Det var nyligen ännu en skjutning, där en ung man tog ut sin frustration... på judarna.

Ännu en ung man som skapat sig sitt "grand narrative", där allt går handlar om en och samma sak och allt arbetar för denna sak.

Jag kan inte hjälpa att fråga mig vad som gör att vissa har sådant behov av att hitta ett sätt där "it all makes sense". Kanske handlar det om trygghet: man förstår sig inte på världen och skapar sig system som gör att världen blir mer begriplig. Man vill inte tro att några araber från Saudi Arabien är kapabla att kapa flygplan och flyga in dem i World Trade Center på ett sådant sätt att byggnaderna rasar, så man väljer att tro att det är en konspiration som involverar USAs myndigheter.

The concept of grand narrative, and in particular what Lyotard called the “emancipation narrative”, concerns the kind of meta-narrative which talks, not just about “one damn thing after another”, but sees some kind of interconnection between events, an inner connection between events related to one another, a succession of social systems, the gradual development of social conditions, and so on – in other words, is able in some way to make sense of history. More particularly, when pronounced as it usually is, with a sneer, the “grand narrative”, the “narrative of emancipation” is all those conceptions which try to make sense of history, rather than just isolated events in history, concepts like “class struggle”, socialism and capitalism, productive forces and so on.

https://www.marxists.org/glossary/terms/g/r.htm

Men jag har ändå så svårt att förlika mig med folk som är så övertygade om en sak ÄVEN när det finns så starka bevis för motsatsen. Just nu håller ett sådant narrativ på att skapas som involverar att en massa vänstermänniskor och -grupper tillsammans är enade för att förstöra den västerländska civilisationen.  Givetvis ingår judar som en del, och judar påstås att skapat feminismen för att störta den västerländska civilisationen. Detta eftersom judar skulle ha som syfte att förstöra civilsationer.

Skytten i Halle i Tyskland uttryckte just en sådan åsikt: att feminism har skapats för att minska födelsetalen, och att minskade födelsetal är det påstådda orsaken till att tyskarna nu tar in så mycket invandrare.

Jag håller med om att födelsetalen är en orsak till Tysklands invandringspolitik. Kollar man statistiken så har Tyskland haft födelsetal kring 1,5 under rätt lång tid. Sedan 1973 faktiskt. Som lägst låg den kring 1,3, år 1992. (möjligt att återföreningen kan ha spelat roll)

Man får dock tänka på att en vetenskaplig hypotes ställer man upp, undersöker sedan om den kan bekräftas, och om den inte kan det så avfärdar man den (eller skapar en ny hypotes). Och när man gör det ser man att födelsetalen i princip alltid går ner i länder när de blir mer utvecklade. De går även ner när en stad blir överbefolkad. Exempelvis har Calcutta i Indien ett födelsetal på 1,2, och samma nivåer har man i Hong Kong och Singapore. Japan ligger kring 1,4.

Sverige ligger kring 1,8 och Norge på 1,7, men Sveriges höga nivåer beror nog mest på att invandrare får fler barn. Hade man undersökt hur många barn "etniska svenskar" får (vilket man av PK-skäl aldrig kommer göra) så hade man funnit att de troligen är betydligt lägre.

Födelsetalen minskar inte bara i "vita" länder. Rika arabländer som Quatar och Förenade Arab Emiraten ligger under 2,0. Iran har legat under 2,0 sedan 2003, och Turkiet ligger precis på 2,05.

Ska man istället tillåta sig att vara vetenskaplig så måste man alltså fundera över andra orsaker än feminism om man ska klaga på minskade födelsetal. Jag är själv skeptisk till feminismens bristande vetenskaplighet, men just minskade födelsetal kan man inte klandra den för. Jag skulle snarare säga att bevisen möjligen pekar på motsatsen: i högt utvecklade länder gör feminism (t.ex. mödravård, lång mammaledighet, osv) att kvinnor är mer benägna att skaffa barn.

Det är åtminstone det bevisen pekar på. Vill man ignorera bevisen och istället bygga upp ett grand narrative som handlar om att judar skapat feminismen för att minska födelsetalen och sedan använda detta som orsak för att driva genom en massinvandringspolitik, så får man väl tro det. Men bevisen talar mot det.

Det nationalistiska Ungern har t.ex födelsetal på 1,45. Italien ligger på 1,4 och Polen på 1,3. Hur beskyller man feminismen och judarna för detta?

Någon måtta får det ju vara på fantasierna. Någon gång måste man överge fantasierna och fundera över andra möjliga förklaringsmodellerna.

Christopher Jolin skriv en utmärkt bok redan 1972 som han kallade Vänstervridningen: Hot mot demokratin i Sverige.

Boken jag håller i min hand är fjärde utgåvan från 1973,15:e-25:e tusendet. Det var alltså en ganska populär bok, fast den nu aldrig nämns i debatten.

Här lite bakgrundinfo från Tommy Hansson, en vän till Jolin och numer SD-politiker:

Christoper Jolin (1925-99) hette en modig man som protesterade mot vänstervridningen genom att skriva två på sin tid mycket uppmärksammade och i mångas ögon kontroversiella debattböcker. Han fick betala ett högt pris för denna oförsynthet: han utsattes för regelrätta karaktärsmord, dels av vänstern (givetvis), dels av den etablerade borgerligheten. Märk väl att detta var flera år innan Jolin tyvärr orienterade sig i riktning mot extremnationalismen och gick från att ha varit den sympatiske Dr. Jekyll till att bli den mindre tilltalande Mr. Hyde.

Med den mycket uppmärksammade, ja sensationella, bästsäljaren Vänstervridningen – Hot mot demokratin i Sverige (Vox/Bernces förlag 1972) blev Jolin i ett slag rikskänd. Boken kan liknas vid ett oväntat slag i solar plexus på en radikalvänster, som under några år invaggats i föreställningen att dess dominans i det svenska samhället var ohotad. Jolin anförde en lång och väldokumenterad rad exempel på ”vänsterradikalernas nyhetsmanipulering, smygcensur och försåtliga demagogi” (text från bokens baksida). Jolin inleder med att i 15 punkter lista och definiera ”vänsterradikalernas framstötar och krav”:

Den elegant konservative Ungers omdömen betydde säkerligen mycket för att göra Christopher Jolins debutbok till en bästsäljare med en upplaga, som gjorde boken till 1970-talets möjligen största försäljningsframgång inom den normalt svårsålda genren ”politisk debatt.” Men även den av Jolin skarpt kritiserade mediavänstern hjälpte den avskydde ”mccarthyisten” Jolin en del på traven. Den då LO-ägda tidningen Aftonbladet slog den 30/11 1972 upp boken och dess författare på ett skandalartat sätt under rubriken ”Här är den svenska ‘vänstermaffian’…och mannen som valt ut den.” ”Jolins egen utsiktspunkt ligger långt ut på högerkanten”, påstod ABs skribent Jimmy Nyström. ”Här är en man som försvarar Saigonregimen, USAs krig i Vietnam, Demokratisk Allians och Tysklands gamla gränser.”

Sedan AB fått klart för sig att folk efter denna presentation strömmade till bokhandlarna och formligen slet Jolins bok från diskarna plockades Nyströms artikel bort i en senare upplaga!

https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Den läxan har etablerade medier inte gjort om. När det kommer ut någon "obehaglig" bok så förbigås den numer med tystnad. Exempelvis Priset, tolv författare om svensk repression (2017) som jag skrivit om på denna blogg, eller Anders Klarströms Prima Victoria : Sverigedemokraterna 1988-1995  (2018) som jag också skrivit om. Det finns förstås många andra.

Efter en inledande ”smekmånad” med borgerliga media begynte Jolin utsättas för kritik också från de senares sida. Liberala Expressen började göra gällande att det fanns fog för talet om Jolins extremism, och en av mina sagesmän  hävdar att det var den blivande moderatledaren Carl Bildt – handsekreterare åt Gösta Bohman och moderat påläggskalv av stora mått – som gick i bräschen för det borgerliga karaktärsmordet på Christopher Jolin. Under ett moderat partimöte i Oscars församlings moderatförening i Stockholm skall Bildt ha satt likhetstecken mellan de åsikter Jolin stod för och fascismen. I verkligheten var Jolin under den här tiden liberal och stod i vissa frågor klart till vänster om moderaterna.

https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Tommy Hansson beskriver vidare hur Jolins nästa bok betraktades som onyanserad även i den borgerliga pressen. ("borgerlig" är ett nedsättande vänsterbegrepp som syftar på alla som inte är vänster, men jag undviker den debatten för tillfället)

Vänstervridningen finns för övrigt på Malmö Stadsbibliotek, där den inte verkar lånas ut särskilt ofta. Jolins nästa bok, Sverige nästa (1974), finns också där. Jag får hålla med om att Sverige nästa tar det mest raljerande ur Vänstervridningen men saknar de reflektioner som ibland ändå finns i första boken.

Vill man försöka få tag på boken så kan jag inte hitta den på exempelvis Bokbörsen, men den finns på 19 bibliotek i Sverige, och finns det inte på det bibliotek man har i sin stad så är det väldigt enkelt att göra ett så kallat fjärrlån.

För att hålla mig till att recensera boken och inte Jolin, så får jag säga att delar av boken är genialisk. Det är argument och tankar som bland annat kommer från Burnhams Suicide of the West, som jag recenserat i ett tidigare inlägg. Han refererar även till den ypperliga boken Vi trodde på kommunismen, som på engelska hette The God That Failed, och som jag även recenserat i bloggen. Alla dessa böcker finns för övrigt på Malmö Stadsbibliotek, men man får fråga om dem för de finns nere i deras magasin.

Det som är lite mer tråkigt med Jolins bok är att den på sina 400 sidor är alltför tragglig och omfångsrik, och känns ibland onyanserad och raljerande. Ganska många sidor ägnas åt att beskriva olika Vietnamngrupper, deras möten med Olof Palme, deras utrymme i medier, propagandan från FNL, med mera. För det första känns det som att man inte kan lita på objektiviteten när det blir så raljant. Texten skulle behöva struktureras bättre.

De flesta av de händelser som beskrivs rör sig också kring de tre åren från 1969 till 1971. Man kan ju tänka sig hur tråkig en bok skulle bli som på 400 sidor skriver ner allt som kan tolkas som vänstervridet i det svenska samhället mellan 2017 och 2019. Det är TV-program, artiklar i DN, böcker, citat, huller om buller.

Boken blir därmed också lite föråldrar på sina ställen. Men andra delar är förvånande aktuella och intressanta, något som även Tommy Hansson säger i länken ovan. Vill man veta mer om Jolin som person så kan man läsa det på Tommy Hanssons blogg. Det enda jag vill säga angående Jolins radikalisering under 1980-talet är att det visar varför det är så viktigt för högergrupper att sätta tydliga gränser mot extremism.

Jolin skriver om gruppen Demokratisk Allians, som var en USA-vänlig grupp i början av 1970-talet. I början var Moderaterna (dåvarande Högerpartiet) positiva till gruppen, men när nazister och liknande möjligen började gå med i gruppen så tog Moderaterna avstånd från den. Demokratisk Allians har som bekant inte överlevt. Jolin umgicks även med personer som var med i Sveriges nationella förbund, ett politiskt parti som inte heller överlevt. Samma sak har alltså skett med mängder av nationalistiska rörelser i Sverige. Endast SD har kunnat växa, vilket beror på att de satt en skarp gräns mot extremism.

Ett parti som AFS (Alternativ För Sverige) kommer däremot att misslyckas, eftersom de inte gjort någon sådan gränsdragning. Jag har påpekat detta många gånger på Flashback, men det verkar som att de inte alls bryr sig, så jag får önska dem lycka till och har slutat engagera mig. Valet 2022 är målet att försöka göra SD till största parti istället, och en del i en M+SD+KD regering. Kan Jimmie bli statsminister tro?

Slut på utvikningen, och åter till Vänstervridningen.

Vad man kan lära av den är bland annat på vilket sätt medier i Sverige blev vänstervridna omkring 1970, och på vilket sätt de är vänstervridna än idag. Man kan lära på vilket sätt kommunister försöker infiltrera samhällsinstitutioner och vad de hoppas uppnå. Det finns många citat från bland annat Lenin. Man lär sig också hur kommunismen ständigt försöker hitta nya vägar, men hur det ändå är samma gamla totalitära ideologi, och man ser hur mycket denna totalitära ideologi har påverkat Sverige.

Det bästa kapitlet i boken är kanske det första, även om det om SVT-s vänstervridning också är bra. Han listar här följande  14 punkter som typiska för vänstern, och går sedan genom dem och vederlägger dem en efter en.

1. Krav på medbestämmanderätt och insyn;

2. Krav på jämlikhet;

3. För sexuell frigjordhet;

4. Front mot auktoriteter,

5. För allmänt kritisk inställning;

6. För globalt medvetande och solidaritet med de fattiga folken;

7. För tolerans mot de avvikande, t. ex. de kriminella och de homosexuella;

8. Kamp mot imperialism och rasism;

9. Kamp mot militarism;

10. Kamp för fred och avrustning;

11. Krav på samarbete i stället för tolerans;

12. För konsumentupplysning och kritik av reklamen;

13. Kamp mot miljöförstöring;

14. Front mot storfinansen och oskäliga profiter;

15. Front mot ackordshets och hälsofarliga arbetsplatser.

Tommy Hansson beskriver Jolin som "något till vänster", eller som vänsterliberal, men jag får säga att Jolin snarare är en konservativ antiliberal. Om Jolin har några vänsterliberala åsikter så uttrycker han inte några sådana i sin bok. Framför allt är Jolin kraftigt anti-vänster, på samma sätt som SD kan sägas vara idag.

Att lista de här teserna och vederlägga dem har nog Jolin fått från Burnhams bok Suicide of the West, som gör samma sak.

En del av Jolins teser är vid detta laget föråldrade, medan andra är förvånande skarpsynta än idag, och är smarta argument jag faktiskt aldrig tänkt på. Lite märkligt att vi i den svenska samhällsdebatten så totalt saknar goda konservativa argument.

Tes 3 handlar om den sexuella frigjordheten. Som vi kunnat se handlar debatten än idag om att vi som människor uppmanas av feminister, massmedier och andra glada, obekymrade människor att bejaka vår sexualitet. Det ses nästan som ett måste. Varför är det så?

Enligt Jolin leder en frigjord sexualitet till att människor blir slavar under sina lustar, i vilket han bland annat pekar på "pornografins orgier som krymper individens totala känsloliv och fjärmar henne från en innerligare gemenskap" (citerar Jolin, sid. 17). De som kollat mycket på porr förstår nog vad Jolin menar! Ändå finns det i princip ingen i samhället som skulle våga eller kunna säga det Jolin skrev här.

Samtidigt, säger Jolin, som vänstern i väst vill bejaka sexualitet, så ses den västerländska sexualmoralen som något borgerligt degenererat i Sovjet och Kina. Visst är det en intressant kontrast? Om högern förordar en sak, eller kan tros förorda en viss sak, så kommer genast vänstern till "individens försvar". Att högern är så särskilt pryda stämmer inte ens, men vänster i västvärlden har lyckats utmåla högern så. Ibland så svänger vänstern totalt, och anser att prostitution och pornografi är exempel på patriarkalt kvinnoförtryck. Oavsett vad de än anser så går det om att beskylla de vita männen för förtryck...

Punkt 4: Front mot auktoriteter.

Jolin säger här att inom vänstern så uppmanas det till att man ska ifrågasätta auktoriteter, men att varje samhälle och organisation samtidigt är byggd kring auktoriteter. Socialistiska samhället har givetvis auktoriteter också. Det fanns alltid någon som satt närmast Stalin, liksom.

Punkt 7: Tolerans mot avvikande.

Här påpekar Jolin bland annat att kriminella av vänsterideologer ses som offer för samhällets förtryck. Detta är ett perspektiv som uppkom på 1970-talet, då bland annat Jerzy Sarnecki utbildade sig, och som egentligen aldrig på allvar ifrågasatts i Sverige. Jag citerar Jolin (s. 19):

Finns det inte också andra parter att ta hänsyn till, de direkt drabbade, som kanske blivit invalidiserade av våldsmäns misshandel, och samhället i dess helhet? Måste inte rättstryggheten garanteras? Måste inte människor bära ansvaret för sina handlingar, såvida de inte är mentalt rubbade och därmed oansvariga? Vänsterradikalerna, som i sin politiska stridsiver ofta och gärna överträder gällande lagar och förordningar, visar påfallande stor likgiltighet för den tilltagande brottsligheten som blir allt grövre och brer ut sig bland allt yngre personer. Denna vänsterradikalernas likgiltighet är fullt begriplig: de är ute efter att störta detta samhälle, "det kapitalistiska", inte efter att sanera det för att bevara det och utveckla det. Brottslighetens ökning påskyndar vårt samhälles ruttenhet och underlättar den av vänsterradikalerna eftersträvade revolutionära situationen för samhällets omstörtning.

Vänsterpartiet Kommunisterna ställde sig 1972 avvisande till en straffskärpning för knarklangare. Kommunisterna förklarade att man botar inte knarkmissbrukare med fängelsestraff. Men de skärpta straffen avsåg inte missbrukare utan langare, alltså kriminella affärsmän.

Jag tror att citatet även visar på Jolins sätt att skriva. Hans ibland raljerande stil som kan gå till överdrift, och en tendens till att se konspirationer. Ändå finns där nog ett korn av sanning. Vänstern anser ju fortfarande att man inte botar kriminella genom strängare straff, och de väljer att ignorerar offrens upprättelse och samhällets bästa. Men jag tror inte att det är någon medveten kommunistisk strategi - åtminstone inte längre.

Det är väl också i den punkten jag inte håller med Jolin. Ganska många kommunister vill ha ett bättre samhälle, helt enkelt: en fungerande välfärd, schyssta arbetsvillkor, och humanitär hjälp till de utsatta. Inte ens inom dagens vänsterparti skulle man ställa sig positiva till våld och kriminalitet. Möjligt att en del gjorde det på den tiden förstås.

Det var rätt mycket snack om Näthatgranskaren för något år sedan. Tomas Åberg heter han numer. Tidigare hette han Tomas Bergström. När jag googlar ser jag en artikel skriven så sent som för 13 timmar sedan på Katerina Magasin.

Katerina Magasin kan idag avslöja den statligt avlönade Näthatsgranskaren Tomas Åbergs nya, lukrativa affärsidé: Att stämma gamla och sjuka människor på skadestånd i civilrättsliga processer. För en insats av 900 kronor får Åberg i snitt 10-15 000 per anmälan – pengar som är undantagna utmätning och är dessutom skattefria. Samtidigt har han beviljats över två miljoner av våra skattepengar för att jaga svenskar med “fel” åsikter – medan han själv har 800 000 kronor i skuld hos kronofogden. Ombudet för flera av Näthatsgranskarens offer, juristen Ola Bengtsson, ger ett skakande vittnesmål om ett skrupelfritt förfarande av en cynisk angivare i statens tjänst, som skor sig ekonomiskt på det lidande han orsakar.

Thomas Åberg, också kallad Näthatsgranskaren, har ådragit sig allmänhetens ilska när det uppdagats att han misskött sina djur, jakar, och med viss rätt kan kallas djurplågare. Han höll sig dock borta från Sverige tills dess preskription inträdde gällande själva brottet, djurplågeri. Nu lever han på den ideella föreningen Näthatsgranskaren som uppbär ersättning från staten. Åberg är samtidigt skuldsatt till privatpersoner, skulder på ca 800 000 som sedan länge ligger hos Kronofogden. De jakar, som han köpte runt 2009-2010 och som var sex till antalet (trots att Åberg själv trodde de var fem), missköttes grovt av Åberg. Tre dog av svält och vanvård, och tre avlivades av en panikslagen Åberg själv då han fruktade att polisen skulle komma, något han, själv tidigare verksam som polis i Örebro, absolut inte ville vara med om. Säljaren av jakarna är den person Åberg fortfarande har skulder till, då han redan när han köpte djuren hade betalningssvårigheter. Men trots det köpte han alltså djur för 150.000… Andra skulder är arbeten på Åbergs fastighet. Dessa ligger också som ärenden hos kronofogden.

Åberg har, trots sin tvivelaktiga förmåga att sköta ekonomin, ändå beviljats ytterligare en halv miljon kronor så sent som sommaren 2019 som stöd för sin angiveriverksamhet att försöka sätta dit människor som han anser har uttryckt sig olämpligt på sociala medier för “hets mot folkgrupp”. Näthatsgranskaren har även tidigare beviljats bidrag vid tidigare två ansökningar under perioden 2017-2018, och med den senaste blir det en rund summa om totalt 2 131 000 skattekronor.

https://katerinamagasin.se/sa-har-nathatsgranskaren-tomas-aberg-gjort-forfoljelse-av-pensionarer-till-en-affarside/

Så vitt jag vet var det Nya Tider som först avslöjade Näthatsgranskarens förflutna.

Vad ingen verkar ha upptäckt eller vill skriva om är att Tomas Bergström figurerar i Boken "En svensk tiger: Vittnesmål från poliser som vågat ryta ifrån", skriven av Hanne Kjöller (då ledarskribent på DN), 2016. Han var även rätt mycket i media omkring 2012.

Kanske beror tystnaden på att Kjöller har kommit att beskrivas på ett negativt sätt i alternativmedia som en följd av skandalen i Kungsträdgården, och för att hon jobbar på DN. Ändå begick Kjöller i sig inget fel, något som Chang Frick på Nyheter Idag också erkände senare.

Jag tycker Kjöller verkar vara en rakryggad och ärlig journalist och efter att ha läst En svensk tiger planerar jag att läsa En halv sanning är också en lögn, där hon kritiserar journalistbranschen för att inte skriva hela sanningen och för att vara aktivister istället för journalister. Lustigt: det är ju det jag också stör mig på.

Boken En svensk tiger handlar om den svenska polisen ineffektivitet, korruption, maktmissbruk och mobbarfasoner.

Det är en sorglig bok. Nio namngivna personers öden beskrivs. De har det gemensamt att de varit kritiska mot polisens arbetssätt och därefter mött repressalier från sina överordnade.

Här finns den erkände polisforskaren Stefan Holgersson som i flera studier av polisarbetet påpekat brister i datasystemet, friserad statistik och låg motivation. Trots framgångsrika projekt som effektiviserat polisens arbete får han inga nya uppdrag utan är vanlig patrullpolis lägst i hierarkin.

Här finns Daniel Holst som efter möjligen planterade bevis från Gävlepolisen kastades ut från polisutbildningen. Anneli Boman och Tomas Bergström har tvingats till psykologundersökningar.

De och andra har regelbundet polisanmälts för förseelser som är svåra att se som annat än försök att misskreditera dem, ofta har betydande polisiärt utredningsarbete lagts på detta. Patrik Loord fick samtidigt en kollegas pistol riktad mot huvudet inför ögonen på bland annat huvudskyddsombudet, utan att incidenten ledde till någon åtgärd.

https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/a2aXGO/poliser-utan-polare

Man kan tycka att en sådan här bok borde ha väckt mer uppståndelse än den gjorde. Det blev recensioner i en massa tidningar, och sedan hände... inget, så vitt jag vet.

Jag funderar ofta över det där. Varför det ibland händer något när en bok getts ut, varför författaren bjuds in till TV-soffor och det skrivs ledare i de större dagstidningarna om den, medan andra böcker bara får en pyspunka.

När Gellert Tamas skrev en bok om de s.k apatiska flyktingbarnen så ledde det till att alla medier enhetligt betraktade flyktingbarnen som en grupp i stort behov av stöd. Han tog även död på kritik och all faktabaserad debatt i frågan.

När Mattias Gardell skrev en bok om Islamofobi så sågs det som en jätteviktig bok som borde delas ut på skolor.

När en bok beskriver svenska polisen som en myndighet som drivs av sekttänkande, mobbning och inkompetens så händer... inget.

Förvisso är det svårt att utifrån boken veta om de problem som beskrivs gäller polisen som helhet eller endast vissa enheter. Det är även en del av han sa-hon sa-argument, där det är svårt att veta vem som är en visselblåsare och vem som bara är en allmänt jobbig person.

Jag kan få lägga till något viktig, dock. Det är att enligt min erfarenhet så blir människor med avvikande åsikter, människor med stark rättskänsla i en korrupt organisation, alltid behandlade som psykiskt störda. Och när man väl hamnat i den sitsen är det väldigt svårt att komma ur den. Kollegor börjar undvika en, man blir undanskuffad, ovälkommen. De hetsjakter som beskrivs i boken skulle kunna göra vem som helst psykiskt störd.

Jag kom att tänka på intervjun på Swebb TV för någon månad sedan med en f.d polis som ger ännu en berättelse som låter som en kopia av de man kunde läsa i boken.

Problemet är dock återigen samma. Trots att det Conny berättar är precis samma som det En svensk tiger berättar, så kan man inte hjälpa att ifrågasätta Connys mentala hälsa.

Jag var själv inne och läste och skrev i tråden om Conny på Flashback, där jag pekade på en del märkligheter kring Conny. Bland annat anser han sig ha en övernaturlig förmåga att spåra, som han lärt sig av amerikanska indianer. Men vem vet, kanske har han rätt?

Nåväl, nu ska jag försöka inte dra iväg i alltför långrandiga sidospår. Angående Tomas Bergström så erkänner han att vanvårdat sina djur, men att han gjorde det pga en depression han hamnat i efter att han tvingades bort som polis. Tomas blev åtskilliga gånger polisanmäld av sina egna kollegor för allt möjligt, och enligt honom själv blev han utsatt för nästan regelrätt förföljelse. De andra verkar ha lagt väldigt mycket tid på att försöka hitta något sätt att sätta dit honom. Inget av ärendena ledde till något, utom det med vanvårdade djur.

Kjöller beskriver i ett avsnitt att Bergström har problem med minnet och är virrig, vilket hon tror beror på den stress han utsattes för som polis.

Bergström verkar ha varit en problematisk person. Han kritiserade polisen flera gånger, även offentligt i Aktuellt.

När Hallsbergspolisen Tomas Bergström ville tala med media blev han hotad med uppsägning av sin närmaste chef.

Det var när Tomas Bergström upptäckt flera brister i polisens hantering av vardagsbrott som han ville uttala sig öppet för SVT. I Aktuellt sade han bland annat:

-Det är nervöst att framträda framför kameran med namn. Jag vet att det inte kommer att uppskattas.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/orebro/han-talade-med-media-polis-hotades-av-uppsagning

Näthatsgranskarens bakgrund måste ju vara känd för många. Är det så att folk är rädda att bli stämda för förtal när de tar upp hans bakgrund? Är det så att alternativmedia inte vill riskera att vi tar Tomas parti?

Det är t.o.m så att jag undrar om det verkligen är samme Tomas Åberg / Bergström, men båda är från Örebro, har varit poliser, och är dömda för att ha vanvårdat sina djur. Det kan rimligen bara finnas en sådan person med det namnet.

Det här med systematiska trakasserier från poliser beskrevs också i ett avsnitt av Kaliber, där Tomas återigen var en av de medverkande.

Kaliber har granskat en av Sveriges största och kanske viktigaste myndigheter. Och det vi ser är hur repressalier, hot, trakasserier och våld används mot enskilda poliser som kritiserar verksamheten eller helt enkelt bara är annorlunda.

.. Frida verkar inte vara den enda polisen som har upplevt trakasserier och repressalier inom polismyndigheten i Jämtland. Kaliber får kontakt med flera andra jämtlandspoliser som vittnar om diskriminering och trakasserier för att de lämnat kritiska synpunkter internt eller i media, för att de känner fel personer eller av anledningar som de själva inte förstår. Få vågar prata om det här på band. Men polisförbundets huvudskyddsombud i Jämtland, Kenth Lundgren, bekräftar att det förekommer.

Om Tomas säger de:

När Kaliber i juni förra året uppmärksammade bostadsinbrotten, berättade han om hur polisen uppmuntras att fuska med statistiken och fokusera på enkla brott för att få bättre resultat. Och när Sveriges Television i ett Aktuellt-inslag i februari berättar om anonyma poliser som är missnöjda med hur myndigheten hanterar vardagsbrotten, och hur polisen inte tål kritik, är Tomas Bergström återigen en av få som vill och vågar träda fram.

Nåväl. Jag vill inte göra någon bedömning av Tomas och vad han ägnar sig åt. Kanske polisanmäler han Facebook-inlägg för att tjäna pengar, kanske vill han göra samhället bättre. Men lagen är ju som den är, och jag tycker det vore bättre att hata lagen än att hata de som försöker se till att lagen upprätthålls. Jag tycker åtminstone att den där Näthatsgranskaren är en intressant figur, och om han retar upp näthatare så gör han väl något rätt, tänker jag.

Att dra upp det där med djuren tycker jag är lågt, men det är symptomatiskt för alt-media att smutskasta sådana man ogillar. Själv ser jag ingen relevans mellan Åbergs näthatsgranskning och att han vanvårdat sina djur för 6 år sedan. Men det är ju jag.

Nyligen var det en kulturarbetare som grät ut i Expressen om att hon blev trakasserad av ett ungdomsgäng. Hon trodde det berodde på att hon sedan länge varit flyktingaktivist.

I tråden på Flashback ställde jag mig till hennes försvar. Flera andra anser att vänsterfolk får skylla sig själva. "Det är ju alltid de som använder våld". Därför, anser de, är det bra när "de själva" blir utsatta för våld.

En ganska otäck syn som jag tar avstånd från. För det första är inte alla människor i en grupp likadana. Jag påpekade att AFA exempelvis angriper fascister och andra högerextrema. Om AFA ger sig på nazister, är det då befogat att vem som helst ger sig på AFA?

Det hela blir ett så absurt resonemang. Om en SD:are ger sig på någon, är det då okej för vänstern att ge sig på alla SD:are?

Som jag också skrev i ett inlägg, som därefter togs bort: Den här kulturarbetaren hade kunnat vara din farmor eller mormor. Varför så hatisk?

Är det genom trakasserier vi tänkt vinna debatten? Själv glädjs jag när jag kan få genomslag för mina ord och åsikter. Jag har inget vinna på att tysta någon genom hot, våld och trakasserier. Om det är på det sättet man tänkt vinna så har man nog inget komma med.

Det är det som integritet och karaktär handlar om: att våga stå stabilt oavsett vad andra gör. Folk som kallar sig för än det ena och än det andra efter hur vindarna blåser har ingen karaktär. Det är inte människor som blir beundrade och respekterade heller.

"Om Olle tycker att kommunism är dåligt, så tycker jag att kommunism är bra, för jag hatar Olle". Ett alltför vanligt resonemang - men ingen respekterar den som totalt saknar integritet och karaktär. Och har man ingen karaktär så har man faktiskt inget.

Det är alltid lika tröttsamt med de här högerextremisterna som å ena sidan säger att de vill få uttrycka sina åsikter och att Sverige är en "demokratur" (sammanslagning av demokrati och diktatur), för att i nästa andetag tycka det är jättebra när meningsmotståndare blir tystade.

Själv har jag inget till övers för människor som avser vinna debatter genom hot om våld. Jag får känslan av att nationalsocialister åtminstone delvis är baserad just på rädsla. När man en gång gett sig in i det så binds man samman av ett slags MC-klubbsmentalitet. Man måste hålla med om allt, såsom att alla världsproblem är judarnas fel, för annars riskerar man att själv bli kallad jude.

Vissa kallar detta för en omvänd Godwin's lag: när en debatt mellan nationalsocialister blir hettad så kommer strax meningsmotståndare att bli anklagade för att vara förklädda judar. Något jag själv blivit kallad flera gånger i tråden om AFS. Men har man karaktär så står man på sig - det är inte mer än det.

Förr i tiden var karaktär något viktigt. Jag minns hur jag som liten läste Kalle & Hobbe, och där pappan allt som oftast beskrev något i positiva ordalag som karaktärsdanande.

Idag har väl detta tankesätt försvunnit helt, och jag tycker det är tråkigt, för karaktär är en av de få positiva egenskaper man faktiskt kan ha som människa. Det ger en styrka när man blir angripen av andra.

De flesta utgår från att om andra säger att man har fel, så har man nog fel, och så byter man åsikt. Homoäktenskap är ett bra exempel. På 1990-talet så tyckte alla att det var fel, medan alla idag tycker det är rätt. Huvudanledningen att de gör det är för att samhällsmoralen är sådan att den som är mot homoäktenskap blir utstött.

Människor utan karaktär är inte mycket att ha. Varför ska man följa en människas politik, om deras politik inte är ideologiskt förankrad utan mest verkar baserad på personen ogillar andra människor?

I dagens samhälle handlar allt om att undvika sådant som är jobbigt. Delvis därför är svenskar oståndaktiga och står inte på sig. Man kan säga att de är lite mesiga.

Jag uppmanar folk att läsa lite klassisk filosofi och litteratur för att skaffa sig karaktär och våga stå på sig.

En av de egenskaper man bör ha är att stå upp för det som är rätt, och ta avstånd från det som är fel. Man bör stå upp för sanningen oavsett om det yttras av vänsterextremister, högerextremister eller någon där emellan. Man bör också beskydda den som blir orättvist angripen, alltså sådana som inte personligen har gjort något för att förtjäna bli angripna.

Det är så man gör ett samhälle bättre. Det är även detta som kan kallas mod. Att gå med i ett gäng skrikande babianer och ge sig ut för att slåss är inte modigt.

Vissa vill så gärna krångla till de här begreppen. "Vad innebär sanning då...?" Det är inte så svårt alls. En lögn är något som är motbevisat. En sanning är något som man antingen logiskt kan betrakta som sant, eller som åtminstone rimligen kan anses vara det, eller en åsikt som man tror på.

Ett exempel på en sanning är att om man tar in en massa invandrare så ökar bostadsbristen. Det är en logisk konklusion. Att säga att bostadsbrist inte har något med invandring att göra är därför en lögn.

När jag var yngre läste jag böcker om bland annat medeltida helgon och moraliska böcker. Jag är inte så naiv att jag tror folk var bättre förr - absolut inte. De flesta var nog sämre. Men det är ändå värdefullt att se hur mycket åtminstone vissa uppskattade de som betedde sig anständigt och ärofullt. Sådana som inte bara följde varje impuls och handlade helt efter sina egna lustar och begär. Det är detta som är vårt kristna arv. Det kom inte bara från kristendomen, utan kristendomen fick det från bland annat den romerska stoicismen (en dygdefilosofi) såväl som från judendomen.

Man kan säga att kristendom smälte samman judendom, med dess monoteism, med stoicism och dess dygdeetik. Kristna ser det säkert inte så, men studerar man kristendomen, historia från den tiden, samt andra religioner och filosofier, så ser man det.

I ett land där folk bara har sitt eget bästa för ögonen kan inget frodas. Ingen kan lita på någon. Faktum är att sådana människor inte heller blir särskilt lyckliga, och det är nog den största nackdelen med ett samhälle där alla uppmanas att göra sig själva lyckliga.

Jag tror att orsaken till att det förr påtalades oftare att det är viktigt att bygga karaktär är för att det förr fanns större risker. Idag tar folk för givet att de kan skita i allt och ändå så löser allt sig. Man kan ju bli bloggare eller vloggare, gamer eller influencer... Förr så riskerade en barn att bli kriminella om de inte skärpte till sig. Det kriminella livet ligger nära till hands för folk utan karaktär, eftersom karaktär innebär att man står upp för något, och har tro. Kriminella tror inte på att något har värde annat än det de har framför sig. De tror inte på vänskap eller löften, de tror inte det finns någon anledning utbilda sig och skaffa ett vanligt jobb. De tror inte på något alls. Ett samhälle som består av sådana människor kan aldrig hållas samman.

Man kan inte dra slackerlivet hur långt som helst. Och till slut kommer vändpunkten. Till slut kommer de unga att kräva mer. De kommer inte bara acceptera att de sitter hemma och har det bra medan det görs utredningar om vilka diagnoser de har. Vi kan redan se en start i Jordan Petersons popularitet. (för övrigt tycker jag Peterson mest svamlar men det är en annan sak) Peterson säger: "städa ditt rum! "Sen så vill han förmå unga män i synnerhet att bygga en karaktär.