På ett sätt känns det som att det var länge sedan, genom att debatten vi ser då inte hade kunnat ske nu. Vi har haft en flyktingkris och debatter om svenska värdering. SD kom in i Riksdagen och fick 17,5% i senaste valet (det hade nog chockat Leijonborg -- ja inte bara honom). Förutom det så anser allt fler att samhället är på väg åt fel håll pga invandring- och integrationspolitik.

2002 ansåg inte jag att invandringen var något alarmerande problem. Inte ens 2014 såg jag det som det viktigaste problemet.

Hur som helst, det jag tycker är värt att ha i åtanke är Pias självsäkerhet i debatten. Leijonborg försökte allt han kunde att hytta med skämsfingret åt henne på samma sätt som det hyttades åt SD, och fortfarande hyttas. Men hon bara såg honom i ögonen och gav svar på tal.

Jag läser just nu en bok som blev väldigt omtalad när den kom ut 2009, som heter Världens lyckligaste folk och är skriven av en journalist på DN. Jag får känslan av att boken kom ut 2009 just för att varna för vad som kan hända om SD normaliseras, för då kan det gå som i Danmark. Sen kom SD ändå in i riksdagen 2010, till DNs och SVTs förgrämelse, och de har klättrat sig upp allt eftersom, och DN har försökt hålla jämna steg genom att varna för vad det kan leda till att låta SD kom in i värmen. Jag kan inte hjälpa att fundera över om Lenas bok kan ha något med den inriktningen att göra.

Oavsett vad så imponeras jag av Pia. Visserligen kunde hon börja på en högre nivå än SD kunde, vilket kanske delvis beror på tillfälligheter. Lena beskriver detta i boken. Pia gick med i Fremskridspartiet 1978. Partiet var då lite rebelliskt mot skatter på ett sätt som hade börjat bli populärt i den nyliberala anda som rådde då. I deras partiprogram stod bland annat att man ville avskaffa alla skatter.

Liksom Ny Demokrati i Sverige gjorde ett populistiskt vägval att bli allt mer invandringskritiska, så blev Fremskridspartiet omkring 1983-1985 också allt mer invandringskritiska. Partiledaren Glistrup ville att utlänningar med AIDS skulle få det intatuerat på könsorganet och att flyktingar "ynglar av sig som råttor".

Liksom Ny Demokrati splittrades av får mycket bråkstakar så splittrades Fremskridspartiet 1990 av de olika fraktionerna. Glistrup lämnade då partiet. Pia Kjaersgard hoppades få ta över men kuppades bort, och då startade hon och ett par ett eget parti som hade samma invandringspolitik som Fremskridspartiet men som hade en ekonomisk vänster-höger-politik som bland annat innebar att man skulle behålla välfärdssamhället. (SD kopierade delar av detta senare)

Detta gav henne och partiet och omedelbart skjuts och de kom in i parlamentet i nästa val. Fremskridspartiet och Gistrups nya parti fick däremot aldrig mer några mandat.

Man kan här se en av skillnaderna mellan Danmark och Sverige. Danskarna började lite tidigare (1985) och hade ett populistiskt parti redo. Sverige fick detta först 1991.

När invandringsdebatten sedan rasade i Sverige så skedde "katastrofen": lasermannen. (se förresten gärna dokumentäen på SVT Play) Lasermannen som händelsevis själv var barn till invandrare och kände sig utanför "svenskarna", drabbades av psykiska problem och verkar ha haft en psykopatisk personlighet (utifrån dokumentären). Rädslan för en ny laserman tror jag tog död på debatten i Sverige. Hade vi inte haft lasermannen och de eländiga mördarnazisterna så hade vi kunnat fortsätta debatten under 1990-talet på det sättet de kunde i Danmark. Kanske var nazismen i Sverige värre än i Danmark, eller så klarade man av att göra en gränsdragning.

Nästa skillnad är att när Pia och andra liknande henne skrev debattartiklar om invandringsfrågan så blev de publicerade. Danska medier känns mer självständiga än de svenska. När Bonnierägda Expressen 1993 gjorde en löpsedel där det stod "Kör ut dem! Svenska folket om invandrare" så fick chefredaktören sparken. Alltså ännu en skillnad: I Danmark har man mer fria medier - på gott och ont. I Sverige verkar medierna agera unisont.

Efter att Ny Demokrati imploderat så hände också... ingenting. Ian försökte starta ett nytt parti vid namn Det Nya Partiet, men det blev helt ignorerat av medierna. Något som inte verkar ske i Danmark.

I stället försökte SD jobba sig upp, men SD hade ett mycket tyngre bagage än Ian hade. Jag är rätt trött på hur en del SD-försvarare ska hävda att SD aldrig varit rasistiskt, men faktum är ändå att SD grundades av personer som drevs av etnonationalism (alltså att endast etniska svenskar skulle bo i Sverige) och därmed rasism. Det verkar som att det var just bandet Ultima Thule som utgjorde startskottet för många unga nationalister.

Något märkligt om man jämför med Danmark. Dansk Folkeparti hade inget behov av ett band som specifikt hyllade Danmark för det finns så många andra låtar som redan hyllar Danmark, och de gör det på ett trevligt och gemytligt sätt. I Sverige verkar det som att hyllningslåtarna måste vara aggressiva, vilket också är hur de flesta invandringskritiker betedde sig under denna tid.

Dansk Folkeparti hade inte några större problem att hålla rent från stollarna. Efter att Fremskridspartiet kollapsade så såg DF till att alla nya medlemmar skulle granskas och godkännas.

När Pia debatterade med Leijonborg i den där studion 2002 så hade hon suttit i riksdagen i 18 år. Hon var alltså bekväm med att debattera och säker i sig själv, något som verkar ha förvånat Leijonborg som tänkte att han kunde åka dit och skämma ut henne, men hon ryggade ju inte en millimeter.  Här ser vi ännu en skillnad mellan Danmark och Sverige. 2002 satt SD i en sunkig "bunker" i Stockholm och försökte på alla sätt väcka lite uppmärksamhet.

Kjærsgaard var ett flertal gånger vald till den mest populära politikern i Danmark. I synnerhet för att hon alltid sagt vad hon tyckt, oavsett om det varit populärt eller inte. Åkesson har däremot fått vara mer försiktig. Jag tror också att det finns en skillnad i vad som fungerar i Danmark och fungerar i Sverige. I Sverige är vi stolta över att vara toleranta, medan man i Danmark är stolta över att säga som det är.

Hade en Kjaersgaard kunnat fungera i Sverige? Jag tror det hade varit svårt. Bert och Ian kanske är det som var närmast, men det gick ju inte för dem heller. De utmålades som clowner.

Ändå tror jag att det HADE kunnat gå annorlunda om man haft politiker med mer jävlar anamma som står stadigt i sina åsikter. Kjaesgaard vet man t.ex är genuin, något jag tycker saknas hos Jimmie, vad än hans anhängare säger om det. Jimmie är duktig på andra sätt men har inte glöden som Kjaersgaard har, eller Nigel Farage för UKIP för den delen.

Även om många säger att det inte hade fungerat på något annat sätt än med Jimmie, så tror jag att det hade kunnat gå på något sätt, men man måste vara riktigt smart, något som SD inte var (och kanske heller aldrig varit).

Kanske är den avgörande skillnaden ändå att svensk media motarbetade SD och andra invandringskritiker så länge, vilket gjorde det väldigt svårt för dem att få en syl i vädret. Därmed blev det lättare för etablissemanget att hålla SD på avstånd också, för man kunde säga något hånfullt och tysta ner dem.

Att den svenska debatten dominerats av bland annat Bonnier ska man nog inte underskatta. Det har ständigt varit tidningar som DN som sett sig som stolta fanbärare av allt rättrådigt, och den andra stora mediakoncernen, Schibsted (äger bland annat Aftonbladet och SVD), har inte varit långt efter.