Christopher Jolin skriv en utmärkt bok redan 1972 som han kallade Vänstervridningen: Hot mot demokratin i Sverige.

Boken jag håller i min hand är fjärde utgåvan från 1973,15:e-25:e tusendet. Det var alltså en ganska populär bok, fast den nu aldrig nämns i debatten.

Här lite bakgrundinfo från Tommy Hansson, en vän till Jolin och numer SD-politiker:

Christoper Jolin (1925-99) hette en modig man som protesterade mot vänstervridningen genom att skriva två på sin tid mycket uppmärksammade och i mångas ögon kontroversiella debattböcker. Han fick betala ett högt pris för denna oförsynthet: han utsattes för regelrätta karaktärsmord, dels av vänstern (givetvis), dels av den etablerade borgerligheten. Märk väl att detta var flera år innan Jolin tyvärr orienterade sig i riktning mot extremnationalismen och gick från att ha varit den sympatiske Dr. Jekyll till att bli den mindre tilltalande Mr. Hyde.

Med den mycket uppmärksammade, ja sensationella, bästsäljaren Vänstervridningen – Hot mot demokratin i Sverige (Vox/Bernces förlag 1972) blev Jolin i ett slag rikskänd. Boken kan liknas vid ett oväntat slag i solar plexus på en radikalvänster, som under några år invaggats i föreställningen att dess dominans i det svenska samhället var ohotad. Jolin anförde en lång och väldokumenterad rad exempel på ”vänsterradikalernas nyhetsmanipulering, smygcensur och försåtliga demagogi” (text från bokens baksida). Jolin inleder med att i 15 punkter lista och definiera ”vänsterradikalernas framstötar och krav”:

Den elegant konservative Ungers omdömen betydde säkerligen mycket för att göra Christopher Jolins debutbok till en bästsäljare med en upplaga, som gjorde boken till 1970-talets möjligen största försäljningsframgång inom den normalt svårsålda genren ”politisk debatt.” Men även den av Jolin skarpt kritiserade mediavänstern hjälpte den avskydde ”mccarthyisten” Jolin en del på traven. Den då LO-ägda tidningen Aftonbladet slog den 30/11 1972 upp boken och dess författare på ett skandalartat sätt under rubriken ”Här är den svenska ‘vänstermaffian’…och mannen som valt ut den.” ”Jolins egen utsiktspunkt ligger långt ut på högerkanten”, påstod ABs skribent Jimmy Nyström. ”Här är en man som försvarar Saigonregimen, USAs krig i Vietnam, Demokratisk Allians och Tysklands gamla gränser.”

Sedan AB fått klart för sig att folk efter denna presentation strömmade till bokhandlarna och formligen slet Jolins bok från diskarna plockades Nyströms artikel bort i en senare upplaga!

https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Den läxan har etablerade medier inte gjort om. När det kommer ut någon "obehaglig" bok så förbigås den numer med tystnad. Exempelvis Priset, tolv författare om svensk repression (2017) som jag skrivit om på denna blogg, eller Anders Klarströms Prima Victoria : Sverigedemokraterna 1988-1995  (2018) som jag också skrivit om. Det finns förstås många andra.

Efter en inledande ”smekmånad” med borgerliga media begynte Jolin utsättas för kritik också från de senares sida. Liberala Expressen började göra gällande att det fanns fog för talet om Jolins extremism, och en av mina sagesmän  hävdar att det var den blivande moderatledaren Carl Bildt – handsekreterare åt Gösta Bohman och moderat påläggskalv av stora mått – som gick i bräschen för det borgerliga karaktärsmordet på Christopher Jolin. Under ett moderat partimöte i Oscars församlings moderatförening i Stockholm skall Bildt ha satt likhetstecken mellan de åsikter Jolin stod för och fascismen. I verkligheten var Jolin under den här tiden liberal och stod i vissa frågor klart till vänster om moderaterna.

https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Tommy Hansson beskriver vidare hur Jolins nästa bok betraktades som onyanserad även i den borgerliga pressen. ("borgerlig" är ett nedsättande vänsterbegrepp som syftar på alla som inte är vänster, men jag undviker den debatten för tillfället)

Vänstervridningen finns för övrigt på Malmö Stadsbibliotek, där den inte verkar lånas ut särskilt ofta. Jolins nästa bok, Sverige nästa (1974), finns också där. Jag får hålla med om att Sverige nästa tar det mest raljerande ur Vänstervridningen men saknar de reflektioner som ibland ändå finns i första boken.

Vill man försöka få tag på boken så kan jag inte hitta den på exempelvis Bokbörsen, men den finns på 19 bibliotek i Sverige, och finns det inte på det bibliotek man har i sin stad så är det väldigt enkelt att göra ett så kallat fjärrlån.

För att hålla mig till att recensera boken och inte Jolin, så får jag säga att delar av boken är genialisk. Det är argument och tankar som bland annat kommer från Burnhams Suicide of the West, som jag recenserat i ett tidigare inlägg. Han refererar även till den ypperliga boken Vi trodde på kommunismen, som på engelska hette The God That Failed, och som jag även recenserat i bloggen. Alla dessa böcker finns för övrigt på Malmö Stadsbibliotek, men man får fråga om dem för de finns nere i deras magasin.

Det som är lite mer tråkigt med Jolins bok är att den på sina 400 sidor är alltför tragglig och omfångsrik, och känns ibland onyanserad och raljerande. Ganska många sidor ägnas åt att beskriva olika Vietnamngrupper, deras möten med Olof Palme, deras utrymme i medier, propagandan från FNL, med mera. För det första känns det som att man inte kan lita på objektiviteten när det blir så raljant. Texten skulle behöva struktureras bättre.

De flesta av de händelser som beskrivs rör sig också kring de tre åren från 1969 till 1971. Man kan ju tänka sig hur tråkig en bok skulle bli som på 400 sidor skriver ner allt som kan tolkas som vänstervridet i det svenska samhället mellan 2017 och 2019. Det är TV-program, artiklar i DN, böcker, citat, huller om buller.

Boken blir därmed också lite föråldrar på sina ställen. Men andra delar är förvånande aktuella och intressanta, något som även Tommy Hansson säger i länken ovan. Vill man veta mer om Jolin som person så kan man läsa det på Tommy Hanssons blogg. Det enda jag vill säga angående Jolins radikalisering under 1980-talet är att det visar varför det är så viktigt för högergrupper att sätta tydliga gränser mot extremism.

Jolin skriver om gruppen Demokratisk Allians, som var en USA-vänlig grupp i början av 1970-talet. I början var Moderaterna (dåvarande Högerpartiet) positiva till gruppen, men när nazister och liknande möjligen började gå med i gruppen så tog Moderaterna avstånd från den. Demokratisk Allians har som bekant inte överlevt. Jolin umgicks även med personer som var med i Sveriges nationella förbund, ett politiskt parti som inte heller överlevt. Samma sak har alltså skett med mängder av nationalistiska rörelser i Sverige. Endast SD har kunnat växa, vilket beror på att de satt en skarp gräns mot extremism.

Ett parti som AFS (Alternativ För Sverige) kommer däremot att misslyckas, eftersom de inte gjort någon sådan gränsdragning. Jag har påpekat detta många gånger på Flashback, men det verkar som att de inte alls bryr sig, så jag får önska dem lycka till och har slutat engagera mig. Valet 2022 är målet att försöka göra SD till största parti istället, och en del i en M+SD+KD regering. Kan Jimmie bli statsminister tro?

Slut på utvikningen, och åter till Vänstervridningen.

Vad man kan lära av den är bland annat på vilket sätt medier i Sverige blev vänstervridna omkring 1970, och på vilket sätt de är vänstervridna än idag. Man kan lära på vilket sätt kommunister försöker infiltrera samhällsinstitutioner och vad de hoppas uppnå. Det finns många citat från bland annat Lenin. Man lär sig också hur kommunismen ständigt försöker hitta nya vägar, men hur det ändå är samma gamla totalitära ideologi, och man ser hur mycket denna totalitära ideologi har påverkat Sverige.

Det bästa kapitlet i boken är kanske det första, även om det om SVT-s vänstervridning också är bra. Han listar här följande  14 punkter som typiska för vänstern, och går sedan genom dem och vederlägger dem en efter en.

1. Krav på medbestämmanderätt och insyn;

2. Krav på jämlikhet;

3. För sexuell frigjordhet;

4. Front mot auktoriteter,

5. För allmänt kritisk inställning;

6. För globalt medvetande och solidaritet med de fattiga folken;

7. För tolerans mot de avvikande, t. ex. de kriminella och de homosexuella;

8. Kamp mot imperialism och rasism;

9. Kamp mot militarism;

10. Kamp för fred och avrustning;

11. Krav på samarbete i stället för tolerans;

12. För konsumentupplysning och kritik av reklamen;

13. Kamp mot miljöförstöring;

14. Front mot storfinansen och oskäliga profiter;

15. Front mot ackordshets och hälsofarliga arbetsplatser.

Tommy Hansson beskriver Jolin som "något till vänster", eller som vänsterliberal, men jag får säga att Jolin snarare är en konservativ antiliberal. Om Jolin har några vänsterliberala åsikter så uttrycker han inte några sådana i sin bok. Framför allt är Jolin kraftigt anti-vänster, på samma sätt som SD kan sägas vara idag.

Att lista de här teserna och vederlägga dem har nog Jolin fått från Burnhams bok Suicide of the West, som gör samma sak.

En del av Jolins teser är vid detta laget föråldrade, medan andra är förvånande skarpsynta än idag, och är smarta argument jag faktiskt aldrig tänkt på. Lite märkligt att vi i den svenska samhällsdebatten så totalt saknar goda konservativa argument.

Tes 3 handlar om den sexuella frigjordheten. Som vi kunnat se handlar debatten än idag om att vi som människor uppmanas av feminister, massmedier och andra glada, obekymrade människor att bejaka vår sexualitet. Det ses nästan som ett måste. Varför är det så?

Enligt Jolin leder en frigjord sexualitet till att människor blir slavar under sina lustar, i vilket han bland annat pekar på "pornografins orgier som krymper individens totala känsloliv och fjärmar henne från en innerligare gemenskap" (citerar Jolin, sid. 17). De som kollat mycket på porr förstår nog vad Jolin menar! Ändå finns det i princip ingen i samhället som skulle våga eller kunna säga det Jolin skrev här.

Samtidigt, säger Jolin, som vänstern i väst vill bejaka sexualitet, så ses den västerländska sexualmoralen som något borgerligt degenererat i Sovjet och Kina. Visst är det en intressant kontrast? Om högern förordar en sak, eller kan tros förorda en viss sak, så kommer genast vänstern till "individens försvar". Att högern är så särskilt pryda stämmer inte ens, men vänster i västvärlden har lyckats utmåla högern så. Ibland så svänger vänstern totalt, och anser att prostitution och pornografi är exempel på patriarkalt kvinnoförtryck. Oavsett vad de än anser så går det om att beskylla de vita männen för förtryck...

Punkt 4: Front mot auktoriteter.

Jolin säger här att inom vänstern så uppmanas det till att man ska ifrågasätta auktoriteter, men att varje samhälle och organisation samtidigt är byggd kring auktoriteter. Socialistiska samhället har givetvis auktoriteter också. Det fanns alltid någon som satt närmast Stalin, liksom.

Punkt 7: Tolerans mot avvikande.

Här påpekar Jolin bland annat att kriminella av vänsterideologer ses som offer för samhällets förtryck. Detta är ett perspektiv som uppkom på 1970-talet, då bland annat Jerzy Sarnecki utbildade sig, och som egentligen aldrig på allvar ifrågasatts i Sverige. Jag citerar Jolin (s. 19):

Finns det inte också andra parter att ta hänsyn till, de direkt drabbade, som kanske blivit invalidiserade av våldsmäns misshandel, och samhället i dess helhet? Måste inte rättstryggheten garanteras? Måste inte människor bära ansvaret för sina handlingar, såvida de inte är mentalt rubbade och därmed oansvariga? Vänsterradikalerna, som i sin politiska stridsiver ofta och gärna överträder gällande lagar och förordningar, visar påfallande stor likgiltighet för den tilltagande brottsligheten som blir allt grövre och brer ut sig bland allt yngre personer. Denna vänsterradikalernas likgiltighet är fullt begriplig: de är ute efter att störta detta samhälle, "det kapitalistiska", inte efter att sanera det för att bevara det och utveckla det. Brottslighetens ökning påskyndar vårt samhälles ruttenhet och underlättar den av vänsterradikalerna eftersträvade revolutionära situationen för samhällets omstörtning.

Vänsterpartiet Kommunisterna ställde sig 1972 avvisande till en straffskärpning för knarklangare. Kommunisterna förklarade att man botar inte knarkmissbrukare med fängelsestraff. Men de skärpta straffen avsåg inte missbrukare utan langare, alltså kriminella affärsmän.

Jag tror att citatet även visar på Jolins sätt att skriva. Hans ibland raljerande stil som kan gå till överdrift, och en tendens till att se konspirationer. Ändå finns där nog ett korn av sanning. Vänstern anser ju fortfarande att man inte botar kriminella genom strängare straff, och de väljer att ignorerar offrens upprättelse och samhällets bästa. Men jag tror inte att det är någon medveten kommunistisk strategi - åtminstone inte längre.

Det är väl också i den punkten jag inte håller med Jolin. Ganska många kommunister vill ha ett bättre samhälle, helt enkelt: en fungerande välfärd, schyssta arbetsvillkor, och humanitär hjälp till de utsatta. Inte ens inom dagens vänsterparti skulle man ställa sig positiva till våld och kriminalitet. Möjligt att en del gjorde det på den tiden förstås.

Det var rätt mycket snack om Näthatgranskaren för något år sedan. Tomas Åberg heter han numer. Tidigare hette han Tomas Bergström. När jag googlar ser jag en artikel skriven så sent som för 13 timmar sedan på Katerina Magasin.

Katerina Magasin kan idag avslöja den statligt avlönade Näthatsgranskaren Tomas Åbergs nya, lukrativa affärsidé: Att stämma gamla och sjuka människor på skadestånd i civilrättsliga processer. För en insats av 900 kronor får Åberg i snitt 10-15 000 per anmälan – pengar som är undantagna utmätning och är dessutom skattefria. Samtidigt har han beviljats över två miljoner av våra skattepengar för att jaga svenskar med “fel” åsikter – medan han själv har 800 000 kronor i skuld hos kronofogden. Ombudet för flera av Näthatsgranskarens offer, juristen Ola Bengtsson, ger ett skakande vittnesmål om ett skrupelfritt förfarande av en cynisk angivare i statens tjänst, som skor sig ekonomiskt på det lidande han orsakar.

Thomas Åberg, också kallad Näthatsgranskaren, har ådragit sig allmänhetens ilska när det uppdagats att han misskött sina djur, jakar, och med viss rätt kan kallas djurplågare. Han höll sig dock borta från Sverige tills dess preskription inträdde gällande själva brottet, djurplågeri. Nu lever han på den ideella föreningen Näthatsgranskaren som uppbär ersättning från staten. Åberg är samtidigt skuldsatt till privatpersoner, skulder på ca 800 000 som sedan länge ligger hos Kronofogden. De jakar, som han köpte runt 2009-2010 och som var sex till antalet (trots att Åberg själv trodde de var fem), missköttes grovt av Åberg. Tre dog av svält och vanvård, och tre avlivades av en panikslagen Åberg själv då han fruktade att polisen skulle komma, något han, själv tidigare verksam som polis i Örebro, absolut inte ville vara med om. Säljaren av jakarna är den person Åberg fortfarande har skulder till, då han redan när han köpte djuren hade betalningssvårigheter. Men trots det köpte han alltså djur för 150.000… Andra skulder är arbeten på Åbergs fastighet. Dessa ligger också som ärenden hos kronofogden.

Åberg har, trots sin tvivelaktiga förmåga att sköta ekonomin, ändå beviljats ytterligare en halv miljon kronor så sent som sommaren 2019 som stöd för sin angiveriverksamhet att försöka sätta dit människor som han anser har uttryckt sig olämpligt på sociala medier för “hets mot folkgrupp”. Näthatsgranskaren har även tidigare beviljats bidrag vid tidigare två ansökningar under perioden 2017-2018, och med den senaste blir det en rund summa om totalt 2 131 000 skattekronor.

https://katerinamagasin.se/sa-har-nathatsgranskaren-tomas-aberg-gjort-forfoljelse-av-pensionarer-till-en-affarside/

Så vitt jag vet var det Nya Tider som först avslöjade Näthatsgranskarens förflutna.

Vad ingen verkar ha upptäckt eller vill skriva om är att Tomas Bergström figurerar i Boken "En svensk tiger: Vittnesmål från poliser som vågat ryta ifrån", skriven av Hanne Kjöller (då ledarskribent på DN), 2016. Han var även rätt mycket i media omkring 2012.

Kanske beror tystnaden på att Kjöller har kommit att beskrivas på ett negativt sätt i alternativmedia som en följd av skandalen i Kungsträdgården, och för att hon jobbar på DN. Ändå begick Kjöller i sig inget fel, något som Chang Frick på Nyheter Idag också erkände senare.

Jag tycker Kjöller verkar vara en rakryggad och ärlig journalist och efter att ha läst En svensk tiger planerar jag att läsa En halv sanning är också en lögn, där hon kritiserar journalistbranschen för att inte skriva hela sanningen och för att vara aktivister istället för journalister. Lustigt: det är ju det jag också stör mig på.

Boken En svensk tiger handlar om den svenska polisen ineffektivitet, korruption, maktmissbruk och mobbarfasoner.

Det är en sorglig bok. Nio namngivna personers öden beskrivs. De har det gemensamt att de varit kritiska mot polisens arbetssätt och därefter mött repressalier från sina överordnade.

Här finns den erkände polisforskaren Stefan Holgersson som i flera studier av polisarbetet påpekat brister i datasystemet, friserad statistik och låg motivation. Trots framgångsrika projekt som effektiviserat polisens arbete får han inga nya uppdrag utan är vanlig patrullpolis lägst i hierarkin.

Här finns Daniel Holst som efter möjligen planterade bevis från Gävlepolisen kastades ut från polisutbildningen. Anneli Boman och Tomas Bergström har tvingats till psykologundersökningar.

De och andra har regelbundet polisanmälts för förseelser som är svåra att se som annat än försök att misskreditera dem, ofta har betydande polisiärt utredningsarbete lagts på detta. Patrik Loord fick samtidigt en kollegas pistol riktad mot huvudet inför ögonen på bland annat huvudskyddsombudet, utan att incidenten ledde till någon åtgärd.

https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/a2aXGO/poliser-utan-polare

Man kan tycka att en sådan här bok borde ha väckt mer uppståndelse än den gjorde. Det blev recensioner i en massa tidningar, och sedan hände... inget, så vitt jag vet.

Jag funderar ofta över det där. Varför det ibland händer något när en bok getts ut, varför författaren bjuds in till TV-soffor och det skrivs ledare i de större dagstidningarna om den, medan andra böcker bara får en pyspunka.

När Gellert Tamas skrev en bok om de s.k apatiska flyktingbarnen så ledde det till att alla medier enhetligt betraktade flyktingbarnen som en grupp i stort behov av stöd. Han tog även död på kritik och all faktabaserad debatt i frågan.

När Mattias Gardell skrev en bok om Islamofobi så sågs det som en jätteviktig bok som borde delas ut på skolor.

När en bok beskriver svenska polisen som en myndighet som drivs av sekttänkande, mobbning och inkompetens så händer... inget.

Förvisso är det svårt att utifrån boken veta om de problem som beskrivs gäller polisen som helhet eller endast vissa enheter. Det är även en del av han sa-hon sa-argument, där det är svårt att veta vem som är en visselblåsare och vem som bara är en allmänt jobbig person.

Jag kan få lägga till något viktig, dock. Det är att enligt min erfarenhet så blir människor med avvikande åsikter, människor med stark rättskänsla i en korrupt organisation, alltid behandlade som psykiskt störda. Och när man väl hamnat i den sitsen är det väldigt svårt att komma ur den. Kollegor börjar undvika en, man blir undanskuffad, ovälkommen. De hetsjakter som beskrivs i boken skulle kunna göra vem som helst psykiskt störd.

Jag kom att tänka på intervjun på Swebb TV för någon månad sedan med en f.d polis som ger ännu en berättelse som låter som en kopia av de man kunde läsa i boken.

Problemet är dock återigen samma. Trots att det Conny berättar är precis samma som det En svensk tiger berättar, så kan man inte hjälpa att ifrågasätta Connys mentala hälsa.

Jag var själv inne och läste och skrev i tråden om Conny på Flashback, där jag pekade på en del märkligheter kring Conny. Bland annat anser han sig ha en övernaturlig förmåga att spåra, som han lärt sig av amerikanska indianer. Men vem vet, kanske har han rätt?

Nåväl, nu ska jag försöka inte dra iväg i alltför långrandiga sidospår. Angående Tomas Bergström så erkänner han att vanvårdat sina djur, men att han gjorde det pga en depression han hamnat i efter att han tvingades bort som polis. Tomas blev åtskilliga gånger polisanmäld av sina egna kollegor för allt möjligt, och enligt honom själv blev han utsatt för nästan regelrätt förföljelse. De andra verkar ha lagt väldigt mycket tid på att försöka hitta något sätt att sätta dit honom. Inget av ärendena ledde till något, utom det med vanvårdade djur.

Kjöller beskriver i ett avsnitt att Bergström har problem med minnet och är virrig, vilket hon tror beror på den stress han utsattes för som polis.

Bergström verkar ha varit en problematisk person. Han kritiserade polisen flera gånger, även offentligt i Aktuellt.

När Hallsbergspolisen Tomas Bergström ville tala med media blev han hotad med uppsägning av sin närmaste chef.

Det var när Tomas Bergström upptäckt flera brister i polisens hantering av vardagsbrott som han ville uttala sig öppet för SVT. I Aktuellt sade han bland annat:

-Det är nervöst att framträda framför kameran med namn. Jag vet att det inte kommer att uppskattas.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/orebro/han-talade-med-media-polis-hotades-av-uppsagning

Näthatsgranskarens bakgrund måste ju vara känd för många. Är det så att folk är rädda att bli stämda för förtal när de tar upp hans bakgrund? Är det så att alternativmedia inte vill riskera att vi tar Tomas parti?

Det är t.o.m så att jag undrar om det verkligen är samme Tomas Åberg / Bergström, men båda är från Örebro, har varit poliser, och är dömda för att ha vanvårdat sina djur. Det kan rimligen bara finnas en sådan person med det namnet.

Det här med systematiska trakasserier från poliser beskrevs också i ett avsnitt av Kaliber, där Tomas återigen var en av de medverkande.

Kaliber har granskat en av Sveriges största och kanske viktigaste myndigheter. Och det vi ser är hur repressalier, hot, trakasserier och våld används mot enskilda poliser som kritiserar verksamheten eller helt enkelt bara är annorlunda.

.. Frida verkar inte vara den enda polisen som har upplevt trakasserier och repressalier inom polismyndigheten i Jämtland. Kaliber får kontakt med flera andra jämtlandspoliser som vittnar om diskriminering och trakasserier för att de lämnat kritiska synpunkter internt eller i media, för att de känner fel personer eller av anledningar som de själva inte förstår. Få vågar prata om det här på band. Men polisförbundets huvudskyddsombud i Jämtland, Kenth Lundgren, bekräftar att det förekommer.

Om Tomas säger de:

När Kaliber i juni förra året uppmärksammade bostadsinbrotten, berättade han om hur polisen uppmuntras att fuska med statistiken och fokusera på enkla brott för att få bättre resultat. Och när Sveriges Television i ett Aktuellt-inslag i februari berättar om anonyma poliser som är missnöjda med hur myndigheten hanterar vardagsbrotten, och hur polisen inte tål kritik, är Tomas Bergström återigen en av få som vill och vågar träda fram.

Nåväl. Jag vill inte göra någon bedömning av Tomas och vad han ägnar sig åt. Kanske polisanmäler han Facebook-inlägg för att tjäna pengar, kanske vill han göra samhället bättre. Men lagen är ju som den är, och jag tycker det vore bättre att hata lagen än att hata de som försöker se till att lagen upprätthålls. Jag tycker åtminstone att den där Näthatsgranskaren är en intressant figur, och om han retar upp näthatare så gör han väl något rätt, tänker jag.

Att dra upp det där med djuren tycker jag är lågt, men det är symptomatiskt för alt-media att smutskasta sådana man ogillar. Själv ser jag ingen relevans mellan Åbergs näthatsgranskning och att han vanvårdat sina djur för 6 år sedan. Men det är ju jag.

Nyligen var det en kulturarbetare som grät ut i Expressen om att hon blev trakasserad av ett ungdomsgäng. Hon trodde det berodde på att hon sedan länge varit flyktingaktivist.

I tråden på Flashback ställde jag mig till hennes försvar. Flera andra anser att vänsterfolk får skylla sig själva. "Det är ju alltid de som använder våld". Därför, anser de, är det bra när "de själva" blir utsatta för våld.

En ganska otäck syn som jag tar avstånd från. För det första är inte alla människor i en grupp likadana. Jag påpekade att AFA exempelvis angriper fascister och andra högerextrema. Om AFA ger sig på nazister, är det då befogat att vem som helst ger sig på AFA?

Det hela blir ett så absurt resonemang. Om en SD:are ger sig på någon, är det då okej för vänstern att ge sig på alla SD:are?

Som jag också skrev i ett inlägg, som därefter togs bort: Den här kulturarbetaren hade kunnat vara din farmor eller mormor. Varför så hatisk?

Är det genom trakasserier vi tänkt vinna debatten? Själv glädjs jag när jag kan få genomslag för mina ord och åsikter. Jag har inget vinna på att tysta någon genom hot, våld och trakasserier. Om det är på det sättet man tänkt vinna så har man nog inget komma med.

Det är det som integritet och karaktär handlar om: att våga stå stabilt oavsett vad andra gör. Folk som kallar sig för än det ena och än det andra efter hur vindarna blåser har ingen karaktär. Det är inte människor som blir beundrade och respekterade heller.

"Om Olle tycker att kommunism är dåligt, så tycker jag att kommunism är bra, för jag hatar Olle". Ett alltför vanligt resonemang - men ingen respekterar den som totalt saknar integritet och karaktär. Och har man ingen karaktär så har man faktiskt inget.

Det är alltid lika tröttsamt med de här högerextremisterna som å ena sidan säger att de vill få uttrycka sina åsikter och att Sverige är en "demokratur" (sammanslagning av demokrati och diktatur), för att i nästa andetag tycka det är jättebra när meningsmotståndare blir tystade.

Själv har jag inget till övers för människor som avser vinna debatter genom hot om våld. Jag får känslan av att nationalsocialister åtminstone delvis är baserad just på rädsla. När man en gång gett sig in i det så binds man samman av ett slags MC-klubbsmentalitet. Man måste hålla med om allt, såsom att alla världsproblem är judarnas fel, för annars riskerar man att själv bli kallad jude.

Vissa kallar detta för en omvänd Godwin's lag: när en debatt mellan nationalsocialister blir hettad så kommer strax meningsmotståndare att bli anklagade för att vara förklädda judar. Något jag själv blivit kallad flera gånger i tråden om AFS. Men har man karaktär så står man på sig - det är inte mer än det.

Förr i tiden var karaktär något viktigt. Jag minns hur jag som liten läste Kalle & Hobbe, och där pappan allt som oftast beskrev något i positiva ordalag som karaktärsdanande.

Idag har väl detta tankesätt försvunnit helt, och jag tycker det är tråkigt, för karaktär är en av de få positiva egenskaper man faktiskt kan ha som människa. Det ger en styrka när man blir angripen av andra.

De flesta utgår från att om andra säger att man har fel, så har man nog fel, och så byter man åsikt. Homoäktenskap är ett bra exempel. På 1990-talet så tyckte alla att det var fel, medan alla idag tycker det är rätt. Huvudanledningen att de gör det är för att samhällsmoralen är sådan att den som är mot homoäktenskap blir utstött.

Människor utan karaktär är inte mycket att ha. Varför ska man följa en människas politik, om deras politik inte är ideologiskt förankrad utan mest verkar baserad på personen ogillar andra människor?

I dagens samhälle handlar allt om att undvika sådant som är jobbigt. Delvis därför är svenskar oståndaktiga och står inte på sig. Man kan säga att de är lite mesiga.

Jag uppmanar folk att läsa lite klassisk filosofi och litteratur för att skaffa sig karaktär och våga stå på sig.

En av de egenskaper man bör ha är att stå upp för det som är rätt, och ta avstånd från det som är fel. Man bör stå upp för sanningen oavsett om det yttras av vänsterextremister, högerextremister eller någon där emellan. Man bör också beskydda den som blir orättvist angripen, alltså sådana som inte personligen har gjort något för att förtjäna bli angripna.

Det är så man gör ett samhälle bättre. Det är även detta som kan kallas mod. Att gå med i ett gäng skrikande babianer och ge sig ut för att slåss är inte modigt.

Vissa vill så gärna krångla till de här begreppen. "Vad innebär sanning då...?" Det är inte så svårt alls. En lögn är något som är motbevisat. En sanning är något som man antingen logiskt kan betrakta som sant, eller som åtminstone rimligen kan anses vara det, eller en åsikt som man tror på.

Ett exempel på en sanning är att om man tar in en massa invandrare så ökar bostadsbristen. Det är en logisk konklusion. Att säga att bostadsbrist inte har något med invandring att göra är därför en lögn.

När jag var yngre läste jag böcker om bland annat medeltida helgon och moraliska böcker. Jag är inte så naiv att jag tror folk var bättre förr - absolut inte. De flesta var nog sämre. Men det är ändå värdefullt att se hur mycket åtminstone vissa uppskattade de som betedde sig anständigt och ärofullt. Sådana som inte bara följde varje impuls och handlade helt efter sina egna lustar och begär. Det är detta som är vårt kristna arv. Det kom inte bara från kristendomen, utan kristendomen fick det från bland annat den romerska stoicismen (en dygdefilosofi) såväl som från judendomen.

Man kan säga att kristendom smälte samman judendom, med dess monoteism, med stoicism och dess dygdeetik. Kristna ser det säkert inte så, men studerar man kristendomen, historia från den tiden, samt andra religioner och filosofier, så ser man det.

I ett land där folk bara har sitt eget bästa för ögonen kan inget frodas. Ingen kan lita på någon. Faktum är att sådana människor inte heller blir särskilt lyckliga, och det är nog den största nackdelen med ett samhälle där alla uppmanas att göra sig själva lyckliga.

Jag tror att orsaken till att det förr påtalades oftare att det är viktigt att bygga karaktär är för att det förr fanns större risker. Idag tar folk för givet att de kan skita i allt och ändå så löser allt sig. Man kan ju bli bloggare eller vloggare, gamer eller influencer... Förr så riskerade en barn att bli kriminella om de inte skärpte till sig. Det kriminella livet ligger nära till hands för folk utan karaktär, eftersom karaktär innebär att man står upp för något, och har tro. Kriminella tror inte på att något har värde annat än det de har framför sig. De tror inte på vänskap eller löften, de tror inte det finns någon anledning utbilda sig och skaffa ett vanligt jobb. De tror inte på något alls. Ett samhälle som består av sådana människor kan aldrig hållas samman.

Man kan inte dra slackerlivet hur långt som helst. Och till slut kommer vändpunkten. Till slut kommer de unga att kräva mer. De kommer inte bara acceptera att de sitter hemma och har det bra medan det görs utredningar om vilka diagnoser de har. Vi kan redan se en start i Jordan Petersons popularitet. (för övrigt tycker jag Peterson mest svamlar men det är en annan sak) Peterson säger: "städa ditt rum! "Sen så vill han förmå unga män i synnerhet att bygga en karaktär.

Wigger (eller wigga) är ett nedsättande slangord i engelska språket som betecknar en vit person som uppträder på ett sätt som anses stereotypt för den svarta kulturen. Ordet är ett teleskopord, bildat av engelskans white och nigger, som anses vara stötande av vissa. Wigger/wigga kan också definieras som "wannabe nigga".

Ordet wigger används särskilt för att beskriva en ung, vit person som försöker efterlikna svarta förebilder inom den svarta kulturen, främst hiphop och gatukultur. Att däremot uppskatta ursprungligen svarta kulturyttringar, som hiphop-musik, innebär inte i sig att vara en wigger.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Wigger

Vad ordet "svabbe" kan tänkas betyda får man själv försöka klura ut.

Mitt inlägg handlar nu om svenska killar som börjar umgås med killar som har s.k utländsk bakgrund. Då syftar jag specifikt på vissa utländer, och det är inte Kina eller Tyskland,

Jag minns själv när jag var tonåring och hur jag ibland försökte passa in i olika grupper, varav en del var utpräglade invandrargrupper. Det är lustigt i den åldern för det är så viktigt att vara med i någon slags grupp, och oavsett hur långt gruppen står från en själv så inbillar man sig att man kan bli homie med dem. ("homie" betyder home boy, och syftar på något slags kompis)

Det var som missfostret som nyligen dömts för att ha kastat en banger mot Jimmie Åkesson. Just denne kille beskrevs bäst på nordfront, varför jag får länka till dem. Jag tar avstånd från NMR och Nordfront, men det hindrar inte att jag ibland besöker deras webbsajt.

Källa: https://www.nordfront.se/tonaring-atalas-for-smallare-mot-akesson.smr

Här står han med sitt gäng,

Av förundersökningsprotokollet (FUP) framgår att Meletti ser sig själv som en ”antirasist” och han berättade för polisen att Åkesson och hans livvakter vid mötet hade tittat på honom och hans ”blattekompisar”. Han berättade också att om polisen och livvakterna inte hade varit där så skulle han ha slagit sönder Åkesson.

Den unge mannen bor hos en fosterfamilj i Halna som ligger i Töreboda kommun. Tidigare har han dömts för allmänfarlig vårdslöshet efter att ha tänt en eld uppe på taket på Centralskolan i Töreboda och han är även registrerad i ärenden i rätten gällande skadegörelse och misshandel.

Det finns även en typ av motsatt försök när kaosmänniskor försöker att bli kompisar med ordentliga svenskar. Det intressanta är att detta är nödtvunget när det är just EN person och han inte kan umgås med någon likasinnad. Då är han TVUNGEN att försöka passa in.

Är det två personer så kan de hålla ihop och stötta varandra, och ju fler de är desto mer kan de hålla ihop. Men är det bara en person så måste han försöka förändra sig för att passa in.

Det är därför den där svarta personen som reklamfilmer och medier alltid vill visa upp nästan alltid umgås i en grupp där resterande är vita eller andra icke-svarta färger. Om två eller fler svarta växer upp tillsammans så lägger de snart till sig med "svart" kultur, för det är mest i enlighet med deras natur att bete sig på ett visst sätt.

Antirasister ser gärna svart kultur som något negativt och som något som svarta har lurats till att ha genom slaveri, förtryck och kanske dåliga förebilder såsom rappare. Även rapparnas dåliga inflytande är på något sätt vitas fel, eftersom det anses att svarta pga slaveri inte hade möjlighet bli något annat än musiker och idrottare.

Fast sen ser man att de svarta beter sig likadant över hela världen. Givetvis inte i ALLA aspekter, men det finns visst beteende som är typiskt svarta på Afrikas västkust, till skillnad från visst beteende som är utpräglat hos vita. Detta beteendet är framträdande hos svarta oavsett om det är i Västra Afrika, Frankrike, USA, Brasilien eller Sverige.

Jag gör här som synes en liten skillnad då jag poängterar just Västafrika. I Östra Afrika ligger bland annat Somalia0 Kenya och Eritrea, och exempelvis somalier har en lite annan kultur och beteende än den i Västra Afrika. När vi dock tänker på svarta, eller på det vi kallar "neger", så tänker vi ofta på en viss kroppstyp, som är den som från Västra Afrika har spridit sig runt om i världen.

Det som är symptomatiskt för denna typ är bland annat att de är högljudda, tycker om att skämta och stimma, är sexuellt utåtagerande och ger ett lite aggressivt intryck. De tycker om fysisk kontakt, såsom att slå på varandra, kramas och liknande.

Jag vet från när jag var yngre och ibland umgicks med en sådan här person. På den tiden inbillade jag mig att "alla är lika", som vi får lära oss i skolan. Men det gick inte komma från att man som svensk har ett helt annat beteendemönster än de här afrikanerna. De är extremt utåtriktade, medan en svensk gärna tänker till innan han säger något. Detta leder till att man efterhand inte umgås så mycket med sådana personer, eftersom gruppdynamiken blir jobbig för alla parter. När man umgås måste man nämligen anstränga sig extra mycket - ja liksom fejka. Sen kan man heller aldrig vara riktigt öppen eftersom man måste vara känslig kring allt som kan ses som rasistiskt.

Ja, jag har gjort en lång resa sedan den tidens naivitet.

Samma sak gäller med vita. Om två eller fler vita växer upp tillsammans så kan de anamma sitt naturliga beteendemönster, men om en vit växer upp med en massa svarta i USA så blir han tvungen att börja "spela svart". Det man dock märker med de här personerna är att det alltid känns som att något är fel med dem. De känns olyckliga och missanpassade. Eminem är ett exempel.

Eminem växte upp i ett kaosartat Detroit, en stad som är cirka 85% svart, och de vita som bor där kanske inte tillhör samhällets toppskikt. Man ser här i videon hans förvirring kring att han "pratar svart" men att han känns ansträngd och besvärad.

Men man måste göra det man måste för att överleva. Om man måste se nergången och besvärad ut så är det det man måste göra. Men om man hade gett Eminem möjligheten att umgås med människor som är som han själv så hade han efterhand hittat sig själv.

Det var samma sak för mig. När jag själv var ung hade jag faktiskt en period då jag lyssnade på Marilyn Manson, försökte skejta, gick i skejtkläder, och en period där jag umgicks med folk som var hiphoppare. Min flumperiod var den som varade längst, då jag trodde att alla borde få göra som de vill och jag inte brydde mig om lag och moral. Men denna typ av beteende var inte i enlighet med min natur. Jag gjorde det bara för att jag mådde dåligt och var vilsen i mig själv.

När jag sedan fick möjlighet att umgås med andra typer av människor, att läsa böcker och förkovra mig, så insåg jag hur långt bort flummet egentligen var. Jag kan låtsas att jag är homie med korkad människor, sådana jag växte upp med, men faktum är att jag mår mycket bättre när jag umgås med intelligenta människor. Och det är inget fel på det. När man en gång insett det, så är det rätt så lätt att lämna sina gamla "vänner", för man inser också då att det inte ger en något att umgås med dem, och egentligen aldrig gjort heller.

I senaste numret av Nya Tider skrev chefredaktör Vavra Suk en intressant ledare. Han har tidigare varit inne på samma område, då han nämnde att europeiska nationalister och identitärer har två olika synsätt på islam: att man tycker islam kan få hålla sig i sina hemländer, eller att man betraktar islam som något ont som måste bekämpas.

Nu gick han dock ett steg längre och tog aktivt ställning för det mer toleranta perspektivet, och avstånd från contrajihadismen.

Jag tillåter mig citera friskt för ledaren är så bra:

Jag kan i dag se två huvudsakliga inriktningar. Den ena är emot islam var denna än finns, må det vara i London, Paris, Riyadh eller Teheran. Låt mig kalla denna inriktning den kontra-jihadistiska. Den andra står för ickeinblandning, låt mig kalla denna inriktning för den antiimperialistiska.

För mig är kontra-jihadismen en återvändsgränd. Missförstå mig inte, den islamistiska terrorn är något som drabbar oss alla, både i Europa och till exempel i Syrien, som jag besökt och för egen del kunnat se de hemska följderna av. Men kontra-jihadisternas kritik stannar inte där, de vill exportera västerländska liberala värden till alla delar av världen. Det är i min mening ren och skär imperialism.

Det är spegelbilden av den globalistiska agendan som vill införa mångkultur i alla länder och som i dag förstör vårt Europa. De vill ha McDonald’s, Coca-Cola och amerikanska oljebolag i varje land. De vill förgöra alla unika kulturer och göra om världens länder till nationer av lydiga konsumenter vars enda kultur är mode och utsvävningar. Kontra-jihadisten applåderar denna utveckling och de krig den medför mot Mellan­österns länder, bara för att de är muslimska.

För min del anser jag att principen om att leva och låta leva är den enda rätta och den som kan ge oss fred på jorden. Om vi vill försvara våra västerländska värden i Europa, om vi vill stoppa islamiseringen och inte låta någon annan tala om för oss hur vi ska leva, så ska inte vi heller komma till Mellanöstern eller någon annan världsdel och läxa upp dem om hur de ska leva. Det är deras kultur och ingen annan kan bättre veta hur de vill leva än de själva.

Om vi vill försvara västerländska värden ska vi tvärtom omfamna världens olikheter. Här har alternativmedia en viktig uppgift. De problem vi skriver om i Nya Tider, med invandrarbrottslighet, kollapsande välfärd och utförsäljning av statliga bolag och verk till utländska riskkapitalister, är tätt sammanbundet med vad som sker på andra håll i världen. Det är samma globalistiska intressen som verkar där som här.

Den kontra-jihadistiska positionen skapar fiendskap mellan länder och deras folk. Globalisterna startade denna process genom att härja runt och starta krig i Mellanöstern, samtidigt som de satte igång en massinvandring som Europa aldrig skådat tidigare. Kontra-jihadisterna tar denna konflikt till en ny nivå, genom att förklara krig mellan civilisationer. Men utvandringsländerna är också offer i detta globalistiska spel. Om någon läsare tycker att vi har blivit hårt utsatta här i Sverige, så kan ni jämföra med de människor vi träffat under våra resor i Syrien, där i princip alla förlorat någon anhörig, ofta flera.

https://www.nyatider.nu/pa-antiglobalistkonferens-i-moldavien/

Contrajihadism är faktiskt ett vedertaget begrepp men jag vill inte snöa in mig på vilka begrepp man använder.

Counterjihad är en global antimuslimsk rörelse som vänder sig mot vad de uppfattar som en islamisering av Europa och den övriga västvärlden.^[1] Rörelsen har rötter tillbaka till 1980-talet men fick större anslutning först efter 11 septemberattackerna 2001.^[2]

Det som samlar rörelsen är främst åsikter om att islam är mer en totalitär politisk ideologi än en religion och att det pågår en långtgående konspiration i syfte att förslava västvärlden. Vidare finns uppfattningen att det sker en successiv ockupation av främst Europa, dels genom invandring, dels genom barnafödande. Muslimerna utgör en så kallad "demografisk bomb" som successivt islamiserar länder genom att bli allt fler och målet är att skapa ett europeiskt arabien - Eurabia.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Counterjihadr%C3%B6relsen

Ja förlåt, counterjihad heter den. Men som sagt, definitioner hit och dit. Vänder man sig mot en islamisering av Europa tror jag ganska många icke-muslimer skulle hålla med, men anser man att muslimer måste bekämpas eller förhindras att komma till Europa så har man mindre stöd. Inte alla counterjihadister tror att det pågår en långtgående konspiration för att förslava västvärlden. En del counterjihadister är helt enkelt emot islamisering. Det är därför jag ogillar att sätta på begrepp. Min 85 åriga farmor är orolig för att islam ska ta över men hon har aldrig hört talats om counterjihadism eller kanske ens jihadism. Konspirationer vet hon inget av, för hon har inte använt en dator sedan hon knappade in hålkort på 1970-talet (något som på den tiden var ett kvinnogöra. Obs - jag kan ha mints de här berättelserna fel).

Hur som helst så brukar jag anklagas för att vara en islamkramare eller liknande. Men det är viktigt att man håller på sin integritet och inte låter sig drivas av vad folk kallar en.

Jag granskade islam med ett öppet sinne och kom snabbt fram till att islamhatarnas negativa islamsyn var kraftigt överdriven. Den var visserligen inte helt överdriven, men såpass överdriven att den inte kunde tas på allvar. Att gå in på varför skulle ta för lång tid och det är för tråkigt att ständigt börja om från ruta 1 i debatten.

För det andra växer islam när det kritiseras. Liksom kristendom som älskar att påtala hur förtryckta de är, så är islam och judendom inte sämre. Det sägs att när man tar ut trollen i ljuset så spricker dem, och det är nog så med många lögner. Det är därför jag tycker det är viktigare att hålla sig till sanningen. Om islam verkligen är en så dålig religion som det påstås så behöver man inte överdriva så förbaskat!

Men islamhatarna förstår inte det. De förstår inte mycket, faktiskt.

Det finns även ett gammalt ordspråk som säger att man hellre ska se sin motståndare som en varg än som ett lamm. Vad jag menar med det är att man lurar sig själv om man tror att islam är en idiotisk och meningslös 600-talsreligion som enbart förslavar människor. Vill man förhindra en islamisering bör man istället vara faktuellt korrekt i islam.

Man kan till och med uppskatta islam samtidigt som man önskar att muslimer flyttade bort från Sverige. Orsaken till detta kan man härleda i ett inlägg jag skrev nyligen som hette De tre problemen med massinvandring, där jag utan att använda hat eller känsloargument beskriver de tre utgångspunkter man kan ta när man kritiserar invandring. Ett av dem handlar om konflikter mellan olika grupper. Om det till exempel utbryter inbördeskrig i Sverige mellan muslimer och icke-muslimer så får man väl erkänna att det var dumt att ta in så många muslimer. Det kanske tar tid för samtiden att erkänna det, men i framtiden kan man hoppas att någon gör den kopplingen.

Ett annat av mina argument är att främmande kultur eller genetik kan försämra ett land. Om vi gör tankeexperimentet att vi tog emot alla kriminella från fängelser i MENA-regionen så inser vi snart att det vore mycket negativt för Sverige. Man behöver inte hata någon för det. Av samma orsak kan det vara problematiskt att ta emot en massa muslimer. Det är nästan anmärkningsvärt hur lite de muslimska länderna skapat under de senaste 200 åren eller så.

Någon kanske säger att det beror på att de varit fattiga och förtryckta, men då säger jag: kolla på Iran. Av de länder i MENA som producerar något av akademiskt värde står Israel och Iran för nästan allt. Ändå har Iran ungefär samma BNP/capita som Algeriet har, och de två länderna har följt varandra år sedan 1970-talet. Vad har Algeriet producerat? Finns det några kända företag eller universitet från Algeriet?

Själv håller jag med Vavra om att den som vill det bästa för Sverige bör inte ägna tid åt hur folk ska leva i MENA. Låt dem få leva som de vill där, så lever vi som vi vill här. Det är väl en ganska enkel tumregel?

Det brukar ju hävdas att mångkultur förbättrar matutbudet, enligt det klassiska pizza-argumentet.

Jag håller med om att pizza är något bra med invandring, precis som kinamat, thaimat, och även falafel.

Men pizzan kom ändå på 1970- eller 1980-talet. Även grekisk mat blev populär då. Jugoslaver drev ofta pizzerior och jag vet ett ställe i orten jag växte upp som sålde kebab vi brukade köpa.

Vad jag märkt nu efterhad är att den kebaben då var mera köttig. Det var på den tiden kebab skars av en rulle och smakade kött. Köpte man kebab fick man alltså köttbitar istället för de salta och hårda slamsor man får idag. Jag mår dåligt av det idag och köper det inte.

Vad som dock slår mig när jag är ute i Malmö, är det att det förstås är trevligt med det mångkulturella utbudet, men att det i centrum finns nästan lika många indiska restauranger som det finns arabiska, trots att Malmö har så oerhört mycket fler araber än indier. Även thaiställen och kinesrestauranger är vanliga.

Finns finns det också falafelställen överallt, men all deras falafel och kebab smakar likadant. En bekant till mig försökt smaka all falafel i stan, men enligt min mening är det som att smaka alla olika Loka-smaker för att försöka hitta "den ultimata". När det kommer till falafel finns det ett par ställen som har en falafel som INTE är hård, och som har lite bättre tillbehör.

Inget ont om falafel, men frågan är hur mycket Malmös matutbud egentligen har dragit nytta av den massiva MENA-invandringen. Kebaben var bättre när det var jugoslaver som sålde den, och pizzan är inte bättre nu än den var 1995 eller så. Visserligen är det kanske billigare nu, vilket beror på att det är mer svarta pengar involverade nu.

Är man vänsterbliven tycker man det är bra med billigare priser, samtidigt som man tycker det är hemskt att företag säljer saker svart. Vänsterblivna har svårt att koppla samman närbesläktade fenomen, som att ifall man importerar lågkompetenta och lågintelligenta människor så ökar klassklyftorna, samt bostadsbristen ökar. Jag har läst en del av dessa vänsterblivna, i tidningar som Aftonbladet eller Hem & Hyra, och de tycker att regeringen måste skjuta till lite mer resurser bara, bekämpa det dåliga, och fokusera på all den "positiva energi" som tros finnas djupt begravd i våra utanförskapsområden....

För ni vet, Zlatan kom ju faktiskt från Rosengård. I Rosengård bor 20 000 personer, vilket är mer än en genomsnittlig svensk kommun... men kan Zlatan så kan vem som helst. Typ.

En annan aspekt med alla de här arabbutikerna är att jag allt eftersom måste säga att jag har tröttnat på dem. Det finns ett ställe i Malmö som säljer "äkta" kebab som är gjord på ordentliga ingredienser, och inte på danskt helfabrikat. Shamiat heter de. En syrisk bekant rekommenderade stället, och jag har gått förbi några gånger men det är alltid knökfullt på mörkhåriga individer, hucklen och gapiga människor. Min bekant sa då att jag skulle beställa bord i förväg och hälsa att jag känner honom --- men det är just detta jag alltid tycker är så jobbigt!

I någon av Herman Lindqvist kåseriböcker (han verkar ha skrivit 10 stycken, ser jag, förutom 60 andra verk) så skrev han om hur man gör när man köar i Marocko (det kan ha varit något annat arabland). Man går in på exempelvis posten, vilket var det han i kåseriet besökte, och tränger sig fram medan man ropar på någon bakom disken. "Salam Ahmad !" När man fått ett svar så informerar man Ahmed om att man behöver få sin post, och så fixar han det.

Jag tänker på Hermans beskrivning ibland när jag är inne i de här arabbutikerna eller restauranger. Mitt besök på Shamiat Fastfood var så obehagligt att jag inte velat gå dit igen. Tänk dig att man går in i en lokal på mindre än 20 kvadrat där det befinner sig 40 människor. Så snart man går in står man vid kassan, där det såklart redan trängs 5-10 personer som ska beställa, ska betala, eller vad de nu gör. Så står man där som två blonda turister i ett arabland och undrar vad fan man ska göra.

En annan sak är ju det att araber sällan är vad man skulle kalla trevliga. Visst är de hyfsat artiga, men i princip alla andra typer av etnisk mat är trevligare än araber. Jag vill inte säga att de är direkt otrevliga, men de är inte heller direkt trevliga.

Jag tror att arabers brist på kövilja beror på att deras syn på livet är som så att Gud ger mat till den Han vill. Någon rättvisa finns ändå inte i livet, liksom. Det är därför de kör som galningar också. Dör man, så är det Guds vilja. Vill Gud att man ska få mat, så låter Han det ske. Vad ska man köa för?

Lite samma sak vad gäller priser. Ett "kompispris" och ett pris till övriga. Låter kanske trevligt att få kompispris, men efterhand känns det också dumt. Detta med prutandet på 10 krs varor. Och varför är alla deras butiker så trånga? De verkar bara kunna stå ut i områden där det är trångt och kaotiskt. Ibland tar jag mig bort till Möllan på en lördag vid 14-tiden eller så, och det är verkligen ett område de har gjort till sitt. Där kör de hur som helst, går hur som helst, parkerar hur som helst, sätter upp skyltar hur som helst, och om det försvinner någon plånbok eller annat i vimlet så är det Guds vilja. Vill man höras så måste man skrika, vilket också verkar vara den typen av omgivning de trivs bäst i.

Jag är förvisso tacksam för den etniska mat som finns i Malmö, men det slog mig alltså idag att Malmös massinvandring knappast är orsaken till det. Det måste sitta minst 50 000 araber och afrikaner runt om i förorterna, och allt vi fått är några kebabställen med undermålig mat. Det finns ett fåtal libanesiska restauranger också som jag misstänks drivs av kristna libaneser - detta eftersom de är TREVLIGA, något som muslimer har svårt att vara mot ickemuslimer. Men jag är som sagt numer trött på arabisk kultur ändå. De får ha sina egna ställen där de kan få servera sina egna människor efter sina egna kösystem. Själv så bestämmer jag nu att jag hellre går till något indiskt, thailändskt, grekiskt eller svenskt matställe, där man ställer sig i kö, får trevlig information på ett språk som man FÖRSTÅR och känner att maten inte riskerar göra en sjuk.

Idag stötte jag på en artikel om en nigeriansk svetsare som kände sig så diskriminerad att hans fackförbund drev fallet till DO. Efter att ha läst DOs dom satt jag så här en stund:

Det hela är bara så dumt.

Berättelsen började bra. Man kände att detta var ett typiskt "12 years a slave"-fall. Stackars nigerianen blev utstött, mobbad, fråntagen sin värdighet, förlorade arbete, diskriminerades. Hela faderullan vi brukar se i amerikanska filmer, där vi ska tycka synd om stackars God Svart Man (spelad av Denzel Washington eller Morgan Freeman) som utsätts för rasism av några vita tölpar, ofta spelad av någon otäck skådis.

Sen läser man nästa del, där företaget ger sin sida, och det är uppenbart att nigerianen hittat på större delen av fallet. Det visade sig även att han var en usel arbetare som inte klarade av göra ett ordentligt svetsjobb och inte passade tider.

Sajten Hotellrevyn, en 100 år gammal tidning utgiven av Hotell- och Restaurangfacket, beskriver fallet.

En relativt ny dom från Arbetsdomstolen (AD) handlar om hur viktigt bevis är vid misstänkt diskriminering. Det gällde en svetsare vid kärnkraftverket Ringhals. Mannen, som vi kallar Patrik, har nigerianskt ursprung. Han ansåg sig ­diskriminerad.
Bland annat hade andra anställda använt öknamn som »Mogadishu« och »Koko stupid«, enligt Patrik och hans fackförbund, Byggnads.

https://www.hotellrevyn.se/reportage/diskriminering-kraver-bevisning/

För det första undrar jag hur pass lämpligt det är att kalla nigerianen för Patrik.

Hade jag kallats för Hassan i en artikel om mig hade jag känt det är lite olämpligt.

De fortsätter:

Arbetsgivaren hävdade att det rådde en ganska tuff stämning på företaget och att mer eller mindre skämtsamma smeknamn förekom mellan de anställda. Men Patriks arbetsledare sa att han aldrig hade hört öknamnen och att Patrik inte hade berättat om dem.  Arbetsledaren ­menade att om han hade fått reda på öknamnen hade han aldrig accepterat det.
AD valde att tro på arbetsgivaren eftersom Byggnads inte kunde ­bevisa att företaget känt till saken.

På sajten Fastighetsfolket, som verkar vara något fackförbund också (hittar ej vad de är), kallas nigerianen istället Leif:

En relativt ny dom (2012:27) från Arbetsdom­sto­len (AD) avgjorde ett fall om diskrimine­ring. Det gällde en svetsare vid Ringhals kärnkraftverk. Man­nen, som vi kallar Leif, har nigerianskt ursprung. Han an­såg sig diskriminerad. Bland annat hade hans arbetskamrater, enligt Leif , använt öknamn med afrikanskt hänvisning som ”Moga­dis­hu” och ”Koko stupid” och Byggnads tog frågan till AD.

https://fastighetsfolket.se/2013/04/03/skriv-ner-allt-om-du-blir-trakasserad/

Både de här sajterna utgår från att nigerianen... "Leif"... blivit utsatt för diskriminerande beteende.

Leif!?!? Varför inte kalla honom för Stina-Åke..? Eller kanske Hassan?

Nej, alla i Sverige måste ju heta något svenskt - eller? Såvida inte det är en reklamfilm, för då måste de vara svarta.

Kriminella måste vara vita, och människor i reklamfilmer måste vara svarta.

Sådana är reglerna nu för tiden.

Nu citerar vi från själva fallet:

Bolaget har utsatt B.O för diskriminering genom att kräva att han skulle genomgå en utförlig läkarundersökning samt uppvisa läkarintyg för att styrka att han inte led av en allvarlig sjukdom. Inte någon annan arbetstagare har avkrävts liknande intyg. Genom att kräva sådant intyg har bolaget utsatt B.O för direkt eller indirekt diskriminering på grund av hans etniska tillhörighet.

Bolaget har diskriminerat B.O genom att omplacera honom till bolagets verkstad och tilldela honom okvalificerade arbetsuppgifter efter det att han uppvisat blodvärden som var lägre än normalt. B.O belades då med svetsförbud. Bolagets åtgärder har utgjort direkt eller indirekt diskriminering på grund av B.O:s etnicitet.

Under tiden på verkstaden utsattes B.O för etnisk diskriminering i form av trakasserier på följande sätt. Han nekades att göra toalettbesök och ta rökpauser samt genom att hans matlåda slängdes. Någon tog hans stol när han arbetade, och vid ett tillfälle kastades stolen i en container. Vid flera tillfällen blev B.O särskilt övervakad av arbetsledaren E.S Inga andra arbetstagare utsattes för sådana åtgärder. Bolaget har också trakasserat B.O genom de i det föregående angivna uttalandena av H.H

B.O har vidare under en längre tid kallats för ”Mogadishu”, trots att han påtalat för arbetsledningen att han uppfattade det som nedsättande och kränkande. Anledningen till att B.O tog illa vid sig är att Mogadishu förknippas med laglöshet, våld och religiös fanatism. B.O har också kallats för ”koko” eller ”koko stupid”. Bolaget har känt till samtliga trakasserier, men har underlåtit att vidta åtgärder eller ens utreda saken. Bolagets företrädare har närmast underblåst trakasserierna genom sin passivitet.

B.O sjukskrevs i juni 2009 som en följd av den diskriminering han utsatts för. Bolaget har underlåtit att vidta rehabiliteringsåtgärder. Bolagets underlåtenhet utgör direkt, alternativt indirekt, diskriminering av B.O

Bolaget har genom att neka B.O permission eller semester när han önskade bevista sin brors begravning utsatt B.O för direkt, alternativt indirekt, diskriminering.

Sammanfattningsvis har bolaget diskriminerat B.O samt underlåtit att utreda och vidta åtgärder mot de trakasserier han utsatts för. Bolaget är skyldigt att utge allmänt skadestånd enligt 1999 års lag om förbud mot etnisk diskriminering samt diskrimineringsersättning enligt diskrimineringslagen för kränkningen av B.O

https://lagen.nu/dom/ad/2012:27

Vad säger bolaget då?

På arbetsplatsen kan samtalstonen ha varit tuff, men samtidigt hjärtlig. Det är riktigt att det har förekommit smeknamn på flera arbetstagare. Ingen av bolagets företrädare har emellertid känt till att B.O skulle ha kallats ”Mogadishu” eller ”Koko stupid”. B.O har kallats ”Tony”. Ingen av hans arbetskamrater har känt till tillmälena ”Mogadishu” eller ”Koko stupid”. Vid ett enda tillfällen har ”Mogadishu” nämnts, och det var i en diskussion om Afrikas östkust och situationen där. Det hade således inte något med B.O att göra.

B.O har varit en uppskattad arbetstagare och har närmast varit positivt särbehandlad. Bolaget hade ett visst överseende med B.O:s uppträdande och ställde t.ex mer bestämda krav på andra arbetstagare när det gällde att passa tider och liknande.

Angående att han kallats Mogadishu eller Koko stupid så är det kanske inte omöjligt att han kallats något sådant. På "manliga" arbetsplatser brukar man få smeknamn baserat på var man kommer från.

Frågan är vilket smeknamn man får lov att ge en nigerian? Mogadishu är tydligen inte okej. En av personerna i videon kallades Öland. En annan Sonny Liston, en tredje Piss i huvet och en fjärde Tjuven i Bagdad.

Nåväl, Mogadishu går alltså inte.

Arbetsledaren antyder lite halvt att "Leif" hade svårt att passa tider. Så oväntat...

Men afrikaner får man ju inte kritisera eller ställa krav på... Hakuna Matata...

Företagets kontrollant fann att svetsarbeten utförda av bl.a B.O inte uppfyllde de krav som ställs beträffande kärnkraftverk. Detta redovisades för Ringhals, som beslutade att stänga av B.O från vidare svetsning inom det aktiva området på Ringhals. Beslutet att belägga B.O med svetsförbud utgjorde alltså inte något arbetsledningsbeslut från bolagets sida, utan fattades av Ringhals. Bolaget hade inte något intresse av att belägga B.O med svetsförbud. Beslutet var tvärtom till nackdel för bolaget. Följden av de utförda kontrollerna var att B.O och ytterligare en arbetstagare avstängdes från svetsarbete. Svetsförbud är i och för sig inte något ovanligt i denna bransch. Enligt uppgift har de flesta svetsare på kärnkraftverk någon gång råkat ut för svetsförbud.

Leif blev alltså avstängd pga undermåligt svetsande.

Den 9 mars 2009 uppdagades vid en rutinkontroll att B.O hade låga blodvärden. Företagshälsovården avrådde honom från arbete på kärnkraftverk. Syftet med en sådan ordning är givetvis att skydda arbetstagarens hälsa. Inte under några omständigheter har det varit fråga om diskriminering.

B.O ville inte underkasta sig den företagshälsovård som erbjöds samtliga anställda hos bolaget. Han vände sig i stället till en vårdcentral i Göteborg, där han hade sin bostad. B.O fick den 26 juni 2009 ett intyg i vilket uttalas att han haft järnbristanemi, vilket botats med järntillskott. Vidare framgår av intyget att B.O hade begärt intyget i syfte att få klargjort att han inte led av någon allvarlig sjukdom. Det var alltså B.O som själv önskade få detta intygat av läkare. Det bestrids bestämt att bolaget skulle ha krävt ett sådant intyg av B.O

Arbetsgivarparterna bestrider förbundets påståenden om att B.O har utsatts för trakasserier, såsom att han inte har fått gå på toaletten, inte fått röka, inte fått sitta och att hans mat kastats bort. Inte någon av arbetskamraterna vid Ringhals eller på verkstaden i Varberg känner till någon sådan händelse. Bolaget förnekar vidare att B.O har övervakats på annat sätt än övriga arbetstagare. Vid ett eller två tillfällen har det dock förekommit särskild övervakning av B.O Det var när han, efter att ha belagts med svetsförbud, skulle avlägga svetsprov under överinseende av arbetsledaren E.S Vid själva svetsprovet fick han enligt de krav som ställs inte sitta ned. Det har inte förekommit att B.O inte har tillåtits att gå på toaletten eller att han inte fått röka. Påståendena om detta är orimliga.

B.O kom in till H.H:s kontor och önskade ha ett samtal. I hemlighet spelade B.O in samtalet, och en utskrift av inspelningen har i tvisten åberopats av förbundet. Utskriften överensstämmer emellertid inte med inspelningen. Vid en jämförelse framgår att uttalanden som är till B.O:s fördel är korrekt angivna, medan uttalanden som är till bolagets fördel är utelämnade eller felaktigt återgivna. Som exempel på detta kan nämnas att det i utskriften anges att H.H sade ”I don’t like you”. På inspelningen hörs det dock klart att H.H sade ”So it’s not that I don’t like you”. Det framgår vidare på tre ställen i utskriften att H.H klargjorde att B.O:s etnicitet inte var av betydelse i sammanhanget.

Nigerianen verkar alltså vara både bedräglig och korkad. Han påstod att han blivit sjukskriven pga trakasserier, när han i själva verket led av järnbrist. Han skrev även av vad arbetsledaren sa på ett felaktigt sätt.

Är det konstigt att DO har lågt förtroende för nigerianen efter detta?

Arbetsgivarparterna noterar att förbundet tidigare under målets handläggning gjort gällande att B.O begärt permission, men att förbundet nu anför att han har begärt semester. En anställd kan enligt kollektivavtalet få permission om högst tre dagar vid nära anhörigs frånfälle. B.O skulle dock bevista en begravning i Afrika, varför bolaget gjorde bedömningen att tre dagar inte skulle vara tillräckligt. Bolagets företrädare diskuterade saken med B.O och ombudsmannen I.R vid två eller tre tillfällen. Det bestrids att bolaget har nekat B.O permission eller semester. B.O beviljades semester under perioden den 6 augusti-4 september 2009. B.O kom inte till arbetet förrän 14 dagar efter semesterns utgång.

Han fick alltså semester i omkring en månad för att gå på begravning för sin bror. Han kom sedan tillbaka två veckor senare. Men visst, hakuna matata, ta dagen som den kommer. Varför passa tider? Tid är ju relativ.

B.O arbetade senast hos bolaget i september 2009. Därefter var han sjukskriven under hösten samma år. Bolaget hade två sammanträden med Försäkringskassan i syfte att samordna rehabiliteringen av B.O B.O kom dock inte till något av dessa sammanträden. Först den 3 december 2009 hölls ett sammanträde med Försäkringskassan.

Det framgår vidare att B.O inte hade velat medverka i de rehabiliteringsåtgärder som bolaget hade erbjudit samt att han vid sammanträdet vägrade att svara på frågor om sina hälsoförhållanden och möjlighet att återgå i arbete. Under inga omständigheter har det förekommit någon diskriminering i samband med rehabiliteringen av B.O

Känslan växer att Leif är en mycket krånglig och krävande person.

Det kan vara värt att påpeka att allt det som tas upp här lär ha dokumenterats, såsom vilka möten som hållits och vad som sagts.

Konstigt att det så ofta i de här fallen handlar om en afrikan som påstår att något rasistiskt sagt, trots att detta direkt kan motbevisas genom teknisk bevisning. Victoria Kawesa gjorde något liknande i tunnelbanefallet. Fungerar det att göra så i Afrika?

Men det blir bättre:

H.H har inför domstolen berättat följande. B.O fick träna svetsning på verkstaden. Han fick också undergå ett svetsprov, som han inte klarade. Han fick då hjälpa till med olika förberedelsearbeten. Dessutom fick han på samma sätt som andra arbetstagare vid verkstaden hjälpa till med sedvanligt underhållsarbete, bl.a målning. När B.O inte ville skrapa rost på en container placerade H.H även en annan arbetstagare på uppgiften, så att det blev två anställda som utförde arbetet. B.O tyckte inte att det var lönt att arbeta i Varberg eftersom han gärna ville arbeta i Ringhals med rätt till traktamente.

Det finns visserligen dokumentation i målet som tyder på att B.O i själva verket var botad från blodbristen redan någon gång i början av april 2009. Det finns dock ingen utredning som ger stöd för att bolaget skulle ha fått kännedom om detta, och förbundet har som domstolen uppfattat saken inte heller gjort gällande att så har varit fallet.

Förbundet har i denna del åberopat en inspelning av ett samtal mellan B.O och H.H Av inspelningen framgår att H.H yttrar bl.a " you look like a slow-motion movie" och "I think it depends on a cultural thing..not because of your colour" . Det första citatet måste uppfattas så att H.H kritiserade B.O för att arbeta eller röra sig långsamt. Yttrandet kan inte betraktas som diskriminerande. Inledningen av det andra yttrandet skulle i och för sig kunna anses vara olämpligt. Yttrandet avslutas dock med ett tydligt klargörande av att B.O:s hudfärg inte hade med saken att göra.

Okej. Nu är det dags för facepalm.

Leif är både en undermålig svetsare och en långsam arbetare. Han drabbas av konstiga sjukdomar, verkar nästan lida av vanföreställningar, kan inte passa tider, tar olovlig ledighet, gick inte på rehabiliteringsmöten, och undanhåll information om att han blivit frisk från sin blodbrist. Till slut drog han arbetsgivaren inför domstol.

Ju fler sådana här människor vi får i Sverige desto mer kostsamt kommer det bli, kan man ju konstatera... Man måste betänka att alla bidrag vi frikostigt delar ut faktiskt betalas av någon, nämligen genom våra exportföretag och genom det vi producerar. Om vi ersätter produktiva svenskar med lata, odugliga invandrare så kommer landet på sikt att sjunka i produktion.

Utifrån allt detta drar ett hotellfackförbund slutsatsen att om man blir diskriminerad måste man skriva ner allt.

Jag skulle säga att man först och främst måste ha NÅGOT slags bevis på att man blivit diskriminerad eller trakasserad. Om man totalt saknar trovärdighet och hittar på saker när det gäller sådant som kan bevisas så tror ju inte rätten på en när man påstår sig blivit diskriminerad.

Konstigt att vissa kulturer ständigt bevisar att stereotyperna om dem stämmer? Ändå säger man att stereotyper är baserade på vidskepelse och fobier...

Den här arbetsgivaren kan ju inte vara alltför glad inför tanken på att anställa någon liknande.

Det finns studier som visar att många människor med utomeuropeisk bakgrund har låg IQ, och även om de har utbildning så presterar de sämre.

Skilsmässor är ett område jag känner är kanske det viktigaste för mig att tala om.

Jag har ofta funderat på hur jag ska skriva om det eller vad jag ska säga. Jag är själv ett resultat av ett brutet hem, men de flesta unga är det nu för tiden. Det är nästan som en norm, och ingen reflekterar över att det kan vara något fel på det. Man träffar någon, skaffar barn, tröttnar på partnern, flyttar isär, och intalar sig själv att det som skedde var det bästa.

Kanske är det så. Problemet är att jag inte kan tala för alternativet. Jag har själv inte varit i en sits där jag skiljt mig från någon så jag vet inte den situationen.

SVT gjorde nyligen ett reportage där den kvinnliga vetenskapsreportern sa att folk som skiljer sig anser sig vara lyckligare efter skilsmässan än före. SVT ger artikeln rubriken Emma Frans: Människor blir olyckligare när de gifter sig. Emma Frans presenteras som "forskare", men det kan ju vara på sin plats påpeka att Emma Frans är forskare i medicinsk epidemiologi och inte i psykologi eller något som har med äktenskap att göra.

Jag försöker hitta det material som hon med självklarhet refererar till. Frans är en produkt av Det Gamla Sverige, där man helt enkelt antog att det TVn sa var sant (och med TVn åsyftas SVT, för det fanns inget annat).

Här är en artikel från juni 2019:

Is it bad for women to be married?  According to science, no. Historically, large studies show that, on average, married people report greater happiness later in life than unmarried people. Separated and divorced people tend to fall into a less-happy bucket, while the never-married and widowed fall someplace in between. Studies also report upticks in happiness in the lead-up to weddings and just after—the so-called “honeymoon effect”—though this benefit to happiness gradually wanes to slightly above pre-wedding levels over time. These positive effects of marriage on happiness are there for both women and men. 

https://greatergood.berkeley.edu/article/item/is_marriage_really_bad_for_womens_happiness

Den här artikeln är skriven av Emiliana R. Simon-Thomas, Ph.D., och vetenskapsansvarig vid Greater Good Science Center. Great Good Science Center beskrivs som"an interdisciplinary research center devoted to the scientific understanding of individual happiness, compassion, strong social bonding, and altruistic behavior." Alltså är hon är person som troligen studerat denna fråga.

Emma Frans verkar med andra ord ha missförstått studierna något. Det stämmer att folk som gifter sig är som lyckligast precis före äktenskapet, när de planerar för bröllopet, och precis efter (smekmånaden), och att lyckonivåerna sedan sjunker. Men de är ändå högre för gifta än för ogifta. Rubriken "Människor blir olyckligare när de gifter sig" är alltså missvisande, men det är ganska symptomatiskt för SVT att vinkla på det sättet så jag blir inte förvånad.

Emma Frans nämner förvisso det jag skriver, men problemet är att det hela vinklas på ett felaktigt sätt. Man blir inte olyckligare av att gifta sig, helt enkelt.

Det är som att undersöka fotbollsspelare som vunnit allsvenskan när de var som lyckligast, och finna att de var det strax före och strax efter de vann allsvenskan, men att lyckonivåerna sedan sjönk. Det innebär givetvis inte att de blev olyckliga av att vinna allsvenskan.

Jag vet inte hur jag annars ska kunna förklara detta. Ibland, särskilt när man stångas med vänstermänniskor och sådana som tror på SVT/DNs lögnfabriker, att man inte kan säga något till dem för att förstå. Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att försöka få korkade människor att förstå enkel logik, men ibland finns det inte mer man kan säga.

Ändå är det som så att SVT/DN har så stort förtroende att det inte finns så mycket en person som jag kan göra.

Kanske anmärker någon på att den engelska artikeln skriver att lyckonivåerna för ett gift par efterhand går tillbaka till strax över de nivåer personerna hade före äktenskap. Det är då lätt förledas att tro att lyckonivåerna för gifta ligger strax över lyckonivåerna för ogifta, men även detta bygger på ett feltänk. Personer i ett parförhållande som några år senare gifter sig går nämligen inte att rakt av jämföra med en generell icke-gift person. Många icke-gifta personer är nämligen ensamma, vilket är välkänt att det gör en person mer olycklig.

Så snart man undersöker om personer som är gifta är mer lyckliga jämfört med personer som är icke-gifta så är resultatet entydigt:

According to a new study, being married can have a lifelong positive effect on people’s well-being, including helping them weather the droop in life satisfaction that comes with middle age. Based on data from a pair of UK surveys, the study found that happiness was even higher among couples who saw their spouse as their best friend. Long-term monogamous couples who’d never gotten married saw similar benefits, and researchers suggest that the happiness of coupledom comes from its unique form of lifelong friendship.

Studies have already shown a link between marriage and happiness, with the married reporting significantly higher life satisfaction than those who are single, separated, divorced, or widowed.

They found that married people were generally more satisfied with their lives than their single peers, and that their happiness was more than just newlywed bliss. It went beyond the honeymoon phase, extending into old age.

“Even after years the married are still more satisfied,” Helliwell said in a statement. “This suggests a causal effect at all stages of the marriage, from pre-nuptial bliss to marriages of long-duration.”

https://www.vice.com/en_us/article/8xvx8a/marriage-makes-people-happier-new-study-finds

Alltså: hur man än undersöker frågan så är äktapar, oavsett om de är gifta eller bara sambos, mer lyckliga än personer som är singel. Detta skillnad kan mätas genom hela deras liv.

Det som är problemet när man har besserwisser-personer som Emma Frans som ska ge ett vetenskapligt svar i frågor hon faktiskt inte har utbildning inom, är att hon gör ungefär det jag gör: googlar runt lite och tar fram de artiklar som verkar mest intressanta. Ofta är dessa artiklar click-bait artiklar, eftersom det är mer intressant att läsa om sådant som går emot vad man kunde förvänta sig, och de därför rankas högre. En person som har utbildning inom ett visst område är mer insatt i nyanserna än den som googlat fram senaste skvallret från The Telegraph.  

Jag tror för övrigt att kvinnor lite extra känner att de behöver informera andra om att äktenskap inte nödvändigtvis gör dem lyckliga. Det är annars en traditionell känsla hos kvinnor att drömma om ett lyckligt äktenskap.

Behöver jag säga att jag avskyr personer som har den dialekt Emma Frans har? Inte oväntat är hon en älskling hos etablissemanget. Kvinna och forskare - det räcker för att alla dörrar öppnas. Om man har rätt är mindre viktigt när man är kändis. Bjud in en medicinare att prata om lyckliga äktenskap, varför inte. På Riks-TV brukar de ha ett par sådana här "talking heads" som bjuds in som allvetande experter där de oemotsagda kan hålla låda.

Det jag gillar med ett forum som Flashback är att man alltid får mothugg om man har fel. Jag tror många bloggare skulle behöva det. Tillika många "experter". Det är på det sättet en debatt bör försiggå: genom öppna argument som andra kan ge motargument till. Orsaken till att man inte kan ha det i stats-TV och deras nära besläktade tidningar är för att de inte kan klara av hantera sådant som är negativa mot en viss grupp.

Anta att de t.ex skriver att IQ-nivåerna sjunker i Norden (de har sjunkit med cirka 7 IQ-poäng sedan 1980-talet), och någon då frågar om invandring kan ha något med det att göra. Så får man såklart inte säga i Riks-TV/tidningar, och därför måste alla kommentarsfält stängas för att förhindra den typen av kommentarer.

Därför heter min blogg för övrigt "allas olika värde", för jag anser att det viktigaste för samhällsdebatten just nu att bli av med det här tramsargumentet "allas lika värde" så snart någon säger något obehagligt för etablissemanget.

Hur som helst, åter till huvudfrågan. Varför vill SVT och vår högfärdiga forskare få det att verka som att äktenskap gör oss olyckliga? Det är faktiskt en socialistisk idé. Redan för 100 år sedan var arbetarna orolig för att socialisterna vill bryta upp äktenskap, men Partiet (alltså S) lovade att de inte hade sådana intentioner. Sedan dess har det visat sig att sossarna systematiskt har gjort vad de kunnat för att "frigöra" kvinnan från hemmets bojor. Det var inte bara sossarna, utan även andra feminister och vänstermänniskor som agerade i sann socialistisk anda för att göra detta.

Man kan tycka det var bra att underlätta för kvinnor att lämna sin make, eller man kan tycka det var dåligt, men man kan inte förneka att det alltid var sossarnas mål. SVT är en vänsterorganisation och som sådan tar de alltid chansen att racka ner på äktenskapet.

Nåväl, det var kort om det. Jag har tänkt skriva mer om problemet med brutna hem i ett framtida blogginlägg.