Jag har sedan mina tonår haft problem med att försöka förstå om det jag känner är jag, eller om det jag känner är pga jag har någon psykisk störning. Många i min familj har påstått att jag är "sjuk" och borde "söka hjälp", medan jag å min sida tycker att jag är befogad att vara arg på de saker i samhället jag upplever som felaktiga. Mina vänsterlutande släktingar har ju rätt att komma med svepande yttranden om alla onda och korkade högermänniskor (vilket inkluderar alla till höger om socialdemokraterna). Varför kan jag inte få lov att få ha mina åsikter?

Jag gick till en psykolog i träning under två timmar (det var gratis). Jag berättade bland annat stolt att jag rev sönder tidningar som jag störde mig på för att de innehöll för mycket felaktigheter och tokigheter. Detta var nog för övrigt omkring år 2004 eller så. Hon gjorde i slutet en bedömning om att jag projicerar mina känslor eller något i den stilen. Hennes analys tycktes mig helt felaktig, eftersom jag ju var irriterad på tidningarna för att de skriver så mycket dumheter. Hade jag gått hem och sparkat på katten så hade jag projicerat mina känslor.

Efter de två träffarna har jag heller inte haft någon lust att träffa fler psykologer. Jag vet även utifrån att ha läst psykologtidningar att psykologer till 90% består av vänsterkvinnor tillhörande den präktiga medelklassen. För den som inte tror mig kan jag rekommendera att läsa tidskriften Modern Psykologi, där man kan läsa sådana artiklar som "hur man bemöter Sverigedemokrater i samtal". Ett av förslagen är att bemöta dem genom att visa statistik och siffror om hur bra invandring är. Hmm jag undrar var man hittar de siffrorna? Psykologer kanske lever i en alternativ verklighet. Man kanske skulle skicka dem allihop ett exemplar av Tino Sanandajis bok Massutmaning.

Nåväl, till skillnad från vänstermänniskor så läser jag all möjlig litteratur. Till exempel Modern Psykologi. Jag vill så gärna se om vänstermänniskor har några bra, intellektuella argument som de kan övertyga mig med, men deras argument ligger alltid i nivå med mina vänsterfamljemedlemmars: "Fyyyy dig! Det DÄR var dumt sagt av dig! Tänk om du hade varit flykting!?"

Ja, eller tänk om jag varit Elin Krantz som blev våldtagen och ihjälslagen en i USA straffad etiopier-amerikan efter att hon gick av spårvagnen i Göteborg?

Eller varför kan jag inte bara få lov att tycka att det är fel att staden och landet jag bor i blir allt mer farligt och otryggt?

Varför måste man alltid tänka på andras känslor, och inte på sina egna?

Jag undrar snarare om det inte ligger närmare till hands att se vänstermentalitetens överdrivna sympati som något som lätt orsakar mentala problem. Jag kallar det sympati och inte empati, eftersom det snarare rör sig om klapp-på-huvudet än om att faktiskt engagera sig. Orden sympati och empati betyder olika saker.

Lyckligtvis läste jag nyligen en definition av hur man definierar mental ohälsa/psykisk problem/störning. Det är ett beteende som antingen gör det svårt för personen att fungera i sin vardag, eller att personen själv störs av det på så vis att det gör hans liv sämre.

Det innebär att en person som Donald Trump t.ex inte kan anses psykiskt sjuk eftersom hans beteende inte vållar honom något problem (enligt honom), och han lyckas ju uppenbarligen bra nog till att bli USAs president.

Vad man dock kan konstatera utifrån den här definitionen, är att man i princip blir psykiskt sjuk om man inte har ett arbete eller annan sysselsättning. Det är ju lätt att peka på en person som spenderar dagarna med att skriva hatiska grejer på nätet i sina underkläder, och säga "Han har någon störning som hindrar honom från att söka jobb. Därför sitter han bara här."

Har man ett jobb som man sköter och på det sättet tjänar pengar kan ingen peka på en och säga att man är psykiskt störd. Även om man beter sig lite irrationellt ibland. Det är först när ens mentala tillstånd orsakar en problem som man kan säga att man lider av psykiska problem.

Vad man också kan konstatera är att vilket beteende som kan anses som sjukt beror på vilken tid man lever i. För 40 eller 100 år sedan så hade de utåtagerande, gapiga feministerna kanske setts som psykiskt störda. För att inte tala om homosexualitet och transsexualitet. I dag är det istället de utåtagerande invandringskritikerna som anses behöva omprogrammering.

Jag tycker därför det är viktigt att man ser till att inte låta folks åsikter störa ens mentala tillstånd. Man måste se till att bibehålla den mentala stabiliteten och ge intrycket av att jag är normal, det är ni som överreagerar. Man bör undvika att umgås alltför mycket med folk som ständigt ska klanka ner på en och tala om för en att det man känner och tänker är fel, fel, fel.

Jag läser just nu en bok av Pat Buchanan som handlar om hans tid i Nixonadministrationen. Buchanan beskrivs av Wikipedia som "paleokonservativ", vilket är en typ av konservativ rörelse som fanns typ före 1970. Den skiljer sig från senare konservatism genom att inte vilja ha krig samt genom att fokusera på en balanserad budget.

I och med Reagan på 1980-talet så blev USAs konservativa mer krigshetsande och tyckte att man skulle sänka skatter och skapa hål i budgetar för att stimulera ekonomin. Samma sak gjorde de konservativa i England (Thatcher) och även i Sverige, där det plötsligt blev coolt att vara höger och vilja ha marknadsekonomi. Reinfeldt och Anders Borg blev moderater under denna period, och även Ulf Kristersson några år senare tyckte att det skulle vara coolt med frihandel och allt det där liberala.

Pat Buchanan ställde upp i presidentvalet 1992, enligt Wikipedia på en plattform av att minska invandring, social konservatism, motstånd mot mångkultur, aborter och homosexuellas rättigheter. (ordet "gay rights" är för övrigt ett komiskt begrepp, eftersom de homosexuella HAR ju rättigheter och ingen politiker vill ta ifrån dem dessa rättigheter. Vad konservativa stör sig på är homopropaganda där homosexuella förhållanden jämställs med heteroförhållanden)

Det jag tycker är så intressant med Buchanan är att han är en av få riktigt intelligenta konservativa. En person som inte heller dubbelspelar, såsom t.ex Newt Gingrich gör som talar varmt om konservativa värderingar samtidigt som han ständigt är otrogen och skiljer sig. Eller Bill O'Reilly på Fox News, som slutligen fick sparken efter att flera gånger stått anklagad för sexuella trakasserier.

Det roliga med de äldre gubbarna, såsom Buchanen, är att de hade rätt i det de kritiserade på 1970-talet. Även Nixon hade rätt när han kritiserade det moraliska förfallet. Det tog mig tid förstå hur saker hänger ihop eftersom vi lever i en värld dominerad av socialt progressiva idéer som att låta tonåringar byta kön - givetvis på skattebetalarnas bekostnad. Men det går en röd tråd från familjernas upplösning och "gör vad du vill"-attityden som spreds på 1970-talet, till de sociala problem vi ser i samhället, såsom en ökning av droganvändandet och barn som växer upp utan pappor och som drabbas av psykisk ohälsa.

Det är konstigt att ingen reflekterar över denna koppling. Det är en gammal vedertagen sanning i all moralisk litteratur ända tillbaka till Platon att man inte kan ha både nytta och nöje samtidigt. Ett samhälle baserat på nytta producerar, medan ett samhälle baserat på nöje gör av med pengar. Om man ständigt ska sprida irrläror som att vi måste "bejaka vår sexualitet" så fokuserar ungdomar på detta och de funderar ständigt på vad som är fel på dem som gör att de inte "mår bra". Tonåringar har dock mått dåligt i alla tider.

Vuxenvärlden ska då stå där som en fast och trygg punkt istället för att spela med i dårskapet. Detta kan man lära sig enbart genom att titta på Cesar Millan och hur han dresserar hundar. Men inte ens hundar skulle få vänstern att inse sanningen.

Buchanen och Nixon hade rätt när de kritiserade pornografi. Porr har en del positiva effekter men de negativa är så mycket starkare. Porren förvandlar ett samhälle från att vara normalt och där sex är något som är privat, till ett samhälle där det ses som coolt att ha sex på TV.

Jag tänkte faktiskt nyligen på hur skönt det är att slippa alla snuskreklamer på TV, vilket de har sent på kvällarna i Tyskland. Casinoreklam är visserligen störigt, men att se den ena 10 sekunders TV-reklamen efter den andra med tjejer som stönar och säger "Ruff an!!" (Ring!!) tar stämningen ur vilket TV-program som helst som blev avbrutet.

Hur skönt är det inte att slippa snusktidningar i butikerna? Dvs porrtidningar.

Allt sådant här kan vi ju känna inom oss. Ändå får vi inte uttrycka det eftersom vi inte ges ord för att uttrycka att för mycket porr faktiskt är distraherande och skapar negativa känslor inom oss. Vi får lära oss att man är pryd om man tycker så.

Hur som helst. Buchanen är en av få som aldrig sålt ut sig. Han har alltid stått för samma hållning och även om han ibland fått kritik för det så har han aldrig blivit direkt utkastad ur etablissemanget, vilket bevisar att hans åsikter inte är alltför extrema. Det finns nog inte en enda av hans åsikter som jag läser på Wikipedia som jag inte håller med om.

Nu är han förstås över 80 och lite seg, men här ett klipp från 1992 och hans omtalade Culture War tal:

Jag får upp en del träffar när jag söker på "Buchanen kulturkrig" på Google. Här är en: https://motpol.nu/oskorei/2007/06/21/pat-buchanan-ii-strategier/

Vad jag dock vill avsluta med är konstaterandet att Buchanen och hans konservativa grupp förlorade kulturkriget. Orsakerna till det får jag beskriva i framtiden.