Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av allasolikavarde - Lördag 23 mars 20:32

Jag har hört talas om Ellen Key och hennes bok Barnens Århundrade tidigare men jag antog att det bara var ännu en sådan där vänstergrej - "bry sig om barnen".


Nu när jag dock satt mig bättre in i Ellen Key, genom att jag läste hennes formidabla försvar för yttrandefrihet i Några tankar om yttrande- och tryckfrihet, återutgiven 2006, så blir jag lite nyfiken på Barnens Århundrade. Till min förvåning känner jag att jag håller med Key lika mycket i båda böckerna. Hon skriver även väldigt kraftfullt och resonerande. Man kan hoppas att denna skickliga författare (författarinna?) får upprättelse.


Orsaken till att Key inte framhävts av någon polisk sida kan nog härledas till att hon hade klassiskt liberala åsikter, och det brukar ju sägas att vara liberal är att vara kluven. Key kritiserade den liberala rörelsen på sin tid för att vara för nationalistisk och inte värna det fria ordet. Hon var feminist som tyckte kvinnor skulle ha mer rättigheter, men kritiserade likartsfeminismen och ansåg att mödrar är viktiga för att skapa starka hem. Starka hem behövs för att skapa starka samhällen, enligt henne. Och kanske borde man därför även förhindra "dåliga element" från att föröka sig, skrev hon.

Vem kan då använda sig av Ellen Key?

Vänstern gör som vanligt en mjukisversion av henne som ska passa dagens känslobaserade kultur:


Ellen Key har blivit något av en symbol för kampen mot kadaverdisciplin och torftig utantillkunskap i skolan. Hennes bok Barnets århundrade – som utkom första gången år 1900 – var en mäktig uppgörelse inte bara med den skola som tog lusten och glädjen ur alla de barn som tvingades gå där utan också med den barn- och kunskapssyn som Ellen Key med ett sedermera bevingat uttryck benämnde som ”själamorden i skolorna”.


Den djupt konservative litteraturkritikern, poeten och Svenska Akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsn tyckte att hon borde sättas på plats, hon borde följa det bibliska rådet att ”tiga i församlingen” och han utnämnde henne hånfullt till ”patentfjolla”.

Men det var inte bara i konservativa, ”manliga” kretsar som hon ansågs kontroversiell. Den särartsfeminism, som Ronny Ambjörnsson menar att Ellen Key förespråkade, där ”kvinnorna stod för känslorna och inlevelsen, männen för överblick och skarpsinne”, möttes av kritik även inom den samtida kvinnorörelsen.

https://pedagogiskamagasinet.se/pedagog-pa-piedestal-0/


Key tyckte att skolan skulle utformas efter barnet behov. Detta slås gärna upp av dagens flumpedagogiker. Artikeln fortsätter:


Om hennes kritik av barnträdgården var hård så var den måhända än mer oförsonlig när hon tog upp skolan. Barnet, ”det späda personlighetsämnet”, liknade hon vid en liten sten vid en strand: ”Där träffas den av det ena vågslaget efter det andra, dag från dag, termin efter termin. Plask – fyrtiofem minuter kristendom; plask – dito historia; plask – dito slöjd; plask – dito franska; plask – dito naturkunnighet!”


Så pågår det dag efter dag, ”nya ämnen i nya små stänk”. Och under dessa vågskvalp ”domna hjärnorna, fördummas och förstummas själarna”. Så vad är då resultatet av detta, frågar Ellen Key – jo, ”utsliten hjärnkraft, svaga nerver, hämmad originalitet, slappt initiativ, förslöad blick …”.


I framtidens skola, så som Ellen Key såg den, fanns inga betyg, inga prov, inga klassrum. I framtidens skola – som var en samskola för både pojkar och flickor – var all undervisning anpassad efter var och ens individuella förutsättningar. Insikter och kunskaper skulle prövas allt eftersom eleverna var mogna för det och undervisningen ske i ”olika salar, med rikt material i olika ämnen” men också i enskilda arbetsrum och utomhus.


Lärarna i Ellen Keys framtida skola ”ha en kort daglig arbetstid; riklig vila, stor lön – vilket möjliggör tillfällen till fortsatt utveckling”. Den vision hon tecknade var ju inte bara en dröm om en ny och annorlunda skola – det var också en dröm om ett bättre framtida samhälle. Om man vill skapa ett samhälle befolkat av fria och självständiga människor måste man börja med barn och ungdomar.

https://pedagogiskamagasinet.se/pedagog-pa-piedestal-0/



Detta låter säkert bra för 68-lärarna. Vad som inte nämns lika ofta är att Key tyckte att hemundervisning var den bästa undervisningen, och hon kritiserade att mödrar jobbade så mycket att de inte kunde ge sina barn kärlek och omvårdnad.


Ur en studie utgiven 1977,En studie i Ellen Keys pedagogiska tänkande främst med utgångspunkt från ''Barnets århundrade', av Thorbjörn Lengborn, kan jag citera följande:


Ellen Key utgår i 1:a kapitlet, "Barnens rätt att välja sina föräldrar" (ss 5-42) från en evolutionistisk syn och pekar på möjligheten av att kunna styra människans framtida utveckling, så att den frambringar "en högre .typ av människa" (BÅ I, s 7). Hon kommer in på ontogenien och nämner skilda ärftlighetsteorier. Hon hänvisar bl a till Darwin, Galton, Wallace och Weissmann (s 21 f). I anslutning till detta behandlar Ellen Key rashygieniska åt-gärder. Hon menar, att "förbrytartypen" måste hindras från. att fortplanta sig. Hon stöder kravet, att ärftliga fysiska och psykiska sjukdomar mte skall kunna lämnas i arv till efterkommande (s 32 f). Ellen Key föreslår nya lagstiftningsåtgärder, bl a införande av ett obligatoriskt läkarintyg vid in-gående av äktenskap (s 41). Men än viktigare för framtiden är, att redan barnen fostras till medvetande i detta avseende. Framför allt tänker Ellen Key på kvinnans ansvar: "Det återstår många generationers utveckling innan det för en kvinna blir instinkt -en oemotståndligt bjudande instinkt-att icke göra en fysiskt eller psykiskt förfallen eller urartad man till far åt sina barn" (s 35).

Ellen Key lägger i detta kapitel även kortfattat fram sin äktenskapssyn. Hon vänder sig mot de s k förnuftsäktenskapen. Hon polemiserar mot upp-fattningen inom kyrka och kristendom: vigselns band är inte avgörande, utan det väsentliga är känslan (s 25 f). På denna väg skapas den "nya sedlighet", som Ellen Key pläderar för (s 38).

Det 2:a kapitlet (ss 43-68), som bär titeln "Barn-och modersskydd", gäller främst sociala frågor. Trots rubriken står barnen i förgrunden. Ellen Key kräver en förbättrad utbildning i barnavård (s 43 f). Hon föreslår, att man genom lagstiftning skall göra inskränkningar i föräldrarnas rätt över barnen för att på så sätt skydda dessa (s 44). Vidare vill hon ha en verksam skyddslagstiftning för kvinnor och barn (s 47). Hon angriper barnarbetet inom industrin och vill avskaffa allt barnarbete före 15 år (s 53). Hon sys-selsätter sig tämligen ingående med frågan om rehabilitering av s k "liga-pojkar" (ss 56-62).

I tredje kapitlet, "Kvinnosaken och modersskyddet" (ss 69-95), kritiserar Ellen Key den svenska kvinnorörelsen för att den i likställdhetens namn motsätter sig skyddslagstiftning för kvinnor i yrkesarbete, då främst industrin (s 71 f). Hon framhåller, att det finns en klart markerad, av na-turen bestämd skillnad mellan man och kvinna, som nödvändiggör en så-dan lagstiftning. Hon tänker inte på kvinnan i och för sig utan på "det möjliga eller verkliga barnet" (s 73). Hon har engagerat sig för normalar-betsdagen, dvs 8-timmarsdagen, som hon anser vara viktigare för kvinnan än för mannen (s 82). Samhället bör skydda de moderliga funktionerna. Hon tror, att matriarkatet i en ny form skall återkomma: då skall man betrakta vården av det nya släktet "som den stora uppgift modern utför åt samhället och under vars utförande samhället bör trygga hennes tillvaro" (s 88).

Fjärde kapitlet behandlar "kvinnans rösträtt och barnens rätt (ss 96-107). Ellen Key finner det självklart att kräva full jämställdhet med mannen för kvinnans del. Det gäller t ex ekonomi och egendomsrätt inom äktenskapet (s 96 f), men vidare naturligtvis rösträtten. Ellen Key räknar upp ett antal punkter, som talar för att kvinnan bör få rösträtt (s 98 f). Själ-va utövandet av denna behöver ej inkräkta mycket på kvinnans möjligheter att_ ägna sig åt hemmet. Ellen Key tänker sig, att det blir den barnlösa kvin-nan eller modern efter den tid, då barnen ej längre behöver henne, som kommer att ägna sig åt det politiska arbetet (s 102). Hon kräver en helt ny syn på moderns kall och förkunnar patetiskt, "att det är genom mödrarna frälsningen skall komma" (s 104).

I kapitlet "Uppfostran" har Ellen Key lagt fram sina viktigaste tankar i ämnet. Hon betonar, att barnet skall utveckla sin egenart och bli en själv-ständig individ. Men samtidigt vill hon sätta gränser för individualismen: den egna friheten får ej skada andra. Hon är starkt kritisk mot kroppsagan och pläderar för det s k naturliga straffet. I kapitlet "Framtidens skola" kritiserar Ellen Key kindergarten och småskola, vilka hon vill ersätta med hemuppfostran. Hon vänder sig mot betyg och belöningar. I "Religionsundervisningen" förkastas kristendomsundervisningen i de svenska skolorna. "Själamorden i skolorna" innehåller starka invändningar mot den svenska skolan, som hon anser tar död på möjligheten till personlighetsutveckling. Hon betonar betydelsen av koncentration, åskådlighet och självverksamhet i undervisningen. Hon önskar införa samskola. I avsnittet "Hemlöshet" hävdar
Ellen Key, att familjelivet alltmer avtar i styrka, framför allt i stor-staden. Detta beror dels på att skolan kräver ökad tid av barnen, dels på att kvinnorna ägnar sig mindre åt hemmen. Ellen Key tänker dels på arbetar-klassens kvinnor, som tvingas vara yrkesverksamma, dels på "överklasskvinnorna", som enligt henne ägnar alltför mycket tid åt sällskaps-och föreningsliv. Hon önskar en familjelivets renässans. En förutsättning för detta är, att modern finns i hemmet. I "Böckerna mot läseböckerna" kritiseras de läseböcker, som används i skolorna. Ellen Key menar, att de är olämpliga ur pedagogisk synpunkt, bl a därför att stoffet brister i fråga om enhetlig-het. Hon vill ersätta läseböckerna med riktiga böcker. "En återblick och överblick" har tre avsnitt. I det första redogör Ellen Key för sina syn-punkter på Montaigne och Rousseau. I det andra nämner hon sina färska studier av andra pedagogiska klassiker, såsom Comenius och Pestalozzi. I det tredje (felaktigt angivet med "II") lämnar hon en skildring av engelska, franska och tyska reformskolor. Avslutningsvis redogör Ellen Key för peda-gogiska reformsträvanden i Norden, bl a för den danska folkhögskolan och några svenska privatskolor.


Hoppsan. Hon vill alltså stärka familjelivet och hon ser det som nödvändigt för familjelivet med en moder i hemmet. Detta låter kanske mindre bra för dagens kvinnokämpar.


Att hon förespråkare tvångssteriliseringar gör henne också oanvändbar för i princip samtliga politiska partier. Om de skulle hänvisa till Ellen Key så skulle snart hennes syn på tvångssteriliseringar tas upp. Därför nämns hon bara som hastigast som en förgrundsfigur som kämpade för barns rättigheter. Det låter väl bättre så.


Faktum är att det Key skriver låter närmast den tyska nationalsocialism. Jag kan nästan tänka mig att de tog Keys ider rakt av när de ville skapa den perfekta, idylliska familjen, för i referatet ovan ser jag inget som är direkt i motsats till Nazismen.


En lustig detalj är att Ellen Key faktiskt fick sina ider beskrivna som just Tredje riket. En samtida kritiker henne som en radikal person som ville skapa en "ny människa" som representerade ett tredje rike.

Ur boken Ellen Keys Tredje Rike, utgiven 1902 av Vitalis Nordström:


Jag talar endast till dem, hvilka tänka nya
tankar och således borde sluta att uppfostra enligt
de gamla. Dessa invända emellertid, att de nya
uppfostringstankarna äro outförbara! Men saken
är helt enkelt den, att deras nya tankar ej gjort
dem själfva till nya människor. Orden återfinnas i
fröken Ellen Keys sista bok Barnets århundrade.

Härmed har den celebra författarinnan tydligt
låtit oss förstå, att hon anser sig själf hafva
blifvit en ny människa genom nya tankar. Men
detta visste vi ju egentligen redan förut, ty det
har länge framgått af hela hennes sätt att
framträda och af den tonart, i hvilken hon förkunnat
det nya evangeliets omskapande makt. Incessu
patuit dea. Och att fröken Key är den rätta
rösten för detta evangelium har högljudt predikats

af hennes trogna, bland hvilka en, som tydligen
vill representera det unga Sverige, på det
yttersta af dessa dagar utbrister: Ellen Key har
profetians gåfva och all kunskap men framför allt
den stora kärleken, hvarjämte han i samma
andetag dels kallar henne det tredje rikets sierska,
dels på henne tillämpar byggmästar Solness’ ord
till Hilde: När jag ser er, är det som såge jag
rätt in i soluppgången.[1] Henne är det allt skäl
att lyssna till.

http://runeberg.org/key3eriket/0010.html

Omberg i juli. Vi är uppåt 20 personer som trängs i Ellen Keys gamla villa vid Vätterns strand, numera ett museum. Vår guide berättar om Keys viktiga insatser för kvinnlig rösträtt. Likaså om hennes författarskap och mästerverket ”Barnets århundrade”, utgiven år 1900. I Tyskland blev boken en av de mest lästa i reformpedagogik. Vi får veta att Ellen Key var långt före sin tid med tankar om att alltid sätta barnet i centrum – och att inte utsätta det för aga.
Plötsligt ser jag något som stör den positiva bilden. ”Hur ska man tolka förekomsten av alla hakkors?”, frågar jag och tittar upp mot en mängd svastikor i farstuns taklist.
Guiden svarar att det nog får ses som en spegling av Keys intresse för österländsk kultur. Svastikan symboliserade solen och livet, i vart fall när hon lät bygga villan 1910–1911, flera år innan den blev en partisymbol för Adolf Hitlers naziparti NSDAP.
Vad jag ser och hör väcker mitt intresse för Ellen Key. På närmaste bibliotek lånar jag ”Barnets århundrade”. Mycket riktigt läser jag att hon vill värna barnen. Men det gäller bara de friska. Förfärat läser jag vidare att hon vill låta avliva handikappade barn, i deras eget intresse: ”Framtidens humanitet kommer troligen att visa sig sålunda, att läkaren – under ansvar och kontroll – smärtfritt släcker sådana liv”.
I annat fall förlängs de ”missbildade barnens liv, till oavlåtlig pina för barnen själva och deras omgivning”. Ellen Key förespråkar även tvångssteriliseringar av sinnessvaga vuxna. En människa med dåliga gener eller så kallat brottsliga anlag ska hindras från ”att fortplanta sig, så att dess egenskaper icke må gå i arv till någon avkomma”.
”Eutanasin hade sitt ursprung redan i antiken, återupptäcktes runt 1880 och nådde sin grymmaste höjdpunkt under tiden för Nationalsocialismen. Eutanasi är således ingen ’uppfinning’ från NS-tiden”, skriver Rahn och pekar samtidigt på att Keys och andras tankar bidrog till att jämna marken för nazisternas politik.
Men här hemma är det ganska tyst. När jag söker i forskningsdatabasen DIVA hittar jag cirka 70 arbeten om Key från 1983 och framåt, men inget om hennes syn på tvångssteriliseringar och eutanasi.
Överraskande skriver Ambjörnsson att tankarna om rashygien ursprungligen kom från progressiva krafter.
Här ligger möjligen en förklaring till den svenska tystnaden. Frågan är nämligen hur vi ska förhålla oss till att en svensk förebild som Key - omhuldad rösträttskämpe, radikal pedagog och tillika god demokrat - förespråkat mord och tvångssteriliseringar. Det borde uppmärksammas mer, om inte annat för att hindra tankebygget från att åter bli verklighet, precis som det blev på 1930-talet.

https://www.sydsvenskan.se/2017-08-21/ellen-key-och-morden-pa-handikappade-barn

Hahaha, ja så kan det gå. Man måste ju varna för nazismen. Jag kan tänka mig att lämplighetskravet för att bli journalist består av frågan: "Hur mycket tar du avstånd från nazism på en skala från 0 till 100".


Personligen får jag säga att Ellen Keys ider är förnuftigt presenterade. Det är väl det som gör dem "farliga". Den klassiska svenska nationalromantiska och modernistiska litteraturen i slutet av 1800-talet hänger också till stora delar ihop, vilket gör att man helst inte vill uppmuntra skolelever att sätta sig in i dem. De progressiva iderna ville skapa ett perfekt samhälle, och nationalism samt avlägsnandet av dåliga element ligger då nära till hands. Detta drar då associationer till Nazi-Tyskland, något som alla politiska partier vet används som slagträ i stil med att "ditt parti grundades av en person som var släkt till en person som 30 år tidigare varit på ett möte med Hitler Jugend".


Det är lättare att låta barn läsa Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren och Elsa Beskow. Strindberg klämmer man in lite av, eftersom han är så udda att ingen kan ta honom på allvar. Att Ellen Key däremot är en försvarare av total yttrandefrihet och även ger sitt stöd för avlivandet av missbildade barn är nog mer problematisk i Sverige år 2019. Så var det med den "feministiska" förkämpen. För mycket vänster för högern och för mycket höger för vänstern.

ANNONS
Av allasolikavarde - Lördag 23 mars 13:01

Det spekuleras friskt på Flashback om vad Pär Nuder har gjort som fått honom sparkad.

De första sidorna gav i princip inget. Lösa åsikter och gissningar. Någon skrev på första sidan han från säkra källor hört att Nuder skulle varit på Linsey Vonn, som väl är en snowboardstjärna? Jag tyckte det lät befängt från början, eftersom man ju inte ger sig på kända personer, och Lindsey Vonn är en tuff tjej.


Senare dök det upp en kommentar om att han skulle kallat Samir för n-ordet. Det lät också befängt. Samir är en känd person. Alla de här löjliga ryktena har det gemensamt att de brukar gå till överdrift. Samma som när en tv-profil anklagas för att ha tafsat, och tråden snart fylls på med de mest kända namnen: "Jag hoppas det var Schyffert" och liknande. Om en politiker står anklagad för något så tror folk alltid att det är en partiledare.


Ofta kan man dock efterhand se ett mönster i en tråd. Det sker när en person efter en annan skriver välskrivna inlägg med information om mindre kända personer, och som innehåller information som är mindre sensationellt.


I Nudertråden har nu inlägg efter inlägg sagt att Nuder beter sig som ett svin när han druckit. Då kan man nog sluta sig till att det ligger något i det. Här ett inlägg som skrevs inatt, från en användare som sällan postar. Det brukar vara ett bra tecken.


Nu känns det lite som att försiktigt kliva ut på nattgammal is, ta några steg och plumsa rakt ner i vintervatten. Hade inte tänkt att bidra med något, men eftersom så många spekulerar i vad som kan ha gått snett så vill jag berätta följande:
Pär Nuder har inte blivit maktfullkomlig, eller ”gränslös” efter att ha tillbringat för lång tid i de priviligierades boning. Det sorgliga är ju att han alltid fått ”carte blanche” att bete sig. Alltid, betyder hela hans politiska karriär, från tidigt 80-tal och framåt. Slipad har han varit, kanske briljant, men i vart fall iskall och väldigt målmedveten.
Nu kan ni ifrågasätta vad som är fel eller fult med det som jag hittills berättat. Ingenting, bara att det rör sig om en högpresterande, målmedveten person med ett knivskarpt intellekt. Men det är ju naturligtvis inte hela berättelsen. Pär var ju faktiskt också en blek, tanig och ganska nördig person, som aldrig drog sig för att hävda sig själv på andras bekostnad. Slicka uppåt och slå nedåt var hans MO. Det mest intressanta, mot bakgrund av de nu aktuella incidenterna, är att han vid ett flertal tillfällen, under sina första maktfullkomliga år i politiken, faktiskt gjort sig skyldig till sexuellt ofredande och försök till sexuellt tvång vid ganska många tillfällen. Jag har själv sett honom ”in action”.Alltid som alkoholpåverkad och alltid med offren från en grupp som han aldrig trodde skulle utgöra något hot, eller våga gå vidare.
Då var då, och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, När MeToo-rörelsen började göra bokslut med sexuella övertramp för mer än ett år sedan, så var Pär en lågoddsare på min lista. Men till min förvåning så hände ingenting. Nu har istället ett börsnoterat företag bestämt sig för att sopa framför egen dörr.
Gränslös – nej, bara förövare (sexual predator), bristande kontroll – nej, bara hans sanna personlighet
Skäms för tystnadskulturen…

https://www.flashback.org/t3026639p44


Får intrycket att en kvinna skrivit det. Också bra tecken.


Sen kan det mycket väl vara så att Nuder fick gå pga "maktspel", som han själv säger. Vill man bli av med någon är det bekvämt att anklaga personen för sexuella trakasserier. Nuder har klarat sig länge eftersom att ingen velat bli av med honom.


Det var som en artikel jag läste om Harvey Weinstein där det påpekades att Weinstein först avslöjades efter det att han inte längre hade någon makt.

Man frågar sig om de här kompetenta männen med makt skaffar sig makt just så att de kan få göra som de vill. Som Göran Lindberg, polischefen som kallade sig feminist samtidigt som han agerade hallick och våldtog minderåriga tjejer med sexleksaker. Att kalla sig feminist är ju ett jättebra alibi.

ANNONS
Av allasolikavarde - Fredag 22 mars 18:07

Den här uppgiften spreds för ett tag sedan:


– Vi ser i erfarenheterna från testerna att på väldigt många andra områden - de flesta - så är kvinnor faktiskt bättre än män. Till exempel psykiska faktorer och i-prov och liknande som då är begåvningstester, det säger Klas Eksell som är personaldirektör i Försvarsmakten.

– Till exempel psykiska faktorer och i-prov och liknande som då är begåvningstester. Men just i muskelstyrka så är det ingen tvekan om att männen är före.

– Och för oss gäller det då att ha rätt krav på rätt befattning, så vi inte har ett för högt muskelkrav i förhållande till vad befattningen gäller.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=160&artikel=7147287


När den här nyheten slogs upp (nämnes i alla tidningar, som vanligt för feministiska nyheter) så funderade jag direkt på underlaget. Underförstått vill de föra fram att kvinnor är bättre än män förutom att män är lite starkare. Det är åtminstone det intrycket jag får. Men hur ser datan ut? Det är lätt att vilseleda om man inte ger underlaget.


Som tur är har Nya Tider granskat påståendet:

Vi har gått igenom den senaste statistiken från årskullen födda 1999. Det visar sig att män generellt har något bättre genomsnitt i alla prov som görs vid intagning till militär tjänstgöring förutom färgseende. I muskelstyrka har män som väntat ett mycket bättre resultat, men presterar alltså även bättre i psykologiska test – tvärtom vad Försvarsmakten påstår.

De som genomför mönstring prövas utefter en 9-gradig skala, där 9 är det högsta resultatet och 1 är det lägsta. Psykisk funktionsförmåga visar att män har ett snitt på 4,8 och kvinnor 4,5. Snittet för befälslämplighet visar 4,7 för män respektive 4,6 för kvinnor. Snittet vad gäller muskelkapacitet är 7,2 för män och 2,7 för kvinnor. Detta är rekryteringsbasen som Försvarsmakten har att förhålla sig till framöver efter beslutet att återgå till värnplikt.

https://www.nyatider.nu/nya-tider-avslojar-forsvarsmakten-motiverar-sankta-fyskrav-med-felaktig-data/


Kanske citerar jag lite mer än önskvärt nu, så för att kompensera detta vill jag gärna uppmana läsaren att prenumerera på Nya Tider. Beställ tre nummer gratis.


Här ett diagram från pappersupplagan:

Försvarsmakten har troligen baserat sina uppgifter från tidigare år, då värnplikten var frivillig. Det är troligen så att fler ambitiösa kvinnor än män sökte sig till militären.


Det är alltid värt tänka på följande vad gäller feminism:

* Om kvinnor presterar bättre, så lyfts det fram som något slags biologiskt bevis för att kvinnor är bättre.

* Om män presterar bättre, så ses det som ett bevis på patriarkatet gör att kvinnor har lägre självförtroende och man måste försöka motverka det för att skapa jämlikhet.

* Om män är överrepresenterade inom något positivt (t.ex. får högre lön), så är det dåligt och man måste ta reda på orsaken och motverka den.

* Om kvinnor är överrepresenterade inom något positivt så är det bara bra och något att sträva efter.


Det finns ingen vetenskaplig logik i feminism. Men det har jag skrivit så många gånger om redan.


Kommer tidningarna nu att rapportera om att män presterar bättre än kvinnor? Nej, såklart inte. Om de gör så kommer det vara inom ramen för "hur mycket påverkar patriarkatet bedömningen av kvinnliga sökande". Att kvinnor presterade bättre så länge mönstringen var frivillig kommer de inte reflektera över.


Nya Tider har sökt svar från Försvarsmakten på varför man valt att använda gamla uppgifter istället för aktuell statistik som är lätt att tillgå, innan man tog beslutet att se över muskelkrav till vissa befattningar. Trots påstötningar har vi inte fått något svar.


Nej det är klart, för om försvarsverket går ut i media och säger att kvinnor presterar bättre än män så får de uppmärksamhet. Går de ut och säger att män presterar bättre så blir de tvungna att förklara sig och inrätta en handlingsplan för att hitta orsaken till "orättvisorna".


Vi har från vår sida förslag på att totalförsvarskunskap borde vara ett ämne i samhällskunskapsämnet i skolan. Vi jobbar ju oerhört mycket på att vi ska vara en attraktiv myndighet och det är där vi måste komma ut.

– Det är ju ingen tvekan om att jämställda grupper arbetar bättre tillsammans.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=160&artikel=7147287


Enligt förvridna vänsterstudier? Om man gör denna typ av påståenden så hamnar man i den feministiska motsägelsen igen, som jag nämnde ovan.

Om kvinnor och män verkligen är lika så spelar kön ingen roll, och då spelar det ingen roll om gruppen är jämställd eller inte. Eller är det så att män och kvinnor är olika ändå? Fast det är de ju inte? Eller de är det när man vill det, och inte när man inte vill det?


När jag tänker på feminister så tänker jag på en lillasyster som sitter ensam och inte får leka med pojkarna. "Orättvist", säger lillasyster. Sedan växer hon upp och blir feminist, och hamnar i myndigheter. Hon blir journalist, politiker eller forskare. Och männen bara nickar och vågar inte säga emot, för "alla" tycker som hon.


Det är på vippen att jag måste skriva ett argt mejl till försvarsverket. Men jag tror jag nöjer mig med detta blogginlägget.

Av allasolikavarde - Fredag 22 mars 00:45

Jag såg till min förvåning att jag hade över 100 unika besökare den 19:e mars, och över 50 både den 20:e och 21:e. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Kanske är någon som vill utreda mig från t.ex Juridikfronten. De anmälde demokratbloggen.se för hets mot folkgrupp och han blev nyligen fälld. Det är därför jag skriver anonymt, men det går kanske luska ut vem jag är ändå.


Det är för övrigt även pga anonymitet som jag inte har bloggen på en separat domän, för då måste man ange sitt namn och jag tror det matchar betalkortets namn så man kan inte ange något falskt namn. Man kan anonymisera sitt namn direkt efter man registrerat en domänadress men jag känner mig inte säker på att en sådan tjänst skulle fungera.


Tyvärr kan jag inte se vilka sidor som mina besökare läser så därför vet jag inte vad folk uppskattar och jag borde skriva mera om. På min förra blogg på blogspot kunde jag se det, och det var rätt kul. (jag tror adressen till den bloggen var grelin1999.blogspot.com) Nu skriver jag här. Först eftersom Thoralf Alfsson hade sin blogg här (han har numer flyttat), och sedan för att det känns mer socialt att skriva på ett plattform där en massa andra skriver. Det gör att man alltid får in någon ny läsare. Eftersom det mest är kvinnor som skriver här, och de skriver om sina blommor, vänner och maträtter, så känner jag mig lite skeptisk till om de uppskattar mina skriverier. Jag tror nog att de hatar mig, för det brukar bli den reaktionen man får.


Jag tror de flesta som besöker en blogg gör det för att de googlar på något och så har jag råkat skriva något i ämnet. Så går de in på bloggen, läser mitt inlägg (som jag försöker inte göra alltför aggressivt) och går sedan ut igen.


Jag skriver även på några andra ställen men även där är intresset svalt. Så det var åtminstone motiverande att se att bloggen får några besökare, nu när jag ska ägna en timme åt att skriva ännu ett blogginlägg. Ägnar man en timme åt det vill man ju gärna att det gör någon nytta. Jag har faktiskt en massa saker som jag funderat på att skriva om, antingen här eller någon annanstans.


Vad jag tänkte ta upp är en tråd på Flashback som snabbt slogs ihop med en annan tråd. Den hette ursprungligen

Fenomenet unga kvinnors positiva inställning till invandring. o

Den startade såhär:

En tjej som blivit misshandlad sitter på sjukhuset och funderar över huruvida hon gjorde rätt som anmälde sin pojkvän, han befinner sig nämligen olagligt i landet och kommer nu utvisas. Hon berättar om detta och snyftar om hur hon nu aldrig mer kommer att få träffa honom. En annan tjej har kommit på sin pojkvän med att vara intim med sin kusin, och undrar nu vad hon kan göra, eftersom det ju ändå anses så pass normalt i hans kultur. Det är bara två av många inlägg i samma genre jag möttes av en morgon i olika "tjejgrupper".

Själv slutade jag gå på krogen för längesedan, blev trött på att bli tafsad på. Kvällspromenader tar jag aldrig, åtminstone inte ensam. "Svennehora" har blivit så vanligt att jag inte ens vänder mig om längre. Att strosa runt i butiker och shoppa är inte särskilt roligt, då man får trängas kring alla dessa kvinnor som måste ha sina 5 barn med sig in i varje butik. Vården undviker man om man kan. Parker, kollektivtrafik och allt för ensliga gator besöker jag inte längre. Jag misstänker att jag lever ett liv likt de flesta andra kvinnor i Sverige gör. Vi är tveklöst den mest utsatta gruppen för hela spektaklet, och ÄNDÅ så är unga kvinnor så pass ivriga att bara öka invandringen ännu mer, och se till att deras misshandlare slipper åka tillbaka till sina hemländer.

Vad i hela friden är det som pågår? Vad har format dessa kvinnor, och vad behöver hända för att de ska hamna på uppvaket? Är du själv kvinna eller pratar du med kvinnor i din närhet om detta? Hur går tankarna för de du stöter på?

Jag är så förbannat trött på att vara ett verktyg för denna massinvandring av ett folkslag som bokstavligen avskyr allt jag är, och det övergår mitt förstånd hur så otroligt många andra kvinnor inte ser vad som pågår. Jag är helt för en reglerad och vettig invandring, men som det är nu så pågår det ju en lågintensiv terror mot landets kvinnor i form av våldtäkter och övergrepp. Jag avskyr att erkänna det, men jag har fått anpassa mig.

Det är ju fullkomligt sinnessjukt.


Jag har själv skrivit lite om Facebookgrupper. Sök på "pink room" i sökfältet.

Och ja det är verkligen ... sjukt. Eller åtminstone märkligt, liksom verklighetsfrånvänt. Man kan liksom inte förstå hur de här tjejerna tänker. Vidare är det som författarinnan skriver i ett annat inlägg:


Det komiska är ju att det är samma grupp kvinnor som gapar högst om accepterande av olikheter och pronomen aldrig får antas på en person man inte tillfrågat, ju fler psykiska problem du har desto mer värd är du, etc etc. Men ni har helt rätt, det egna valet om att få vara den man är bekämpas dagligen av den här gruppen människor.

- Din åsikt stämmer inte med vår, du är rasist, ut ur gemenskapen.

- Ditt utseende är CA, du får inte se ut så där!

- Den åsikten är du inte berättigad till, du har inte tolkningsföreträde, tyst med dig!

- Du är privilegierad, du kan inte klaga, tyst!

- Jag känner mig kränkt, och min rättighet att inte bli kränkt står över din rätt att tala, så försvinn med dig!

Det är vapnen som allt som oftast används för att begränsa människor att tycka och tänka själva, att se ut som de själva vill, och yttra åsikter som är obekväma för den homogena gruppen. Jag har beskådat formligen häxjakter på kvinnor som valt en felaktig frisyr, eller som bara så mycket som ifrågasatt termen "ickebinär".

Hur stoppar vi detta?

https://www.flashback.org/sp67081153


CA står för övrigt för Cultural Apropriation (kulturell appropriering). Det har jag lärt mig från Pink Room, faktiskt. Lustigt hur olika grupper använder olika interna begrepp. CA är rätt vanligt på Pink Room. T.ex är debatten om Amanda Linds (MP) rastaflätor en CA-debatt. De flesta normala människor har nog aldrig ens kunnat föreställa sig att rastaflätor skulle vara ett problem -- hos vänstern.

Men jodå. Gruppvåldtäkter, hedersvåld, islamsk homofobi, tafsövergrepp och islamism bekymrar de sig inte över. Däremot rastaflätor. Jag är seriös.


De senaste dagarna har diskussionen om huruvida nytillträdda kultur- och demokratiministern ägnar sig åt ”kulturell appropriering” varit het på sociala medier. Det är ett begrepp som används när en vit person använder kulturuttryck från minoriteter.

Att Amanda Lind (MP) som vit person har frisyren dreadlocks, en traditionell frisyr inom svart kultur, har många ansett vara just CA (cultural appropriation).

I Morgonpasset i P3 svarar hon på kritiken.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/bK05oA/kulturministerns-svar--pa-frisyrkritiken


När Aftonbladet (eller om det nu är en programledare på P3) skriver att "många" anser att hennes rastaflätor är CA tyder på att den typen av människor rör sig i kretsar där "alla" tycker så. Du som läser detta befinner dig nog inte i dessa kretsar. Även teskedsordens s.k rassekoll hade med en fråga om Amanda Linds rastaflätor.


Det är alltså detta vänsterkvinnor diskuterar i sina facebookgrupper: Hur Amanda Lins rastaflätor kränker en imaginär grupp. För det finns faktiskt ingen som sagt sig bli kränkt, utan det handlar om det som Svenska Nyheter nyligen kallade "sekundärkränkta PK-människor".

När man stöter på denna typen av ... konstigheter så får det mig att känna att jag antingen vill skjuta mig själv, gråta, eller att jag bara är väldigt förvirrad. Jag känner nog alla tre känslorna samtidigt.

hur som helst, trådstartaren skrev även följande inlägg:


Jag kan väl erkänna att inte jag heller är särskilt öppen om alla mina åsikter på sociala medier. Det är ju, som du beskriver, socialt självmord, och jag orkar helt enkelt inte potentiella ifrågasättanden från folk i min omgivning som skulle börja gapa rasist efter mig. Jag kanske är en del av problemet då också..

Att man som kvinna är känslostyrd, lättpåverkad och följer mönster köper jag. Det har man sett sedan barnsben. Jag kan dock ändå inte förstå hur man som kvinna kan röra sig i samhället idag, och komma hem på eftermiddagarna och påstå att det är vita män som är problemet samt att vi inte har tillräckligt med invandring. Hur långt har det inte gått när man står bakom sina förövare?

https://www.flashback.org/sp67075184


Ämnet är ju väldigt förbjudet att prata om i de flesta kretsar, och ärligt talat så umgås jag inte med särskilt många kvinnor. När jag tänker efter så tror jag faktiskt aldrig jag pratat med en kvinna som önskar en minskad invandring. Oftast är de vita männen i fokus i frågan

https://www.flashback.org/sp67073215


Om vi går på det här spåret, vad är det som skiljer de kvinnorna från oss kvinnor som vågar avvika från maktens åsikter? Är det bara individuella skillnader, eller har vi uppfostrats på något annat sätt? Några tankar?

Tror inte att jag själv har någon ovanlig bakgrund direkt. Uppfostrad av båda mina föräldrar som båda är vettiga människor och ganska "medel" i de flesta av sina åsikter. Har ingen traumatisk bakgrund eller så. Har inga bekymmer med män och har aldrig haft. Vad kan ha gjort att jag avviker så från massan kvinnor?

https://www.flashback.org/sp67081302


Nu är ju jag (TS) själv tjej, och har klargjort i tråden att den metoden är rätt omöjlig. Man tystas ner och utesluts, några vettiga debatter sker aldrig från dessa människor. Håller med dem gör jag definitivt inte, men att försöka påbörja ett sansat samtal där vi pratar respektfullt om våra åsikter och presenterar fakta som dessa åsikter baseras på, kommer aldrig att hända med den här gruppen människor.

Du kan ju testa själv. Inom 5 sekunder är du kallad rasist, inom högst 10 sekunder är du antingen blockerad (om det sker via medier) eller så kommer personen avsluta samtalet med dig (irl).

https://www.flashback.org/sp67083455


Jag har själv sett hur det går till i Pink Room. Om någon uttrycker något "rasistiskt" så blir den personen omedelbart påhoppad och riskerar bli avstängd. Jag frågar min tjej ibland varför hon aldrig skriver något i gruppen men hon säger att det skulle bli resultatet om hon uttryckte en åsikt som skilde sig från gruppens.


Här en bild på inläggen som trådstartaren refererade till:


Nr 2:



När man läser detta kan man väl inte annat än att hålla sig för pannan.


Vi har alltså en grupp kvinnor som anser att det är så oerhört fel att män får lite högre löner och som gör allt för att kämpa mot männens förtryck. Men som glatt ger sig i kast med utländska män som bryter armarna på dem, och sedan tycker synd om mannen i fråga, och vill ta in fler liknande.


Detta är ju en utveckling som allt fler frågar sig hur den kan komma sig.

Jag har faktiskt grubblat på en egen teori i frågan. Nämligen den att unga kvinnor som grupp är den grupp som har minst makt.

När jag själv var tonåring, sådär 16-17 år, så var jag också en grupp utan makt. Det gjorde att jag kände jag kunde säga vad som helst och göra vad som helst, eftersom ingen ändå brydde sig. Dock har unga kvinnor det lite värre eftersom de från den åldern blir objektifierade som sexobjekt. En man på 18 år kan alltid ta sig rättigheter pga han är fysiskt större. Han hörs mer och syns mer.


Unga tjejer upplever då att de här killarna, som ändå var rätt jämlika fram till puberteten, nu drar ifrån. Tjejer slutar t.ex ofta idrotta i den åldern. De ägnar mer tid åt smink och att se bra ut, vilket beror på att tjejer bedöms mer utifrån sitt utseende. De märker att de har andra krav på sig än vad killar har. Killar kan ligga runt, medan tjejer inte kan göra det.


Eftersom tjejer upplever sig som utsatta så identifierar de sig med andra utsatta, såsom nyanlända. Det är min tes. När tjejerna blir 30+ och inte längre behöver "stå ut med" att bli lika objektifierade, så får de mer skinn på näsan.


Nåväl, frågan diskuteras flitigt på Flashback, kan jag ju säga.


Jag är, tyvärr, en vetenskapligt lagt person. Något som gör en impopulär bland vänstermänniskor, delvis för att de inte kan stå ut med något som känns "ont", och delvis för att de inte tycker om att tänka. Men jag kan inte undlåta att fundera på de evolutionära aspekterna av varför kvinnor så gärna attraheras av främlingar, medan männen instinktivt vill beskydda "sina" kvinnor.


Eftersom denna känsla är djupt rotad hos män, och för övrigt hos många andra däggdjur, såsom lejon och gorillor -- men inte chimpanser, om man nu ska vara petig -- så blir det desto mer angeläget för vänstern att kämpa emot den. Vänstermänniskor tycker om att bekämpa sina känslor, och syndiga känslor varhelst de ser dem.


Enligt evolutionsbiologer så befinner mig människan någonstans mellan chimpanser och gorillor i monogami. Detta kom de på efter att ha undersökt storleken på testiklarna. Gorillor är monogama och har därför mycket små testiklar, medan chimpanser har sex hela tiden och har mycket stora testiklar. Människor har en mellanstorlek. Jag gissar att om man undersökte så skulle man finna att svarta afrikaner har större testiklar medan Sydasiater har mindre, vilket indikerar hur pass trogna de är som partners.


Hur som helst. Evolutionsteori är faktiskt väldigt matematisk, och man kan räkna ut utvecklingen av vad som sker om man introducerar olika genetiska varianter och hur de påverkar beståndet.


Jag tänker mig att om det finns en grupp av individer som inte vaktar sina honor, och så kommer en ny grupp av hanar som vaktar sina honor bättre, så kommer den nya gruppen hanar att ha sex med kvinnorna och på så vis sprida sina gener eller sin kultur till honorna. Den nya avkomman kommer då att bli bättre bevakad, och den gamla avkomman kommer efterhand att minska och dö ut.

Det är viktigt att påpeka att bland människor spelar kultur ofta en minst lika viktig roll som genetik. Detta enligt bland annat evolutionsförfattaren Richard Dawkins, som kallade kulturell evolution för Memes. Den islamska traditionen att bevaka sina kvinnor skulle kunna ses som ett exempel på en meme, eftersom kvinnor som får barn med en muslimsk man i princip alltid får "muslimska" barn. Blir det döttrar så brukar de ha slöja och sedan gifta sig med en muslim från hemlandet.


Visst, det kanske är jobbigt att tänka på det. Jag förstår om vänstermänniskor helst undviker tänka på det. Även om vi kan se hur denna utveckling har decimerat det kristna beståndet i alla länder i Mellanöstern. Men det är kanske strunt samma? Alla är lika? Ja, jag vet inte, och jag dömer inte.


Ibland när jag blir alldeles för ledsen över utvecklingen så tänker jag att judarna ju förökade sig och spreds som grupp trots att de ursprungligen bestod av ett hundratal familjer i Europa. Dessa familjer gifte sig bara inom gruppen.



Av allasolikavarde - Tisdag 19 mars 22:13

Jag har skrivit lite mindre ett tag, vilket beror på att jag har lite andra projekt, samt på att jag just nu "förkovrar" mig, kan man säga. Dvs jag läser en del böcker, artiklar, tänker och funderar...


Bland annat så funderar jag på det där med invandring och indirekta effekter. Ser man statistiken så verkar faktiskt invandring vara lönsam. Oavsett vad Sanandaji och Ruist säger. Vad som gör den lönsam är indirekta effekter.

Jag är egentligen rätt trött på att käbbla med Flashback-mobben i frågan. Som när jag startade en mycket befogad tråd om hur Sverige kommer se ut om 20 år, och där de flesta svar var något i stil med "Sverige har kollapsat. Vi har sharia och inbördeskrig". Det är ju helt befängda saker.


Sverige har just nu världens 15:e högsta BNP/capita. Av de länder som ligger före är cirka hälften pytteländer som i de flesta fall blir rika på olja (undantaget är t.ex Luxemburg). Det blir meningslöst att diskutera med folk som påstår att Sverige är "bankrutt".


Då kan man ju fråga sig hur det kan komma sig att vi har så mycket problem i välfärden om vi nu är så rika. Kanske är svaret att vi blir rikare tack vare att sjukvården pressas.

Ta t.ex det här med överbelastning. Ju fler man trycker in i salarna desto billigare blir vården per person.


Å andra sidan finns det ju många negativa effekter av invandring. En av dem är att de fattiga blir fattigare. Detta är i sin tur en av anledningarna till att de rika blir rikare. Saker hänger liksom ihop i ekonomin.


Man får inte låta sig förblindas av sina egna känslor. Chicago, som är den stad i USA med mest mord per capita, har en ekonomi på 680 miljarder dollar, att jämföra med Sveriges 538 miljarder. Chicago med närområde har knappt under 10 miljoner invånare.


Har Chicago "kollapsat" pga sociala problem och kriminalitet? Knappast. Det blir så fånigt när man slänger in sådana begrepp och jag tycker jag måste se mera realistiskt på verkligheten utanför gnällgubbarna.

Vad man måste göra är att satsa på de som gör samhället bättre, och sätta de i fängelse som gör samhället sämre.


Kanske kan viss kriminalitet faktiskt ge ekonomin en stjuts, eftersom det nu blir uppenbart att den godtrogne svensken faktiskt måste kämpa lite. Han måste aktivt få sina barn till en bra skola för det kommer inte lösa sig självt. Han måste se till att barnen inte hamnar i dåligt umgänge, och så vidare. Man kan också tydligare märka skillnaden mellan oss, de goda, och vissa invandrare som förstör samhället. Det gör att vi kan känna oss lite stoltare över oss själva.


En annan sak jag känt senaste tiden angående att det går bra nu, är att allt fler vaknat till vad Det Nya Sverige innebär.

Jag var som mest aktiv med att skriva på Flashback och blogga inför riksdagsvalet. Jag hade en lite lågperiod under vintern förra året, eftersom SD verkade öka rätt bra och debatten var på väg åt rätt håll. Sedan dalade dock SD under februari-mars 2018 och då fick jag börja engagera mig igen.


Efter Januariöverenskommelsen (JÖ) ligger SD rätt stabilt på 20% i opinionen. Man får hoppas att de nu tar vara på möjligheten att förnya sig inför valet 2022. Hade de bara fixat lite fräscha och kloka ansikten utåt, som känns självständiga (dvs ej går i koppel från SD-toppen) så har de allt i egna händer inför 2022.


I och med IS-återvändarna och den ständigt ökande brottsligheten så går också allt SD:s väg.

IS-återvändarna är en sådan väckarklocka att den faktiskt gör mig glad, paradoxalt nog. Nu vet vi liksom att det kommer braka loss, och man kan inte skylla det på socioekonomiska faktorer längre.


Ordet "rasism" har förlorat mycket av sin mening. Programmet Svenska Nyheter skämtar om ISIS (och delvis om islam). Man kan börja prata mer fritt, skulle jag säga. Vi får kämpa för att fortsätta öka det man kan säga, vilket jag tror AFS kan klara av.


Ett annat tecken på att det går bra nu är artikeln i Expressen häromdagen: Nazister och våldsdyrkare jobbar för vaktbolagen. (olåst artikel) Artikeln är förvisso bara ännu en uthängning, men det är kul när de tar med citat i denna stil:


I Göteborg finns en person som jobbat för Avarn och som på Flashback gång på gång går till angrepp mot främst somalier som han kallar ”apor” och ”khat tuggande apfränder”, och vidare:
”Somaliena på jobbet däremot är totalt värdelösa, lata sköter inte jobbet och har en neandertalares intelligens.”


eller detta:


I Stockholm är en man i 35-årsåldern kopplad till två vaktbolag. På nätet skriver han att ”det är starkt rotat i zigenarnas kultur” att stjäla.


Det är alltid bra när man får fram åsikter som planterar in de här tankarna i folk.

Därför tycker jag själv det är bra att skriva faktabaserat. Att kalla folkslag för "horungar" eller "äckliga" gör ju ingen nytta men skriver man däremot att vissa folkslag är tjuvaktiga eller lata så är det en tanke som folk kan bekräfta genom sina egna erfarenheter.


Jag är fortfarande lika arg på samhällsutvecklingen nu som för ett halvår sedan, men det känns åtminstone som att det går åt rätt håll nu. Man får inte heller överdriva tron på att Sverige var ett perfekt land förr. Det var ett ängsligt och innestängt land, som uppenbarligen hade så svårt att stå ut med sig självt att man behövde massinvandring. Och nu är det faktiskt allt lättare att tala. Jag brukar t.ex skriva ett par arga mejl i veckan till akademiker, journalister och andra som är lite styva i korken och tala om för dem vad jag tycker om dem.


Jag tänker allt som oftast på han den gubben som talade i SwebbTV om hur illa behandlad han blev i PRO:


Han påstod att "Sverige är en demokratur" eftersom han inte fick uttala sig i traditionell media.

Man det är folk som han som skapat Sverige. Folk som han som röstat fram och stöttat samhällsklimatet.


Hofvander som efter intervjun blev avslöjad av expressen och var tvungen avgå från SD.


Alla de här människorna som blir uteslutna ur SD kommer allt eftersom att hitta en ny hemvist, och då har rasismhotet spelat ut sin mening. Det var en artikel i Kvartal för någon vecka sedan om denna utveckling: När rasistvapnet blir obrukbart


Jag citerar:


Att kalla populisterna för rasister fungerar när de är mycket få till antalet. Men så fort som de populistiska upprorsmakarna kommer över en viss tröskel – som Sverigedemokraterna gjorde 2014 – börjar de bli immuna mot stigmatiseringen. Det är som när rock’n’roll slog igenom på 1950-talet, eller som när homosexualiteten blev brett erkänd under senare decennier – ju större acceptans, desto mer eroderat tabu, vilket leder till ännu mer acceptans i en självgenererande spiral. Det har gjorts vetenskapliga experiment[5] som visar hur försök att inskärpa en norm om avståndstagande till rasism – som förr fick avsedd effekt – nu slår tillbaka bland konservativa väljare, och tvärtom stärker deras övertygelse att de är förföljda rebeller. Kvar i att försöka upprätthålla stigmat blir bara de liberala väljarna. Två separata värderingsblock skapas, precis som i USA. Den ena sidan anklagar den andra för rasism. Den andra anklagar den första för att driva nationen mot undergången. Bägge sidor börjar att aktivt hata varandra, med förhöjd konfliktnivå under hela valcykeln.


Den här artikeln retade gallfeber på får minister i idioti, Annika Strandhäll, som tyckte den var rasistisk. Själv är jag glad att vänstern fortsätter att peka finger och skrika "rasist", för varje gång de gör det så blir ytterligare några väljare trötta på det.


Bilden ovan är bara en skämtbild jag gjort. Poängen är att folk hängs ut pga sina ganska befogade åsikter som om de vore så hemska att man inte ens vill köpa en kokt med bröd av dem.

(för övrigt finns det ininga studier på romer och kriminalitet, vilket beror på regeringen inte vill se sådana studier)


Här är originalbilden, från expressenlänken ovan:


Jag menar: vem bryr sig egentligen om att han har skrivit "över 2000 kommentarer på hatsajter". Jag har skrivit över 9 000 kommentarer på Flashback. Det är väl också en hatsajt? Är jag mer hatare än Bo i så fall?

Nä, detta svartmålandet håller inte längre till. Jag rycker mest på axlarna.


Bo trodde nog också på sosse-Sverige. Har har på sätt och vis fått det han förtjänat. Folk som han byggde upp det ängsliga Sverige där ingen vågade säga sin mening. Nu kallar folk som han det för en "demokratur", men han borde kanske ha haft bättre koll på hur Sverige såg ut på 1970-talet, för det var inte så mycket bättre då.


Nu är det bättre än någonsin. Vi behöver dock kämpa ännu mer för att få säga ännu mer av det vi tror på. Det bör ske genom små steg. Genom t.ex kommentarer på Facebook som får folk att tänka utan att vara hetsande mot någon specifik folkgrupp. Även att skriva hatmejl tror jag har viss effekt så länge det är att påpeka folks oärlighet eller t.ex påpeka fakta såsom att vissa invandrargrupper inte vill integrera sig. Att bara rabbla ur sig svärord och hot kanske inte gör så mycket nytta däremot. Man måste dock ligga på. Låt dem veta att de inte kan komma undan med snyftpropaganda och ljugande hur mycket som helst.

Av allasolikavarde - Söndag 10 mars 00:34

Tack vare rektor Zafar så går nu hela 44% ut nian med godkänt i alla ämnen. Undantar man de som kommit till Sverige de senaste 4 åren är andelen 61%.

Detta är alltså biskopsgårdens succskola.

Jag tänkte på detta när jag läste antologin Priset (Arnstberg), där en av skribenterna beskriver att de s.k invandringskritiska rösterna egentligen fegar för de står nära etablissemanget i sina argument. Dessa röster kan t.ex skriva att "om bara integrationen lyckas så kommer invandringen att vara jättebra för oss, men detta är utmaningarna..." Jag vill minnas att sådana som Anna Dahlberg och Per Gudmundson nämndes. Personer som är lagom invandringskritiska för att i efterhand kunna säga "jag sa ju det", samtidigt som de inte öppet är emot invandringen, för de vill fortsätta vara en del av etablissemanget.


Nåväl, inget ont om Dahlberg och Gudmundson. Det gör ju ingen nytta om alla bränner alla broar.


Det är ett av de feltänken som många gör. De tänker sig att det hade varit bra att stå upp mot Nazisterna på 1930-talet. Faktum är dock att det var många som stod upp mot nazisterna, och dessa personer försvann - ofta mördade. Det är alltså inte nödvändigtvis alltid en god id att stå upp för det man tror på. Jag tycker man ska stå upp för det man tror på i så hög utsträckning som det går. Det gör det också extra viktigt att de av oss som inte har en karriär att oroa oss för (t.ex. för att vi är egenföretagare, sjukskrivna eller pensionärer) gör lite mer väsen av oss.


Om jag måste oroa mig för min karriär kommer jag gör som Marcus Birro till slut tvingades göra: ta avbön, be om ursäkt, radera sina gamla inlägg och säga att han distanserar sig från invandringskritik.


"Jag orkar inte kriga mer. I tre år har jag stridit för rätten att skriva sanningen. Nu står jag vid ruinens brant. Jag ger upp. Orkar inte", skriver han på Twitter idag.

"Makten vinner. Jag står vid den ekonomiska ruinens brant och jag har inget annat val än att ge upp. Det här går inte längre", påpekar han i ett annat inlägg.

http://www.friatider.se/marcus-birro-jag-ger-upp-makten-vinner


Nåväl, jag funderar på detta när jag hör hyllning från Anna Dahlberg om rektor Hamid:


Hamid Zafar är rektor på Sjumilaskolans högstadium i Biskopsgården i Göteborg, där 99 procent av eleverna har invandrarbakgrund. När han kom dit för tre år sedan var det en skola i fritt fall.

Elever slogs i korridorerna och sparkade sönder möbler. Lärarna var rädda; någon kunde få en gaffel kastad på sig i matsalen. Vid lektionsstart var det ofta kaos i tio minuter och elever och vuxna passerade in och ut ur klassrummen som de behagade.

- Vuxenvärlden hade abdikerat, konstaterar Hamid Zafar.

Då - när skolan var nere på botten - gick endast 33 procent av eleverna ut nian med godkända betyg i alla ämnen. I dag är den siffran uppe i 44 procent (61 procent om man undantar nyanlända). 74 procent är numera behöriga till gymnasiet (exklusive nyanlända).

https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/lar-av-rektor-hamid-hur-man-raddar-en-skola-i-kaos-/


Av de 32 eleverna som gick ut nian 2017 så var alltså hela 74 % behöriga till gymnasiet.

(statistik finns här)


Exklusive nyanlända så var det 58% som uppnådde kunskapsmålen i alla ämnen. (källa)

Det innebär att det i Göteborg finns 10 skolor som är sämre än Sjumilaskolan och 65 som är bättre. Jag har räknat manuellt utifrån länken.

Det intressanta när man ser statistiken är hur segregerat det är. Det finns många skolor som ligger på 80-100%, och en bunt som ligger på 30-60%.

Man ska även betänka att problemskolor är kända för att ge glädjebetyg - dvs alla som anstränger sig får godkänt, och de som anstränger sig mer får VG. Det finns studier på det, men man kan även se det utifrån meritvärdet, där Sjumilaskolan har 219 i meritvärde trots att bara 58% uppnådde kunskapsmålen. Det kan jämföras med Bergums skola, där 79,% av eleverna klarade kunskapsmålen, men meritvärdet var ändå bara 219,5.


Jag tycker förvisso att det rektor Hamid gör är bra, men man ska inte dra på för stora växlar om att "Wir schaffen das", som Merkel sa ("Vi klarar det").


För det första räcker det inte även om alla rektorer vore som Hamid.

För det andra, och det brukar inte nämnas, har disciplin en baksida, nämligen att de som inte klarar följa den kommer att hamna utanför. Det är av den anledningen som sosse-Sverige avskaffade displin och bestraffning. Alla problem ansågs bero på socioekonomiska faktorer och något som individer inte kunde belastas för.


De elever som inte kan betala de skadestånd som Hamid delar ut kommer att bli bittra. Det kommer se bra ut ett tag men sedan kommer de att hämnas på skolan och samhället. Och tyvärr ger samhället inget skydd om man blir utsatt. Det är därför som de här succlärarna och rektorerna är så få.


Dahlberg beskriver Sjumilaskolan som en idyll men jag tror det finns en annan sida av det.

I USA har man försökt i många årtionden att förbättre slumskolorna (läs: svarta skolor). Kontentan är dock att i dessa skolor har elever, föräldrar och samhället gett upp, och det finns inget sätt förbättra situationen. Flickorna blir ändå gravida när de är mellan 14-19 år och pojkarna ägnar sig ändå åt kriminalitet och destruktivt arbete.


Det finns ett slags naivt tro på Marry Poppins-karaktärer: den där käcka och intelligenta personen som kommer och tar barnens sida mot samhället. Som får dem att tro på sig själva och där allt slutar gott. När jag var ung var filmen Dangerous Minds populär. SVT gjorde också något program om mirakellärare som svepte in i klassrummet och fixade allt.


Sedan åkte de hem igen. Precis som Mary Poppins. Jag gissar att allt efterhand återgick till hur det var innan. Typ som när man slutar klippa sin gräsmatta - då kommer den så sakta att bli igenväxt. Man kan klippa den och så ser den bra ut, men fortsätter man inte klippa den så växer den igen.


Att leda problemungdomar i åratal är påfrestande. Det är påfrestande eftersom ungdomarna och deras föräldrar gör allt för att förstöra för sig själva. Den enda lösningen är att hålla de ambitiösa separerade från dem som vill förstöra.


Det är som i mitt föregående inlägg där jag skrev om hur jämlikhet är ett magiskt ord som i sig självt alltid är positivt. Ett annat sådant magiskt ord är integration. De säger att man måste "motverka segregation"... men varför? De som är oambitiösa kommer fortsätta vara oambitiösa. Att gå i en skola med oambitiösa elever, som kanske aktivt förstör, gör det ju svårare för de som är ambitiösa.


Varför ska det vara så in i helvete svårt för mellanöster-elever att anstränga sig lite i skolan? Kinesiska elever lyckas ju med det. Ska vi verkligen tro att om en MÖ-elev får gå i skolan med svenska elever så kommer han att börja anstränga sig?


Det finns inga studier som visar detta, och min egen erfarenhet motbevisar det. Det är ytterligare ett exempel på det jag kallar pseudo-vetenskapliga fantasiargument (se mitt föregående inlägg) - dvs man påstår konstant något som låter bra men som egentligen saknar stöd, men man säger det om och om igen och andra säger samma sak, vilket efterhand gör det till att bli konsensus.


Förvisso stämmer det att en del problemelever höjer sig när de får gå i samma skola som mer ambitiösa. Men å andra sidan kommer en del ambitiösa att sänkas när de måste gå i samma klass som bråkstakar. Som vanligt är den svenska debatten baserad mer på känslor än på fakta, åtminstone eftersom fakta i detta fallet inte är enbart positivt för integrationsförespråkarna.


Visst är rektor Hamid duktig, men min poäng är att problemmänniskor skapar problem. Detta kommer troligen bli ett lika permanent problem i Sverige som det varit i USA. Enstaka skolor kan höja sig i perioder, men dåliga människor drar ner andra. Ju fler dåliga människor man har i ett land, desto större problem får man.

Av allasolikavarde - Lördag 9 mars 12:06

Visserligen en artikel från 2017, men de flesta har väl inte läst den, och så var det nyligen kvinnodagen.


I ”Förortens Grupp 8” intervjuar Helene Bergman åtta invandrade svenska kvinnor som berättar om sin kamp mot hederskultur och religiöst förtryck i Sverige, ”ett av världens mest sekulära och jämställda länder”.

Deras berättelser handlar om ett samhälle som säger sig värna kvinnans rättigheter, men lämnar dem som mest behöver dess beskydd i händerna på ett ”importerat patriarkat” som fått fritt spelrum att etablera sig i svenska förorter.

– Det är ett feministiskt hyckleri, säger Helene Bergman.

https://www.vlt.se/artikel/kultur/helene-bergman-till-attack-mot-svenska-lattefeminismen-i-ny-bok-har-svikit-forortskvinnorna


Det som slår mig nu när det återigen är kvinnodag (alla dagar känns som kvinnodagar om man tittar på svt.se) att propagandan är så massiv. Det ska ständigt skrivas om jämställdhet och jämställdhet och jämställdhet i olika former. När en kritisk artikel dyker upp, såsom Bergmans, eller han Pär Ström, så skrivs det lite kort om dem, men sedan fortsätter feminismpropagandan som om inget hade hänt.


Det gör att feminismen blir till en norm. Precis som om tidningarna varje dag hade innehållit artiklar om förtryckta arbetare, eller om personer som drabbas av vårdköer. Man börjar ju tänka i samma tankebanor som de som skriver artiklarna.


Det har fått mig att allt mer inse medias makt. Det blir som med invandringspolitiken. Kritiken mot den hade ju ökat från år 2000 till år 2014. De första kritiska böckerna hade kommit (såsom den gedigna Invandring och mörkläggning av Arnstberg, 2013) och SD hade kommit in i riksdagen. Men sen så diskuterades det bara hur ska vi hjälpa flyktingar. Frågan om kostnader eller om hur lämpligt det egentligen är diskuterades inte -- eller åtminstone väldigt sällan.


Vad som också slagit mig är hur omöjligt det faktiskt är att vända skutan -- även om man har rätt. Just nu så är det feminism och jämlikhet som gäller. De som försvarar jämlikhet använder halvvetenskapliga förklaringsmodeller som ofta överdrivs eller appliceras i andra sammanhang än vad de visar. Eftersom det är så massivt kan man dock inte göra något åt det. Det är som en viskningslek där "alla" säger samma sak, och refererar till varandra.


Om man tänker lite så kan man säkert komma på rykten som spridits som "alla" visste, trots att ingen egentligen vet varifrån det kom. Ibland är det baserat på felaktiga minnen. Det finns en intressant tråd på Flashback om citatet "Det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk", där ett par envisa användare har gått genom varenda tänkbar match där något liknande hade kunnat sägas, utan att hitta belägg för det. Ändå dyker det ständigt upp nya användare i tråden som påstår att de själva minns när det sades.


Det svenska invandringsdebatten blev efterhand likadan. Man refererade till att invandring leder till "ökad kreativitet", vilket förklarades bevisa att invandring är bra. Man sa att det "ökar mångfalden", vilket i sig sågs som omtvistligt positivt. Man refererade till studier som visar att Sverige, England och USA tjänat på invandring -- utan att reflektera över att det varit arbetskraftsinvandring som dessa länder tjänat på, inte asylinvandring. Misslyckades argumenten mot en kunnig debattör drog man till med "det handlar om att rädda liv - tänk på judarna på 1940-talet".


Återigen så reflekterade man inte över - eller tilläts inte reflektera över det - att asylsökare som kommer från t.ex ett flyktingläger i Turkiet inte "flyr för sina liv".


Att invandring "ökar kreativitet" kan man ju också ifrågasätta nyttan av. Kreativitet är inte i sig fördelaktigt. En soldat behöver t.ex inte vara kreativ. Att ha en massa smårestauranger med kebab är kanske berikande, men gör det oss lyckligare? Att somalier är bra på att föda upp kameler är förvisso kreativt, men hur mycket nytta har man av det i Sverige? Är det värt att byta ut trygghet mot kebabställen? Och ökar verkligen all invandring på kreativitet?


Här kan man väl kritisera SD också. De hade kunnat ta den här debatten, eller lyfta upp debattörer som har den skickligheten. Istället minns jag bara att Jimmie stod och talade om "den oansvariga invandringspolitiken" som en robot.


Vill man ta debatten måste man ifrågasätta de termer som andra sidan använder sig av. Vad är det som är så bra i sig med jämställdhet? Varför bör män och kvinnor dela lika på hushållssysslorna? Alla bara slänger runt ordet "jämställdhet" som en självklar positiv sak, precis som man slängde runt ord som mångkultur och mångfald som något inneboende gott. Eller ordet "kreativetet" för den delen.


Just nu är feminismen en kraft som inte går att stoppa. Allt i feminismens namn är liksom gott. Man ställer frågan "hur ska vi öka mångfalden" utan att fråga sig varför.


När man ser på samhällsutvecklingar så verkar det dock som att det alltid är så. Samhället bestämmer helt plötsligt att en viss riktning är den nödvändiga och önskvärda, och då blir det så. Först när utvecklingen gått in i väggen sker det en konflikt som kräver nya angreppsriktningar. Verkligheten är för komplex för att vi ska kunna ha flera olika angreppsriktningar samtidigt. Det är därför en viss approach måste gå in i väggen innan den kan kastas ut.


Ett välkänt exempel från ekonomins värld är keynesianism och teorin som statlig inblandning i ekonomin. Denna politik drevs från 1940-talet fram till början av 1970-talet, men sedan skedde något som keynesianism inte kunde förklara: stegflation. Arbetslösheten ökade samtidigt som inflationen ökade, och statlig intervention hjälpte inte.


Man kan se lite samma sak i Sveriges ekonomi, där det på 1970- och 1980-talet sågs som en självklarhet att ha full sysselsättning. Sveriges arbetslöshet låg konstant mellan 2% och 4% under dessa årtionden, vilket berodde på att staten såg som sin uppgift att ge folk arbete. Fanns det inte sådana i näringslivet fick folk jobba i statlig tjänst.


Arbete gör folk glada och ger dem mening i livet. Arbete genererar produktion och "skapar" således pengar, som de anställda kan konsumera. Så långt låter det ju bra och det fanns politisk enighet om sysselsättningsmålet.

Det intressanta är dock att politiken inte är ekonomisk hållbar. Ger man människor jobb oavsett vad de än gör så uppmuntrar man till ineffektiva arbeten. Man kan inte ha statliga verksamheter där hälften av de anställda rullar tummarna. Det är troligen billigare för samhället att dessa människor tvingas ut i arbetslöshet än att de har en statligt betald livstidsanställning där de inte producerar något.


Samma sak med invandringspolitiken. Så länge kostnaderna inte var så höga så spelade det inte så stor roll. Man kunde från politiskt håll ljuga om kostnaderna eller undvika tala om dem. Men nu går det inte längre, och de argumenten kan anses körda.


Vad gäller feminismen tror jag samma sak kommer ske. Ännu kan de lägga fram argument för jämställdhet, men när detta börjar bli alltför kostsamt eller samhällsskadligt så kommer en motreaktion.


Ta exempelvis detta med kvinnliga poliser och brandmän. För några dagar sedan var det en artikel på svt.se om att det finns för få kvinnliga brandmän men att det "går framåt". Underförstått så är det i sig självt alltid bra med fler kvinnliga brandmän. Men varför? Är en brandstation med 50% kvinnor bättre på att stläcka bränder än en med 10% kvinnor? Jag är tveksam.

Är en polisstation med 50% kvinnor bättre på att lösa brott än en med 10% kvinnor?


Det finns såklart inga studier på det, och om man nu gör studier så vinklar man dem så grovt att man inte kan lita på dem. T.ex skyller man på diskriminering.


En rapport som släpptes för något år sedan var av McKinsey som visade att företag med fler kvinnor i styrgruppen presterar bättre än företag med förre kvinnor. Typ. Jag har diskuterat den rapporten i ett tidigare inlägg. Detta är för det första ingen vetenskaplig studie utan en lobbyrapport med tvivelaktig metodik, och för det andra innebär inte dess resultat att en brandstation med fler kvinnor uppnår bättre resultat. Så är det dock, att man i debatten använder denna typ av halvsanning och överdrifter, och att de liksom en viskningslek bekräftar varandra på ett sådant vis att det är väldigt svårt att komma till grunden.


Själv anser jag att ökad effektivitet är en bra grund, eftersom historian visat oss att vill man vinna så måste man förbättra sig själv. Ett samhälle där alla sitter och dricker t hela dagarna kanske är ett "trevligare" samhälle, men samtidigt är det ett fattigare samhälle, och det är de som bor där som flyttar hit, inte vi som flyttar till deras samhällen. Ironiskt nog flyttar de hit så att de kan sitta och dricka t hela dagarna.


Nåväl, jag citerar lite mer ur artikeln jag nämnde ovan:


– Kvinnokampen är universell och jag intresserade mig mycket för internationella kvinnofrågor. Jag reste runt och träffade många otroligt starka och medvetna kvinnor runt hela världen, det finns många av dem, inte minst i samhällen i Afrika och Asien.

– Men det fanns en ovilja att berätta om verkligheten på den redaktionen också. När jag ville skildra kvinnliga gerillasoldater i Latinamerika blev det stopp, för vi skulle inte framställa kvinnor som krigiska, bara som fredsälskare. Märkligt, de flesta av kvinnorna jag intervjuat i min nya bok har varit stridande gerillasoldater och det är kvinnliga kurdiska peshmergasoldater som just nu besegrar Islamiska staten i Syrien.


Hon har länge oroat sig över den svenska feminismens utveckling och att det hon och hennes medsystrar på kort tid lyckades åstadkomma i Sverige nu är allvarligt hotat.


Framförallt är Helene Bergman kritisk mot samtidens feminism som hon hävdar sprider rädsla och saknar solidaritet med de kvinnor som verkligen lider under förtryck i Sverige. Hon går hårt fram mot Gudrun Schyman och Feministiskt initiativ. Drar vi undan det rosa täcket finner vi ingenting annat än populism, maktbegär, förföljelse, förtryck och könsrasism, hävdar hon.


– Jag tycker att Feministiskt initiativ är ett hot mot kvinnofriheten och jämställdheten i Sverige. Inför valet 2014 bestämde jag mig för att göra allt för att de inte skulle komma in i riksdagen. Det är ett parti av hycklare som snyltar på den kvinnokamp min generation förde. I början av 90-talet hade vi lyckats att på ett par årtionde få igenom ett 30-tal lagar som gett svenska kvinnor jämställdhet och frihet. Det var också vi som uppfostrade er, ”kvinnokampens söner”, ni unga, schyssta och jämställda män som finns i vårt samhälle i dag.


– Vi hade några lugna bra år under 90-talet och sedan kom den här ”feminismen” och började rasera det vi byggt upp. Ordet ”feminism” använde aldrig vi, vi kallade det för kvinnokamp. Det började med Gudrun Schymans berömda ”Talibantal” på Vänsterpartiets parti- kongress 2002, där hon jämförde svenska män med talibaner och förstörde allt. Hon hade ingen koll på vad kvinnokampen hade åstadkommit före henne, för i den kampen var Gudrun Schyman ingen alls. Hon har heller inte själv uträttat något för svenska kvinnor.


Helene Bergman menar att det manshat som Feministisk initiativ och en del andra samtida feminister piskar upp spelar i händerna på islamisterna som nu lyckas börja etablera könsapartheid i Sverige genom att få igenom särskilda kvinnobadtider på badhusen eller muslimska friskolors könsuppdelade skolbussar och lektioner. Att kvinnor och män ska skiljas åt och behandlas olika som grupper för att skydda kvinnan, är islamisternas argument för ett könssegregerat samhälle.

– Feministiskt initiativ talar om att kvinnan saknar frihet, men svenska kvinnor har hur mycket frihet som helst. Det är mod de saknar, jag är så trött på att kvinnor nu ska ta på sig offerrollen i stället för att vara starka och ta för sig. Kvinnor ska plötsligt vara rädda för män, men själv älskar jag män. Jag har träffat så många bra och schyssta män som har hjälpt mig och stöttat mig i mitt liv.

https://www.vlt.se/artikel/kultur/helene-bergman-till-attack-mot-svenska-lattefeminismen-i-ny-bok-har-svikit-forortskvinnorna

Av allasolikavarde - Måndag 4 mars 00:04


Fatherlessness is a serious problem. America’s boys have been under stress for decades. It’s not toxic masculinity hurting them, it’s the fact that when they come home there are no fathers there. Plain and simple. Add that to a bunch of horrible cultural trends telling them that everything bad is good (gang culture, drugs, misogyny, etc.), and we’ve got a serious problem on our hands.

Venker goes on to explain that of CNN’s list of the “27 Deadliest Mass Shootings In U.S History, only one was raised by his biological father since childhood.

“Indeed, there is a direct correlation between boys who grow up with absent fathers and boys who drop out of school, who drink, who do drugs, who become delinquent and who wind up in prison,” she writes. “And who kill their classmates.”

https://www.patheos.com/blogs/markmeckler/2018/02/27-deadliest-mass-shooters-26-one-thing-common/


Det som är skrämmande är att vänstern ignorerar detta problemet helt. Istället talar man om att "justerat för socioekonomiska faktorer" så klarar sig barn med singelföräldrar lika bra som barn med två föräldrar.


Som allt fler inser, är begreppet "socioekonomiska faktorer" en rökridå som vänstersociologier och -kriminologer lägger för att bevisa att alla är goda innerst inne. Vilket förstås är skitsnack.

I klassisk vänsteranda förklarar man aldrig riktigt vilka de här socioekonomiska faktorerna är, för det är bättre att behålla mystiken... Då slipper man ju stå till svars för sina påståenden. Bara "justera för socioekonomiska faktorer" och så, vips, begås det inte så mycket brott.

Justerat för soc.ek faktorer är Somalia också ett väldigt tryggt och säkert land.


Vad dessa faktorer är, handlar så vitt jag förstår om utbildning, bidragsberoende och arbetslöshet. "Justerat" för detta är det inga problem att växa upp med en singelförälder.

Fast i den riktiga världen så skaffar man sig en partner just så att man kan ha två personer som försörjer hushållet. Föga förvånande innebär två föräldrar att man har mer pengar och mer stabilitet. Man kan avlasta varandra.


Om man ser till den råa datan så är det också uppenbart att barn till ensamma mammor har mer problem och är betydligt mer benägna att hamna i fängelse. Ensamma mödrar är alltså ett samhällsproblem eftersom den typen av förhållanden gör samhället sämre.


Att justera för socioekonomiska faktorer är lika dumt som att säga att det inte är ett problem om folk skadar sig i arbetet, för bara man justerar för funktionsnedsättning så kan de arbeta lika bra som andra människor.

Man justerar ju inte brandmäns prestation för fysisk styrka heller. Alltså, vissa företeelser är helt enkelt dåliga. När jag var riktigt liten, på 1980-talet, så gick det fortfarande att diskutera huruvida ensamma mödrar var ett samhällsproblem. Men den debatten dog redan på 1990-talet.


I efterhand förstår jag att debatten dog med TV-serien Murphy Brown 1992, då huvudkaraktären bestämde sig för att uppfostra barn på egen hand, vilket kritiserades av en vicepresidentkandidaten Dan Quayle. Han förlorade valet, vilket bland annat skylldes på hans åsikter om Murphy Brown, och därmed var väl debatten också en förlorad debatt.


The bottom line is that there is a large body of literature showing that children of single mothers are more likely to commit crimes than children who grow up with their married parents. This is true not just in the United States, but wherever the issue has been researched. Few experts, including Cohen, dispute this. Studies cannot prove conclusively that fatherlessness—or any other factor—actually causes people to commit crimes. For that, you'd have to do the impossible: take a large group of infants and raise each of them simultaneously in two precisely equivalent households—except one would be headed by a father and mother and the other by a lone mother. But by comparing criminals of the same race, education, income, and mother's education whose primary observable difference is family structure, social scientists have come as close as they can to making the causal case with the methodological tools available.

https://www.theatlantic.com/sexes/archive/2012/12/the-real-complex-connection-between-single-parent-families-and-crime/265860/


Här är lite mer statistik:


  • 63% of youth suicides are from fatherless homes (US Dept. Of Health/Census) – 5 times the average.
  • 90% of all homeless and runaway children are from fatherless homes – 32 times the average.
  • 85% of all children who show behavior disorders come from fatherless homes – 20 times the average. (Center for Disease Control)
  • 80% of rapists with anger problems come from fatherless homes –14 times the average. (Justice & Behavior, Vol 14, p. 403-26)

I Sverige talas det givetvis inte om faderlöshet som ett problem. Jag har nog faktiskt aldrig läst det någonstans. Alla ska ju vara fria att göra som de vill...

däremot läser man ofta om hur orättvist det är för kvinnor i alla möjliga hänseenden. Som nyligen en artikel jag läste i Hem&Hyra där en kvinna bodde tillsammans med ett litet barn, sin vuxna dotter, och sin vuxna dotters lilla barn. Att döma av barnens utseende så var den ena halv-arab och den andra halv-afrikan. Tidningen tyckte att samhället "borde" ge dem en lägenhet. Men någon pappa syntes inte till -- förutom att dottern nu träffat en svensk pojkvän som glatt ställde upp som styvfar...


Men kanske har man ett ansvar som kvinna när man väljer vem man skaffar barn med, och hur barnet ska växa upp, och hur man ska försörja sig? Abort är ju trots allt fri också. Jag förstår inte heller hur kvinnor kan ha så svårt att inse att vissa män inte är att lita på. För det första kan man kolla på etnicitet... För det andra kan ju kvinnan kanske lyssna på alla de omkring henne som talar om för henne att killen inte är att lita på. För det tredje kan man ju vara tillsammans ett tag innan man skaffar barn. Kanske kan gifta sig eller åtminstone förlova sig?


Ni vet - sånt som man gjorde förr.


För det fjärde måste väl en kvinna ha någon känsla för när en kille är en player. Eller är kvinnor verkligen så hjälplösa som de framställer sig? "Åh, jag trodde verkligen att Labubma som kom från Senegal för två år sedan och behövde uppehållstillstånd var intresserad av att gifta sig med mig pga kärlek."


Som man kan jag säga att det är ganska lätt att lura kvinnor. Det är lätt att framställa sig som något man inte är, och märkligt nog går de ofta på det. Jag har dock inget intresse av det så jag gör inte det, men jag kan föreslå för den som är osäker på sig själv att helt enkelt börja påstå att du har en massa pengar, känner kändisar, och har en massa spännande projekt. Berätta om när du festade med Carola eller drack champanj i en blöt efterfest hos Adam Alsing. Tjejer går på allt sådant. Så länge man inte tråkar ut dem så faller de för vad som helst.

Själv har jag inget intresse av att presentera mig som något jag inte är, men jag tror att många invandrare gör det.

Skaffa en gratis blogg p www.bloggplatsen.se