En sak som jag funderat allt mer på är det faktum att svarta i USA är urusla på att hålla i pengar. Även en undersökning publicerad av New York Times för något år sedan visade att även de svarta som växer upp i medelklass eller överklass är mer benägna att hamna på botten.

Man kan se klipp på rappare och sportstjärnor, man kan se en video på Michael Jackson. För mig är det helt absurt att tjäna pengar och sedan slösa upp allt man tjänat - plus mer därtill.

Även i t.ex Kina ligger det djupt inböddat i deras kultur att man inte ska spendera mer pengar än man har, utan tvärtom se till att lägga undan lite. Bland de svarta, i alla fall i USA, är det däremot kutym att kasta omkring med pengar.

Ta t.ex den här artikeln som visar att två år efter avslutad karriär så är närmare 80% av NFL-spelare bankrutt. Detta är alltså personer som tjänar i snitt minst 15 miljoner kronor om året. Cirka 70% av NFL-spelare är för övrigt svarta.

Dt gjordes även en dokumentär på MTV om varför de flesta rappare är fattiga:

För att citera en av de första rösterna i videon: "En av de första sakerna en rappare gör när han får sin första check är att köpa sin rapper-starterkit. Juveler och accessoarer. Det kommer före att betala hyran."

Det blir ju närmast komiskt redan 1:40 in i videon när en rappare förklarar att man kommer inte långt med $500 000 (efter skatt). En bil, där är $100 000. Sen smycken, $100 000, för priserna har gått upp senaste tiden. Ett hus - $50 000. Sen behöver man ju beskydd för alla tror man är rik och vill stjäla. Det kostar $50 000 (eller möjligen behöver man dela ut $50 000 till ens vänner. ) . Sen $50 000 på nya kläder. Och allt detta kostar sen $20 000 varje månad att  upprätthålla.

Alltså, man häpnar över vilka problem de har. Det är som ett barn som säger "jag kunde inte hjälpa det".

Jag kan inte hjälpa att fundera över om denna brist på ekonomiskt sinne åtminstone delvis beror på genetiska faktorer. För själv känner jag väldigt starkt obehag när jag förlorar pengar. Jag kan tänka mig detta är genetiskt. Jag vet vissa människor som inte alls känner något obehag när de förlorar pengar. Det finns liksom inte inom dem.

Konstigt nog är det nästan alltid så att svarta som kommer upp sig slösar bort sina pengar, medan vita inte gör det. Det finns förstås duktiga svarta affärspersoner också, såsom Beyonce och Puff Daddy. Och det finns vita som är eländiga på det ekonomiska. Men överlag är det så oerhört mycket vanligare att svarta har det problemet.

Ta t.ex Michael Jackson. Tjänade mer pengar än någon annan artist men hade ett ekonomiskt sinne som en sjuåring. Så oerhört svårt kan det väl inte vara att ta hand om en inkomst på hundratals miljoner...?

Är det verkligen bara en tillfällighet att i princip alla ekonomer är vita män?

När jag googlar på bilder från toppuniversitet verkar de flesta studenter numer vara antingen asiater (kineser typiskt) eller vita. Dock svårt veta eftersom de ofta kvoterar in svarta när de ska ta foton. Här dock ett från Stanfords ekonomidepartment:

Jag funderar på att orsaken att jag nyligen fick så många besökare kan ha berott på dokumentären som visades på SVT nyligen om Annika Östberg, kvinnan som satt i fängelse i USA för att hennes pojkvän sköt ihjäl en polis. Snyft, snyft, nu ska vi alla tycka synd om henne. Jag skrev om henne i ett tidigare inlägg där jag även nämnde några andra personer som blivit dömda för brott och sedan frikända fast de troligen är skyldiga.

I USA har man hårda straff för polismord, och även för medhjälp till polismord. Annika Östberg laddade geväret som polisen blev skjuten med. Hon är inte ett oskyldigt offer bara för att hon är kvinna.

I Sverige är vi så jäkla sena med att inse att man måste bestraffa de som varit delaktiga.

Ta det beryktade Lindomefallet 1990. Två inbrottstjuvar bröt sig in hos en äldre man och den äldre mannen mördades. Man kunde inte bevisa vem som gjorde det och de båda inbrottstjuvarna gick fria. I USA hade båda männen dömts för mord. Hade det stått en flyktbil utanför så hade föraren av bilen också dömts. Det kan tyckas "orättvist" för en svensk, men hur ska man annars någonsin kunna veta vem som begått brotten?

Det är ju likadant som med IS terrorister. Bara för att man inte kan bevisa vilken IS-medlem som begått ett mord kan man inte frikänna allihop.

I Sverige frikänner man t.o.m gruppvåldtäktsmän bara för att man inte kan bevisa vilken roll de spelat. Men de var ju där??

Sverige är nog världens mest naiva land. Vi är så snälla att vi offrar vår egen befolkning. Allt efterhand att de grova brotten ökar kommer vi nog också vara tvungna lägga om lagstiftningen. Det kommer krävas några till Lindomefall, och gärna några som drabbar mäktiga personer med pengar och inflytande. Sedan kommer debatten helt plötsligt att gå från att "det är en viktig del i rättssamhället att inte döma någon potentiellt oskyldig" till att läggas förslag om att göra just detta, och eftersom media och etablissemang allihop sitter i samma båt så kommer det bli så. Men det kommer tyvärr dröja ytterligare 10-20 år.

När det väl kommer till kritan måste man döma så för allmänheten kräver det. Ta exempelvis Malexandermorden, då tre män mördade två poliser, men man kunde inte med säkerhet säga vem som avfyrade de dödande skotten. Helt plötsligt bestämde ändå rätten att man skulle döma alla männen för morden, något som aldrig gjorts tidigare. Ingen ifrågasatte dock detta.

Domen blev omdiskuterad eftersom alla tre gärningsmännen ansågs skyldiga till mord då de agerat tillsammans och i samförstånd, trots att tingsrätten inte lyckades klargöra vem av de tre som sköt de dödande skotten. Domstolen valde att tillämpa ett nytt begrepp för medgärningsmannaskap (tillsammans och i samförstånd) och dömde alla tre för mord.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Malexandermorden#R%C3%A4ttsprocessen

Det är så det går till i verkligheten. Sen i efterhand kommer experna och ska förklara varför ett rättsamhälle "kräver" det. Samma som med gruppvåldtäkten i Fittja nyligen. Männen blev frikända, kanske för att det var en trashig person på jakt efter droger som blev våldtagen. Hade det varit någon känd person hade förövarna nog blivit dömda.

Jag nämnde i ett tidigare inlägg den amerikanska three strikes lagen. Den infördes 1994 i Kalifornien - som trots allt är den delstat i USA som är mest vänster. Vid detta laget har närmare hälften av USAs delstater infört någon variant av lagen, vilket kan tyda på att det är att gå i rätt riktning och att den efterhand kommer införas även i Sverige - men kanske först om 20-40 år, när vi tagit hit tillräckligt många våldtäktsmän och grovt kriminella (tidsaspekten beror på hur hög invandring vi har).

Kaliforniens lag fick stöd pga mordet på 12-åriga Polly Klaas (ovan). Hon hade blivit mördad av återfallsförbrytaren Richard Allen Davis som precis avtjänat åtta år av ett sextonårigt fängelsestraff för kidnappning. Innan dess hade han blivit dömd över 20 gånger för olika brott, som man kan läsa på hans Wikipediasida.

Pollys pappa Marc har sedan dess varit aktiv i att försöka få så många grova brottslingar som möjligt bort från gatorna. Han verkar vara aktiv på Twitter.

Så är det; rika, berömda och gärna vackra människor väcker sympati.

Så länge som brotten bara drabbar någon okänd tonåring i typ Borlänge eller Fittja så passerar det under radarn. Alla människoliv är inte lika mycket värda.