-gående av äktenskap (s 41). Men än viktigare för framtiden är, att redan barnen fostras till medvetande i  detta avseende. Framför allt tänker Ellen Key på kvinnans ansvar: "Det återstår många generationers utveckling innan det för en kvinna blir instinkt -en oemotståndligt bjudande instinkt-att icke göra en fysiskt eller psykiskt förfallen eller urartad man till far åt sina barn" (s 35).

Ellen Key lägger i  detta kapitel även kortfattat fram sin äktenskapssyn. Hon vänder sig mot de s k förnuftsäktenskapen. Hon polemiserar mot upp-fattningen inom kyrka och kristendom: vigselns band är inte avgörande, utan det väsentliga är känslan (s 25 f). På denna väg skapas den "nya sedlighet", som Ellen Key pläderar för (s 38).

Det 2:a kapitlet (ss 43-68), som bär titeln "Barn-och modersskydd", gäller främst sociala frågor. Trots rubriken står barnen i förgrunden. Ellen Key kräver en förbättrad utbildning i  barnavård (s 43 f). Hon föreslår, att man genom lagstiftning skall göra inskränkningar i  föräldrarnas rätt över barnen för att på så sätt skydda dessa (s 44). Vidare vill hon ha en verksam skyddslagstiftning för kvinnor och barn (s 47). Hon angriper barnarbetet inom industrin och vill avskaffa allt barnarbete före 15 år (s 53). Hon sys-selsätter sig tämligen ingående med frågan om rehabilitering av s  k "liga-pojkar" (ss 56-62).

I tredje kapitlet, "Kvinnosaken och modersskyddet" (ss 69-95), kritiserar Ellen Key den svenska kvinnorörelsen för att den i  likställdhetens namn motsätter sig skyddslagstiftning för kvinnor i  yrkesarbete, då främst industrin (s 71 f). Hon framhåller, att det finns en klart markerad, av na-turen bestämd skillnad mellan man och kvinna, som nödvändiggör en så-dan lagstiftning. Hon tänker inte på kvinnan i  och för sig utan på "det möjliga eller verkliga barnet" (s 73). Hon har engagerat sig för normalar-betsdagen, dvs 8-timmarsdagen, som hon anser vara viktigare för kvinnan än för mannen (s 82). Samhället bör skydda de moderliga funktionerna. Hon tror, att matriarkatet i  en ny form skall återkomma: då skall man betrakta vården av det nya släktet "som den stora uppgift modern utför åt samhället och under vars utförande samhället bör trygga hennes tillvaro" (s 88).

Fjärde kapitlet behandlar "kvinnans rösträtt och barnens rätt (ss 96-107). Ellen Key finner det självklart att kräva full jämställdhet med mannen för kvinnans del. Det gäller t  ex ekonomi och egendomsrätt inom äktenskapet (s 96 f), men vidare naturligtvis rösträtten. Ellen Key räknar upp ett antal punkter, som talar för att kvinnan bör få rösträtt (s 98 f). Själ-va utövandet av denna behöver ej inkräkta mycket på kvinnans möjligheter att_ ägna sig åt hemmet. Ellen Key tänker sig, att det blir den barnlösa kvin-nan eller modern efter den tid, då barnen ej längre behöver henne, som kommer att ägna sig åt det politiska arbetet (s 102). Hon kräver en helt ny syn på moderns kall och förkunnar patetiskt, "att det är genom mödrarna frälsningen skall komma" (s 104).

I  kapitlet "Uppfostran" har Ellen Key lagt fram sina viktigaste tankar i ämnet. Hon betonar, att barnet skall utveckla sin egenart och bli en själv-ständig individ. Men samtidigt vill hon sätta gränser för individualismen: den egna friheten får ej skada andra. Hon är starkt kritisk mot kroppsagan och pläderar för det s  k naturliga straffet. I  kapitlet "Framtidens skola" kritiserar Ellen Key kindergarten och småskola, vilka hon vill ersätta med hemuppfostran. Hon vänder sig mot betyg och belöningar. I "Religionsundervisningen" förkastas kristendomsundervisningen i de svenska skolorna. "Själamorden i skolorna" innehåller starka invändningar mot den svenska skolan, som hon anser tar död på möjligheten till personlighetsutveckling. Hon betonar betydelsen av koncentration, åskådlighet och självverksamhet i  undervisningen. Hon önskar införa samskola. I  avsnittet "Hemlöshet" hävdar
Ellen Key, att familjelivet alltmer avtar i  styrka, framför allt i  stor-staden. Detta beror dels på att skolan kräver ökad tid av barnen, dels på att kvinnorna ägnar sig mindre åt hemmen. Ellen Key tänker dels på arbetar-klassens kvinnor, som tvingas vara yrkesverksamma, dels på "överklasskvinnorna", som enligt henne ägnar alltför mycket tid åt sällskaps-och föreningsliv. Hon önskar en familjelivets renässans. En förutsättning för detta är, att modern finns i  hemmet. I "Böckerna mot läseböckerna" kritiseras de läseböcker, som används i  skolorna. Ellen Key menar, att de är olämpliga ur pedagogisk synpunkt, bl a  därför att stoffet brister i  fråga om enhetlig-het. Hon vill ersätta läseböckerna med riktiga böcker. "En återblick och överblick" har tre avsnitt. I  det första redogör Ellen Key för sina syn-punkter på Montaigne och Rousseau. I  det andra nämner hon sina färska studier av andra pedagogiska klassiker, såsom Comenius och Pestalozzi. I det tredje (felaktigt angivet med "II") lämnar hon en skildring av engelska, franska och tyska reformskolor. Avslutningsvis redogör Ellen Key för peda-gogiska reformsträvanden i  Norden, bl a  för den  danska folkhögskolan och några svenska privatskolor.

Hoppsan. Hon vill alltså stärka familjelivet och hon ser det som nödvändigt för familjelivet med en moder i hemmet. Detta låter kanske mindre bra för dagens kvinnokämpar.

Att hon förespråkare tvångssteriliseringar gör henne också oanvändbar för i princip samtliga politiska partier. Om de skulle hänvisa till Ellen Key så skulle snart hennes syn på tvångssteriliseringar tas upp. Därför nämns hon bara som hastigast som en förgrundsfigur som kämpade för barns rättigheter. Det låter väl bättre så.

Faktum är att det Key skriver låter närmast den tyska nationalsocialism. Jag kan nästan tänka mig att de tog Keys idéer rakt av när de ville skapa den perfekta, idylliska familjen, för i referatet ovan ser jag inget som är direkt i motsats till Nazismen.

En lustig detalj är att Ellen Key faktiskt fick sina idéer beskrivna som just Tredje riket. En samtida kritiker henne som en radikal person som ville skapa en "ny människa" som representerade ett tredje rike.

Ur boken Ellen Keys Tredje Rike, utgiven 1902 av Vitalis Nordström:

»Jag talar endast till dem, hvilka tänka nya
tankar och således borde sluta att uppfostra enligt
de gamla. Dessa invända emellertid, att de nya
uppfostringstankarna äro outförbara! Men saken
är helt enkelt den, att deras nya tankar ej gjort
dem själfva till nya människor.» Orden återfinnas i
fröken Ellen Keys sista bok Barnets århundrade.

Härmed har den celebra författarinnan tydligt
låtit oss förstå, att hon anser sig själf hafva
blifvit en ny människa genom nya tankar. Men
detta visste vi ju egentligen redan förut, ty det
har länge framgått af hela hennes sätt att
framträda och af den tonart, i hvilken hon förkunnat
det nya evangeliets omskapande makt. Incessu
patuit dea. Och att fröken Key är den rätta
rösten för detta evangelium har högljudt predikats

af hennes trogna, bland hvilka en, som tydligen
vill representera det »unga Sverige», på det
yttersta af dessa dagar utbrister: »Ellen Key har
profetians gåfva och all kunskap men framför allt
den stora kärleken», hvarjämte han i samma
andetag dels kallar henne »det tredje rikets sierska»,
dels på henne tillämpar byggmästar Solness’ ord
till Hilde: »När jag ser er, är det som såge jag
rätt in i soluppgången».[1] Henne är det allt skäl
att lyssna till.

http://runeberg.org/key3eriket/0010.html

https://www.sydsvenskan.se/2017-08-21/ellen-key-och-morden-pa-handikappade-barn

Hahaha, ja så kan det gå. Man måste ju varna för nazismen. Jag kan tänka mig att lämplighetskravet för att bli journalist består av frågan: "Hur mycket tar du avstånd från nazism på en skala från 0 till 100".

Personligen får jag säga att Ellen Keys idéer är förnuftigt presenterade. Det är väl det som gör dem "farliga". Den klassiska svenska nationalromantiska och modernistiska litteraturen i slutet av 1800-talet hänger också till stora delar ihop, vilket gör att man helst inte vill uppmuntra skolelever att sätta sig in i dem. De progressiva idéerna ville skapa ett perfekt samhälle, och nationalism samt avlägsnandet av dåliga element ligger då nära till hands. Detta drar då associationer till Nazi-Tyskland, något som alla politiska partier vet används som slagträ i stil med att "ditt parti grundades av en person som var släkt till en person som 30 år tidigare varit på ett möte med Hitler Jugend".

Det är lättare att låta barn läsa Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren och Elsa Beskow. Strindberg klämmer man in lite av, eftersom han är så udda att ingen kan ta honom på allvar. Att Ellen Key däremot är en försvarare av total yttrandefrihet och även ger sitt stöd för avlivandet av missbildade barn är nog mer problematisk i Sverige år 2019. Så var det med den "feministiska" förkämpen. För mycket vänster för högern och för mycket höger för vänstern.

Det spekuleras friskt på Flashback om vad Pär Nuder har gjort som fått honom sparkad.

De första sidorna gav i princip inget. Lösa åsikter och gissningar. Någon skrev på första sidan han från säkra källor hört att Nuder skulle varit på Linsey Vonn, som väl är en snowboardstjärna? Jag tyckte det lät befängt från början, eftersom man ju inte ger sig på kända personer, och Lindsey Vonn är en tuff tjej.

Senare dök det upp en kommentar om att han skulle kallat Samir för n-ordet. Det lät också befängt. Samir är en känd person. Alla de här löjliga ryktena har det gemensamt att de brukar gå till överdrift. Samma som när en tv-profil anklagas för att ha tafsat, och tråden snart fylls på med de mest kända namnen: "Jag hoppas det var Schyffert" och liknande. Om en politiker står anklagad för något så tror folk alltid att det är en partiledare.

Ofta kan man dock efterhand se ett mönster i en tråd. Det sker när en person efter en annan skriver välskrivna inlägg med information om mindre kända personer, och som innehåller information som är mindre sensationellt. 

I Nudertråden har nu inlägg efter inlägg sagt att Nuder beter sig som ett svin när han druckit. Då kan man nog sluta sig till att det ligger något i det. Här ett inlägg som skrevs inatt, från en användare som sällan postar. Det brukar vara ett bra tecken.

Nu känns det lite som att försiktigt kliva ut på nattgammal is, ta några steg och plumsa rakt ner i vintervatten. Hade inte tänkt att bidra med något, men eftersom så många spekulerar i vad som kan ha gått snett så vill jag berätta följande:
Pär Nuder har inte blivit maktfullkomlig, eller ”gränslös” efter att ha tillbringat för lång tid i de priviligierades boning. Det sorgliga är ju att han alltid fått ”carte blanche” att bete sig. Alltid, betyder hela hans politiska karriär, från tidigt 80-tal och framåt. Slipad har han varit, kanske briljant, men i vart fall iskall och väldigt målmedveten.
Nu kan ni ifrågasätta vad som är fel eller fult med det som jag hittills berättat. Ingenting, bara att det rör sig om en högpresterande, målmedveten person med ett knivskarpt intellekt. Men det är ju naturligtvis inte hela berättelsen. Pär var ju faktiskt också en blek, tanig och ganska nördig person, som aldrig drog sig för att hävda sig själv på andras bekostnad. Slicka uppåt och slå nedåt var hans MO. Det mest intressanta, mot bakgrund av de nu aktuella incidenterna, är att han vid ett flertal tillfällen, under sina första maktfullkomliga år i politiken, faktiskt gjort sig skyldig till sexuellt ofredande och försök till sexuellt tvång vid ganska många tillfällen. Jag har själv sett honom ”in action”.Alltid som alkoholpåverkad och alltid med offren från en grupp som han aldrig trodde skulle utgöra något hot, eller våga gå vidare.
Då var då, och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, När MeToo-rörelsen började göra bokslut med sexuella övertramp för mer än ett år sedan, så var Pär en lågoddsare på min lista. Men till min förvåning så hände ingenting. Nu har istället ett börsnoterat företag bestämt sig för att sopa framför egen dörr.
Gränslös – nej, bara förövare (sexual predator), bristande kontroll – nej, bara hans sanna personlighet
Skäms för tystnadskulturen…

https://www.flashback.org/t3026639p44

Får intrycket att en kvinna skrivit det. Också bra tecken.

Sen kan det mycket väl vara så att Nuder fick gå pga "maktspel", som han själv säger. Vill man bli av med någon är det bekvämt att anklaga personen för sexuella trakasserier. Nuder har klarat sig länge eftersom att ingen velat bli av med honom.

Det var som en artikel jag läste om Harvey Weinstein där det påpekades att Weinstein först avslöjades efter det att han inte längre hade någon makt.

Man frågar sig om de här kompetenta männen med makt skaffar sig makt just så att de kan få göra som de vill. Som Göran Lindberg, polischefen som kallade sig feminist samtidigt som han agerade hallick och våldtog minderåriga tjejer med sexleksaker. Att kalla sig feminist är ju ett jättebra alibi.