När jag frågade min sambo, som jobbar som undersköterska, vad feminismen gjort för henne så kunde hon inte komma på något. Min sambo har inget behov av menskonst eller att få veta att det minsann är okej att ligga runt.

Faktum är kvinnor slutshamar minst lika mycket som män, vilket beror på biologiska och evolutionära orsaker. Kvinnor är dock inte kapabla att kritisera andra kvinnor så därför skyller de slutshaming på männen (de kallar det patriarkaaaatet, men de syftar egentligen på män).

Vad min tjej skulle önska är att ha en mer dräglig arbetsmiljö. Så vitt jag kan se så är det detta som de som jobbar inom vården främst vill ha. Att arbetet är dåligt betalt vet de ju.

Här ovan en slide från en undersökning som heter "Orsaker till att sjuksköterskor slutade 2015: Enkäter till sjuksköterskor som slutat i två landsting" av Kerstin Isaksson.

Många som beskriver det de stör sig på med lönen beskriver att de tycker det är orättvist att inhyrd personal får 60 000 kr i månaden, när de själva får 30 000 kr. Men detta handlar inte om att lönen i sig är låg (personligen tycker jag inte att 30k är låg lön ens, men många gör ju det), utan om att orättvisa löner förstör arbetsmoralen. Hade den inhyrda personalen fått 30k i lön liksom de fast anställda så hade inte de fast anställda klagat.

Dock är det, som sagt, svårt för kvinnor att klaga, utan man håller med om det som feministerna bestämt, vilket är att det handlar om lönegap och könsskillnader.

Politiker vet förstås att det inte handlar om lönerna, men medelklassfeministens största problem är att hon tror att "om hon varit man" så hade hon tjänat lite mer, så hon drar med sig arbetarklasskvinnorna i sin feministiska kamp. Man ska inte tro att feminismen handlar om att göra livet bättre för någon. Inte nu för tiden i alla fall. Det handlar om menskonst och de där tusenlapparna som världens mest privilegiade kvinnor tror att de går miste om för att de är födda som kvinnor.

Jag har pratat med feminister i Indien och när jag säger att jag är antifeminist förklarar de för mig att de är motståndare till västerländsk feminist också, men att kvinnor i Indien kämpar mot RIKTIGA problem, såsom att de inte kan arbeta för om de åker buss så riskerar de att bli våldtagna! Helt plötsligt så måste jag erkänna att hade jag bott i Indien så hade jag varit feminist!

Jag tror på att göra kvinnors liv bättre. Jag ser bara inte att dagens medelklassfeminism lyckas med detta!

Hur kommer det sig att kvinnor tar allt mer antidepressivt och gnäller allt mer, med tanke på hur bra de har det?

Det kommer ALLTID finnas könsskillnader, och dessa könsskillnader är orsaken till att män tjänar lite mer än kvinnor. Det bevisas enkelt genom att löneskillnaden är störst i de yrken där man jobbar på provision, såsom säljare.

Politik drivs förvisso bäst när man har ett mål som aldrig kan uppnås.

I min serie "vad kan vi lära av historian" finns det ett par saker som jag lagt på minnet som jag nu ständigt påminns om.

Idag skrev t.ex Fria Tider att en maltesisk casinomiljonär anhålls misstänkt för mord på en bloggare som granskar honom. Vad har detta nu att göra med antik historia?

Jo, Rom var en gång en republik, närmare bestämt cirka mellan år 500 f.Kr och år 50 f.Kr En aktningsvärd period på 450 år. Republiken hade en del säkerhetsföreskrifter, såsom att makten delades mellan senaten och två konsuler. Konsulerna skulle alltid vara två, så att de kunde hålla koll på varandra. Senatorerna bestod delvis av adliga men även av folk som röstades in. Hela systemet är lite krångligt så jag kanske misstagit mig, men typ så var det.

Det som ledde till att Rom blev en diktatur handlade faktiskt, när allt kommer omkring, om en ganska simpel sak: att generaler hade privatarméer. Den förste general som bestämde sig för att inta Rom och göra sig själv till diktator var en man vid namn Sulla som var diktator år 81 f.Kr Efter honom återställdes republiken, men hans rörelse hade fortsatt styrka, och de ur folket som Sulla hade gett en röst stöttade sedan nästa diktatorförsök: Julius Caesar, 30 år senare. Till skillnad från Sulla så hade Caesar inget intresse av att återupprätta republiken, utan tänkte att han kunde sitta på makten själv.

Det som gjorde det möjligt för honom var att Rom inte hade någon egen militär för att försvara sig. När Caesar angrep så ledde det till ett inbördeskrig, och oavsett vem som vann så hade den personen förklarat sig själv diktator.

Vad vi kan lära av detta är bland annat att den som har makt och pengar även har makt att döda. Det går inte att vara ärlig och hederlig i ett korrupt system, hur mycket man än vill.

Efter att Rom blev en diktatur så tappade senatorerna efterhand sin självständighet. Från tiden före Caesar fanns många intressanta senatorer, såsom Cato den äldre omkring år 150 F.Kr, som var den som avslutade alla sina tal med "I övrigt anser jag att Karthago måste förstöras". Hans sonson Cato den yngre var en nästan lika skicklig och intelligent person, och satt i senaten omkring år 50 f Kr. Han sågs som en av de främsta och mest ärliga männen i sin tid, men när Caesar vann kriget såg han ingen annan utväg än att begå självmord.

Roms guldålder tog slut när senatorerna inte längre fick tänka självständigt. Filosofen Seneca, som jag själv läst mycket om, blev tvingad av kejsaren Nero att begå självmord omkring år 50 e.Kr Det fanns fler personer än så som blev mördade, förstås. Efterhand förstod folk att det inte var någon mening med att kämpa för det sanna och det rätta, utan det som gällde var att lyda kejsarens order.

Huruvida korruptionen har levt kvar och påverkat dagens Italien låter jag vara osagt. Det ligger för många århundraden mellan, och Italien var under större delen av den tiden inte enat. Det tycks mig ändå som att rättfärdighet sopas bort av dåliga män, för de dåliga männen vill inte ha rättfärdighet. De vill ha lydnad. I varje generation sveps på det sättet de rättfärdiga bort medan underlydare tar deras plats.

Det är en gammal teori att Roms förfall delvis berodde på att dess befolkning byttes ut genom att "slödder" från överallt omkring samlades i Rom, och att detta slödder kunde användas av män som sökte ta makt. Detta är faktiskt den beskrivning som bland annat den romerske författaren Sallustius ger, även om han inte lägger något genetiskt i sin förklaring såklart. Ordet "slödder" användes bland annat ofta av den romerske filosofen och statsmannen Cicero, som kallade Roms underklass för "faex" på latin. Det var utan tvivel så att Roms miljonbefolkning huvudsakligen bestod av underklassen.

Även DN såg sin chans att beröra denna gamla förklaringsmodell. Karin Bojs skrev i DN Kultur den 10 november:

Det speciella för Rom är vad som hände sedan, under järnåldern. Då blev Rom världens första miljonstad och Romarriket blev ett imperium som sträckte sig över hela Medelhavet, i tre världsdelar inklusive Nordafrikas kuster och stora delar av Mellanöstern.

Nya människor strömmade in. Ofrivilligt som slavar, eller frivilligt. Vid den här tiden utvecklades transporttekniken både för hästdragna vagnar och för segelskepp, och det syns tydligt i resultaten att de flesta nykomlingar anlände till Rom via Medelhavet.

Merparten kom österifrån, från östra Medelhavet och Mellanöstern. Några kom från Afrika. Överhuvudtaget blev Rom vid den här tiden en stor smältdegel, med starkt varierad befolkning. Man skulle kunna jämföra med New York under 1800- och 1900-talet.

Många faktorer kan ha bidragit till kollapsen, däribland epidemier, klimatförändringar och naturkatastrofer, politisk vanskötsel och attacker utifrån. 

Det som däremot inte stämmer så bra med resultaten är svenska rasbiologers teser från början av 1900-talet. De påstod att Romarrikets undergång berodde på ofördelaktig ”rasblandning” och det faktum att underklassen fick fler barn än överklassen. Det är exempelvis budskapet i uppsatsen ”The Race Problem of the Roman Empire”, publicerad i tidskriften Heriditas 1921 av Lundaprofessorn i antikens historia Martin P Nilsson.

https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/karin-bojs-rom-byggdes-av-folk-fran-manga-hall/

Fast... Bojs tes motbevisas ju inte av rönen. Helt ologiskt, som man kan vänsta sig av det vänsterliberala etablissemanget. Lustigt dock att hon är bekant med Martin P Nilssons gamla skrift och t.o.m länkar till den.

Roms diktatur hade kanske kunnat undvikas om de bara sett till att ha egna arméer istället för att möjliggöra privatarméer -- men samtidigt så drevs ändå samhällsförändringarna på av den nya underklass i Rom som drogs dit i hopp om ett bättre liv, och sedan stöttade den diktator som utlovade dem mer... "resurser" (som vänstern brukar säga).

Kolla på det gamla Sverige. Det skulle finnas alldeles för många svenskar som vill bibehålla landets demokrati och styrelseskick. En revolution är inte möjlig, såvida inte något framtvingar den. Tänk däremot att landet skulle ta in miljoner människor från MENA och Afrika som skulle utgöra en majoritet av befolkningen. De har ju kommit hit för att få ett bättre liv, och skulle rösta på vilken politiker som helst som lovar dem detta. De har ingen anledning att värna den svenska demokratin, eftersom de ju inte kommit hit i syfte att värna demokratin utan i syfte att förbättra sina liv.

Sallustius, vars två texter om Catillina och Jugurtha jag precis läst, skrev något intressant som jag inte hittar ordagrant just nu, men det handlade om att folk runt om på landsbygden föredrog att flytta in till Rom där de kunde leva utan att jobba, hellre än att slita på fälten där de var tvungna att arbeta hårt för att överleva.

In 1787, Edward Gibbon completed ‘The Decline and Fall of the Roman Empire’ wherein among several other reasons, he attributed “higher taxation and spending of public monies for free bread and circuses for the populace” as one of the reasons for the decline of the Roman Empire. Since then, the ‘Libertarian Consensus’ seems to be that the expansion of the Roman welfare provisions was the primary cause of the downfall of the Empire.

Under Gaius’ grain law of 123 B.C.E., a portion of the grain that had been collected by the state as revenue was sold at a subsidized rate to everyone who was willing to stand in line for an allotment once a month at one of the public granaries (Hazlitt, 1971). Historians estimate that the grain was sold at half the market price.

The program was popular enough that no attempts were made to withdraw it till Sulla’s conservative government attempted to do so around 80 B.C.E However, following a period of unrest, the subsidy was restored. In 58 B.C.E., Clodius turned the subsidy into a free grain program. Free distribution of grain considerably eased the burden on the poor, as they already had to meet milling and baking charges before they could eat the grain (Robinson, 1994). Within a decade, by the time Caesar came to power, 320,000 people were benefitting from the free grain. As the expense was considerable, Julius Caesar held a special census in 46 B.C.E and began employing a means test for the free distribution of grain. Only 150,000 of the poorest citizens of Rome were to benefit from the distribution of grain. A special aediles cereales position was created and the political appointee was responsible for overseeing the distribution (ibid). Augustus expanded the program to 200,000 beneficiaries in the early days of the Empire. For the next three hundred years, the number of beneficiaries was kept stable at 200,000 and emperors continued to provide free or greatly subsidized grain to keep the poorest populace of Rome from starving.

https://econplus.wordpress.com/2016/06/14/what-have-the-romans-ever-done-for-us-a-brief-examination-of-the-roman-welfare-state/

Med början år 58 f.Kr fick de fattiga alltså gratis säd, vilket ledde till att 320,000 personer i Rom fick säd (det fanns inga krav). Inte konstigt att de hellre drog sig till Rom än att slita på landsbygden. Och när de väl var i Rom så agerade de stöd åt de maktfullkomliga män som lovade dem ännu mer.

Är det något vi kan lära oss av i välfärdsstaten Sverige, kanske?

Eller är Nazityskland den enda historian vi ska lära oss av i den statligt politiskt korrekta skolan...?

Jag skrev nyligen om hur transrörelsen är ett hot mot yttrandefriheten. Det är den så till vida att den som vill kritisera transrörelsen bäst bör göra det anonymt. Vem som helst förstår ju egentligen att transrörelsen är så ologisk att man inte kan ta den seriöst, men eftersom man inte får säga det så måste folk försöka hitta olika sätt att kringgå förbudet.

Idag kan vi läsa om en handbollsdam på 1,88m och 110 kg som råkar vara född som man.

En av dessa är det...

Men det vore ju orättvist om hon inte skulle få lov att tävla som kvinna....

Jag kan ju säga att när min dotter blir större så skulle jag avråda henne till att bli idrottskvinna. Vid det laget lär alla lag vara fulla av transkvinnor och alla friidrottspriser vinns av transkvinnor.

Det väcker förstås en massa frågor... men det är kanske bäst att inte ställa dem. Jag får utgå från att en normalintelligent person (alltså inte en vänsterbliven) själv kommer fram till samma frågor.

På vilket sätt är transrörelsen ett hot mot feminismen då? Jo, därför att kvinnor inte längre kan tala om vaginor utan vidare. Vagina monologues, som hyllades i den etablerade pressen för att den lyfter kvinnors könsorgan, måste nu ställas in. Orsak? Det diskriminerar mot kvinnor som inte har vagina.

Eastern Michigan University (EMU) canned its production of “The Vagina Monologues” because of its lack of “diversity and inclusion.” Apparently, not all women have vaginas.

“Survey respondents opposing the production consistently indicated they were concerned that the play centers on cisgender women, that the play’s version of feminism excludes some women, including trans women, and that overall, ‘The Vagina Monologue’ lacks diversity and inclusion,” reports Ann Arbor News.

https://www.dailywire.com/news/vagina-monologues-cancelled-university-because-not-amanda-prestigiacomo

En "fascist" som mig skulle kanske vara glad att transrörelsen - en ytterst marginell rörelse - lyckats med någon som all världens män inte lyckats med: att krossa feminismen.

Venussymbolen tas nu bort från Always bindor. Män och ickebinära kan ju också få mens.

Jag kommer att tänka på Paul Gottfried, en konservativ och nästan högerextrem intellektuell i USA, som i en video sa att han hoppas han inte lever länge nog att se vad som kommer efter transrörelsen.

Men jag tror att transrörelsen kommer att drivas på ett tag framöver. Det finns ju så många kön att upptäcka, utforska och acceptera. Vem kunde för 20 år sedan ana att vi år 2019 skulle ha sådant fokus på folk som känner sig födda i fel kön...

Man får lust att skriva att vi lever i "nådens år" 2019, som de gjorde förr. Vi lever på nåder, vi som ser hur saker ser ut. En vacker dag kommer de efter oss.

Kanske någon säger: "men vad är det för fel på att uppmärksamma människor som är födda i fel kön? Tänk om du varit född i fel kön!?"

Det är ungefär lika moget som om jag skulle säga: "Hur kan du förbjuda ditt barn från att använda mobil! Tänk om jag förbjöd dig från att använda mobil?!"

Eller "Hur kan du vilja sätta folk i fängelse ??? Tänk om jag satte dig i fängelse !!!!"

Så snart man resonerar lite så inser man hur bisarrt de här s.k progressiva driver utvecklingen. Man tror att det finns en ände men det finns tyvärr ingen. Varje år, eller åtminstone årtionde, hittar de en ny grupp som måste uppmärksammas för "tänk om du varit född sådan". Sedan ska de få sjukt mycket obegränsad uppmärksamhet, och ingen får ifrågasätta det. Pengar finns det förstås oändligt av... eller "resurser" som vänsterdräggen brukar gapa om...

Jag börjar se på forum hur allt fler yngre börjar fundera över om de är trans. Det är helt sjukt, men för nyligen så var det sexuell läggning alla funderade över. När jag var ung så var det trendigt att vara vegetarian.

Okej, jag ska besvara frågan "tänk om du varit född sådan". Ja - hade jag känt att jag är född i fel kön (något som jag för övrigt tror att många inbillar sig snarare än att de faktiskt är födda i fel kön) så hade jag nog önskat en massa uppmärksamhet och förståelse för mig. Men bara för att en person önskar något betyder det inte att den måste få det. Jag önskar jag kunde förklara det för vänstermänniskorna men det är uppenbarligen inte möjligt att få dem att förstå.

Eftersom jag har umgåtts mycket i vänsterkretsar så vet jag hur de tänker. Det första problemet är att de inte tänker, och det andra problemet är att det är ett starkt grupptryck vilket omöjliggör oliktänkande åsikter.

Det är faktiskt inte likadant bland högermänniskor. Anta att jag i en grupp SD-röstande högermänniskor sa att jag tycker islam inte är så jävla illa, och sedan förklarar mina argument. De skulle väl inte hålla med mig, men de skulle inte ta avstånd från mig och börja hata mig.

I en grupp vänstermänniskor finns däremot inget utrymme för oliktänkande. Man kan inte vara oliktänkande i någon enstaka fråga. Den som exempel i en grupp med vänstermänniskor säger att islam är en problematisk religion kommer att bli utstött. Det spelar ingen roll vilka argument personen har, för det kan vara kränkande för muslimer (även om inga muslimer är närvarande).

En orsak till varför de här tramsrörelserna (till vilka jag räknar både homorörelsen och transrörelsen) fått så mycket stöd tror jag är pga en tanke jag har om att varje minoritetsåsikt som har starka företrädare och som ännu inte testats och haft negativa konsekvenser kommer att slå genom. Det är därför som nationalismen inte kunnat slå genom efter andra världskriget: man kan peka på att nationalism är sammankopplat med Nazityskland.

Föreställ er att Nazityskland på något sätt kollapsat år 1938. Hitler fick ett slaganfall och dog, en övergångsgång tog över makten och tvingade Tyskland höll fria val, där socialdemokraterna vann. Då hade nationalism varit en okej ideologi.

Det är som med invandringspolitiken, som länge drevs in i det absurda. Men varför? Jo därför att ingen rent konkret kunde peka på vad de negativa konsekvenserna kunde bli. Man kunde spekulera, ja, men det är inget starkt argument att säga att "det kanske blir så här att...". Det argumentet kan bemötas med "Ja, eller så blir det kanske så här istället."

Nu är det bevisat att invandring inte kan vara obegränsad. Vi fick en reaktion 2015 och nu kan politikerna säga: "vi ska inte återupprepa det som hände 2015".

När det gäller de här toleransrörelserna så har vi ännu inte fått oss en knäpp på näsan som bevisar för folket att det är fel väg att gå. Bubblan kommer därför att blåsas upp allt mer, innan den spricker och kletar ner alla.

Det intressanta är att det går inte att göra något åt. En bubbla - oavsett hur galen den är - får alla att springa åt samma håll, medan kritikerna ignoreras. Det finns inget kritikerna kan göra annat än att satsa emot bubblan (om det går). Till slut spricker bubblan och kritikerna får kanske upprättelse.

Just nu har vi ett samhälle där det anses viktigt att ge allt mer upprättelse (och pengar) till grupper som ser sig som utsatta - även om deras grupptillhörighet är något de valt själva. Många konservativa pekar på det absurda i att ens sexualitet blir en skyddad kategori enbart genom att man själv påstår man tillhör den.

Piers Morgan, en konservativ brittisk journalist, hånade detta nyligen i BBC:

Morgan förklarade här att han definierar sig som något slags ickebinär pingvin. Varför inser inte de här toleranstokarna att vi snart kommer ha en massa folk som påstår sig tillhöra ett visst kön och det finns inget som helst sätt att motbevisa dem? Hur hade toleransfolket tänkt sig lösa det?  Alltså - om de tänker alls.

Expressen skriver idag, bakom betalvägg, om bögsexfesterna med droger som skördar allt fler liv.

Jag har ett pluskonto så låt mig citera:

Den första chemsexfest Mattias gick på var hemma hos en framgångsrik arkitekt i London, berättar han. 

– Vi var ett gäng, kanske 20 snygga killar, som hängde med dit från en klubb. Några gick i väg till enskilda rum där de tog GBL tillsammans, kanske ecstasy, men det var inget knullande öppet, säger Mattias och fortsätter: 

– På den här tiden var sexet respektfullt, det var förspel och folk kollade efter kondom. Sen när crystal meth kom in i bilden var det ingen som brydde sig om kondom längre. Förspelet, respekten, allt det försvann. 

Mattias berättar att han var på fyra-fem chemsexfester i London under ungefär ett års tid. 

– Men det blev bara äckligare och äckligare. Jag kände ”nej, det här vill jag inte vara med på”.

Men chemsexfesterna i Barcelona, där Mattias bodde då och fortfarande bor i dag, var sunkiga. Han ger ett exempel:

– Jag kommer in på en fest och ser direkt en snubbe som blir påsatt. Han har sin telefon framför sig, samtidigt som han som sätter på har sin telefon på hans skinkor. De letade efter fler folk som skulle komma och knulla eller efter mer droger. Alla andra sitter med sina telefoner, säger Mattias och fortsätter: 

– De höll på så i flera dagar. Det är helt sjukt.

– Det går så jäkla fort också! Tre av mina absolut bästa vänner har dött av det här under de senaste två åren. 

En vän dog av en överdos. 

En vän var så sliten att kroppen till slut gav upp. 

En vän drunknade under ett nattbad efter en chemsexfest. 

– Många förlorar sina jobb, lägenheter. Vissa har nog lyckats komma ur det, men de har liksom inte kommit tillbaka dit där de var förut, säger Mattias.

https://   www.expressen.se/premium/nyheter/mattias-40-varnar-for-livsfarliga-sexfesterna/

Emil Briones Ahlén är rådgivare på RFSL Stockholms nyöppnade chemsexmottagning i Stockholm. ”Vi har märkt en ökning och framför allt en normalisering kring droganvändande i samband med sex”, säger han.

Ja, det där med bögeri och gränslöst sex är något som filosofer skrivit om sedan antiken. Att ta upp det i dagens samhälle kan få en avstängd från Facebook, eftersom bögeri idag handlar om "kärlek och allas rätt att få vara sig själva". Konstigt att bögars behov av att vara sig själv alltid hänger samman med gränslöst sex där man har dussintals sexpartners under en kväll, och tusentals under ett år.

Jag försöker få folk att förstå detta, men de flesta vägrar tro på mig. Den statistik som gjorts är vid detta laget minst 20 år, eftersom ingen vill forska i ämnet idag, vilket gör att man avfärdas med att det är "gammal forskning". I själva verket är det mycket lättare nu att ha gränslöst sex, pga internet och appar som Grindr. Om folk överlag visste hur mycket sex som bögar har, och hur utflippat det ofta är, så hade de nog blivit mer homoskeptiska. Det är därför medierna och reklammakarna anstränger sig så hårt i att framställa bögar som ett alldeles normalt par som bara råkar gilla varandra.

Det som är grejen är att bögsex säkert är skönt på sitt sätt, och det är därför bögar så gärna vill få folk att ägna sig åt det för att få in fler i deras hämningslösa sekt. Att ägna sig åt hämningslösa aktiviteter är dock inte bra - trots att det är skönt - eftersom det tenderar att leda till drog användning, riskfyllt beteende, och även dödsfall.

I kategorin "vad vi kan lära av historian" så kommer vi till fascism, eller det som också kan kallas högerextremism. En snabb undersökning i ämnet lärde mig att under 1900-talet så har fascister tagit makten i länder främst för att landets stabilitet och säkerhet varit hotat, och då oftast pga kommunister.

Några exempel är statskupperna i Argentina, Grekland, Portugal, Tyskland såklart, men även Mussolini tog makten för att förhindra kommunismen, Pinochet tog makten med amerikanskt stöd när Chile blev allt mer socialistiskt, samma gällde Spanien. Militärkuppen i Grekland 1967 genomfördes också delvis med ursäkten att det krävdes för att begränsa kommunisterna.

Det är lätt att sitta idag och säga att vi måste bekämpa nationalismen för annars... Nazityskland. Men vad är orsaken till nazismen? Enligt vänsterns perspektiv så börjar historien 1933 när nazisterna tar makten, men kan det finnas något före detta?

Faktum är ju att Hitler fick absolut makt efter att det tyska riksdagshuset brunnit, 1933. Man trodde då att det var en kommunistgrupp som bar skulden, och frågan har debatterats sedan dess. De senaste rönen är att den holländske kommunisten som utförde dådet agerade på eget bevåg. Men det förtar inte att riksdagshusbranden bara var ett av många dåd som utfördes av kommunistiska eller anarkistiska grupper runt om i världen. De hade ju även lyckats ta makten i Ryssland 1917 och det förelåg en reell risk att de skulle ta makten i fler europeiska länder. Man ska inte glömma att kommunismen vid den här tiden på allvar såg som ett nytt steg i människans utveckling och därför hade ett någorlunda starkt stöd som ett alternativ till kapitalismen - kapitalismen som vid denna tid hade vållat så mycket sorg, i synnerhet efter depressionen som började 1929.

Vi har i Sverige kanske främst fått höra att det är viktigt att bekämpa fascismen, medan kommunismen har kommit att ses som ett slags folkets kamp mot förtryckarna. Det är förstås kommunismens natur att leta efter förtryckare, men ser man mer objektivt på situationen så har i princip alla fasciststyren varit kortlivade, till skillnad från kommuniststyren som håller i sig minst 30-40 år. Ta revolutionen i Kuba 1959. Det ledde till att ekonomin stannade, och än idag kör man i Kuba omkring med amerikanska 1950-talsbilar. Sverige har ändå stöttat Kuba sedan dess. Ta exempelvis den meriterade socialdemokraten Pierre Schori, som fortfarande ser Castro som en av världshistorians främsta namn.

Att Castro tog en massa politiska fångar och att landet egentligen aldrig utvecklats ekonomiskt är mindre viktigt.

Annat är det med Pinochet och Chile. Pinochet tog makten 1973, men redan 1980 inleddes arbetet med att skapa en demokratisk grundlag. Pinochets förföljelse av meningsmotståndare var dock Sverige snabba att fördöma, och så tog Sverige emot cirka 25 000 chilenska "flyktingar" (hur många av dem som faktiskt flydde och hur många som sökte sig till ett bättre liv har aldrig utretts).

Vi får höra mycket om hur många som dog till följd av USAs krig i Vietnam, men inte så mycket om hur kommunisterna som därefter tog makten förföljde och mördade åsiktsfiender, eller om de över 2 miljoner vietnameser som flydde landet. Varför vurmade inte Palme lika mycket för de flyktingarna som för flyktingarna från Chile?

Kommunismen har den otrevliga vanan att leda till att en stor del av landets befolkning ser sig tvungna att ge sig av - om de inte redan blivit avrättade som i Kambodja. Det senaste exemplet är Venezuela, där över en miljon har flytt till grannländerna. I jämförelse har faktiskt fascismen inte orsakat i närheten av lika många flyktingar - med undantag givetvis för Nazityskland.

Nu vill jag inte säga att fascister är bra på att styra ett rike. Det räcker att se på Sverigedemokraterna (som inte ens är fascister), som egentligen bara är trovärdiga vad gäller invandring, lag och ordning. Allt deras budget går ut på är att skära i invandringskostnaderna. Alla fascistiskt lagda partier är bara bra på att återställa lag och ordning.

Jag tror att en av orsakerna till att fascister tenderar att vara kortlivade är för att de är nationalister, och som sådana bryr de sig om landet och om "folket", hur man nu väljer att definiera folket. Fascisterna har sällan något konkret mål heller - de har ingen utopisk vision, till skillnad från kommunister. Det gör att kommunister kan fortsätta kämpa i årtionden mot inbillade fiender för att uppnå sin utopi, och de har inget emot om folk hålls i fattigdom heller, eller om landet förfaller. Det är inte ovanligt att kommunister tömmer städer på folk och tvingar ut dem på landsbygden, eftersom man idylliserar landsbygden. Nationalister har däremot svårt att ta över industrier och liknande.

Alltså: vad kan vi lära av detta? Möjligen kan vi säga att om samhället fortsätter att driva på de extrema vänsteridéerna inom feminism, HBTQ, genus, antirasism och invandring, så riskerar man efterhand att något extremt tar makten för att "återställa ordning". Men det får framtiden utvisa.

Vänstern och tyranniet är en bok av den f.d partiledaren för Folkpartiet, Per Ahlmark, utgiven 1994.

Han skriver här föredömligt om olika vänsterextremister under de cirka 25 åren mellan 1965 och 1990, vilket inkluderar Socialdemokrater som Olof Palme men ännu mer om olika socialistiskt och kommunistiskt inriktade människor. Det finns ett personregister längst bak så man exempelvis kan följa vad Jan Guillou sagt genom åren - bland annat hans hat mot Israel, som han vill ska förgöras, och hans respekt för Saddam Hussein, som han var övertygad om hade enat shias och sunnis och skapat ett alldeles utmärkt trevligt land som bara smutskastat i den västerländska pressen.

Jag vill inte hävda att Palme själv var en vänsterextremist, men att han flörtade med icke-demokratiska och uttalat antidemokratiska rörelser. Den som gör något liknande på högerflanken skulle omedelbart anklagas för att flörta med högerextremism, så jag tycker det är rättvist att säga att Palme flörtade med vänsterextremism. Den som inte tror mig kan ju själv införskaffa exempelvis Ahlmarks bok. Det finns knappt en vänstersocialistisk diktatur i världen som Palme inte öste beröm över, allt medan han baktalade USA, Israel och andra demokratiska länder.

Nåväl, några sidor ägnas åt Göran Palms bok En orättvis betraktelse, som Ahlmark anser inledde galenskaperna.

Pga tidsbrist skriver jag inte ner texten här i citatet. Jag hoppas i alla fall att mitt blogginlägg kanske kan inspirera någon annan att göra en djupare dykning i ämnet.

"Anti-kommunism" ska det stå längst ner på sidan 325.

Jag har tidigare läst Palms bok "Indoktrinering av Sverige" (1968) men det var nog innan jag hade den här bloggen. Enligt bland annat Wikipedia och SVT är det den boken som var så viktig för att starta vänsterrörelsen. Det lustiga är att när man googlar om boken så hittar man inga förklaringar om varför. Få direkta citat eller förklaringar. Orsaken till detta är för att Palms böcker består av en massa uppradningar och olika orättvisor eller felaktigheter han tycker sig se. Det är förvisso effektiv propaganda men är samtidigt svår att veta hur man ska förhålla sig till. Är det ens sant?

Jag tycker att det är värt att läsa Palms två böcker. Om inte annat så för deras propagandabetydelse. Hur kunde Sverige gå från att i början av 1960-talet varit ett moraliserande och inskränkt land, där pojkar tittade på amerikanska Western och lekte cowboys och indianer, och där man skulle utbilda sig och skaffa ett bra jobb, till att 10 år senare vara fanatiskt anti-USA, anti-kapitalistiskt, kommunismvurmande, och där sex skulle vara fritt?

Det är bland annat därför jag nyligen läste Jolins bok Vänstervridningen av Sverige (1972) - se några blogginlägg bak. Han verkar ha frågat sig samma sak, och även Per Ahlmark i sin bok Vänstern och tyranniet frågar sig detta. Ahlmark landar i att det som gav vänsterrörelsen styrka var Vietnamkriget - ett krig som även Ahlmark ansåg var onödigt brutalt. Och jag får nog hålla med.

Jolin å sin sida påpekade en annan aspekt: att Nordvietnam var bra på propaganda. De var bra på att filma brinnande barn och massakrerade civila, och detta kom att forma debatten på samma sätt som Aylan Kurdis död kom att öppna Europa för miljontals unga män.... Det är ingen tillfällighet att PLO alltid visar bilder på döda palestinska barn när de vill vinna sympati...

Det finns mycket märkligt i Palms bok som förtjänar att gås genom. Palm var en uttalad marxist, enligt hans egna ord, och jag skulle säga att marxister har det gemensamt att de inte alltid är ärliga. De är även bra på att enbart beskriva sin egen sida - de "förtrycktas" sida. En orättvis betraktelse handlar specifikt om det kulturrelativistiska och antiimperialistiska perspektivet som man kan se går igen ända till idag, nästan med exakt samma argument. Det är just därför det är så nyttigt att läsa Göran Palm så man bättre förstår sig på hur vänstermänniskor tänker.

Folk vill nämligen helst inte dra fram sina bästa argument med en gång, för då kan de ju bemötas. Det är därför som man så sällan hör faktiska argument från vänstermänniskor inom exempelvis feminism, HBTQ eller antirasism. De slänger ur sig ett "allas lika värde - vill du att folk ska dö?" och hoppas vinna debatten på walk-over.

Jag tycker också det faktiskt finns en poäng i att inse att vi i väst inte ska se världen enbart utifrån våra egna ögon. Problemet är väl när relativiseringen går för långt. Man kan inte relativisera allt, och det är i den frågan vänstern har hamnat i en återvändsgränd. De är dock överlag för dumma för att inse det. Man kan exempelvis inte både säga att alla kulturer är lika giltiga, och motarbeta hederskultur. Man måste välja.

Likaså är islamsk kultur baserat på förtryck. Sunnimuslimer har i århundraden haft som mål att underkuva andra folkslag. Om detta nämner förstås Palm inget. Liksom de flesta andra pösmunkkommunister i Sverige på 1960-talet så sitter han bekvämt bakom sitt skrivbord, relativiserar socialistiska folkmord och svartmålar imperialismen, och nämner inget om att andra folkslag kanske är likadana.

"Alla är lika - men vi är lite sämre", verkar vara vänstern devis. Det är förstås ologiskt, men de förstår det inte själva.

Palm har i sin bok med ett kapitel som handlar om "det ganska okända protektoratet Vandestan" (citat), som ligger utanför Etiopiens kust. Det är lite oklart om det är en halvö eller ö, men Palm påstår att i 93% av invånarna i Vandestan är européer. Etiopien är dock ytterst välmenande mot invånarna i Vandestan som Palm kallar för vandaler. Vandaler råkar även vara namnet på en historisk germansk stam.

Problemet är bara det att jag omöjligt kan hitta något bevis för att något område liknande Vandestan finns någonstans. Alla platsnamn han nämner, såsom Vachili-massakern, verkar helt enkelt påhittade. Samma sak med olika personer han nämner. NÅGOT bevis brukar man annars alltid kunna hitta.

Vad Palm ville göra i sin beskrivning av Vandestan är att han ville framställa det som att en europeisk (vit) koloni kan bete sig lika dåligt som en svart koloni gör idag och leva i fattigdom som terrorister. Eftersom alla är lika. Kanske därför som Palm var tvungen att hitta på sitt exempel, eftersom vita européer ju faktiskt har byggt upp samhällen överallt dit de flyttat. Säga vad man vill om deras agerande i övrigt.

Man får betänka att Palm var en kommunist, och kommunister har en svartvit bild av världen som består av förtryckare och förtryckta. Det är detta synsätt som gör kommunismen så tilltalade för människor som ges en enkel förklaringsmodell till varför världen ser ut som den gör: de dumma förtrycker de snälla.

I slutet av boken blir Palm nästan komisk och jag hade svårt att läsa klart den. Först har vi det kapitlet som Ahlmark citerade i mina bilder, där Palm lite godtyckligt beskriver att det inte finns några demokratiska stater egentligen, eftersom de s.k demokratiska staterna bland annat styrs av kapitalet (lobbygrupper, storföretag). Se där: en förklaring till varför 68-vänstern skrek "power to the people". Det kan ju annars tyckas konstigt i en demokrati i västvärlden att man skanderar "makt åt folket" - när man faktiskt har just friheten att göra det, till skillnad från vilka friheter man hade i de socialistiska länderna.

Jag har själv i tidigare inlägg vänt mig emot just sådana tramsbegrepp som "demokratur" (kombination av demokrati och diktatur) som man brukar kunna se i invandringskritiska forum. Som jag ser det så är det främst antidemokratiska grupper som vill hävda att vi inte har demokrati. Man bör inte låta sig luras.

Det stämmer inte, som Palm vill ge sken av, att det inte är någon större skillnad mellan kinesisk censur och svensk... censur? Ja, vi har ju inte ens censur i Sverige. Att relativisera allt hur mycket som helst är helt enkelt skitsnack. I Kina "försvinner" obehagliga författare. Den dag detta händer i Sverige så ska jag hålla med om att situationen är liknande.

Palm börjar även mot slutet att börja specificera judiska företag och affärsmän, som den judiska banken Rotschild som har ett finger med i all möjlig exploatering av tredje världen.

Stackars judar. Det finns knappt något som de inte anklagas för. Lever de separat från icke-judar så anklagas de för att bara bry sig om sina egna. Om de tjänar pengar på kallar man dem exploatörer. Lever de i fattigdom så jämförs de med råttor och kallas för en degenererad ras. Försöker de att hjälpa utsatta grupper, såsom kvinnor, svarta, flyktingar och homosexuella, så anklagas de för att vilja förstöra det västerländska samhället.

En intressant detalj jag kom att tänka på är att vänsterextremisten Palm ursprungligen var poet, medan Jolin, som sedermera blev högerextremist, hade en familjebakgrund bland konstnärer. Det ligger nog något konstnärligt i de här människornas politiska uppfattning, snarare än något vetenskapligt.

Hur mycket av det som Göran Palm skriver som är sant är en bra fråga. Kapitlet om Vandestan verkar han som sagt ha hittat på helt och hållet. En del annat har troligen något uns av sanning i sig, och ytterligare annat är den typen av ensidig antivästlig propaganda som vi har hört från vänstern ända sedan 1960-talet.

Vänstern relativiserar också gärna allt. Alla förtryckare jämförs med Hitler - troligen för att Marx dammiga beskrivningar över feta direktörer i hatt har tappat sin relevans. Ulandsmänniskorna är däremot helt och hållet offer och verkar sakna andra egenskaper. Jag vet att Jolin störde sig på det också och la ner möda på att beskriva den andra sidan, såsom att arbetarna på bananplantager i Sydamerika ju faktiskt fick ett jobb tack vare storföretagen.

Det kan vara värt att tänka på när man ser de här filmerna (som SVT gärna visar) om hur synd det är om de stackars arbetarna i valfritt land. Men de jobbar där ju frivilligt. Filippinskor som åker till Dubai för att passa barn, eller de som åker för att bygga fotbollsarenor. Nej - de är förtryckta, säger vänstern, enligt deras läromästare Marx.

Givetvis bör arbetare ha drägliga arbetsvillkor, men det måste finnas en gräns någonstans. Vänstern anser dock inte att det finns någon gräns, utan arbetarna (som ofta inte ens kan kallas arbetare längre, för deras standard har höjts) måste ständigt få det bättre, och i brist på att tycka synd om dessa "arbetare" så går man över till att tycka synd om andra grupper, såsom kvinnor eller mörkhyade.

Det kan vara värt att fundera över hur det kom sig att en ståndpunkt som kommunismen gick från att vara marginell 1965 till att 1972 nästan utgöra ett slags norm. I denna fråga tycker jag att vi kan lära från 1968-rörelsen. Det handlar inte enbart om Göran Palm, såklart, eftersom samma rörelse kunde ses i länder som Frankrike och USA. Men den blev starkare i Sverige än i exempelvis Danmark och Norge.

Det finns studier som visat att om en minoritetsåsikt växt sig tillräckligt stark i en grupp så kommer den till slut att ta över, förutsatt att minoritetsgruppen är tillräckligt hängivna. Detta tycker jag är intressant och jag har själv sett det hända. Feminismrörelsen är ett exempelvis. Hur kunde den gå från att vara marginell till att vara något som först Göran Persson anammade när han kontroversiellt nog kallade sig feminist, och nu gör alla partiledare utom Jimmie Åkesson samma sak.

Kommunisterna idag har inget momentum... alls. Varför är det så? Ingen skulle idag på allvar kunna stå i en debattstudio och tala om det förtryckande kapitalistiska systemet. Men många av åsikterna inom kommunismen har ökat i inflytande, såsom feminism och det vita självhatet. Det är bara ideologin man gjort sig av med, lustigt nog.

Jag tror det förhåller sig om så att kommunismen gav ett svar på de problem som en del unga hade i slutet av 1960-talet. Eftersom svaret inte fanns i det etablerade så var de tvungna söka sig till något extremt, och när de väl öppnade luckan så kom allt möjligt annat kommunistiskt därmed.

Samma utveckling kan faktiskt ses idag vad gäller högerpolitik. Det är därför som en person kan gå från att ogilla feminismen inom datorspel, till att bli förintelseförnekare. Det räcker att något öppnar dörren för högerpolitik och så är man mer benägen att tro på resten.

Det är också därför SD har växt: de har en del argument som inte kan motbevisas, precis som 68-kommunisterna hade. Palms långa utsvävningar över västvärldens förtryck är ju faktiskt bara ett perspektiv, liksom att SDs ideologi är ett perspektiv.

Vad jag frågar mig själv är hur man skulle kunna bemöta 68-vänstern på den tiden, och jag tror att svaret är att det inte hade gått. Ibland måste en rörelse få driva sin egen väg, och då kommer det också ofta ett par personer som tar täten.

Samma rörelse kan vi se inom dagens populistiska nyhöger. De har en del svar som andra rörelser inte har och det är svårt att se vad som skulle stoppa dem, så länge som problemen växer. Det är denna våg som gör att olika mindre ärliga personer kan ta sig in, och en del mindre korrekta böcker och tankar kan börja spridas - och så länge det finns ett underliggande problem som folk håller med om så kan de börja hålla med om närliggande tankar. Exempelvis kan folk känna att invandringen är ett problem och börja sympatisera med SD, och efterhand börjar man störa sig allt mer på feminismen också.

Precis så var det inom vänsterrörelsen. Det underliggande problemet var troligen Vietnamkriget kombinerat med samhällsförändringar som den äldre generationen inte hade svar på, såsom den yngre generationens missnöje med vad det materiella samhället hade att erbjuda. När så någon kom och presenterade socialism, med dess medmänskliga budskap, så tänkte sig de yngre att "jaha, men om lite socialism ger mig mer mening än allt det skitet från det etablerade samhället som vi blivit ilurade... tja - let's go for it". Så blev folk då först aktiva i Vietnamrörelsen för att protestera mot USAs brutala våld, och sedan var det närliggande att tänka sig att Nordvietnams kommunister faktiskt hade rätt, och att kommunism alltså var något värt kämpa för. Sen kom marxismen, leninismen... Jan Myrdal drev på Maoismen och blev en förgrundsgestalt inom detta.  Som Per Ahlmark kallade sin bok: "Det galna kvartsseklet".

Jag funderar ofta kring varför kändisar är vänster. Hela etablissemanget och medier och allt är så vänstervridet att man nästan tar det som en självklarhet att det måste vara så. Det får en att tänka att antingen finns det någon anledning att de alla är sådana, eller så måste vi, vanligt folk, ha något allvarligt fel som missat det som alla de "viktiga" människorna ser som en självklarhet.

Jag har funderat lika mycket på det som på varför Sverige valde att begå massinvandring. Varför? Varför? Kommer vi någonsin få veta? Är det dumhet eller ondska? Teorierna är många. Men nåväl.

Angående kändisarna så fick jag en liten glödlampa nu när jag såg Alla mot Alla med Filip och Fredrik. I kvällens avsnitt var Özz Nujen med. Özz Nujen den ganska korkade komikern som gjort sig en karriär på att tala om för vita, etniska svenskar hur dumma de är.

Jag minns att jag vid ett specifikt tillfälle insåg att Özz egentligen är rätt torftig, och det var när SVT hade en specialare om Özz Show Statsminister. I intervjun i studion så drog han då ett skämt om hur han tycker klimatuppvärmningen är bra för att Sverige är så kallt. Kul, visst. Men sen så drog han samma skämt i showen. Han är alltså inte ens fyndig nog att komma på originella skämt, utan kör inövade skämt i en TV-intervju.

Men nu satt han där i TV5-studion tillsammans med några andra kändisar, och det slog mig att de här kändisarna måste vara så godhjärtade och okontroversiella som de är, eftersom deras karriärer hänger på det. Det vore helt enkelt mycket dåligt för någons karriär om de offentligt kallade Özz Nujen för en korkad kurd, för då skulle de inte bli inbjudna till samma TV-program som Özz. Eller fester för den delen.

När jag tänker tillbaka på personer som har gjort nedlåtande uttalande om andra så kommer Magnus Uggla och Alex Schulman i tankarna. Båda är ju också personer som gjorde sig lite oönskade och som inte direkt sådana som blir inbjudna till lekprogram på TV. Uggla har ju rehabiliterats på senare år nu när han är rock-farfar. Båda är också klyftiga personer som klarar av att försörja sig på sina egna meriter. Det finns en liten grupp sådana musiker och konstnärer som tillåts irritera upp resten av kändiskåren men ändå kan fortsätta jobba. De flesta är dock medelmåttiga och vet att de inte står ut tillräckligt för att kunna riskera sina karriärer genom att säga något förolämpande.

Samma sak angående bögeri. Den som ser Jonas Gardell på TV får ju snabbt intryck av att han är en ganska obehaglig person. Något som faktiskt Alex Schulman har erkänt att han tycker - men förutom Schulman är det ju inte politiskt korrekt att säga något negativt om bögar. Bögar är en skyddad grupp.

Tänk då att någon säger något nedlåtande om riksbögen. Då antas det att de inte kan gå på samma fester eller samma TV-program. Alex Schulman är känd för att hata alla slags kändisfester, och fester över huvud taget, så han har inte det problemet, men jag tror de flesta inte förstår hur OERHÖRT konkurrensutsatt kändisvärlden är. Detta gäller exempelvis skådespelare och journalister. Journalister jobbar allt mer under osäkra anställningsformer och de som har "fel" värderingar får kanske inga fler uppdrag. Man har kunnat läsa lite om SVTs osäkra anställningar:

Under mars månad är 12 av de 15 reportrar i tjänst på ”Kulturnyheterna” visstidsanställda. Bland programledarna är 3 av 5 visstidsanställda under samma period. 6 av 9 är visstidsanställda på ”Babel”. Samtliga som jobbar heltid med programmet ”Edit” har korttidskontrakt.

Otrygga kontrakt gör det svårt att planera livet. Dessutom är SVT:s kulturavdelning en högpresterande miljö. Det gör att många av oss blir stressade, utbrända och sjukskrivna. Flera av oss har känslor av att ha blivit utnyttjade, manipulerade, förbisedda, slutkörda och rädda för att ta olika beslut i livet – till exempel att skaffa familj. Det skapar en tystnadskultur. SVT är en så stor aktör på TV-marknaden att man som frilans inte har råd att ställa krav på sin arbetsgivare.

https://www.expressen.se/kultur/svt-upprop-slutkorda-radda-och-manipulerade/

De kan förstås inte tala för mycket om det öppet, för då är de ännu mer körda, men dokumentärfilmaren Henrik Tiderman gjorde 2008 en dokumentär om hur han uppfattade behandlingen:

Även Peter O Nilsson, tidigare SVT-chef, och Björn Arvas, tidigare dokumentär-chef på SVT, reagerade mycket starkt på Henrik Tidemans intervjuer.

- Alltså Björn Arvas var ensam ansvarig för dokumentäravdelningen i fyrtio år, fyrtio jävla år... I fyrtio år var det hans högst personliga tycke och smak som var avgörande, och han gillade uppenbarligen inte mitt arbete, säger Henrik Tideman.

https://www.dagensmedia.se/nyheter/arbetslos-till-rasande-attack-mot-mediechefer-i-tv-6224944

Ännu värre är det för skådisar. Att lyckas ta sig upp kräver en massa att slicka sig in. Man tror lätt som vanlig person att skådisar är kända, punkt. Men kändisskap går ständigt upp och ner, och är en ständig kamp för att försöka hålla sig där uppe. Det enklaste sättet att sänka sig är att säga något stötande.

Jag lägger därför fram hypotesen att ju mer beroende ens yrke är att framstå som att man har rätt värderingar, desto mer sannolikt att personer som jobbar i de branscherna har de politiskt korrekta värderingarna. Vi kan leka en tankelek...

Minst beroende av att vara politiskt korrekt som kändis är man om man har en unik förmåga eller kompetens. Professorn Leif GW Persson tillhör den gruppen. Även att vara ekonomiskt oberoende - något som mycket få människor är, eftersom ju rikare man är, desto mer utgifter och nöjen tenderar man att skaffa sig.

Kända musiker är en annan grupp som kan riskera att snacka skit, eftersom folk köper deras skivor ändå och går på deras konserter ändå - åtminstone om artisten redan har lite av en bad-boy image.

Skådisar som Kjell Bergström är däremot mycket mer beroende av att ha rätt image.

Ståupp-komiker är kanske de allra mest beroende av sin image. Soran Ismail har t.ex gått från att vara med i alla program och inbokad över hela landet, till att inte synas till alls eller jobba. Orsaken till detta har inte gjorts offentlig, men den som vet minsta lilla vet att han blev anklagad för våldtäkter. Anklagelserna är numer avskrivna och han har anmält en av kvinnorna för grovt förtal.

Vad hände med Martin Timell? Hans karriär är körd, liksom.

I slutändan tror jag att det är det allt handlar om. Det själviska motivet att främja sin karriär - eller åtminstone inte skjuta den i sank. Det är så enkelt. Det är därför som "alla" kändisar var negativa till homosexualitet fram till 1970-talet, sedan bekvämt nog blev de alla positiva till den, och på 2000-talet är de allihop positiva till samkönade äktenskap. Hur kommer det sig att alla samtidigt fick samma åsikter?

Tråkigt nog gäller samma sak i rasismdebatten. Det handlar alltså inte främst om godhet, utan om att folk är skitnödigt rädda för att bli kallade rasister. En anklagelse om rasism tar permanent död på en persons karriär. Sen kan de rationalisera sitt beteende för sig själva och andra med att säga att de tror på "allas lika värde" eller liknande floskler.

Det var nyligen ännu en skjutning, där en ung man tog ut sin frustration... på judarna.

Ännu en ung man som skapat sig sitt "grand narrative", där allt går handlar om en och samma sak och allt arbetar för denna sak.

Jag kan inte hjälpa att fråga mig vad som gör att vissa har sådant behov av att hitta ett sätt där "it all makes sense". Kanske handlar det om trygghet: man förstår sig inte på världen och skapar sig system som gör att världen blir mer begriplig. Man vill inte tro att några araber från Saudi Arabien är kapabla att kapa flygplan och flyga in dem i World Trade Center på ett sådant sätt att byggnaderna rasar, så man väljer att tro att det är en konspiration som involverar USAs myndigheter.

The concept of grand narrative, and in particular what Lyotard called the “emancipation narrative”, concerns the kind of meta-narrative which talks, not just about “one damn thing after another”, but sees some kind of interconnection between events, an inner connection between events related to one another, a succession of social systems, the gradual development of social conditions, and so on – in other words, is able in some way to make sense of history. More particularly, when pronounced as it usually is, with a sneer, the “grand narrative”, the “narrative of emancipation” is all those conceptions which try to make sense of history, rather than just isolated events in history, concepts like “class struggle”, socialism and capitalism, productive forces and so on.

https://www.marxists.org/glossary/terms/g/r.htm

Men jag har ändå så svårt att förlika mig med folk som är så övertygade om en sak ÄVEN när det finns så starka bevis för motsatsen. Just nu håller ett sådant narrativ på att skapas som involverar att en massa vänstermänniskor och -grupper tillsammans är enade för att förstöra den västerländska civilisationen.  Givetvis ingår judar som en del, och judar påstås att skapat feminismen för att störta den västerländska civilisationen. Detta eftersom judar skulle ha som syfte att förstöra civilsationer.

Skytten i Halle i Tyskland uttryckte just en sådan åsikt: att feminism har skapats för att minska födelsetalen, och att minskade födelsetal är det påstådda orsaken till att tyskarna nu tar in så mycket invandrare.

Jag håller med om att födelsetalen är en orsak till Tysklands invandringspolitik. Kollar man statistiken så har Tyskland haft födelsetal kring 1,5 under rätt lång tid. Sedan 1973 faktiskt. Som lägst låg den kring 1,3, år 1992. (möjligt att återföreningen kan ha spelat roll)

Man får dock tänka på att en vetenskaplig hypotes ställer man upp, undersöker sedan om den kan bekräftas, och om den inte kan det så avfärdar man den (eller skapar en ny hypotes). Och när man gör det ser man att födelsetalen i princip alltid går ner i länder när de blir mer utvecklade. De går även ner när en stad blir överbefolkad. Exempelvis har Calcutta i Indien ett födelsetal på 1,2, och samma nivåer har man i Hong Kong och Singapore. Japan ligger kring 1,4.

Sverige ligger kring 1,8 och Norge på 1,7, men Sveriges höga nivåer beror nog mest på att invandrare får fler barn. Hade man undersökt hur många barn "etniska svenskar" får (vilket man av PK-skäl aldrig kommer göra) så hade man funnit att de troligen är betydligt lägre.

Födelsetalen minskar inte bara i "vita" länder. Rika arabländer som Quatar och Förenade Arab Emiraten ligger under 2,0. Iran har legat under 2,0 sedan 2003, och Turkiet ligger precis på 2,05.

Ska man istället tillåta sig att vara vetenskaplig så måste man alltså fundera över andra orsaker än feminism om man ska klaga på minskade födelsetal. Jag är själv skeptisk till feminismens bristande vetenskaplighet, men just minskade födelsetal kan man inte klandra den för. Jag skulle snarare säga att bevisen möjligen pekar på motsatsen: i högt utvecklade länder gör feminism (t.ex. mödravård, lång mammaledighet, osv) att kvinnor är mer benägna att skaffa barn.

Det är åtminstone det bevisen pekar på. Vill man ignorera bevisen och istället bygga upp ett grand narrative som handlar om att judar skapat feminismen för att minska födelsetalen och sedan använda detta som orsak för att driva genom en massinvandringspolitik, så får man väl tro det. Men bevisen talar mot det.

Det nationalistiska Ungern har t.ex födelsetal på 1,45. Italien ligger på 1,4 och Polen på 1,3. Hur beskyller man feminismen och judarna för detta?

Någon måtta får det ju vara på fantasierna. Någon gång måste man överge fantasierna och fundera över andra möjliga förklaringsmodellerna.