Arnstberg, född 1943, var en gång professor i etnologi vid Stockholms universitet och har skrivit ett flertal böcker. Han var en flitigt anlitad föreläsare. När man söker på hans namn hittar man flera artiklar och intervjuer med honom - men de senaste åren har det varit tyst. 2008 var han fortfarande så pass accepterad att när han fyllde 65 gavs det ut en festskrift med titeln "Olydig men snäll":

Här framträder en orädd och självständig skribent och forskare med kortare och längre texter. Han skriver om kultur och samhälle, om arkitektur och stadsplanering, om förortskulturer och invandrarfrågor om rasism och anpasslighet, om svenskhet och tabun.
Olydig men snäll är en bok mitt i tiden som inte väjer för opassande frågeställningar. Arnstberg är som en sten i skon på alla opportunister och ängsliga makthavare.
Exempel på kapitel i boken: Kulturellt krig zigernarnas enda chans, Postmodern rasism och Snällism gör unga till nazister. Karl-Olov Arnstberg är professor i etnologi och författare till många böcker både inom sitt fack och till skönlitterära verk. Han är även ivrig debattör i massmedia.

https://www.bokus.com/bok/9789173312080/olydig-men-snall-skomakaren-som-inte-blev-vid-sin-last/

Vid den tiden hade redan inbjudningarna att hålla föreläsningar slutat, något som berodde på hans bok Svenskar och zigenare utgiven 1998. (Om detta kan man läsa på hans wikipediasida). Efter att boken Invandring och mörkläggning kom ut 2013, och han skapade uppmärksamhet för den genom en helsides reklamannons i DN, var hans tid bland "de goda" definitivt förbi.

Han har dock inte slutat provocera för att han blivit äldre. (Inte olikt Bob Dylan, kan man påpeka, som 2012 kallade sina kritiker för "wussies och pussies")

De senaste åren har Arnstberg fortsatt att skriva böcker och krönikor i tidskrifter och medverkar allt som oftast i Swebb TV. Hans nya publik är nog för det mesta inte bekanta med hans en gång respektabla bakgrund. Det man kan påpeka är att Arnstberg i princip har rätt i all kritik han gör mot det han uppfattar som PK-samhället.

I en recension på Arnstbergs bok Svenska tabun, utgiven 2007, skriver SVD:

Om Sverige vore en diktatur vore Karl-Olov Arnstberg dissident. Och om dissidenterna bildade en klubb skulle han inte bli medlem. Så det är inte förvånande att Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi, skriver en bok om svenska tabun; han har själv för vana att utmana dem, särskilt tanke- och åsiktstabun. ”Ett av de effektivaste hindren för fritt kunskapssökande är begreppet fördomar. I likhet med rasistbegreppet, så är det ett vapen mot oliktänkande”, är en typisk formulering ur hans nya bok Svenska tabun.

https://www.svd.se/sa-gor-vi-inte-har

Arnstbergs böcker de senaste åren får inga fler recensioner utan förbigås i tystnad. Numer beskrivs Arnstberg som en "rasist och antisemit", en idé som verkar ha formats av Hela Hälsinglands ledarskribent Patrik Oksanen som aldrig missar chansen att sätta ordet "antisemiten" framför Arnstberg. (Jag råkar ha läst hans bok Skarpa Skärvor och han gör det även där. För övrigt nämner han i boken det förtalsmål som han drev mot en person som påstod att Oksanen suttit i fängelse för våldtäkt mot barn, något som sajten Samnytt trodde var ett scoop när de stötte på uppgiften i mars 2020.)

Påståendet att Arnstberg är antisemit har Oksanen knåpat ihop genom att först läsa en artikel i DN från 2015 som citerar ett blogginlägg Arnstberg har gjort, där Arnstberg kritiserar kulturmarxism. DN skriver att

Arnstberg beskriver kulturmarxismen som ”en parasitär rörelse” och knyter så an till ett antisemitiskt språkbruk.

Oksanen fortsätter med att beskriva hur Arnstberg har "medverkat hos den högerextrema sajten Motgift", något som Arnstberg inte skett, utan det är Motgift som citerat Arnstbergs text, och sedan skriver Oksanen att "Arnstbergs åsikter om judar har lyfts av nazistiska Nordfront".

Daniel Vergara på Expo skriver ”Arnstberg har på sin blogg skrivit att judiska intellektuella har en 'dold agenda att en gång för alla rasera den västerländska vita elitens hegemoni'". Som Arnstberg dock förklarar i ett bemötande anser han det belagt att Frankfurtskolan hade en dold agenda att rasera den västerländska vita eliten.

Det är lustigt det där hur ord skapar mening. Att hävda att Arnstberg kritiserar "judiska intellektuella" ger en annan mening än om man skriver att han kritiserar Frankfurtskolans intellektuella. Vad gäller Frankfurtskolan så var det en nymarxistisk rörelse vars mål rent faktiskt var att vilja göra om, eller kanske förstöra, det västliga kapitalistiska samhället. Detta är ju marxismens syfte och jag skulle vilja se vilken marxist som inte håller med om det. För det andra är det oomtvistligt att många förgrundsgestalter för Frankfurtskolan var av judisk bakgrund vilket man kan se genom att klicka på namnet på Wikipediasidan om Frankfurtskolan. Arnstberg har helt enkelt rätt.

Eftersom personer som Oksanen och Expo inte kan belägga Arnstberg med felaktigheter gör de något enklare, vilket är antagandet om att den som säger A också säger B. Det är effektivt men fult spelat. Kanske gör de det för att de en gång för alla vill förhindra att Arnstbergs åsikter ska ses som respektabla. Att vara antisemit är fortfarande ett av de värsta saker man kan anklagas för.

En annan anklagelse som Sydsvenskan kommer med, efter information från Expo, är en artikel i Sydsvenskan från 2018 där Arnstberg beskrivs som:

öppen rasideolog och antisemit och skriver om hur judiska intellektuella har en ”dold agenda att en gång för alla rasera den västerländska vita elitens hegemoni” eller om ”hur den vita rasen kan redan under nästa århundrade vara något som bara går att beskåda på museum”. Man måste anstränga sig rätt hårt för att formulera det som ”kritik mot multikulturalism”.

https://www.sydsvenskan.se/2018-07-05/mys-runt-den-pessimistiska-lagerelden

Stycket om "vita rasen" kom från ett blogginlägg Arnstberg skrev 2015:

Nå, det var en utvikning. Tillbaka till begreppet ”den vita rasen”. I Sverige, Europa och inom den vita rasen får man inte tala positivt eller ens rent deskriptivt om den vita rasen. Jag skulle behöva göra det ibland, både som samhällsforskare och när jag pratar med mina vänner. Det går emellertid inte. Det skulle medföra att jag förlorade både läsare och vänner.
Jag skulle vilja tala om att de icke-vita rasernas intrång på vita territorier har gått mycket längre än vita människor i gemen har förstått. I London blev de vita i minoritet redan år 2010 och de är i minoritet i samtliga USAs större städer. Fortsätter migrationen på det sätt som nu sker kommer de vita att utgöra en minoritet i Europa inom trettio år. Den vita rasen kan redan under nästa århundrade vara något som bara går att beskåda på museum.

https://morklaggning.wordpress.com/2015/10/02/sa-vitt-jag-vet/

Felet Arnstberg gör här är att använda begreppet "vit ras" istället för begreppet "vita människor". Så kan det gå. Sen har han rätt i att vita människor kommer vara i minoritet i många städer och länder - om det sedan är ett problem eller inte får någon annan avgöra.

Jag kan inte hjälpa att fundera över vad eftermälet från Arnstberg kommer bli. De som tillhör den förlorande sidan tenderar att glömmas bort, som den genialiske Christopher Jolin jag nämnt tidigare, medan Socialdemokraterna har kunnat hålla vid liv sina ideologer tack vare statyer, monument, tal och TV-program. Visste ni exempelvis att Ådalenhändelserna 1931 var i princip bortglömda tills vänstern väckte det till liv igen i slutet av 1960-talet? Skotten i Ådalen finns inte omnämnda i historieböcker på gymnasiet förrän på 1970-talet. Om detta kan man läsa i Kampen om historien: Ådalen 1931. Vad gäller högertänkare och konservativa profiler är de, tja, borta. Nån som känner till något om Gunnar Unger? Nån som kan nämna vem som var partiledare för dåvarande Högerpartiet, som Moderaterna hette 1952-1969?

Samtidigt har marxisten Jan Guillou har fortsatt skriva krönikor från slutet av 1960-talet och Gudrun Schyman var för övrigt med i en maoistisk kampgrupp i slutet av 1960-talet och fortsatt debattera sedan dess (om hon slutat nu kanske?). Men det är svårt att bli ihågkommen om man inte har makt, antingen den är politisk eller medial.

Arnstberg har faktiskt vissa likheter med en av Frankfurtskolans nestorer, Herbert Marcuse (1898-1979), som i slutet av 1960-talet blev en slags vis man för den nya vänstern. Först i USA och sedan rann det vidare över till Sverige. Utan Marcuse hade troligen inte vänstervågen blivit så marxistisk som den blev. Men det är en annan historia.