Visserligen en artikel från 2017, men de flesta har väl inte läst den, och så var det nyligen kvinnodagen.

I ”Förortens Grupp 8” intervjuar Helene Bergman åtta invandrade svenska kvinnor som berättar om sin kamp mot hederskultur och religiöst förtryck i Sverige, ”ett av världens mest sekulära och jämställda länder”.

Deras berättelser handlar om ett samhälle som säger sig värna kvinnans rättigheter, men lämnar dem som mest behöver dess beskydd i händerna på ett ”importerat patriarkat” som fått fritt spelrum att etablera sig i svenska förorter.

– Det är ett feministiskt hyckleri, säger Helene Bergman.

https://www.vlt.se/artikel/kultur/helene-bergman-till-attack-mot-svenska-lattefeminismen-i-ny-bok-har-svikit-forortskvinnorna

Det som slår mig nu när det återigen är kvinnodag (alla dagar känns som kvinnodagar om man tittar på svt.se) att propagandan är så massiv. Det ska ständigt skrivas om jämställdhet och jämställdhet och jämställdhet i olika former. När en kritisk artikel dyker upp, såsom Bergmans, eller han Pär Ström, så skrivs det lite kort om dem, men sedan fortsätter feminismpropagandan som om inget hade hänt.

Det gör att feminismen blir till en norm. Precis som om tidningarna varje dag hade innehållit artiklar om förtryckta arbetare, eller om personer som drabbas av vårdköer. Man börjar ju tänka i samma tankebanor som de som skriver artiklarna.

Det har fått mig att allt mer inse medias makt. Det blir som med invandringspolitiken. Kritiken mot den hade ju ökat från år 2000 till år 2014. De första kritiska böckerna hade kommit (såsom den gedigna Invandring och mörkläggning av Arnstberg, 2013) och SD hade kommit in i riksdagen. Men sen så diskuterades det bara hur ska vi hjälpa flyktingar. Frågan om kostnader eller om hur lämpligt det egentligen är diskuterades inte -- eller åtminstone väldigt sällan.

Vad som också slagit mig är hur omöjligt det faktiskt är att vända skutan -- även om man har rätt. Just nu så är det feminism och jämlikhet som gäller. De som försvarar jämlikhet använder halvvetenskapliga förklaringsmodeller som ofta överdrivs eller appliceras i andra sammanhang än vad de visar. Eftersom det är så massivt kan man dock inte göra något åt det. Det är som en viskningslek där "alla" säger samma sak, och refererar till varandra. 

Om man tänker lite så kan man säkert komma på rykten som spridits som "alla" visste, trots att ingen egentligen vet varifrån det kom. Ibland är det baserat på felaktiga minnen. Det finns en intressant tråd på Flashback om citatet "Det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk", där ett par envisa användare har gått genom varenda tänkbar match där något liknande hade kunnat sägas, utan att hitta belägg för det. Ändå dyker det ständigt upp nya användare i tråden som påstår att de själva minns när det sades.

Det svenska invandringsdebatten blev efterhand likadan. Man refererade till att invandring leder till "ökad kreativitet", vilket förklarades bevisa att invandring är bra. Man sa att det "ökar mångfalden", vilket i sig sågs som omtvistligt positivt. Man refererade till studier som visar att Sverige, England och USA tjänat på invandring -- utan att reflektera över att det varit arbetskraftsinvandring som dessa länder tjänat på, inte asylinvandring. Misslyckades argumenten mot en kunnig debattör drog man till med "det handlar om att rädda liv - tänk på judarna på 1940-talet".

Återigen så reflekterade man inte över - eller tilläts inte reflektera över det - att asylsökare som kommer från t.ex ett flyktingläger i Turkiet inte "flyr för sina liv".

Att invandring "ökar kreativitet" kan man ju också ifrågasätta nyttan av. Kreativitet är inte i sig fördelaktigt. En soldat behöver t.ex inte vara kreativ. Att ha en massa smårestauranger med kebab är kanske berikande, men gör det oss lyckligare? Att somalier är bra på att föda upp kameler är förvisso kreativt, men hur mycket nytta har man av det i Sverige? Är det värt att byta ut trygghet mot kebabställen? Och ökar verkligen all invandring på kreativitet?

Här kan man väl kritisera SD också. De hade kunnat ta den här debatten, eller lyfta upp debattörer som har den skickligheten. Istället minns jag bara att Jimmie stod och talade om "den oansvariga invandringspolitiken" som en robot.

Vill man ta debatten måste man ifrågasätta de termer som andra sidan använder sig av. Vad är det som är så bra i sig med jämställdhet? Varför bör män och kvinnor dela lika på hushållssysslorna? Alla bara slänger runt ordet "jämställdhet" som en självklar positiv sak, precis som man slängde runt ord som mångkultur och mångfald som något inneboende gott. Eller ordet "kreativetet" för den delen.

Just nu är feminismen en kraft som inte går att stoppa. Allt i feminismens namn är liksom gott. Man ställer frågan "hur ska vi öka mångfalden" utan att fråga sig varför.

När man ser på samhällsutvecklingar så verkar det dock som att det alltid är så. Samhället bestämmer helt plötsligt att en viss riktning är den nödvändiga och önskvärda, och då blir det så. Först när utvecklingen gått in i väggen sker det en konflikt som kräver nya angreppsriktningar. Verkligheten är för komplex för att vi ska kunna ha flera olika angreppsriktningar samtidigt. Det är därför en viss approach måste gå in i väggen innan den kan kastas ut.

Ett välkänt exempel från ekonomins värld är keynesianism och teorin som statlig inblandning i ekonomin.  Denna politik drevs från 1940-talet fram till början av 1970-talet, men sedan skedde något som keynesianism inte kunde förklara: stegflation. Arbetslösheten ökade samtidigt som inflationen ökade, och statlig intervention hjälpte inte.

Man kan se lite samma sak i Sveriges ekonomi, där det på 1970- och 1980-talet sågs som en självklarhet att ha full sysselsättning. Sveriges arbetslöshet låg konstant mellan 2% och 4% under dessa årtionden, vilket berodde på att staten såg som sin uppgift att ge folk arbete. Fanns det inte sådana i näringslivet fick folk jobba i statlig tjänst.

Arbete gör folk glada och ger dem mening i livet. Arbete genererar produktion och "skapar" således pengar, som de anställda kan konsumera. Så långt låter det ju bra och det fanns politisk enighet om sysselsättningsmålet.

Det intressanta är dock att politiken inte är ekonomisk hållbar. Ger man människor jobb oavsett vad de än gör så uppmuntrar man till ineffektiva arbeten. Man kan inte ha statliga verksamheter där hälften av de anställda rullar tummarna. Det är troligen billigare för samhället att dessa människor tvingas ut i arbetslöshet än att de har en statligt betald livstidsanställning där de inte producerar något.

Samma sak med invandringspolitiken. Så länge kostnaderna inte var så höga så spelade det inte så stor roll. Man kunde från politiskt håll ljuga om kostnaderna eller undvika tala om dem. Men nu går det inte längre, och de argumenten kan anses körda.

Vad gäller feminismen tror jag samma sak kommer ske. Ännu kan de lägga fram argument för jämställdhet, men när detta börjar bli alltför kostsamt eller samhällsskadligt så kommer en motreaktion.

Ta exempelvis detta med kvinnliga poliser och brandmän. För några dagar sedan var det en artikel på svt.se om att det finns för få kvinnliga brandmän men att det "går framåt". Underförstått så är det i sig självt alltid bra med fler kvinnliga brandmän. Men varför? Är en brandstation med 50% kvinnor bättre på att stläcka bränder än en med 10% kvinnor? Jag är tveksam.

Är en polisstation med 50% kvinnor bättre på att lösa brott än en med 10% kvinnor?

Det finns såklart inga studier på det, och om man nu gör studier så vinklar man dem så grovt att man inte kan lita på dem. T.ex skyller man på diskriminering.

En rapport som släpptes för något år sedan var av McKinsey som visade att företag med fler kvinnor i styrgruppen presterar bättre än företag med förre kvinnor. Typ. Jag har diskuterat den rapporten i ett tidigare inlägg. Detta är för det första ingen vetenskaplig studie utan en lobbyrapport med tvivelaktig metodik, och för det andra innebär inte dess resultat att en brandstation med fler kvinnor uppnår bättre resultat.   Så är det dock, att man i debatten använder denna typ av halvsanning och överdrifter, och att de liksom en viskningslek bekräftar varandra på ett sådant vis att det är väldigt svårt att komma till grunden.

Själv anser jag att ökad effektivitet är en bra grund, eftersom historian visat oss att vill man vinna så måste man förbättra sig själv. Ett samhälle där alla sitter och dricker té hela dagarna kanske är ett "trevligare" samhälle, men samtidigt är det ett fattigare samhälle, och det är de som bor där som flyttar hit, inte vi som flyttar till deras samhällen. Ironiskt nog flyttar de hit så att de kan sitta och dricka té hela dagarna.

Nåväl, jag citerar lite mer ur artikeln jag nämnde ovan:

– Kvinnokampen är universell och jag intresserade mig mycket för internationella kvinnofrågor. Jag reste runt och träffade många otroligt starka och medvetna kvinnor runt hela världen, det finns många av dem, inte minst i samhällen i Afrika och Asien.

– Men det fanns en ovilja att berätta om verkligheten på den redaktionen också. När jag ville skildra kvinnliga gerillasoldater i Latinamerika blev det stopp, för vi skulle inte framställa kvinnor som krigiska, bara som fredsälskare. Märkligt, de flesta av kvinnorna jag intervjuat i min nya bok har varit stridande gerillasoldater och det är kvinnliga kurdiska peshmergasoldater som just nu besegrar Islamiska staten i Syrien.

Hon har länge oroat sig över den svenska feminismens utveckling och att det hon och hennes medsystrar på kort tid lyckades åstadkomma i Sverige nu är allvarligt hotat.

Framförallt är Helene Bergman kritisk mot samtidens feminism som hon hävdar sprider rädsla och saknar solidaritet med de kvinnor som verkligen lider under förtryck i Sverige. Hon går hårt fram mot Gudrun Schyman och Feministiskt initiativ. Drar vi undan det rosa täcket finner vi ingenting annat än populism, maktbegär, förföljelse, förtryck och könsrasism, hävdar hon.

– Jag tycker att Feministiskt initiativ är ett hot mot kvinnofriheten och jämställdheten i Sverige. Inför valet 2014 bestämde jag mig för att göra allt för att de inte skulle komma in i riksdagen. Det är ett parti av hycklare som snyltar på den kvinnokamp min generation förde. I början av 90-talet hade vi lyckats att på ett par årtionde få igenom ett 30-tal lagar som gett svenska kvinnor jämställdhet och frihet. Det var också vi som uppfostrade er, ”kvinnokampens söner”, ni unga, schyssta och jämställda män som finns i vårt samhälle i dag.

– Vi hade några lugna bra år under 90-talet och sedan kom den här ”feminismen” och började rasera det vi byggt upp. Ordet ”feminism” använde aldrig vi, vi kallade det för kvinnokamp. Det började med Gudrun Schymans berömda ”Talibantal” på Vänsterpartiets parti- kongress 2002, där hon jämförde svenska män med talibaner och förstörde allt. Hon hade ingen koll på vad kvinnokampen hade åstadkommit före henne, för i den kampen var Gudrun Schyman ingen alls. Hon har heller inte själv uträttat något för svenska kvinnor.

Helene Bergman menar att det manshat som Feministisk initiativ och en del andra samtida feminister piskar upp spelar i händerna på islamisterna som nu lyckas börja etablera könsapartheid i Sverige genom att få igenom särskilda kvinnobadtider på badhusen eller muslimska friskolors könsuppdelade skolbussar och lektioner. Att kvinnor och män ska skiljas åt och behandlas olika som grupper för att skydda kvinnan, är islamisternas argument för ett könssegregerat samhälle.

– Feministiskt initiativ talar om att kvinnan saknar frihet, men svenska kvinnor har hur mycket frihet som helst. Det är mod de saknar, jag är så trött på att kvinnor nu ska ta på sig offerrollen i stället för att vara starka och ta för sig. Kvinnor ska plötsligt vara rädda för män, men själv älskar jag män. Jag har träffat så många bra och schyssta män som har hjälpt mig och stöttat mig i mitt liv.

https://www.vlt.se/artikel/kultur/helene-bergman-till-attack-mot-svenska-lattefeminismen-i-ny-bok-har-svikit-forortskvinnorna

Fatherlessness is a serious problem.  America’s boys have been under stress for decades.  It’s not toxic masculinity hurting them, it’s the fact that when they come home there are no fathers there.  Plain and simple.  Add that to a bunch of horrible cultural trends telling them that everything bad is good (gang culture, drugs, misogyny, etc.), and we’ve got a serious problem on our hands.

Venker goes on to explain that of CNN’s list of the “27 Deadliest Mass Shootings In U.S History, only one was raised by his biological father since childhood.

“Indeed, there is a direct correlation between boys who grow up with absent fathers and boys who drop out of school, who drink, who do drugs, who become delinquent and who wind up in prison,” she writes.  “And who kill their classmates.”

https://www.patheos.com/blogs/markmeckler/2018/02/27-deadliest-mass-shooters-26-one-thing-common/

Det som är skrämmande är att vänstern ignorerar detta problemet helt. Istället talar man om att "justerat för socioekonomiska faktorer" så klarar sig barn med singelföräldrar lika bra som barn med två föräldrar.

Som allt fler inser, är begreppet "socioekonomiska faktorer" en rökridå som vänstersociologier och -kriminologer lägger för att bevisa att alla är goda innerst inne.  Vilket förstås är skitsnack.

I klassisk vänsteranda förklarar man aldrig riktigt vilka de här socioekonomiska faktorerna är, för det är bättre att behålla mystiken... Då slipper man ju stå till svars för sina påståenden. Bara "justera för socioekonomiska faktorer" och så, vips, begås det inte så mycket brott.

Justerat för soc.ek faktorer är Somalia också ett väldigt tryggt och säkert land.

Vad dessa faktorer är, handlar så vitt jag förstår om utbildning, bidragsberoende och arbetslöshet. "Justerat" för detta är det inga problem att växa upp med en singelförälder.

Fast i den riktiga världen så skaffar man sig en partner just så att man kan ha två personer som försörjer hushållet. Föga förvånande innebär två föräldrar att man har mer pengar och mer stabilitet. Man kan avlasta varandra.

Om man ser till den råa datan så är det också uppenbart att barn till ensamma mammor har mer problem och är betydligt mer benägna att hamna i fängelse. Ensamma mödrar är alltså ett samhällsproblem eftersom den typen av förhållanden gör samhället sämre.

Att justera för socioekonomiska faktorer är lika dumt som att säga att det inte är ett problem om folk skadar sig i arbetet, för bara man justerar för funktionsnedsättning så kan de arbeta lika bra som andra människor.

Man justerar ju inte brandmäns prestation för fysisk styrka heller. Alltså, vissa företeelser är helt enkelt dåliga. När jag var riktigt liten, på 1980-talet, så gick det fortfarande att diskutera huruvida ensamma mödrar var ett samhällsproblem. Men den debatten dog redan på 1990-talet.

I efterhand förstår jag att debatten dog med TV-serien Murphy Brown 1992, då huvudkaraktären bestämde sig för att uppfostra barn på egen hand, vilket kritiserades av en vicepresidentkandidaten Dan Quayle. Han förlorade valet, vilket bland annat skylldes på hans åsikter om Murphy Brown, och därmed var väl debatten också en förlorad debatt.

The bottom line is that there is a large body of literature showing that children of single mothers are more likely to commit crimes than children who grow up with their married parents. This is true not just in the United States, but wherever the issue has been researched. Few experts, including Cohen, dispute this. Studies cannot prove conclusively that fatherlessness—or any other factor—actually causes people to commit crimes. For that, you'd have to do the impossible: take a large group of infants and raise each of them simultaneously in two precisely equivalent households—except one would be headed by a father and mother and the other by a lone mother. But by comparing criminals of the same race, education, income, and mother's education whose primary observable difference is family structure, social scientists have come as close as they can to making the causal case with the methodological tools available.

https://www.theatlantic.com/sexes/archive/2012/12/the-real-complex-connection-between-single-parent-families-and-crime/265860/

Här är lite mer statistik:

• 63% of youth suicides are from fatherless homes (US Dept. Of Health/Census) – 5 times the average.

• 90% of all homeless and runaway children are from fatherless homes – 32 times the average.

• 85% of all children who show behavior disorders come from fatherless homes – 20 times the average.  (Center for Disease Control)

• 80% of rapists with anger problems come from fatherless homes –14 times the average.  (Justice & Behavior, Vol 14, p. 403-26)

• 71% of all high school dropouts come from fatherless homes – 9 times the average.  (National Principals Association Report)
• https://thefatherlessgeneration.wordpress.com/statistics/

I Sverige talas det givetvis inte om faderlöshet som ett problem. Jag har nog faktiskt aldrig läst det någonstans. Alla ska ju vara fria att göra som de vill...

däremot läser man ofta om hur orättvist det är för kvinnor i alla möjliga hänseenden. Som nyligen en artikel jag läste i Hem&Hyra där en kvinna bodde tillsammans med ett litet barn, sin vuxna dotter, och sin vuxna dotters lilla barn. Att döma av barnens utseende så var den ena halv-arab och den andra halv-afrikan. Tidningen tyckte att samhället "borde" ge dem en lägenhet. Men någon pappa syntes inte till -- förutom att dottern nu träffat en svensk pojkvän som glatt ställde upp som styvfar...

Men kanske har man ett ansvar som kvinna när man väljer vem man skaffar barn med, och hur barnet ska växa upp, och hur man ska försörja sig? Abort är ju trots allt fri också. Jag förstår inte heller hur kvinnor kan ha så svårt att inse att vissa män inte är att lita på. För det första kan man kolla på etnicitet... För det andra kan ju kvinnan kanske lyssna på alla de omkring henne som talar om för henne att killen inte är att lita på. För det tredje kan man ju vara tillsammans ett tag innan man skaffar barn. Kanske kan gifta sig eller åtminstone förlova sig?

Ni vet - sånt som man gjorde förr.

För det fjärde måste väl en kvinna ha någon känsla för när en kille är en player. Eller är kvinnor verkligen så hjälplösa som de framställer sig? "Åh, jag trodde verkligen att Labubma som kom från Senegal för två år sedan och behövde uppehållstillstånd var intresserad av att gifta sig med mig pga kärlek."

Som man kan jag säga att det är ganska lätt att lura kvinnor. Det är lätt att framställa sig som något man inte är, och märkligt nog går de ofta på det. Jag har dock inget intresse av det så jag gör inte det, men jag kan föreslå för den som är osäker på sig själv att helt enkelt börja påstå att du har en massa pengar, känner kändisar, och har en massa spännande projekt.  Berätta om när du festade med Carola eller drack champanj i en blöt efterfest hos Adam Alsing. Tjejer går på allt sådant. Så länge man inte tråkar ut dem så faller de för vad som helst.

Själv har jag inget intresse av att presentera mig som något jag inte är, men jag tror att många invandrare gör det.

En sak man kanske inte tänker på är att öst- och västafrikaner är genetiskt väldigt olika varandra.

Jag har även fått viss indikation på att de i Östafrika är mer lika oss. Det kanske kan tyckas konstigt med tanke på somalier i Sverige, men utifrån min egen erfarenhet har många från t.ex Kenya ett tänkande som inte är så olikt det vi har i Europa.

Västafrikaner, t.ex Ghana, Kongo och liknande länder, har man däremot ofta betydligt svårare att kommunicera med. Det är de som är mer stereotypt det vi förknippar med "negrer", dvs breda ansikten, musikaliska, högljudda och impulsiva.

Östafrikaer, såsom somalier, eritreaner och kenyar, är faktiskt, enligt min erfarenhet, lugnare. Det kan tyckas märkligt med tanke på alla somalier vi har i Sverige och hur svårt de har det, men de har helt enkelt inte den explosivitet som Västafrikaner har. Somalier brukar för övrigt ibland kallas "ett land av poeter".

På individnivå skulle jag faktiskt beskriva somalier som lugna.

Jag tycker det kan vara viktigt att ta upp detta, för att säga att Afrika är inte ett land. Svarta människor är inte heller en och samma "ras" bara för att de är svarta. Det finns t.ex många kolsvarta människor i Indien som i övrigt inte ser ett dugg afrikanska ut.

Bilden av den stereotypa "negern" kommer från USA. USA tog ju främst slavar från Afrikas västkust. Men Afrika består av väldigt många olika stammar.

Många säger att Löfven är den mest korkade premiärministern i den utvecklade världen, men efter att ha sett videos med Trudeau så tror jag att Trudeau kanske är något mer korkad. Man tittar på honom och kan verkligen inte förstå hur han tänker.

Trudeau är, liksom Löfven, den mest "goda" person man kan tänka sig. Trudeau är nog värre än Löfven, för med Löfven känner man att det han säger har satts i händerna från någon högre upp. Löfven har väl egentligen aldrig kallat sig feminist innan han blev partiledare. Trudeau är däremot all-in ... i sociala medier driver man ständigt med hur Trudeau tyckte att man inte skulle säga mankind, utan peoplekind.

Som Ben Shapiro sa: "You mean humankind. There is literalla a word for it already."

Nu har han visat sig korrupt på mer än ett sätt, vilket sammanfattas i en Flashbacktråd. Svensk media är dock lite avvaktande, kanske för att Trudeau är en stark vänstermänniska och all västmedia lutar så starkt åt vänster. Hade det varit Trump hade det förstås varit framsidesnyhet i alla tidningar.

När Trudeau blev utfrågad om sitt beteende i parlamentet.... gav han ett och samma papegojsvar om och om igen:

Han gjorde ett klantigt besök till Indien..

och han beter sig allmänt ovärdigt...

Han bjöd in USAs illegala invandrare till Canada, och personer han inte visste vilka från Syrien.

Som sagt: hade det varit Trump så hade SVT och DN skrivit om det direkt.

Det enda positiva med detta är att ju mer korkade saker som görs av vänstermänniskor, desto mer kommer folk att överge den ideologin. En ideologi måste ha en stabil intellektuell grund om den ska vara hållbar.

Jag har svårt att riktigt placera vad Trudeaus problem är, men jag tror att han, liksom Trump, har en stark narcissistisk personlighet. Trudeau internaliserar dock sin narcissism och visar upp en god yta, men i grunden anser han sig själv stå över andra människor. Detta gjorde för övrigt även Obama, vilket var en anledning att han var så oomtyckt i USA, men om detta skriver inte medierna så mycket.

Blev idag medveten om denna statistik:

Förvisso ligger USAs ursprungsbefolkning (som brukar kallas American Indian, men jag tycker inte om begreppet eftersom det låter precis som Amerikansk-indier) högst, men den gruppen är å andra sidan såpass liten att enstaka självmord skapar hopp i statistiken, som också synes. 

Vita dör också mer av droger:

Något som brukar kallas "death by despair" och som är särskilt vanligt bland lågutbildade:

Till detta kan läggas att vita ses som en privilegad grupp... De har överlag högre utbildning och inkomst än andra grupper. Så varför tar de livet av sig?

Frågan är om demoniseringen av vita har något med det att göra? Dvs att dagens samhälle anser att vita har en inneboende skuld för alla fel i samhället.

En annan möjlighet är att svarta dör i hög grad av våld. Deras liv är mer "spännande", och folk som lever i kaosaktiga förhållande tenderar att inte ta livet av sig. Folk tar t.ex inte livet av sig i krigstider.

En person som känner att de har något de måste kämpa för, tar inte livet av sig. Oavsett hur svårt motståndet är. Jag var t.ex mer suicidal förr, men nu när jag kämpar mot massinvandring kan jag inte ta livet av mig. Ju sämre samhället blir, desto större anledning att kämpa för att förbättra det.

Den här videon försöker härleda självmorden till att vita får höra att de borde skämmas, och att det t.o.m ses som önskvärt att vita tar livet av sig:

Det är ju inte omöjligt, även om jag inte vill säga något med säkerhet.

Men det är likadant med svarta i USA, som säkerligen påverkas på något sätt av att svarta ses som kriminella och korkade. Till skillnad från vänstertomtarna vill jag inte överdriva betydelsen -- de anser att ALLA skillnader mellan raser och kön beror på det sociala stigmat -- men jag tänker inte heller påstå att det inte spelar någon roll alls.

Det är som med romerna i Sverige. De har förvisso en kultur där det är okej att stjäla, men samtidigt vet de från barnsben att romer stigmatiseras som tjuvaktiga.

Det är typ som när Victoria som barn fick veta att hon var prinsessa, precis en sådan som i sagorna. Givetvis påverkar det henne. Och givetvis påverkar det en person om de som barn får veta att "du är rom. Romer är kända för sin kriminalitet".

Den typen av påståenden har faktiskt, enligt min erfarenhet, väldigt djupgående påverkan. Barn som tidigt får höra att de kommer från en fin släkt växer upp och blir arroganta. Barn som får veta att de är av lägre bakgrund blir betydligt mindre ambitiösa.

Skillnaden mellan högermänniskor som mig och vänstermänniskor är att vänstermänniskor tror på ett utopiskt samhälle där det inte finns några skillnader baserat på bakgrund. Detta är mycket naivt. Det räcker ju om man ser på han den stroppige Thomas Bodström, före detta justitieminister och en mycket arrogant person som det finns mycket elakt skvaller om på Flashback (t.ex. om hans otrohetsaffärer och hans drogproblem), men ännu är han populär, har makt, och gör mer nytta än skada för godhetstemplet, och har därför inte exponerats för sina sämre sidor.

Kan vara värt påpeka att Weinsteinaffären, som var startskottet för #metoo, först exponerades efter att Harvey Weinstein tappat makten i sitt bolag.

Likaså måste det varit känt att polismästaren Göran Lindberg var en slempropp, men så länge han hade makt som polismästare och kallade sig feminist så ville inte makten sänka honom. Makten inkluderar många feminister bland t.ex socialdemokraterna.

Visst ja, Bodström. Ja hans far var ju Lennart Bodström, utrikesminister.

Såklart spelar det roll vad man har för föräldrar och bakgrund.

Tänk dig du träffar en amerikan som heter Kennedy i efternamn. Skulle du inte haja till lite och ge honom lite extra respekt? Det är liksom svårt att ignorera den känslan. Man kan inte behandla alla "lika". Det är omöjligt.

Det är en myt som vänstern gärna vill sprida, och de har fått det från den kristna doktrinen om att man måste bekämpa sina känslor. Det gör det praktiskt för dem att de hittar känslor som vi ständigt bär med oss, för då har de alltid ett mål att kämpa mot för att bli bättre människor. Problemet är bara att vi som människor alltid bygger hierarkier. Vänstern har också alltid gjort det, men deras hierarkier kanske består av hur mycket kapitalist man är (motsatsen till kapitalist är att vara arbetare, eller, i brist på arbetarbakgrund, visar sig solidarisk med arbetarna för att köpa lite godhetspoäng), eller genom hur god man är -- och det är då praktiskt att det finns onda hatare som man kan ta avstånd från.

Man läser allt som oftast från högerhåll kritik mot feminismen, och feminism, eller "det kvinnliga tänkandet", hålls som ansvariga för Sveriges extrema invandringspolitik.

De här personerna brukar påstå att män försvarar och bygger upp, medan kvinnor är mer fokuserade på det empatiska, sociala och mellanmänskliga. Därför kan man läsa i historiska skrifter från olika tider klagomål på hur "kvinnor har tagit över", och det påstås att när kvinnor tar över så går samällen mot förfall.

Huruvida det är sant eller inte tänker jag inte kommentera, men som konservativ så har man det gemensamt att man tror att historiska faktum är något som kommer upprepa sig, eftersom värdena alltid är ungefär likadana.

Vänstermänniskor är mer progressiva och tror på att historian är linjär, där man ständigt går mot nya förbättringar och upptäkter.

Det förklarar varför vänstermänniskor inte ser något problem med massinvandring: allt blir ju ändå bättre hela tiden.

Nåväl, jag kom och tänka på vad Buddha hade att säga om kvinnor.

När den första kvinnan ville bli munk förklarade han:

     If, Ānanda, women had not gone forth from the home into homelessness in the Way and Discipline made known by the Tathāgata, then the Holy Life would last a long time; the true Way would last for a thousand years. But since, Ānanda, women have gone forth from the home into homelessness in the Way and Discipline made known by the Tathāgata, now, Ānanda, the Holy Life will not last for a long time; now, Ānanda, the true Way will last for only five hundred years.

http://thebahiyablog.blogspot.com/2012/09/on-500-year-lifespan-of-buddhism.html

Nu vet man ju inte om Buddha verklligen sa detta. Jag är skeptisk till många sådana här äldre berättelser om Buddha, Muhammed och liknande heliga personer. Men oavsett så säger det en del om synen på kvinnors intåg.

I dagens samhälle har det bestämts att man inte får lov att diskutera frågan. Kvinnor och män är "lika", förutom då att kvinnor ses som lite bättre än män eftersom allt stereotypt manligt är dåligt (våld, dominans och aggression t.ex.)

Buddhismen ses ju som något av en hippiereligion som tror på fred, frihet, välstånd och liknande. Dalai Lama ses som en vishetslärare som alla vill skaka hand med, till skillnad från Påven som ses som något av en sektledare för förtryckare och pedofiler.

Islams kvinnosyn granskas "i grunden", medan buddhismens kvinnosyn är oviktig. Likaså granskas och ifrågasätts aldrig kvinnosynen inom judendom. Ortodoxa judar som i sin dagliga bön tackar Gud för att de inte är födda som kvinnor. Är det något som diskuteras? Nej då. Judar är en skyddad grupp, skyddad från all kritik och insyn.

Kristendomen kan hånas däremot.

Islam kan hatas. Det finns faktiskt ingen gräns för hur mycket hat islam kan få ta. Islamkritiker letar upp något obskyrt yttrande från Muhammed (det finns tiotusentals yttrande från honom, av olika trovärdighetsnivåer) och säger sedan "se! detta måste alla muslimer tro på!".

Jag tror på att granska allt lika, kritisera allt lika - men också att inse att islam är inte "värre" än t.ex judendom och kristendom. Och buddhism är inte en livsfilosofi där man kan "göra som man vill". Buddhism är faktiskt en mycket strikt religion, och det finns ett koncept av Gud samt av ett slags helvete (även om det lyckligtvis inte är permanent).

Nu har jag börjat läsa Priset (2017).

När jag började läsa den var jag orolig att det skulle bli ännu en gnällbok med sådant man redan hört. Arnstbergs egen historia är jag t.ex bekant med, och sådana som Heberlein, Birro och Janousch missar aldrig tillfället att beklaga sig över hur svårt de fått det efter att ha kommit ut som invandringskritiska. (lustigt för övrigt att de flesta invandringskritiker har utländsk bakgrund - eller judisk i Heberleins fall. Utländsk bakgrund har jag ju själv också)

Det var trevligt att i boken Priset åtminstone få höra några nya röster jag inte hört tidigare. Flera av dem är journalister vilket gör att de skriver bra också.

En och annan blev lite väl gnällig, i stil med: "Och så kom person X och tyckte jag skulle sluta på jobbet, och person Y skrev under också, och person Z tyckte jag var olämplig, och sen så tog de upp det med person YY, och .... "

Har du inte hört talats om boken är det inte så konstigt. Denna typ av böcker förtigs systematiskt i traditionell media. Det är lustigt hur stor roll det där surret gör. En bok som det inte surras om finns inte. Tyvärr verkar alt-media inte heller vara intresserade av att puscha för de här böckerna. Arnstberg ger ju faktiskt regelbundet ut böcker och de säljer. Hans bok om svenskhet användes som referens i den förra boken jag läste ( (S)-koden , om socialdemokraterna).

Här en recension på boken på bokus:

Det finns hjältar - och så finns det HJÄLTAR. Det är dom som år efter år vill, kan och vågar berätta, analysera och tolka fakta om det som sker i omvärlden och i vårt eget samhälle, och som inte ingår i det politiskt korrekta paradigmet. Det är med stor förtvivlan och sorg jag läser PRISET, en antologi där tolv författare berättar om de höga pris de fått betala för att vara sanningssökare och sanningssägare i ett land som verkar bli alltmer repressivt. Det är inga "duvungar" som berättar, tvärtom. Det är personer med mångåriga erfarenheter av att undersöka och att skriva och berätta. I Förordet berättar en anonym person varför hen inte vågade ställa upp i Priset. Hen hade fått nytt arbete och ville inte riskera det.
Samtliga inlägg i boken tar upp invandringen till diskussion. Invandringspolitiken har alltmer blivit föremål för kritisk granskning, men bokens författare avslöjar att det inte är politiskt korrekt att kritiskt granska hanteringen av de tusentals och åter tusentals nykomna människor från andra delar av världen med helt andra kulturer. Det verkar inte vara tillåtet att vare sig diskutera antalet inkommande personer eller deras etnicitet och de kulturkrockar som uppstår. Ändå mindre tillåtet är det att avslöja att många av de som kommit att kallas "ensamkommande flyktingbarn" istället är vuxna unga män.
Jag önskar verkligen att alla tar sig tid att läsa Priset och reflekterar över sitt eget förhållningssätt, dels mot sig själv och sin egen attityd till sig själv som sanningssökare, men också sin attityd och sitt förhållningssätt till andra som söker sanningen och förmedlar den. Har jag lätt att stämpla andra som "rasister", "främlingsfientliga", "nazister" och liknande och slutar lyssna på dem bara för att de tycker och tänker annorlunda än jag? Eller är jag öppen för att studera alla perspektiv i olika sakfrågor och känna tolerans mot oliktänkande och olikkännande?
Låt oss utveckla Sam-Talet, Dia-Logen med varandra, utveckla en djupare tolerans och lära av varandra. En vacker dag kommer vi att behöva varandra.

https://www.bokus.com/recension/1162842

När man läser Priset så är det svårt att komma ifrån insikten om att... detta är Sverige. Samt att detta är absurt.

Det skribenterna har gemensamt är egentligen bara det att de kritiserat massinvandringspolitiken. En politik som är extremt jämfört med alla andra länder både i nutid och i det förgångna.

Jag har smått börjat mejla vissa av de som nämndes i boken som ansvariga för att tysta debatten. Tycker det känns bra att låta folk få veta att deras repressiva beteende är noterat.

Det är som det där uttrycket: "det som krävs för att ondskan ska vinna är att de goda är tysta". Det är precis så det gick till när de invandringskritiska rösterna skulle tystas till varje pris.

Och nu är det snart dags för räkenskapens tid. Då ska vi sammanfatta vem som stod upp för yttrandefriheten och vem som försökte tysta den, och få höra vad de har att säga till sitt försvar. 

Det som knäckte många av skribenterna var dock just tystnaden. Från att t.ex ha varit ledarkrönikör på Corren så kunde en person efter att ha kritiserat lite "fel" saker vara helt ute i kylan -- och i princip ingen tog dem i försvar. Varje dissident jag läste hittils har på sin höjd nämnt 1-2 namn. (ex. Paulina Neudin och Håkan Boström i GP)

En annan bra sak med boken är att det gett mig några nya namn jag kan slänga mig omkring med. Förra året blev jag kontaktad av en amerikansk journalist som skulle skriva en artikel om invandringsproblemen i Sverige och jag nämnde egentligen bara samma gamla stapelkritiker, t.ex Tino Sanandaji och Neuding.

Han blev till slut klar med artikeln: https://www.nationalreview.com/magazine/2018/12/31/swedens-parallel-society/

Han ville jag skulle gå omkring med honom i Malmö. Mitt på dagen i tre timmar. Liksom - jag jobbar !? För övrigt var det den mest regniga dagen på hela året så jag är väldigt glad att jag inte följde med.

Märklig kille. Kändes stirrig. Möjligen homosexuell.

Jag föreslog dock han kontaktade Göran Adamson och några till. Adamson brukar skriva studier tillsammans med de två andra dissidenterna Pernilla Ouis (ex-muslimen) och Aje Carlbom (sociologen som bodde i Rosengård i två år och sedan dess är kritisk mot både islam och mångkultur).

Arnstberg är tyvärr inte tillräckligt respektabel för att jag ska kunna hänvisa till honom. När Anna Hagwall bjöd inom honom att tala i Riksdagen för 1-2 år sedan beskrev aftonbladet honom kort och gott som en antisemit.

Marika Formgren fascineras jag dock av, och jag kan inte se att hon kan befläckas med att ha "samröre med bruna krafter". Efter att ha skrivit konservativa ledarartiklar i flera välkända tidningar klipptes hennes karriär kort när hennes sista alster blev att försvara Julia Caesar som fick hembesök av DN-journalisten Niklas Orrenius. Det är tydligen en dödssynd (alla journalister i MSM måste hålla samman) och sedan var hon tvungen omskola sig till ingenjör. "She was too good for this world" kanske man skulle kunna säga. Hon var för intelligent och hade för mycket integritet.

Jag brukar säga det att man ska inte vara för smart. Då lyckas man inte. De jag vet som lyckas bäst i karriären är sådana som förvisso är någorlunda intelligenta, men inte så intelligenta att de kan se genom systemet. Är man för intelligent inser man att allt lismande och grupptänk bara är en illusion.  Man inser att när folk talar om godhet så gör de i 90% av fallen för att de vill se goda ut, och inte för att de egentligen tror på det. Att ha för mycket egna tankar är också riskabelt. Bättre vara som typ Anders Ygeman, korkad och lögnaktig, men utan att någonsin säga något stötande. Jag tror det hjälper om man är lång också och har ett fördelaktigt utseende. Faktiskt. Hade Ygeman varit liten och ful hade han nog fått sparken. Nåväl.

Håkan Boström är en av få röster som skriver saker som är utanför åsiktskorridoren. Möjligen är det hans något utländska utseende som räddar honom. Ja, jag är seriöst - hade han sett ut som Anders Lindberg hade han nog också blivit kastad åt vargarna. Här är han på Twitter i alla fall. Han är kanske den mest konservative opinionsbildaren i Sverige. Vill man veta vad en sant konservativ person i Sverige tycker och tänker bör man följa Boström.

Vad innebär det att vara konservativ i Sverige idag? Följ Boström bara, så förklarar han.

Vad mer finns att berätta idag...

Jo jag fortsätter mitt evighetsprojekt med att försöka "ge mig själv terapi"... Jag vill ju vara säker på att mina åsikter inte beror på barndomstrauman som jag med lite terapi skulle komma över och bli sådär glättig som stockholmsfjollorna alltid är (se på Nyhetsmorgon bara). Det måste vara skönt att vara så obekymrad över allt.

Det får mig att tänka på titeln till "Dr Strangelov - or How I Stop Worrying and learned to Love the Bomb"... eller kanske boken Röda Döden av Edgar Allan Poe som jag tror jag skrev en översättning av i ett annat inlägg... Den handlar om en sjukdom som spreds genom hela landet och dödade en massa människor, men adelsfolket stängde in sig och festade i ett enormt slott, så de slapp se alla umbäranden utanför.

Men åter till min "terapi". Jag tycker nämligen att vi invandringskritiker alla bör genomgå viss terapi för att komma till roten av våra problem. Bland annat eftersom vi liksom anklagas för att ha "något fel" i oss, och jag får säga att de flesta invandringskritiker verkar också ha någon så kallad chip on the shoulder. Av dem jag sett är det inte många jag skulle se någon nytta av att samtala med.

Jag tycker om att vara ärlig, kanske främst för att jag numer inte har så mycket att förlora. Vad ska man med sitt anseende till när man är ensam och fattig, liksom? Jag börjar bli medelålders och då tänker man mera "skit samma".

En annan sak är att när man granskar sig själv så mår man faktiskt mycket bättre av det. Om man drivs av den skuld och smärta som ens föräldrar lagt på en så blir man olycklig. Jag vet fortfarande inget bra sätt att veta var man ska dra skiljelinjen mellan vad som är befogade känslor och vad som är obefogade känslor.

Vi har länge fått höra att rasism och främlingsfientlighet är irrationella känslor, vilket skulle antyda att om man känner dem så är det något man måste komma över, genom att t.ex analysera sin barndom, träffa mer invandrande människor eller genom att bli en "god människa" -- hur man nu blir det vet jag inte, men jag kan gissa att det bland annat innebär att ha ett meningsfullt liv, en sommarstuga, samt att umgås med människor som har rätt värderingar.

Om det istället är så att man har god anledning att känna dessa känslor, så måste man - enligt psykologiska modeller - uttrycka vad man känner och varför, för att kunna komma över känslorna. Det fungerar inte att trycka ner dem, utan det är faktiskt destruktivt.

Av denna anledning anser jag det viktigt att genomgå en viss terapi för att säkerställa att man faktiskt har fog att känna det man känner, samt att man kan tillåtas uttrycka sina känslor på ett rationellt sätt, av typen "Jag tycker inte om människor X, eftersom: ... ". Samhället uppmuntrar ju inte direkt sådana tankar, vilket gör att många människor uttrycker sig oförnuftigt med sina känslor, och de blir då lätta att avfärda som korkade kepsbärande rasistiska lantisar som kör EPA-traktor... och spottar snus vartän de går. 

Nåväl, nu till den tråkiga biten som väl bara intresserar mina närmaste, så övriga kan sluta läsa här. Kanske någon har nytta eller glädje av det någon dag. Jag gör texten lite ljusare.

--------------------------------------------------

Grelin, du har alltid haft problem med att knyta an till folk.

Du har haft ett undvikande relationsmönster. När folk kommer nära dig tar du avstånd för du är rädd att de ska komma för nära. Detta tog mig över 15 år innan jag insåg. Det är så jobbigt när man vill vara nära, men där allt i ens kropp skriker "ta avstånd" så fort någon kommer nära. Relationsmönstren får man som spädbarn vilket gör att det är svårt att hitta dem själv. Det är ju något som finns djupt inom en och alltid har funnits - och man vet inget annat.

Jag önskar verkligen detta hade varit annorlunda så att jag inte hade behövt spendera de där årtiondena i isolering från andra människor.

Istället utvecklade jag en narcissistisk personlighet där jag tyckte jag var den klokaste och smartaste personen i världen. Allt efterhand frågade jag mig dock: vad fan har du att känna dig överlägsen för? Du kan inte stå ut med att umgås med folk, och du har bokstavligt talat inga sociala relationer.

Grelin, du måste försöka bli trevligare. Annars kommer du att dö som en mycket ensam och olycklig person och ingen kommer att sörja dig.

Vad gäller kvinnofolk hade jag vid cirka 16-20 års ålder endast ett enormt kvinnohat. Jag kunde inte se något som helst positivt i kvinnor eller tjejer.

Jag vet inte hur en person ska kunna lära sig själv att andra kan älska en?

Mina känslor kring kvinnofolk var alltid de jobbigaste. Å ena sidan kände jag förakt men å andra sidan kände jag oerhört starkt behov av att bli älskad... eller åtminstone sedd, omtyckt och accepterad....

Pga min mor var mycket... påträngande... kände jag alltid ett behov av att kunna frigöra mig för att ens kunna bli en levande, självständig person. Samtidigt kände jag inte till någon annan typ av relation.

Jag känner fortfarande likadant. Jag vill men jag vill inte. I slutändan blir jag frustrerad, deprimerad och hatar mig själv och allt annat.

-----

Jag tycker inte man ska skämmas för att analysera sig själv. Vi är ju alla människor och har bara ett liv och jag är inte rädd för vad andra ska tycka. Människor som kritiserar och hatar en är, som jag ser det, shit-faces. Och jag har ändå inget förlora. Jag menar, de har aldrig gjort något för mig - varför skulle jag bry mig vad de tycker? Det är samtidigt lite kul när de hatar en. Att de ens orkar lägga tid på det.

Jag tycker det är viktigt att säkerställa att man inte drivs av irrationellt hat, utan av rationella känslor.

Så vi började sammanställa de offentliga siffror som finns, gjorde ett nedslag under samma tidsperiod över fem år och såg ett oroväckande mönster. Från att 16,3 procent av Sveriges befolkning lyssnade 2015, rasade det till 13,1 procent 2017 och ett år senare till 10,1 procent.

På tre år har alltså P3 tappat 38 procent av alla lyssnare.

https://www.breakit.se/artikel/18663/emanuel-karlsten-finns-det-en-grans-for-nar-p3-behover-lagga-ner

Själv har jag inte lyssnat på P3 regelbundet på cirka 10 år. Flamseriet och fokuset på homosexuella och annat jag anser ointressant gjorde mig en gång så arg så jag startade min första tråd på Flashback för jag höll på att må psykiskt dåligt. Jag höll på explodera så jag uttryckte mina åsikter i en Flashbacktråd. (Varför skriver medier om bögar hela tiden?)

Jag läste aldrig svaren jag fick och har fortfarande inte gjort det. Kanske skäms jag eller så var det bara så att JAG VILLE UTTRYCKA MIG och inte behöva bemöta eventuell kritik.

Jag gör fortfarande likadant ibland. T.ex för några månader sedan när jag "kom ut" som invandringskritiker på Facebook. Jag har hört att jag fick en del väldigt negativa kommentarer från en släkting, men jag har avsiktligt undvikit läsa alla eventuella kommentarer och kommer nog aldrig göra det heller. Ibland vill jag helt enkelt få uttrycka min åsikt och inte behöva engagera mig i att försvara mig.

Nåväl, att P3 tappar lyssnar är ju alltid positivt. P3 dokumentär är iofs rätt bra.

När jag var liten hade vi alltid P3 igång hemma, men på den tiden var P3 inte så fruktansvärt utpräglat vänsterliberal. Tänk att Hassan gjorde en sketch som hette "10 000 tyska bögar" eller att man varje fredag skämtade om Dr Albans brytning. Inte för att det egentligen var särskilt roligt.

Jag lyssnar gärna på dansk P3 och P4. Deras P3 är som svensk P3 borde vara. Fritt samtal med folk som säger lite vad de känner för. Vilket kan innebära att de uttrycker sig politiskt ibland, men det blir aldrig så utpräglat vänstergeggigt som svensk P3. Man kan skämta om invandrare eller homosexuella, vilket man inte kan i Sverige längre.

Det känns som att Sverige helt tappat konceptet med förnuft. Nu är det bara flams som gäller.

Jag tror att diversifiering faktiskt spelar en roll i detta. När man arbetar på ett ställe där man är omgivning av "rasifierade", muslimer, homosexuella, och andra s.k minoriteter, så skapas det aldrig någon gemytlighet. Man får inte heller lov att ens tänka negativa tankar om exempelvis muslimer, och kompenserar det då genom att säga negativa saker om de s.k rasisterna, islamofoberna och Sverigedemokraterna.

Man kan liksom inte skita där man äter. Det är därför personer som mig måste kritisera systemet utifrån, eftersom journalister och dylikt är så insnöade med sina förtryckta vänner att de omöjligt kan säga något negativt om dem. Vi som är oberoende måste hjälpa dem säga sanningen.

Kan för övrigt avsluta med ett tips till alla s.k invandringskritiker: bete er respektabelt. Jag tror att om vi anstränger oss att vara invandringskritiker utan att ge ett hatiskt intryck så kommer vi kunna vinna över fler till vår sida. Det kan dock kräva en del självrannsakan så att man är säker på att bara säga det som är sant och korrekt och inte börjar skrika ut en massa okvädingsord. Bättre säga 10 ord som är sanna än 100 ord i affekt.